All denna jävla begåvning kommer plötsligt rusande
Såhär är det: Det är höst, nästan vinter. Det är mörkt, men inte kallt. Rått. Man känner sej lite låg. Sverigedemokraterna är större än Folkpartiet och Ikea har gjort en riktigt avskyvärd pr-blunder i Ryssland. Jag står i tvättstuga på Oscarsteatern och sorterar smutstvätt. Jag gillar den här delen av mitt jobb. Jag gillar det mesta med mitt jobb, faktiskt. Jag drar fram ett par byxor och lägger dom i rätt hög. Strumpor hamna här. Handtvätt lägger jag på diskbänken. Jag tänker på hur det kanske är om tre år. Hur det kanske är om tio år. Jag tänker på Tyskland mellan världskrigen. Jag tömmer en maskin. Jag hänger in i torkskåpet. Det är tyst på teatern. Jag är alldeles ensam. Jag funderar och letar ledig galgar. Jag började klockan nio, och jag brukar sluta fem.
Men i eftermiddag ska jag på teater, så det blir till att jobba över, efteråt. Karmer Kring Blå, heter föreställningen, av koreografen Örjan Andersson och kompositören Hans Appelqvist. Jag har sett den förut. För en vecka sen. Och jag fullständigt älskade den. Jag älskade kläderna, ett slags moderniserade folkdräkter, jag älskade ljuset, jag älskade dansen, musiken, rytmen, leken, allvaret. Och jag älskade dansarna.
Jag hoppar på min cykel och drar iväg till Stadsteatern, lite ängslig, lite vaksam, lite rädd att det inte ska vara lika bra som sist. Framför mej i kön står en kompis som har kommit för att hon läst vad jag skrivit om föreställningen på Facebook. Plötsligt känner man sitt ansvar.
Så bara börjar det. Och all denna jävla begåvning kommer plötsligt rusande mot en! Två skalliga långskånkar, den ene onaturligt perfekt, som en avatar, och den andre en ung Mephisto eller en Sebastian Flyte, och så en liten skäggig sexig sak, fångad nånstans mellan gosse och morfar. Kvinnorna: En Ronja Rövardotter med dreads och en Kristina från Duvemåla innan stenarna började flyga.
Och det är lika underbart, om inte bättre. Blickarna mellan dansarna. Stampandet i golvet. Händerna som slår på låren: Bam-bam-bam-bam. Och den underbara musiken. Tiden försvinner och allting bara pågår.
Det slutar plötsligt, mitt i alla lycka, nästan som skottet i Elvira Madigan. Vi klappar och visslar och stampar, och dom bockar och skrattar och pekar. Så reser vi oss för att gå.
Den lille gullige skäggige dansaren fram till mej:
”Jag måste bara tacka dej,” säger han ”för att du är här igen.”
Jag hinner inte bli blyg utan skrattar förvånat:
”Kände du igen mej?”
”Ja.”
Det är svårt att vara publik ibland, för man tror inte att man syns, och sen ibland gör man det. Jag är glad att jag satt långt ifrån scenen när jag såg Woyzeck på Dramaten.
Jag tackar honom för föreställningen. Säger inte nånting som I love You, men något lika fånigt:
”Det var jättebra!”
Så blir vi blyga båda två. Han vänder sej till en vän ur publiken, jag gör en min åt mina vänner som betyder Nä men, där ser man, och börjar ta på mej min jacka och gå.
Så kommer jag att tänka på något och går tillbaka till honom:
”Jag måste bara fråga...”
”Ja?”
”Strumporna? Tjejernas stumpor? Brukar dom vara röda?”
Han skrattar, lite förvånad över att jag lagt märke till det:
”Nej.”
Det var ett fint sista-föreställningen-skämt. Dom brukar vara blå.
Jag cyklar tillbaka till Oscarsteatern. Tillbaka till skjortor och tvättkorgar. Jag slår på ångstykjärnet, och jag tänker inte så mycket på det hemska längre. Jag nynnar lite på Alison Moyets ”Weak in the Presence of Beauty”:
Jag försöker byta ut beauty mot talent, och det låter inte så illa, även om det inte alls passar med den övriga texten.
I go weak
Weak in the presence of talent.
Och jag gör några hemsnickrade hopsa-steg med stykjärnet i högsta hugg. Bam-bam-bam-bam!
I go weak
Weak in the presence of talent.
Och jag gör några hemsnickrade hopsa-steg med stykjärnet i högsta hugg. Bam-bam-bam-bam!
Och plötsligt känns inte framtiden så farlig.
