tisdag 30 september 2014

STÖRRE ÄN DU SJÄLV, Av och med Katarina Krogh Engelsen, föreställning 173 25/9 2014

A WOMANS TOUCH
Det har hänt någonting med mimarna, och det har hänt något med dragkingsen, kvinnorna som spelar män. Kanske var det länge sen det hände, men det känns som om dom plötsligt har blivit hur bra som helst, mimarna och dragkingsen. Från att förut ha varit parodier, schabloner med dildos i byxorna, påmålade mustascher och buffligt sätt, har dom de senaste åren smugit sej in en sofistikering, ett djup, något som tjänar på att en kvinna spelar en man. Något som tillför något av det kvinnliga ögat, en kvinnas sätt att se? Ett djup? En nakenhet? 
Och mimarna är mycket långt från Marcel Marceau, gång i motvind och osynliga kuber.
På scenen: en stor rektangulär låda, stor som en kista, en busskur, en säng. Ett barn föds. Vi möter pappan: våldsam och aggressiv. Vi möter mamman, alkoholiserad. Vi möter barnet, sonen, en sån där som inte har en chans, och som tar den. 
Berättelsen avbryts av en röst som undrar vad detta har med saken att göra. Någon ligger på ett sjukhus, grovt misshandlad, kämpande för livet, och rösten vill veta vad som har hänt. The Usual Suspects, anyone? Keyser Söze, anyone?
Det handlar om att höra till, att få vara med, om vänner, och om ensamhet. Om att offra och offra sej. 
Denna föreställning var ren njutning och en masterclass i smakfulla val, från musik, till kostym, scenografi, projektioner, mask, den nästan filmiska dramaturgin och det mycket fysiska berättandet. 
Vad var det egentligen som hände? 
Jag vet. 
Men hur gick det sen? 
Ingen vet.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EVITA på Göta Lejon

"Innan föreställningen antog jag att Göta Lejon hade tänkt: Om vi kan få Charlotte Perrelli kan vi sätta upp Evita. Men nu, efter att ha sätt föreställningen, tror jag att Göta Lejon tänke: Vi har Patrik Martinsson. Vad kan vi sätta upp åt honom? För det är han som är den stora behållningen, bredvid det rent visuella godiset. Han är sylvass, glasklar och har utstrålning och tydlighet som en neonskylt. Ingen risk att man tappar bort honom i en mass-scens-tango."

Låter det intressant? Här är resten: 


MÅSEN på Dramaten.

"Jag minns inte om det regnade. Jag antar: lite grann. När jag cyklar genom stan med hörlurarna på är det liksom som om vädret inte riktigt biter på mej. Jag är i min egen musikaliska bubbla. Jag tror jag lyssnade på någon av Bachs cellosviter. Den första, tror jag säkert. Något som lugnar och stressar på samma gång. 
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. "

Låter det intressant? Här är resten: 


SVARTA HÅL på Södra Teatern

"Egentligen, för mej, handlar det inte alls om Svarta Hål. Egentligen handlar det om två stjärnor. Lindy Larsson och Charlotte Engelkes.
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli. "

Låter det intressant? Här är resten:



EVITA, på Göta Lejon, föreställning 172 24/9 2014

av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, Regi Ronny Danielsson, Översättning Rikard Bergqvist, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Martin X Chocholousek, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Mikki Kunttu, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson, med Charlotte Perrelli, Daniel Engman, Patrik Martinsson, Lisa Stadell, Rolf Lydahl, Annika Herlitz, Micaela Sjöstedt, Denise Holland Bethke, Vera Prada, Paula Santa Eufemia, Kitty Chan, Jenny Fromm Sehlstedt, Charlotte Zettergren, Victor Molino Sanchez, Niklas Löjdmark, Nils Sundberg, Henrik Jessen, Tommy Englund, David Joseph, Johan Klarbrant, Fredrik Lexfors, Johan Karlsson, Gerrard Carter, Samt stor orkester, Regi Ronny Danielsson, Översättning Rikard Bergqvist, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Martin X Chocholousek, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Mikki Kunttu, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson
MISS DUARTE, IF YOU'RE NASTY
”Men vem har stulit klänningen?” säger min kompis Estradören, böjer sej fram över bordet, för att visa sitt intresse, och lägger nästan armbågen i vårrullarna.
”Klänningarna,” rättar jag. 
Vi sitter inne på Noodle House, nästan mittemot Göta Lejon, väntar på Skäggige Skalman, och det känns som om tidningar och sociala medier har varit fyllda av den senaste, lättöverskådliga katastrofen. Någon har gjort inbrott och stulit två Evitaklänningar ur Charlotte Perrellis loge, bara några dagar innan premiären. 
”Jag tänkte mer på balkongklänningen,” invänder Estradören, som gillar att invända. ”Den andra klänningen verkade inte vara lika viktig, jag bryr mej mer om balkongklänningen. Vad ska hon nu ha på sej när hon vinkar till folket? 
Vi gör båda en varsin Evita-vinkning över våra tallrikar.
”Dom hinner aldrig sy en ny,” säger jag.
”Aldrig,” ekar han. 

En och en halv timme senare sitter jag där med gapande mun. Mitt ”Fuck-a-Duck” dränks av applåderna. Evitas applåder, där hon står på balkongen, vinkande, i sin vita klänning. Kostymdesignern Camilla Thulins atelje verkar ha möss. Såna där möss som Askungen har, som snor ihop en klänning över natten. Nej, stryk det. Här har någon sjungit ”Bibbidi bobbidi boo” och svingat ett trollspö. Eller för att citera Rodgers and Hammersteins Cinderella: ”Impossible things are happening every day!”

Det handlar om Evita, den fattiga flickan som genom sin skönhet, vilja och ren och skär drive lyckas klättra upp och bli presidentfru i Argentina, bara för att dö i cancer, alldeles för ung. 

Visste du att Evita är den första brittiska musikal att vinna en Tony Awards, 1979? Är det inte knasigt? Tänk att det fanns en tid innan britterna var bra på musikaler? Eller i alla fall innan de amerikanska Tony-röstarna tyckte att dom var tillräckligt bra att det inte gick att bortse från dom. 
Om jag fråga vem som skrev Evita skulle nog en majoritet säga Andrew Lloyd Webber, men bara en del skulle veta att Tim Rice hade lika stor del, nej större del, i att stycket över huvud taget kom till. Det var han som en kväll, i sin bil på väg till en fest, råkade höra slutet på en radiodokumentär om Evita, och började skissa på en musikal i ämnet. Lloyd Webber, som han tidigare arbetat med i Jesus Christ Superstar och Joseph and the Technicolor Dreamcoat, var inte intresserad, för han ville skriva en musikal med Alan Ayckbourn, Jeeves, en gammaldags musikal byggd på P.G. Woodhouses figur, som Rice i sin tur hade hoppat av. Som tur var floppade den 1975, efter bara 38 föreställningar, annars hade vi kanske inte haft en musikal om Eva Peron. Och jag vet faktiskt inte, i ärlighetens namn, om det hade varit hela världen. 

Jag gillar ambition. Jag gillar ambitiösa människor. Det gör dom intressanta. Speciellt gillar jag ambitiösa medelmåttor. Såna som tar sej fram. Såna som gör vad dom kan av det lilla dom har fått. Som Joan Crawford. Som Lill-Babs. Som Evita Peron. Såna som - när man ser vad dom har och vad dom kommer ifrån - man aldrig skulle gissa vart dom var på väg. Såna som inte ger upp, hänvisar till en olycklig barndom eller enkla förhållanden. Dom som ser en chans och tar den. 
Evita, tycker jag, är en svår musikal. Det är en himla massa saker att berätta, nästan en hel bio-pic, och det hänger nästan helt på hur man väljer att berätta historien. Och vem som spelar huvudrollen. Och, som det visar sej, vem som spelar Che. Dessutom har Evita inte så mycket att göra, speciellt i första akten, trots att hon är på scenen nästan hela tiden. Hon går från fattig landsortslolla till rikets första dam, och hon verkar inte möta något motstånd på vägen. Karlarna faller som som äpplen om hösten för henne. Svårigheterna verkar mer ligga i sången, och att som skådespelerska nå ut, beröra publiken. 
På Göta Lejon har man valt att berätta historien på ett underbart showstopperspäckat sätt. Det är snyggt, polerat, lyxigt. Det finns nästan inte en lugn stund. Det händer saker, hela tiden, och ibland tappar jag till och bort huvudpersonen, bara för att mitt öga dras till den underhållande dansen, men jag är hellre bombarderad än uttråkad. Budget för mask och kostym verkar gränslös, och när man äntligen får ut den två våningar höga mauseleiliknande kuben från mittscenen lutar jag mej tillbaka och njuter i fulla drag. 
Jag har förut sagt att jag kan tycka att regissören ofta flyr in i scenografis grepp, som klätterställningar, simhallar, containerlager eller stolsförråd, men här har han tyglat sin lust till inventarier, och leverera en ganska ren uppsättning. Det är bara i en orgiescen som man i djurmasker och antydningar till kinkysex man märker hans förkärlek för det lite makabra, men vi är, trots allt, på en bordell. 
Innan föreställningen antog jag att Göta Lejon hade tänkt: Om vi kan få Charlotte Perrelli kan vi sätta upp Evita. Men nu, efter att ha sett föreställningen, tror jag att Göta Lejon tänke: Vi har Patrik Martinsson. Vad kan vi sätta upp åt honom? För det är han som är den stora behållningen, bredvid det rent visuella godiset. Han är sylvass, glasklar och har utstrålning och tydlighet som en neonskylt. Ingen risk att man tappar bort honom i en mass-scens-tango.
Jag hade också antagit att man kontrakterat Perrelli för hennes röst, men, nu, efter att ha hört och sett henne är jag inte så säker. I andra akten händer plötsligt något. Evita får motstånd, hon måste kämpa, och plötsligt blänker det till om Perrelli. Hon och Martinsson får kontakt, och jag inser plötsligt att det är det som saknats tidigare. Hon har varit fånge i sin historia, berättad av honom, utan möjlighet, lust eller behov av att stiga ur sin roll för att försvara sej.  Nu har hon cancer, och hon måste börja kämpa, för sitt arv, sitt minne, för det hon lämnar efter sej. Det har varit för lätt tidigare, från slummen på landet till de högsta balkongerna på de vackra palatsen i storstaden har det gått som en dans, en walk-over. Och viljan är det inget fel på. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillar musikaler kanske du gillar DET HÄR, eller kanske du gillar: 

MÅSEN på Dramaten.

"Jag minns inte om det regnade. Jag antar: lite grann. När jag cyklar genom stan med hörlurarna på är det liksom som om vädret inte riktigt biter på mej. Jag är i min egen musikaliska bubbla. Jag tror jag lyssnade på någon av Bachs cellosviter. Den första, tror jag säkert. Något som lugnar och stressar på samma gång. 
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. "

Låter det intressant? Här är resten: 


SVARTA HÅL på Södra Teatern

"Egentligen, för mej, handlar det inte alls om Svarta Hål. Egentligen handlar det om två stjärnor. Lindy Larsson och Charlotte Engelkes.
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli. "

Låter det intressant? Här är resten:



KATTVAKTEN, av och med Sara Ribbenstedt på STDH:

"Nån gång på slutet av åttiotalet eller i början på nittiotalet vaktade jag vattensköldpaddor åt min kompis Skäggige Skalman, nån gång när han var bortrest länge. Men dom dog, tror jag. Eller var jag bara rädd att dom skulle dö? Var det en sköldpadda eller flera? Jag minns att vattnet blev smutsigare och simmigare inne i akvariet, och jag visste inte om jag skulle byta vatten, eller om det var farligare för dom än att simma runt i den algiga sörjan."

Låter det intressant? Här är resten: 



MÅSEN, Översättning Lars Norén, Björn Melander, Regi Vibeke Bjelke, Scenografi och kostym Marie í Dali och Steffen Aarfing, Ljus Ulrik Gad, Peruk och mask, Mimmi Lindell, Lena Bouic Wrange, med Stina Ekblad, Christoffer Svensson, Hans Klinga, Emma Mehonic, Per Mattsson, Eva Millberg, Rebecka Hemse, Hannes Meidal, Björn Granath, Per Svensson, Bengt CW Carlsson, föreställning 171 24/9 2014

VAD ÄR DET MED FÅGLAR?
Jag hade tänkt börja det här med att skriva:
”Jag älskar Anton Tjechov. Så, då var det sagt,” men eftersom jag hade tänkt parafrasera, och glömt om det var Marsja eller Nina eller vem i Måsen som säger det, så inleder jag istället med ett citat ur en Barbra Streisand-sång: 
Call me a boob
Call me a schlemiel
Call me a brain with a missing wheel
Call me what you will
But nonetheless I'm still
In love with Harold Mingert(Läs: Anton Tjechov)
It's not because he has a car
Arnie Fleisher has a car
And a car is just a car
But if Harold didn't have a car too his name
I guess I'd love him just the same

Jag minns inte om det regnade. Jag antar: lite grann. När jag cyklar genom stan med hörlurarna på är det liksom som om vädret inte riktigt biter på mej. Jag är i min egen musikaliska bubbla. Jag tror jag lyssnade på någon av Bachs cellosviter. Den första, tror jag säkert. Något som lugnar och stressar på samma gång. 
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. 
Jag ser min kompis The Ticket Master lite längre bort, och tar av mej lurarna, och förtrollningen är bruten. Alla är bara vanliga människor i väntan på något. Poesin, musiken, är plötsligt tyst. 
Han har nyss kommit hem från Las Vegas, The Ticket Master. Jag är lite avundsjuk, måste jag erkänna. Det är inte det att Las Vegas står vidare högt på min lista av platser jag vill besöka, men han vann sin resa! Hotell, resa, Grand Canyon, alltihop, vann, på någon slags tävling på nätet. 
Som Blanche säger i Streetcar: ”Sometimes — there's God — so quickly.” Han, om nån, var väl värd den här vinsten.
Han ser mej och ger mej min biljett. Jag frågar inte om resan: det finns inte tid. Han har andra att möta, andra biljetter att dela ut. Jag går in och sätter mej.


Det är ett av de första publikrepen på Måsen, översatt och bearbetad av Norén, och The Ticket Master vet att jag gillar att sitta långt fram, så han har - jag vet inte hur han gör det - fixat biljetter längst fram, i mitten. Man kan inte sitta mycket bättre än såhär. 

Måsen, Vildanden och Den Döende Svanen. Vad är det med fåglar? Och glöm inte Svansjön. Vad är det med scenen och fåglar? Varför finns det ingen pjäs som heter Dovhjorten? Eller Fjärilen? Eller Kopparormen? 

Man börjar första akten i vackra, tidsenliga kläder, och i andra har man plötsligt vackra moderna, som för att poängtera det tidlösa i föreställningen, eller; jag vet inte vad man vill säga, men vet du vad: det hade ingen konsekvens. Man börjar första akten i moderna scenografi och avslutar andra i äldre, och vet du vad: det har heller inte någon konsekvens. Man gör entre och sorti från salongen, Konstantin klär av sej helt naken innan sitt självmord, han hånglar upp och försöker fysisk krypa tillbaka in i Arkadina, och vet du-
Japp, du fattar. Man skriver till och stuvar om, men känslan finns kvar. Det är som en varsam arkeologisk utgrävning: som en upprustning där man inte vill förstöra, bara tillföra, och det man tillför, gudskelov, är något jag kan bortse ifrån. Känslan av Tjechov finns kvar. Det livssörjande, gråtheta, oändligt sorgset komiska. Jag skrattar högt, flera gånger, åt det förtvivlade, det grymma. Man måste. Det går inte annars.
Slutligen vill jag avsluta med det där citat. Det är Marsja, inte Nina, som säger det. Jag slängde ut ett rop om hjälp på fejjan, och innan dagen var över hade min vän Wall Street Woman svarat:

"Jag måste få säga det, jag måste tala med er, jag tycker inte om min far, men jag litar på dig. Hjälp mig för Guds skull. Hjälp mig för annars gör jag en dumhet, annars gör jag narr av mitt liv och förstör det... Jag står inte ut längre. Jag lider så. Det är ingen, ingen som vet hur jag lider. Jag älskar Konstantin(Läs: Tjechov).”

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SVARTA HÅL på Södra Teatern

"Egentligen, för mej, handlar det inte alls om Svarta Hål. Egentligen handlar det om två stjärnor. Lindy Larsson och Charlotte Engelkes.
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli. "

Låter det intressant? Här är resten:


KATTVAKTEN, av och med Sara Ribbenstedt på STDH:

"Nån gång på slutet av åttiotalet eller i början på nittiotalet vaktade jag vattensköldpaddor åt min kompis Skäggige Skalman, nån gång när han var bortrest länge. Men dom dog, tror jag. Eller var jag bara rädd att dom skulle dö? Var det en sköldpadda eller flera? Jag minns att vattnet blev smutsigare och simmigare inne i akvariet, och jag visste inte om jag skulle byta vatten, eller om det var farligare för dom än att simma runt i den algiga sörjan."


Låter det intressant? Här är resten: 

ATT SOMNA ÄR LITE SOM ATT DÖ, av och med Isabel Reboia på STDH.

"Det var lite som en överraskningsfest, bara för mej. Som om någon gav mej en hård, varm kram och viskade:
”Din dumming, du ska inte ha så förutfattade meningar.”
”Men,” viskar jag tillbaka, inte så lite smickrad, men mån om att göra mej förstådd: ”förutfattade meningar är ju dom enda meningar man kan ha? Vem har nånsin hört talas om en oförutfattad mening?”"

Låter det intressant? Här är resten: 



måndag 29 september 2014

SVARTA HÅL, Musik: Leif Jordansson. Text: Sophie Holgersson. Regi: Peder Bjurman och Charlotte Engelkes. Kostym: Anna Ardelius. Medv: Charlotte Engelkes, Lindy Larsson, Leif Jordansson, Tomas Hallonsten, Erik Nilsson, på Södra teatern, föreställning 170 23/9 2014

DET ÄR INTE VAD, UTAN HUR
Mitt uppe i alltihop sitter jag och tänker på trummisen. Eller är det ett nedsättande uttryck? Trummis? Ska man säga trumslagare? Eller rytm-nånting-ansvarig? I alla fall sitter jag och tänker på honom: Slagverkspersonen. 
Var känner jag igenom honom ifrån? Nånstans där han har nästan samma roll, där han är nästan lika mycket skådis som musiker. Jag minns honom som om han höll till på scen vänster, vid prosceniet. Var det på Dramaten?

Det är premiär för Svarta Hål på Södra teatern, och på scenen, bland andra, står Lindy Larsson och Charlotte Engelkes. I publiken, bland andra, sitter jag och Skäggige Skalman, bedårade. Det är lite som när man var liten och var på cirkus, när det kändes som om allting hände, hela tiden, överallt. Runt omkring, och över ens huvud och framför en, och bakom en, uppe i publiken. 
Det handlar om Svarta Hål, men egentligen inte. Svarta hål är bara ett samlingsnamn. Något att rotera runt. Ett projekt att samlas kring. En anledning för sketcher, nånting att skriva sånger om. Man vrider och vänder på ämnet, plockar ut små fragment, tar en titt på dom, och framför något. Det kunde lika gärna handla om Cole Porter, Renässansen eller Colomobianskt hantverk. Ämnet i sej är inte det viktiga, det viktiga är vad dom gör av det. Och nu när jag tänkter efter skulle jag verkligen vilja se dom ge sej på Cole Porter eller Renässansen. Till och med Colombianskt hantverk skulle kunna locka mej, tror jag. 
Egentligen, för mej, handlar det inte alls om Svarta Hål. Egentligen handlar det om två stjärnor. Lindy Larsson och Charlotte Engelkes.
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli. 
Det finns människor som är fotogenic. Dom som bara alltid råka bli bra på scen. Och så finns det människor som är scenogenic, såna som bara råkar bli bra på scen. 
Det enda som kunde ha gjort den här föreställningen bättre är om Lindy Larsson och Charlotte Engelkes, Paul och Elisabeth, varit trapetskonstnärer och kunnat svinga sej ut över oss i publiken, eller om dom helt enkelt kunnat flyga. Vi sitter på fjärde bänkraden parkett, och jag vill ändå komma närmre. Jag vill sitta på scenen. Jag vill sitta i scenografin.
Det är fruktansvärt vackert, från kostym till scenografi, från rullande metallklot till stora runda, uppblåsbara transparenta bollar man kan klä på sej. Det är mycket svart, lite vitt, lite silver, och en stor fristående teaterröd sammetstridå. Är det nåt dom här människorna kan, så är det att göra en entré, att komma in, att ta in och ta över en scen. 
Jag minns vita A4-papper med utklippta hål, upphängda på roterande linor, som tvätt på tork. 

Och nånstans, mitt i alltihop, minns jag plötsligt varifrån jag i alla fall tror att jag sett trumslagaren: Amadeus, på Dramaten. Jag är nästan helt säker. 

Och vill du veta en hemlighet? Jag skulle egentligen vilja vara tio centimeter längre. Har alltid velat. 1.90. Perfekt för mej. Eller kanske två meter lång, som Lindy och Charlotte? 

Det sjungs, det dansas, det förtrollas och det trollbinds. Man skämtar om förlorade strumpor. Du vet: hur det alltid verkar försvinna en strumpa när man tvättar? Jag skrattar, för jag inser att det är ett problem. Ett problem som andra har. Inte jag. Jag sätter nämligen ihop mina strumpor, par för par, med säkerhetsnålar. Jag har inte förlorat en strumpa sen jag började, för över tio år sen. Så det så.
Och dom leker med oss. Detta är en slags nummerrevy, men vi är aldrig riktigt säkra på när det är över. Ska vi klappa nu? Är numret redan slut? Oj, har det redan börjat nåt nytt? När dom går av, när ett nummer tar slut, lämnar det ett slag tomrum, en saknad, och det är kanske som det ska vara. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KATTVAKTEN, av och med Sara Ribbenstedt på STDH:

"Nån gång på slutet av åttiotalet eller i början på nittiotalet vaktade jag vattensköldpaddor åt min kompis Skäggige Skalman, nån gång när han var bortrest länge. Men dom dog, tror jag. Eller var jag bara rädd att dom skulle dö? Var det en sköldpadda eller flera? Jag minns att vattnet blev smutsigare och simmigare inne i akvariet, och jag visste inte om jag skulle byta vatten, eller om det var farligare för dom än att simma runt i den algiga sörjan."

Låter det intressant? Här är resten: 

ATT SOMNA ÄR LITE SOM ATT DÖ, av och med Isabel Reboia på STDH.

"Det var lite som en överraskningsfest, bara för mej. Som om någon gav mej en hård, varm kram och viskade:
”Din dumming, du ska inte ha så förutfattade meningar.”
”Men,” viskar jag tillbaka, inte så lite smickrad, men mån om att göra mej förstådd: ”förutfattade meningar är ju dom enda meningar man kan ha? Vem har nånsin hört talas om en oförutfattad mening?”"

Låter det intressant? Här är resten: 


TODAY WAS A COMPLETE WASTE OF MAKE-UP och med Lena Bruun Bondesson, på STDH. 

"Den här föreställningen hade den absolut bästa titeln. Den borde ha en egen t-shirt. Eller, det har den, förresten. När jag googlar på uttrycket hittar jag en massa produkter jag kan köpa; matlådor, magneter, nyckelringar och affischer. Dom är inte relaterade till föreställningen, förstås, utan till uttrycket, men det gör det inte mindre minnesvärt.
Men jag håller inte med, today was not a complete waste of make-up. Idag, om någon, borde man vara fabulös. Förutsatt att det som händer, hände idag."

Låter det intressant? Här är resten: 


KATTVAKTEN Av och med Sara Ribbenstedt, Mimskådespeleriutbildningen, SCENOGRAFI: Linn Henriksson Strååt, föreställning 169 23/9 16:30 2014

NÄR KATTEN ÄR BORTA...
Jag har bara varit kattvakt en gång, vad jag minns. En sån där kattvakt som sover över i alla fall. Jag minns inte katten, eller katterna. Jag minns lägenheten, som var kall, stor, omodern. Ett rivningskontrakt, tror jag. Inget varmvatten. Vi var två som vaktade, och en av oss hade dåligt morgonhumör, och det var inte jag. 
Nån gång på slutet av åttiotalet eller i början på nittiotalet vaktade jag vattensköldpaddor åt min kompis Skäggige Skalman, nån gång när han var bortrest länge. Men dom dog, tror jag. Eller var jag bara rädd att dom skulle dö? Var det en sköldpadda eller flera? Jag minns att vattnet blev smutsigare och simmigare inne i akvariet, och jag visste inte om jag skulle byta vatten, eller om det var farligare för dom än att simma runt i den algiga sörjan.

Det handlar om en kattvakt. Någon har rest bort, katten behöver tas om hand, och någon flyttar in. Det handlar om den plötsliga relationen mellan den vaktande och katten. 
Scenen, är en stor kattlåda, som också är lägenheten, eller huset, där kattens kattlåda står.
Du vet den där känslan, när ni är ett gäng, någon säger något, alla börjar skratta, och du fattar inte grejen? Du ler, som för att visa att du tycker det som sagts var ganska roligt, kanske fyndigt, kanske lite elakt, men allteftersom folk fortsätter att skratta känner du att du till slut måste fråga vad det är som är så roligt? Vad är det du har missat? Har du hört fel? Är det någon referens som du helt har missat?
Den här föreställningen var så. Som om jag missat något. Jag trodde att jag förstod, men det kändes som om jag missat något, eftersom delar av publiken verkade se något helt annat, något roligare, något mycket mer underhållande. Det var inte det att det inte var roligt eller underhållande, det vara bara det att på sina ställen skrattades det så våldsamt att jag blev osäker på om jag hängde med. 

När jag kommer ut läser jag i programmet att föreställningen bygger på författaren John Runesons novell Kattvakt. Har aldrig hört talas om John Runeson eller hans novell Kattvakt. Borde jag det? Jag antar att det hade gett mej en helt annan upplevelse om jag läst den, som dom där andra, som skrattade. För nog kände dom till något som jag missat?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ATT SOMNA ÄR LITE SOM ATT DÖ, av och med Isabel Reboia på STDH.

"Det var lite som en överraskningsfest, bara för mej. Som om någon gav mej en hård, varm kram och viskade:
”Din dumming, du ska inte ha så förutfattade meningar.”
”Men,” viskar jag tillbaka, inte så lite smickrad, men mån om att göra mej förstådd: ”förutfattade meningar är ju dom enda meningar man kan ha? Vem har nånsin hört talas om en oförutfattad mening?”"

Låter det intressant? Här är resten: 




TODAY WAS A COMPLETE WASTE OF MAKE-UP och med Lena Bruun Bondesson, på STDH. 

"Den här föreställningen hade den absolut bästa titeln. Den borde ha en egen t-shirt. Eller, det har den, förresten. När jag googlar på uttrycket hittar jag en massa produkter jag kan köpa; matlådor, magneter, nyckelringar och affischer. Dom är inte relaterade till föreställningen, förstås, utan till uttrycket, men det gör det inte mindre minnesvärt.
Men jag håller inte med, today was not a complete waste of make-up. Idag, om någon, borde man vara fabulös. Förutsatt att det som händer, hände idag."

Låter det intressant? Här är resten: 



BET DU JUST AV MEJ HUVUDET av och med Hanna Edh i ett elevuppspel på STDH.

"Ibland känns det nästan som om jag är Heidi Klum, när jag går runt mellan salarna och tittar på STDH-elevernas uppspel. Lite som hon gör i Project Runway? Tittar in till eleverna på Parsons och ger dom lite feedback? 
Det är bara det att i det här avsnittet får designerna göra vad dom vill. Det är det som är utmaningen. 
Nej, förresten, jag är nog mer som Zac Posen. Han får ju aldrig se vad som händer bakom kulisserna. Fast jag är nog mer lik Michael Kors, utseendemässigt. Fast det är ju det att jag får inte vara med och rösta. En en knubbig, skallig, medelålders gästdomare?"

Låter det intressant? Här är resten: 



Idag kan du se...

DET ÄR SYND OM PAPPORNA med Unga Giljotin på Teater 3.


"Jag älskar en föreställning där jag får känna mej smart och lite, lite dum. Där jag känner att vissa saker, vissa referenser, går över mitt huvud. Det visar att man inte riktar sej till den grå menlösheten, utan till dom spjutspetsar i publiken som förväntas fatta vad man försöker säga. Vi andra får helt enkelt skärpa oss."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/det-ar-synd-om-papporna-av-lotta-ramel.html

söndag 28 september 2014

Idag ska jag se FRAGEMENT, by Art of Spectar, på Dansmuseet, och Billy Elliot på Bio Rio, men du kan också se

DET ÄR SYND OM PAPPORNA med Unga Giljotin på Teater 3.


"Jag älskar en föreställning där jag får känna mej smart och lite, lite dum. Där jag känner att vissa saker, vissa referenser, går över mitt huvud. Det visar att man inte riktar sej till den grå menlösheten, utan till dom spjutspetsar i publiken som förväntas fatta vad man försöker säga. Vi andra får helt enkelt skärpa oss."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/det-ar-synd-om-papporna-av-lotta-ramel.html

HÖSTSONATEN på Kulturhuset Stadsteatern


"För mej är Ingemar Bergman lite som Melodifestivalen eller Fotboll. Jag fattar inte grejen. Av alla hans filmer - och jag måste erkänna att jag inte har sett alla, lågt ifrån alla - gillar jag bara Fanny och Alexander och Sommarnattens Leende, och den senare tycker jag gör sej bättre som Sondheimmusikal. 
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta. 
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra. "

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/hostsonaten-av-ingmar-bergman-regi-asa.html


JONAS GARDELL: MITT ENDA LIV på Maximteatern

"Det känns som om Jonas Gardell försöker bli Sveriges svar på Bette Midler, utan att ha de förutsättningar som krävs. "

Låter det intressant? Här är resten: 



http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/09/jonas-gardell-mitt-enda-liv.html


"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 
Rösten i ditt öra viskar: 
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html



ROSMERSHOLM, av Henrik Ibsen, i Målarsalen, på Dramaten.

"Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/rosmersholm-av-henrik-ibsen.html

CANDIDA, på Kulturhuset Stadsteatern


 ”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där vi sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”
Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst. 

Låter det intressant? Här är resten: