Visar inlägg med etikett 2020. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2020. Visa alla inlägg

onsdag 14 oktober 2020

Inför PROOF - Försnack och vegansk Middag på SEYHMUS


Visa det här inlägget på Instagram

I det här avsnittet pratar jag om mina FÖRVÄNTNINGAR och TANKAR inför kvällens READING av DAVID AUBURNS PROOF, jag och MARTIN käkar på SEYHMUS VEGETARISKA CAFE, innan vi drar till PLAYHOUSE TEATER. Min blogg: http://minstengangiveckan.blogspot.com/?m=1 Seyhmus: http://www.seyhmus.se More of me here: https://temporarmonomani.blogspot.com/2020/09/my-links.html @martincoj @playhouse_teater #Reading #pjäs #teater #playhouseteater #stockholm #teateristockholm #teaterisverige #minstengångiveckan #vegan #vegetarian #vegetariskrestaurang #vegeteriskrestaurangistockholm #seyhmus #martincoj #streaming #streamadteater #blogg #teaterblogg #blogga #veganskbuffe #vegetarisktbuffe #bög #gay #straight #cykel #söder #västerbron #cykla #drottninggatan

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)


I det här avsnittet pratar jag om mina FÖRVÄNTNINGAR och TANKAR inför kvällens READING av DAVID AUBURNS PROOF, jag och MARTIN käkar på SEYHMUS VEGETARISKA CAFE, innan vi drar till PLAYHOUSE TEATER. 

Min blogg: http://minstengangiveckan.blogspot.com/?m=1

Seyhmus: http://www.seyhmus.se

More of me here: https://temporarmonomani.blogspot.com/2020/09/my-links.html

@martincoj @playhouse_teater 

#Reading #pjäs #teater#playhouseteater #stockholm#teateristockholm #teaterisverige#minstengångiveckan #vegan#vegetarian #vegetariskrestaurang#vegeteriskrestaurangistockholm#seyhmus #martincoj #streaming#streamadteater #blogg #teaterblogg#blogga #veganskbuffe#vegetarisktbuffe #bög #gay #straight#cykel #söder #västerbron #cykla#drottninggatan 

tisdag 13 oktober 2020

Idag ser jag fram emot en reading av David Auburns pjäs PROOF på Playhouse teater


 







@lucasserby @ellinorolinder @esterudden @bjornlonner @elisabet_klason @playhouse_teater


#PROOF #PLAYHOUSETEATER #davidAuburn #davidauburnproof #davidauburnsproof #lucasserby #ellinorolinder #esterudden #bjornlonner #elisabetklason #reading #pjäsreading #pulizerprizefordrama 


måndag 5 oktober 2020

TÅRTLJUS, Playhouse Teater, Premiär, pjäs, /710 2020



Av: Noah Haidle, Regi: Elisabet Klason (OCH SEN DÖR MAN)  Översättning: Bengt Ohlsson, Scenografi: Pia Wiik (PRYDH), Kostym: Maria Felldin Almgren (PRYDH) Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones (PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART, ) Ljuddesign: Daniel Douhan (OCH SEN DÖR MAN, PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART,  Mask: Nina Lagnefelt (PRYDH, ESPRIT!, Producent: Louise Helgesson (PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART, ) med Katrin Sundberg, Reuben Sallmander, Charlie Gustafsson, Amanda Jansson, Steve Kratz, Pierina Rizzo. Alla foton är av Göran Wallgren



Jag vet att jag kommer att dö ensam, med största sannolikhet. Jag säger det inte för att jag vill ha sympatier, eller medlidande: jag tycker inte att det är speciellt synd om mej: jag är singel, och kommer förmodligen - och ganska välkommet - vara det resten av mitt liv. Och vad gäller släkt så har jag en yngre kusin - annars är alla äldre. Jag har inga - och kommer inte att få, för jag vill inte ha några - barn, och min bekantskapskrets är jag den piggaste av oss alla, så jag kommer antagligen att få begrava alla mina vänner. 

Det är i alla fall vad dom själva säger. Och själv har jag lite svårt att ens tänka mej som död. Det är inte jag, liksom.



Konstigt nog pratar vi inte om döden när vi cyklar hem efter föreställningen, jag och Långskånken. Vi talar om livet. Han säger att man måste ta vara på varje sekund, och knäpper med fingrarna för att illustrera hur dom skvätter iväg för att aldrig någonsin komma tillbaka. Själv säger jag något om att han hade haft hela sin arbetslösa sommar på sej att möblera om i sitt sovrum utan att göra det, så jag antar att det här med att ta vara på varje sekund måste vara något nytt för honom. 


Vi har varit på premiären av Noah Haidle’s pjäs TÅRTLJUS, på Playhouse Teater. Det har handlat om ett liv. För mer än hundra år sen lär sej en ung kvinna av sin mamma hur man bakar en födelsedagstårta och år efter år, genom decennier, bakar hon samma tårta på sin födelsedag. Och under tiden hinner hon gifta sej, skaffa barn, barnbarn, skilja sej, gifta sej igen… 


Allt utspelar sej i samma kök, och under föreställningen bakar huvudpersonen EN tårta, medan årtionden svischar förbi. Hon mäter upp mjöl som tonåring, knäcker ägg som nygift, smälter smör som nybliven mamma… Du fattar? Det är ett genialt grepp. FANTOMEN PÅ OPERAN har sin mask, sin fallande ljuskrona och ljusen som kommer upp ur golvet. MISS SAIGON  har sin helikopter, LES MISERABLES sin vridscen. Det här kommer att vara ”… den föreställningen där hon bakade en tårta…”

Som stripporna sjunger i GYPSY: 


You gotta get a gimmick

If you wanna get applause.


Visst: det hade varit en intressant föreställningen utan bakandet; nedslagen i kvinnans tids-/livslinje hade varit tillräckligt rörande och smått nostalgiska, men bakandet binder ihop allt och säger något om tid, relationer och våra liv. 


Det är lite av en speciell upplevelse att gå på teater under Coronakrisen. Det konstiga är att det inte känns så konstigt. Vi försöker undvika att trängas, vi släpper fram, backar bort, ger utrymme. Våra sittplatser är omgivna av flera tomma sittplatser, men det är något man har blivit van vid, det känns inte konstigt.

Sen händer det, en bit in i föreställningen. En kvinna i publiken nyser. Högt och ohejdat, och det hörs att hon inte har några händer eller armvecka i vägen. Vi föreställer oss alla hur coronavirus skvätter runt i salongen. Det är som om någon avlossat ett skott. Allt stannar av. Säkerligen fortsätter handlingen nere på scenen, men det är lite som om man väckts av en mardröm: det tar en stund att somna om, slappna av, fortsätta drömma.



Det här är en föreställningen för dom som vill vara säkra på att få en lyckad teaterkväll. Dom som kanske inte går på teater så ofta, och som vill vara garanterade att dom inte kastar bort sin tid, sina pengar och sitt engagemang. Det är ett gediget hantverk utan konstiga, betänkliga grepp. Man berättar en historia, och man gör det på bästa tänkbara sätt, utan att för den skulle göra avkall på det konstnärliga.

Inget i regin skriker: det här har blivit REGISSERAT!!! på det där sättet som många andra regissörer känner att dom och deras regi måste märkas, att om det inte syns att det har blivit regisserat så bryr sej ingen om att det har regisserats av dom. Här låter man verket tala för sej.


Det är också en föreställning för oss andra, vi som är lite mer vana, lite tåligare. Det är sorgligt, det är roligt, men framför allt är det förtrollande. Föreställningen leker med vår uppfattning om tid.


Det enda regi-greppet är att man har hängt ett gäng gungor runt scenen som omger den lilla köks-ön där det bakas, och där sitter skådisarna när de inte är på scenen. 

Kanske hade jag föredragit om skådisarna fått gå av scenen, att huvudrollen hade fått vara ensam ibland, och att människorna i hennes liv fått göra enré, fått föra med sej en fläkt av sitt eget liv. 

Och kanske, när de dog, skulle de få stanna kvar i rummet, och syssla med det de gjorde när de fortfarande var där?

Nej, jag tror jag hade önskat - om rollerna måste vara på scenen hela tiden - att de suttit på köksstolar,  eller andra fåtöljer, i andra delar av huset och liksom fortsatte med sitt liv, och att huvudrollen då och då kunde kasta en blick på dom, som om dom vore foton från förr, minnen som stannat kvar. 

När de som nu sitter och ser på spelet vet jag inte vad det egentligen tillför. De blir något slags mellanting mellan sitt privata jag och rollen, och att de sitter där - med fokus på handlingen - tillför ingenting. 

Jag skulle vilja ha henne ensam ibland. 



Katrin Sundberg är förresten mycket bra i huvudrollen. Men, förstås, hon är bra i allt, även dom gånger då det hon är bra i inte är bra. Här får jag se en lite annan sida av henne. En lite mildare, lite skörare, lite mjukare, och jag gillar det. 


Någon att hålla ögonen på: Amanda Jansson, speciellt i rollen som sonens ängsliga flickvän. Hon blir aldrig för mycket, men hon är bra mycket mer än jag hade förväntat mej av rollen. I sin första entré travar hon in i ett par skor som mer verkar styre henne än hon dom, och ruskar om oss och tillför lite ny energi. Hon är väldigt rolig. Sådär rolig att man nästan blir orolig att hon inte kommer att kunna vara så rolig hela pjäsen ut. 

Men det kan hon.


Jag tyckte också mycket om Maria Felldin Almgrens kostymer, i höstfärger med en känsla av sent 50-tal. Orange, korall, gammelrosa, vinrött, mjukt gula nyanser. Inslag av lugnt grönt. Marinblått. Det är så inspirerande när kläderna som skådespelare bär känns utvalda, unika, att en skjorta inte bara är en skjorta, vilken som helst; just den här har tunna, nästan osynliga ränder, och de där skorna har en detalj som skiljer dom från andra gympaskor. Vad det för färg på rutorna i den där  argyle-mönstrade pullovern? Kan man kalla något blekt lever?



Som sagt, vi talar om livet när vi cyklar hem, inte om döden. Vad är ett liv? Kommer man att ligga där och dra sin sista suck och tänka: Jag trodde aldrig det skulle ta slut, vad skönt att det är över! Eller kommer simskolan att kännas som något du gjorde igår, studenten var något som hände för en vecka sen, och sexdebuten skedde för en kvart sen. Hände allt det där samma person, eller är du någon helt annan nu? 

Jag känner det ibland som om mitt liv visserligen är samma pjäs, men att det är olika personer i rollen som Jag. Tonåringen spelas inte på samma sätt, av samma skådis nu som då. Killen som gjorde lumpen är en helt annan person, även om våra gemensamma minnen är dom samma. Han som flyttade till Stockholm är samma typ som han som flyttade in i sin första lägenhet tio år senare, han skulle vara inhoppare, eller spela rollen i en annan uppsättning, på turné.


Det finns ingen anledning att inte gå och se den här föreställningen. 








#tårtljus #birthdaycandles #NoahHaidle #Reubensallmander #playhouseteater #corona #corvid #mustsee #tråtljuspåplayhouseteater #teatertrotscorona

#play #premiär #bakning #corvid19 #stockholm #teater2020 #teateristockhyolm #minstengångiveckan #seteater 


#pjäs #Teater #stockholm #underhållning #kultur #kulturtrotscorona #Tårta #Ljus #gypsy #yougottahaveagimmick 

@katrin_sundbergs @charliegustafsson @PierinaRizzo @elisabet_klason


måndag 10 augusti 2020

Fars på Roslagsteatern

 


Det verkar blir lite teater den här sommmaren också! I morgon ska jag och Långskånken åka till Norrtälje och se genrepet av en nyskriven svensk fars på ROSLAGSTEATERN, Det känns så länge sen jag såg en föreställning, och det känns ännu längre sen jag skrev ett blogginlägg. Det är nästan så att jag har glömt bort hur man gjorde... Följ min instagram story i morgon för att se hur vi har det.

Medverkande

Sara Edberg, Anna Hallgren, Nicklas Lind, Ludvig Ryman

Manus

Roslagsteatern

Regi

Sebastian Edberg

Musik

Mats Sandborgh och Pelle Jacobsson

Scenografi

R. T. M. Lindberg

Kostym

Alvar Bengtsson


Biljetter hittar du här: https://www.roslagsteatern.se/fars.php

onsdag 11 mars 2020

SANNING OCH KONSEKVENS, Premiär, Ö2, föreställning 13, 9/3 2020



Regi: Maria Ericson Scenograf och kostymör: Åsa Lieberath Ljusdesigner: Erik Westerlund Rörelseinstruktion: Tilman ODonnell Ljud och Musikbearbetning: Dan Söderqvist Foto: José Figueroa Formgivare: Judie Östling Producent: Julia Boström Förlag: Lars Natten Norén AB, Stockholm Medverkande: Charlotta Jonsson,  Jacob Ericksson (ROSMERSHOLM, TRETTONDAGSAFTON,  Richard Forsgren,  Teresia Pettersson (JAG HETER BENTE)

En äldre systern och hennes man har bjudit in sin syster och hennes framgångsrike man på middag, och till kaffet brakar hela helvetet loss, och vad vi får se är ännu en lång natts färd mot morgon. Alkoholism, psykisk ohälsa, sex och så slutar det som om ingenting har hänt. Låter det som något du har sett förut? Det känns lite så. Jag är inte säker på om jag såg den inspelade  tv-versionen från 1991, med Evabritt Strandberg, Sten Ljunggren, Maria Ericson - som också regisserade den här föresällningen - och Johan Rabaeus, men det hela känns bekant. Lite för bekant. 

Jag tror att Lars Norén gärna skulle ha skrivit VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? I alla fall verkar det så, när man ser den här pjäsen. Den har lånat, eller inspirerats av allt för mycket för att det ska verka som sammanträffanden. Jag antar att man kan se det som en slags hyllning. Det är bara det att som pjäs är den inte alls lika intressant. Den känns lite som om den vore skriven efter recept: lite sex, lite alkoholism, lite vidriga, men komiska repliker, och så lite psykisk ohälsa. Och så något som gör att den skiljer sej från alla de andra nästan likadana pjäser: man biter huvudet av en undulat. 

Men som vanligt med Noréns pjäser saknar jag en hemlighet, att något avslöjas som gör det omöjligt att fortsätta som vanligt. 

Jacob Ericksson är fenomenal som den tunne, sammanbitne, nervöst skrattande maken till den äldre systern. Rollen förefaller nästan vara en klonad version av George i VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?, och jag skulle med glädje se Jacob Ericksson i den rollen. Det är lite svårt att slita ögonen från honom, speciellt i de partier han inte pratar, utan bara nervöst fnissar eller hummar.

En sak jag verkligen gillar med Ö2 är att man aldrig vet hur scenrummet kommer att se ut. Under alla besök jag gjort i lokalen tror jag att jag har upplevt alla sätt man kan placera en publik: som salongsittning har vi suttit vridna åt alla rummets fyra väggar, vi har suttit på två motställda gradänger, i en ring runt scenen, och till och med på stolar och bord mitt på scenen.
Här sitter publiken sitter i fyra gradänger runt scenen, med bred plats för skådespelarna att göra sorti och entré från hörnen. Scenografin, av Åsa Lieberath är enkel med effektiv: svartmålade bänkar som går att lyfta runt står ställda i en fyrkant, och grupperade i en ring, som uppdukade för en middag, står tallrikar, glas kaffekoppar och flaskor. De vita tallrikarna fångas effektivt av punktbelyning i  Erik Westerlunds mycket stämningsfulla ljussättning

Det är underhållande, rappt och välspelat. Men jag har lite svårt att förstå varför man har valt att sätta upp den, och trots att det gnistrar till ibland, skulle jag önska att jag var helt involverad i handlingen. Det är lite för lätt att luta sej tillbaka och bara se på. 

Kostymerna, också av Åsa Lieberath, är svarta, och jag skulle önska att hon varit en uns mer sofistikerad, och kanske introducerat någon annan färg än den äldre systerns rosa tröja i slutet. Männen, en mycket framgångsrik man och inte så lyckade svåger, har båda svarta herrkostymer, och hon hade kanske kunnat visa deras skillnad i status genom att inte klä dem så uniformt. Den yngre systern, har en tydlig kostym i en kort, svart skinntajt klänning med en klädd och en bar axel, och med lårhöga svarta läderstövlar, men under spelet blir jag tveksam till valet: hon är en slags troféhustru, och jag trodde till en början att han hennes mycket sexiga klädval var initierat av hennes make, som för att kunna visa upp vilken attraktiv kvinna han hade, men när det sen framgår att hon går igång på S&M-lekar, något hennes man inte alls är intresserad av, så kanske det hade varit bättre att hålla den delen av hennes personlighet hemlig, och låta oss upptäcka det. 

Kanske borde man ha strukit vissa adjektiv som avvek från det faktiska förhållandet: som när någon säger att Jacob Erickssons karaktär - som i verkligheten är rakad - börjar bli lite skallig, eller när man kallar den smärte Richard Forsgren för knubbig. Denna diskrepans vore kanske inte så allvarlig, om det inte vore så att den äldre systern senare säger till den äldre att hon kanske borde klä sej lite sexigare, vilket är förvirrande, eftersom det knappast går att klä sej mer utmanande, och man då inte förstår om det är ironi eller om systern egentligen borde vara annorlunda klädd, och att det är en slags teaterlek, att visa på att karaktärerna inte ser ut som dom gör, att deras verkliga jag inte är tydligt. Den yngre systern berömmer också den äldre för hennes dräkt, och inte heller här förstår jag om det är allvarligt menat eller en ironisk provokation.

Jag har lite svårt att förstå regin vad gäller den äldre systern, en alkoholiserad kvinna som efter ett uppehåll börjat dricka igen. Eller kanske är det så att jag har svårt att förstå rollen: Redan från början går hon ut hårt, är otrevlig, provocerande och vidrig, och det är svårt att förstå varför de andra finner sej i det hela. Varför går inte gästerna? Jag saknar en slags charm, en slags lek, en retsamhet som balanserar mellan skoj och illvilja. Nu spelar hon liksom texten, provokationerna sägs provocerande, så det blir svårt för de andra att ta det på något annat sätt, och det gör att det är svårt att förstå deras förhållningssätt. 
Man har också valt att göra henne ganska långsam, lätt stammande och monoton, så jag satt länge och undrade om hon - rollen - gick på några lugnande tabletter.

Någon skådespelare någonstans har sagt att det inte är svårt att spela kung eller drottning, för det är de andra skådespelarna som spelar det, och i det här fallet kanske man tänker att det är de övrigas jobb att spela varför de älskar, tycker om eller tolererar den äldre systern, men jag tycker nog att de kunde fått lite hjälp på vägen av henne själv.  

Det finns ett magiskt ögonblick precis i början, när Charlotta Jonsson utslagen och sönderslagen ligger på golvet, och sen reser sej på ett sätt som får det att se ut som om hon samlar ihop något söndrigt, som om hon ikläder sej en sönderbruten rustning och får den att fungera.
Det är magiskt, men jag förstå inte riktigt vad man vill säga: det är varken såhär det börjar eller slutar. 
Det hela påminner mej om när Meryl Streep i filmen DÖDEN KLÄR HENNE, efter att ha ramlat ner för en lång trappa, visar sej vara odödlig och reser sej, vrider  och vänder sina brutna ben och tvistade lemmar till någon slags fungerade position och till slut rättar till huvudet som har suttit bakochfram. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan


- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/


  • och att du kan nå mej säkrast på instagram.


Om du gillade det här kanske du gillar: 

LOVE SONGS på Riksteatern i Hallunda

"I pausen ute i den enorma hallen på Riksteatern i Hallunda, mötte jag några vänner som var lite bevikna, för dom hade förväntat sej en afton med kärlekssånger, där merparten sjöngs av Arja Saijonmaa. 

Jag är glad att det inte var en sån föreställning, för jag tyckte mycket om den föreställning som var, när jag väl förstod vad det var för en slags föreställning."

Låter det intressant? Här är resten: LOVE SONGS

PRYDH på Playhouse Teater: 

"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."

Låter det intressant? Här är resten: 


GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex: 

"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."

Låter det intressant? Här är resten:  GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA