VAR KOMMER DU IFRÅN?
”Var kommer du ifrån?” frågar hon. Jag väntar någon sekund, för att riktigt vara säker på att det är mej hon talar till, och att det är meningen att jag ska svara, högt.
”Midsommarkransen,” svarar jag, lite halvhögt. Några skrattar. Det låter så idiotiskt, i sammanhanget.
”Men var kommer du från egentligen?”
”Öland.”
Folk skrattar bakom mej. Det var inte riktigt meningen att det skulle gå såhär, och det förstår jag först när hon fortsätter ställa samma fråga till andra. Meningen var nog att jag skulle bli tyst, att inte förstå vad hon menade med ”egentligen”.
Jag sitter på teater Reflexen i Kärrtorp och tittar på en redovisning av workshop för unga med temat rasism och antirasism. Det hela är en del av Scenkonstfestivalen Paradiso 7.
Den unga kvinnan på scenen har invandrarbakgrund, och meningen med frågan hon ställde mej, och som hon sen ställer många andra i publiken, är att visa hur det som svenskfödd känns att få frågan var man kommer ifrån. Jag önskar att jag fattade vart hon var på väg med sin fråga, för då hade jag kunna hjälpa till, liksom inte svarat, utan låtsas inte riktigt förstå, sådär som jag tror det var meningen att jag egentligen skulle reagera.
Jag skulle på en annan föreställning, men eftersom jag har en tendens att komma i tid var jag en hel timme tidig, och kunde smita in på den här gratisföreställningen.
Det är en mycket smakfullt regisserad workshop. Man har repat i tio dagar, och har verkligen tagit fram många bra scener, med intelligenta infallsvinklar, men vad som verkligen slår mej är hur välspelat det är. Ungdomar i den här åldern, speciellt när man som här i många fall inte har någon tidigare teatervanan, har en tendens att ha svårt att spela sej själva. Att bara vara. Man spelar antingen över, ryggar för scenljuset, eller agerar som man har sett andra göra på bio. Liksom bara poserar. Unga tjejer kan bli väldigt medvetna om hur man bäst står för att se snygg, smal och selfiesexig ut, hur man putar med läppar och pratar samtidigt, och unga killar kan ofta ha tränat in hur man bäst spänner sina ögonbryn för att se både ärlig och attraktiv ut, och vilka känslor det är okej för en man att visa. Så inte här. Det känns som om dom bara spelar sej själva. Som om detta är deras egna historier.
Kostym känns som privata kläder, och scenografin är mer eller mindre en tom scen, utan backdrop, med bara några trappor som ibland tas in för att förändra spelplatsen.
Det känns både ungt och moget på samma gång. Viss problematik har jag hört behandlas förut, men varje ny generation måste ha rätt att uttrycka sina sanningar, och vissa saker är helt nya, fräscha sätt att se på saker. Ibland kanske saker bara måste få sägas, även om man liksom inte kan, eller borde göra något åt saken. Som när någon till exempel säger sej vara trött på att hen, bara genom att ställa sej på scenen, skapar mångfald.
Jag såg en gång en intervju med Julie Taymor, kvinnan som regisserade hitmusikalen Lejonkungen på Broadway, där hon pratade om vikten av att kungen, Lejonkungen och Lejondrottningen, spelades av en svart man och en svart kvinna. Ett vitt barn ser sej ofta representerad på scenen, men hur ofta kan ett svart barn se en kung eller en drottning, på scen, som är svart?
Om jag börjar en historia "En person kommer in på en bar," hur många ser en man framför sej? Och hur många förutsätter att det är en vit person som kommer in på baren?
Man undersöker rasistiska tankar, berättar om vardagssituationer, eller om hur det var när Nazisterna slog till mot Kärrtorp. Man räknar ”Svennar” i publiken, lindar in oss i avspärrningstejp eller berättar hur man beblandar sej med vänner som ser ”svenska” ut, liksom tunnar ut sej, för att komma in på uteställen.
Det hela blev en mycket tänkvärd och underhållande föreställning, och jag är glad att jag är den tidspessimisten jag är, så jag alltid har tid över för sånt här.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Turteatern.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
CHARLEYS TANT på Mälarhöjdens Friluftsteater:
"Bredvid mej pekar pappan på någon i programmet och säger till sin dotter:
”Hon här hade en pappa som var en jättekänd skådespelare som brukade ha en teater i Helsingborg.
”Mia Poppe,” sufflerar tanterna bakom, som hört allt: ”Hennes pappa, Nils Poppe, drev Fredriksdalsteatern. Vi känner hennes man…”
Pappan vänder sej om och tittar på dom, som för att avgöra om dom är några särskilda, kända personer. Han känner inte igen dom, inte ens från förr, och han ler och vänder sej bort från dom."
Låter det intressant? Här är resten:
ALL THAT DANCE, idé och koreografi Kenneth Kvarnström på Kulturhuset Stadsteatern.
"”Okej,” säger Kenneth Kvarnström till sina dansare ”Jag tror vi gör en Flygande Stålman här, eller vad säger ni?”
Han, och hans fem dansare, befinner sej i sin replokal längst ner i Kulturhuset Stadsteatern, i ett rum som en gång varit verkstäder.
Dansarna ställer sej i givakt, efter att ha utrett vem som tar tag i vad och lyfter vad.
”Fem-sex-sju-ått…” räknar Kenneth, och Richard, Jyrki och Robert lyfter Pär. Kenneth tar ett steg bakåt, för att få överblick, lite som en konstnär som betraktar en fortfarande fuktig målning.
”Bra,” säger han, inte riktigt nöjd, men tillräckligt nöjd.
Dansarna sätter ned Pär.
”Jag kan göra en Jag Vill Inte Åka Skridskor, här, vid sidan om,” säger Sophie, och visar steget.
”Bra…” säger Kenneth, och testar liksom för sej själv vilket steg som sen vill följa. ”Tycker ni vi ska gör en Aj, Min Armbåge här, eller tycker ni det passar bättre med ett Sockerfall På Nybonat Golv?
Några av dansarna tycker att en Aj, Min Armbåge skulle passa, och några föredrar Sockerfall På Nybonat Golv, men i slutändan bestämmer man sej för två hoppiga Vattnet Är Kallt.
Det smäller i en av dörrarna. Etienne gör en hastig entré, med några flaxande handskrivna blad i handen. Allt stannar av. "
Låter det intressant? Här är resten:
CAROLUS REX, i Riddarholmskyrkan.
"Detta är en slags provokation som gör mej glad. Både för att teatern inte är rädd för att genomföra provokationen, men också för att provokationen inte verkar provocera. Inga skanderande rojalister, inga heil-hälsande skinnskallar, inga självgoda Jesus-freaks som hotar att sätta eld på sej själva i protest mot att en hemvist åt gud används till något så profant som en teaterföreställning. Jag är säker på att den retar många, men jag väljer att tänka att dom tänker ”Alla har rätt till en åsikt, hur dum den än är.”"
Låter det intressant? Här är resten:
