Eftersom jag står nere i gången utanför insläppet till scen vänster, och han står ute i foajén, antagligen i trappan upp till insläppet scen höger, har jag ingen aning om hur han ser ut, regissören. Han låter lite nervös på rösten. Lite spänd. Jag föreställer mej honom som mörk, lite överviktig, tunnhårig och glasögonprydd. Han presenterar sej, och hälsar oss välkomna, och så säger han:
”Och stäng av mobiltelefonerna.” Inget ”Snälla”, eller ”Var vänliga”, eller omskrivningar som ”Glöm inte att sätta på mobilerna när det är över”.
Jag är på Boulevardteatern för att se slutproduktionen av Boulevardteaterns elevskola termin två. Det är premiär. Familj och vänner trängs inne i foajén, eller har flytt ut på Götgatan. Säsongen är snart över. Det här är bland det sista som händer på teatern innan sommmaruppehållet.
Den här klassen har jag sett förut, i vintras, när dom gjorde en mycket fin version av Staffan Göthes En Uppstoppad Hund. Mina förväntningar är lite halvhöga, sådär.
När jag kommer in, på auditoriets vänstra sida, får jag en röd liten vimpel och ett program, och blir informerad att jag nu tillhör team Montague. På den högra sidan viftar dom med blå vimplar, och dom tillhör det andra laget, Capulets. Elever, i pantalooner, höga stumpar och skjortor eller tröjor, och mjuka skor, allt i svart, sminkade med en slags kraftig skuggning av näsan, lite sådär som vissa transor gör på RuPauls Drag Race, står på var sin sida om publiken och skriker mot varandra.
Längst bak på scenen, utmed ett rep, hänger röda eller blå mantlar, som eleverna tar på sej och illustrerar att om man har en röd mantel över ena axeln är man Romeo, och om man binder en blå mantel runt midjan som en kjol är man Julia. Varje roll i dramat har ett sätt att bära en mantel med en viss färg, tillsammans med en signifikativ rörelse, kanske en strykning över håret, eller en nigning. Amman bollar med ett par enorma imaginära bröst. En av papporna smeker sin enorma mage och drar i sitt pipskägg.
Romeo och Julia är inte en av mina favoritpjäser. Jag har lite svårt att engagera mej i något som jag vet i alla fall ska gå åt helsike, men nu, konstigt nog, utan en speciell Romeo eller bara en enda skådespelerska som gör Julia, är det lättare att dras in. Och för första gången upptäcker jag Shakespeares retorik.
Eleverna gör alla roller, oavsett kön. Man byter färger på mantlar och roller mitt i scener, men det blir aldrig rörigt eller svårt att förstå. Eftersom dom hela tiden måste presentera sej, kan det ibland sacka i tempo, och när en scen är över tar det en liten stund innan nästan liksom börjar. Vi får se scenerna ta slut, och spelplatsen tömmas innan nästa scen börjar. Den nya scenen behöver starta nästan innan den tidigare är slut, för att vi inte ska tappa energi, men det är förhoppningsvis bara osäkerhet och premiärnerver.
Man har ingen scenografi, utan eleverna själva föreställer de möbler som behövs. Jag ser att man har jobbat mycket med fysiken på skolan, och kanske inte lika mycket med rösten, projiceringen och textarbetet. Vissa har röster som bär, som berättar och förmedlar känslor, medan några kanske är mer trygga i att göra en kullerbytta, och har lite problem med att leverera alla dessa ord.
Det här uppluckrade sättet att framför Shakespeares Romeo och Julia är det perfekt valet för en teaterskola. Ingen är fast med att spela gammal gubbe hela kvällen, och inga kvinnor tvingas spela män.
Och man får prova att verkligen framföra repliker. Där man i många moderna dramer kan komma undan med att ha en stark undertext och liksom leverera känsla och karaktär istället för en tydlig replik, är Shakespeare nästan som att sjunga opera. Texten ska fram, till varje pris. Allt ligger i texten.
Det är en mycket bra läsning, bearbetning och underfundig regi. Jag minns en Jesus på väggen i kyrkan vars arm hela tiden rasar ner, och den oemotståndliga lust att fixa den som till slut får en av skådisarna att rusa dit och spika upp den, mitt under allt allvar.
Jag ser en klar utveckling hos vissa elever, och andra som är på god väg. Det ska bli väldigt spännande att se vad dom gör nästa säsong.
Förresten: i applådtacket kommer det kreativa teamet upp på scenen. Regissören är lång och blond, inte alls nån knubbig Woody Allen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? med Teater Candy Cane, på Olympiateatern.
"Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom.
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”"
Låter det intressant? Här är resten:
KOMMUNENS DAGAR, av Bertolt Brecht med teaterhögskolan i Malmö på Kulturhuset Stadsteatern:
"Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. Som Bo Setterlind sa:
Döden tänkte jag mej så."
Låter det intressant? Här är resten:
"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe.
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII.
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."
Låter det intressant?
Här är resten:
#ROMEOROCHJULIOR, #ROMEOOCHJULIA, #Boulevardteatern, #Elevuppspel, #Amatörer, #Shakespeare, #1595-96, #1564-1616,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar