ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, Elverket, Dramaten, Föreställning 12, 28/3 2018.

Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods. 

”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”

”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”

Nej, jag hade inte tyckt om den första delen. Den hade känts slarvig, slafsig och hafsigt regisserad, och jag upplevde det som om man inte tagit vara på ögonblicket och hantverket. Kanske är jag extra hård, eftersom pjäsen är en av mina favoriter, men jag saknade någon slags värdighet, en mänsklighet, en ödmjukhet. Visst, de äldre skådisarna, klarar sej bra, kanske på grund av en längre erfarenhet i yrket, men de yngre hade behövt en mer ingående personregi, tycker jag det verkar som. Det är en svårt, mastig text, och jag upplever det som om man ganska uppgivet eller egotrippat spelar karaktärer och känslor, men inte tar ansvar för berättelsen. Hos några tycker jag att ett slags sjungande, skanderande av replikerna har smugit sej in: typ ”Du TROR att du är GLAD men du VET inte hur LED-sen du ÄR” vilket gör att man blir lite trött av att lyssna, och inte riktigt förstår som sägs.

I julklapp, förra året, gav jag mej själv något som blev mycket intressantare än jag hade förväntat mej: Sen runt 30 år sen har jag varit vegetarian, det vill säga, jag har inte ätit kött, fisk eller fågel, men gärna ägg och mjölk. På senare tid, kanske de senaste två åren, har jag bestämt mej för att bli vegan, det vill säga, utesluta allt animaliskt ur min kost. Jag har tagit övergången ganska långsamt, eftersom jag inte ville att den skulle bli ett problem: jag köpte inte hem ost eller ägg, men om vi till exempel hade balunser på jobbet där det bjöds på ostsnittar, fetaost-paj eller quorn-filéer - dom innehåller ägg - så sa jag inte nej. 

Så, i december gav jag mej själv, mina föräldrar och min kusin, respektive, en prenumeration på den veganska mat-tidningen Vegomagasinet, och när det första numret damp ner så fick jag för mej att testa alla tidningens recept. Plötsligt, från att ha haft en ganska tråkig diet - pasta, broccoli och sojakött - exploderade min värld i ett överflöd av saker jag aldrig testat förut: Piroger med sojafärsfyllning, Bao med picklad rättikssallad och rökig tofu, indisk enchilada med curryfärs; jag började använda min ugn, köpte hem ingredienser som jag aldrig förr skulle ha tittat på, och min frys var plötsligt full av matlådor, istället för av djupfryst broccoli och vego-korvar.

Varje recept ger nämligen fyra portioner, så om man delar upp det man lagade innan man börjar äta, så har man lunch eller middag i ytterligare några dagar. Där jag förut tog ett avbrott i mitt skrivande vid lunchtid och snodde ihop något oinspirerat men mättande, kunde jag nu stampa ut i köket, micra en låda med något jag lagade för flera veckor sen, och nästan glömt, som crèpes med stuvad sparris, dilliga kikärtsburgare med färskoströra eller Sojabönbollar med glasnudlar och grönsaker i salladsskålar, och vara tillbaka vid min dator inom fem minuter. Jag vet, jag borde inte äta vid datorn, men det är svårt att låta bli.

Vad jag egentligen vill komma till med det här ganska självgoda orerandet, är att ibland förtjänar man en paus. Det är en underbar känsla att ha skrivit klart något, och för att fira brukar jag bjuda mej själv på middag, speciellt om jag ska in till stan och se en föreställning.

Kom inte och säg att du inte blir sugen!

Den här gången stannade jag till vid den veganska restaurangen Mahalo, på Hornsgatan. Det är ett väldigt populärt ställe, och ofta svårt att få ett bord, men ibland har man tur: jag köper en Luaua Bowl, en slags raw taco-tallrik. 

Det fortsätter där det slutade i del ett av ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM; det är 1985, och ängeln som har nedstigit till den aidssjuke Prior berättar att Gud har övergivit himmelen, och uppmanar mänskligheten att sluta röra på sej, sluta migrera. Prior går till ett mormoncenter för att forska om änglar, där han kollapsar och förs till sjukhuset av Hannah, en mormonkvinna som kommit till New York för att ta hand som sin svärdotter Harper och sin son Joe, som just kommit ut som homosexuell och sen försvunnit. På sjukhuset återkommer ängeln, och på Hannahs uppmaning brottas Prior med henne, och klättrar sen upp till himmelen och säger att han vägrar underrätta människorna om änglarnas önskan att de ska sluta röra på sej, utvecklas, då han anser att detta skulle innebära mänsklighetens undergång.

Priors’ ex Louis gör slut med Joe då han upptäcker att han arbetar för Roy Cohen, en avskydd, korrupt aidssjuk politiker, och då denne dör, stjäl han all Cohens AZT, en HIV/AIDS-medicin, och ger dom till Prior. 

Vad jag alltid har haft svårt för i den här delen, är dramatikerns förhållning till Joe, mormonen som är gift med en kvinna och kämpar mot sin homosexualitet. Speciellt i sista scenen, när Prior, Louis, Belize och Joes mamma Hannah träffas vid Bethesda-fontänen i Central park, är Joe slående frånvarande. Varför? Det känns det som om rollen har övergetts, och jag upplever det som om han på något vis offras: han skrivs liksom bara ut ur historien, lite som narren i KING LEAR, eller Lady MacBeth. Han får ingen egen epilog, inget eget slut. Det irriterar mej, både i National Theatres uppsättning, där Russell Tovey gjorde ett superjobb, och här, där Christoffer Svensson är lika lätt att tycka om. 

Marall Nasiri och Christoffer Svensson - lätt att tycka om.

Kanske hade det inte varit så konstigt om inte hans mamma varit närvarande i slutscenen. Hon har gått från oförstående och avståndstagande, men förlåts på något sätt genom att låta henne acceptera och utvecklas. Straffas hennes sons rollkaraktär för sitt samröre med Roy Cohen, för sin konservativa politik, för att han, som man, sexuellt har övergivit en kvinna? Det verkar nästan så. 

Marsha Mason

Jag tänker på förhandsvisningarna av uruppsättningen av A CHORUS LINE: något var fel med slutet. Publiken tyckte inte om hur det slutade, tills skådespelerskan Marsha Mason, vid den tiden gift med dramatikerna Neil Simon, framhöll att vad som var fel: I denna version fick Cassie inte jobbet i slutet, trots att hon hade gjort allt rätt, och detta agiterade publiken. 

För mej är det lite samma sak här: Joe har kommit ut som homosexuell, han har tagit avstånd från Roy Cohen, men han har inte smitit från vad han anser är hans ansvar: att ta hand om sin psykiskt sjuka fru. Ändå verkar det som om han straffas genom att inte får något slags slut.

Jag inser nu, att vad jag saknar, är en epilog mellan Joe och hans mamma. En scen om försoning och förlåtelse.

Ibland önskar jag att Dramaten eller Stadsteatern kunde ha ett slags tema-tänkande. Att deras repertoar hade en övergripande idé, så att pjäserna de sätter upp blir del av en större helhet. 

Tony Kushner med maken Mark Harris. Kushner till höger.

Ta till exempel dramatikern Tony Kushner, författaren till ANGELS IN AMERICA: Jag kan slå vad om att de flesta av oss aldrig kommer att se några av hans andra pjäser. Möjligtvis, kanske, om vi åker till London, kan vi få möjlighet att se musikalen CAROLINE OR CHANGE. 

Men jag är nyfiken på hans andra pjäser. 

Jag förstår att man inte kan ha en hel säsong med pjäser av honom, men det hade varit intressant om man satt honom i något slags sammanhang. Kanske skulle man kunna sätta upp hans första, senaste och största, vilket skulle ge oss en säsong av THE AGE OF ASSASSINS och TINY KUSHNER, fem korta pjäser. 

Kanske blir tre pjäser om AIDS lite väl mastigt, annars hade kunnat få sällskap av Larry Kramers THE NORMAL HEART och Terence McNallys LOVE! VALOUR! COMPASSION!

Skulle man välja utifrån att ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM fick Pulizerpriset för drama 1993, så kunde man sätta upp pjäserna som vann innan och efter, vilket skulle ge oss THE KENTUCKY CIRCLE, av Robert Schenkkan, nio enaktare om amerikansk mytologi, och Edward Albees THREE TALL WOMEN.

Man skulle också kunna sätta upp pulizervinnarna 83, 93 och 03, vilket hade gett oss ’NIGHT MOTHER, av Marsha Norman, som handlar om en mor och hennes dotters planerade självmord, och ANNA IN THE TROPICS, av Nino Cruz, en pjäs som verkar vansinnigt intressant och som handlar om kubanska immigranter i Florida som försörjer sej på att rulla cigarrer och lyssnar på en högläsning av Anna Karenina. 

Andre teman? Pjäser som utspelar sej i New York, eller pjäser av homosexuella dramatiker. Pjäser som börjar med en begravning, som handlar om änglar, eller med politiskt, historisk verklighet.

Den här typen av berättelse, med änglar, hallucinationer, uppenbarelser och spöken, kräver ett ganska stringent, logiskt och tydligt berättande;  om man ska visa avbrott eller utbrott från normen så måste man först visa en tydlig norm. Om vi, som publik, tillsammans med Hannah och Prior förväntas bli ruckade av att det plötsligt flyger in en ängel, måste man först ha skapat en värld där en flygande ängel är något av en omöjlighet.

Scenografi och kostym är i stort sett desamma som i del ett: man har hakat av den enorma discokulan och den ligger nu och glittrar längst bak på scenen.

Vad jag hade svårast för i del ett, var greppet att låta ett gäng statister dansa in och möblera om mellan scenerna. I del två är dom inte med, men istället kommer scentekniker in och skjuter runt möblerna, vilket faktiskt är värre. I första delen fick man i alla fall känslan av att de statisterna tyckte det var roligt att dansa och flytta möbler, här får man en känsla av att de bara gör sitt jobb. Det är inte teknikernas fel, jag har sett produktioner där dom varit i stort sett osynliga, trots att dom står mitt på scenen. Detta, att låta dom ta så stor plats, är ett regival. 

Jag antar att man på repsal har arbetat med klara, tydliga scenrum, men här, i detta stora, ganska ödsliga rum, känns det onödigt att några  ska behöva komma i på scenen, köra undan en säng några meter, och flytta någon annan möbel lite mer centralt, och sen gå ut, och då, och först då, återupptag man handlingen. 

Ibland sitter jag och tänker på skolredovisningar eller galor; föreställningar som består av flera små delar som repeterats var för sej, och sen sätts ihop till en slags föreställning. En del har regissörer eller koreografer som har tänkt på helheten och gett instruktioner som:

”När Kajsa sätter ner glaset går du in på scenen, så att du är på plats och kan ta över redan när hon rapar.” 

Såna uppsättningar har schwung och spänst; man tappar inte energi i övergångarna, medan andra - som den här - känns lite som om sångaren inte är riktigt säker på om clownen är klar, och för övrigt är lite osäker på om det verkligen är hans tur. Istället för att man får en känsla av att en scen redan pågår, som ett klipp i en film, startar man från noll, gång efter gång efter gång.

Som förväntat, kommer jag aldrig riktigt in i pjäsen, men den här delen tycker jag bättre om. Jag sitter inte fullt så högt upp på gradängen, så det känns inte lika mycket som om jag ser allting nästan uppifrån, och scenens golv gapar inte lika tomt och ofantligt. Dessutom känns det som om handlingen har kommit igång. Jag är mer engagerad i berättelsen, jag vill veta hur det ska gå, trots att jag vet hur det går.

Dagen innan hade jag sett ett genrepet av en mycket vacker uppsättning av Paul Claudels BUDSKAPET TILL MARIA, men som ateist hade jag på något sätt känt mej lite provocerad av det religiösa innehållet, men här, i den här uppsättningen, hade jag inga problem att acceptera änglar och en frånvarande gud. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/budskapet-till-maria-dramaten-genrep.html

FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:

En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/frankenstein-teater-barbara-teater.html

PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

SparaSpara

FÅGLARNA, publikrep, Elverket, Dramaten, föreställning 26 16/3 2016

av av Tarjei Vesaas i dramatisering av Ole Anders Tandberg och Nils Sletta, Översättning Marie Lundquist, Regi Ole Anders Tandberg, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Maria Geber, Ljus Ellen Ruge, Musik Fläskkvartetten, Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Med Magnus Roosmann, Melinda Kinnaman, Filip Alexanderson, Sofia Pekkari, Marcus Vögeli, Magnus Ehrner, Jennie Silfverhjelm, Lina Leandersson, Emma Broomé

Just a moment,

One peculiar passing moment...

Must it all be either less or more,

Either plain or grand?

Is it always "or"?

Is it never "and"?

That's what woods are for:

For those moments in the woods...

Oh. if life were made of moments,

Even now and then a bad one-!

But if life were only moments,

Then you'd never know you had one.

Moments in the Wood

ur

INTO THE WOODS

av Stephen Sondheim

När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich Show på Youtube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:

”Morkulla,” googlade jag. 

”Morkullesträck,” googlade jag. 

”Myter om morkulla,” googlade jag. 

Det fanns en tid när jag avskydde Shakespeare, för att han skrev om sånt jag inte hade en aning om. Han syftade på och hänvisade till saker som man inte hade en möjlighet att känna till, som vildsvinet i Richard III, eller den politiska situationen i England.

”Hur skulle man kunna känna till något sånt,” resonerade jag, ”det är orättvist, det är fusk.”

Jag ville att man skulle uppdatera honom, så att man kunde förstå. Så att alla kunde förstå. Jag ville demokratisera Shakespeare. Teater för alla, och ingen ska lämnas utanför! Vad hade vi för nytta av alla förlegade ord som hantverkarna använder i EN MIDSOMMARNATTSDRÖM? Stryk dom! Skriv om!

Sen dess har jag tänkt till, och tänkt om. 

Men faktum kvartstår: Regissör och dramaturg kan välja att göra innehållet lite tydligare, eller får finna sej i att viss publik känner sej utanför, och aldrig riktigt kommer in.

Jag hade ingen aning om vad en morkulla var - jag hade nog gissat på en slags fågel, men det kunde lika gärna varit någon slags piga som sprang omkring ute på heden och vaktade kor, eller får, eller änder - och jag tror inte att jag någonsin hört talas om ett morkullesträck. Både författaren och regissören är norska, och kanske är fenomenet morkullesträck mer bekant där. Kanske finns det till och med ett uttryck, som ”Du är lika orubblig som ett morkullesträck,” eller nåt sånt, som gör att det liksom inte glöms bort. 

I alla fall hade det inte behövts mycket för att förklara vad det är för fenomen, och på så sätt få mej att förstå vad det är som gör att huvudpersonen finner det hela så intressant, eller förstå att det han finner så intressantaste alls är så ovanligt, eller upphetsande. . 

Och det är det som är lite mitt problem. Jag fattar inte vad det är som är så intressant, inte bara med morkullan, utan med alltihop. Kan det vara så att man måste ha läst boken för att finna vad det är som fascinerar? Att man, som när man hör en coverversion av en älskad sång, liksom hör ekot av originalet, att minnet bidrar nästan lika mycket? 

Morkulla, läser jag, är en slags snäppa. Hanen är polygam; han skaffar sej ett revir där alla honor i området är hans. I skymningen flyger han fram och tillbaka över sina marker och ropar. Det är detta som kallas ett morkullesträck.

Sen googlar jag författaren, Tarjei Vesaas, en man som enligt Dramatens programblad är en av Norges litterära giganter, flera gånger föreslagen till Nobelpriset.

”Världsberömd i hela Norge,” tänker jag, lite ogint, för jag har aldrig hört talas om honom, och en kortare marknadsundersökning bland vänner ger samma svar: ingen vet vem han är. Inte för att det gör honom mindre bra, men det känns liksom lite snopet att informeras om att man har missat något, att man själv inte är tillräckligt allmänbildad nog att känna till konstnären och hans alster, och sen, när man blivit bekant med mästerverket, sitta där och undra vad det är som är så jäkla bra?

Men, måste jag tillägga, det är ett av de första publikrepen, och mycket kan hända innan premiären.

Det handlar om en man, Mattis, som har en lätt mental funktionsnedsättning och som lever tillsammans med sin syster, ute i skogen, nånstans i Norge, nångång på femtiotalet, tror jag. Hon försörjer dom genom att sticka och sälja koftor, och han letar sysselsättning, men oftast hittar han på anledningar att inte söka jobb. Nån gång gallrar han rovor, men det går inte så bra. Han börjar jobba som färjkarl - ett jobb som han och hans syster hittar på för att liksom sysselsätta honom - och hans enda passagerare blir en skogshuggare som flyttar in i syskonens stuga och får ihop det med systern, något Mattis har lite svårt att ta. I programbladet påvisas detta som dramats verkliga konflikt, men det är lång väg dit. Det är först i andra akten som skogshuggaren dyker upp. Och sen går det väldigt fort. Eller, relativt fort, för att vara en väldigt långsamt berättad historia. 

Scenografin, en slags white box, är, trots att den är väldigt enkel, mycket intressant. Det löper en upphöjnad, lite som ett långbord, längre bak på den ganska grunda scenen, parallellt med scenkanten. Man kan stå bakom, som bakom disken i en handelsbod, sitta bakom, som vid ett matbord, gömma sej bakom, för att göra en överraskande entré, stå ovanpå, som för att se sej omrking, till och med använda den för att illustrera en roddbåt. De fysiska, fantasifulla scenlösningarna är faktiskt en av de verkligt stora behållningarna. Man använder sej också mycket av ljus och projiceringar. Kostymerna är enkla och vackra. 

Under föreställningen satt jag och funderade på om boken är berättad i första person singular, ur Mattis synvinkel, liksom inifrån, eller om vi är menade att stå utanför och se på, lite sådär allmänt. Är folk som han träffar, som till exempel de två kvinnorna i båten, medvetna om att han har en funktionsnedsättning? Är han liksom en särling, men ändå en av dom, sådär som man blir i små samhällen? Det verkar som om man uppfattar honom som harmlös, men jag har hela tiden en underliggande känsla av något hotfullt, att något våldsamt ska hända, som i Möss och Människor, där Lennie dödar Curleys fru. 

Det känns lite som om man har ansträngt sej för att vi inte ska identifiera oss med honom och förstå hur han tänker.

Om det är Mattis berättelse, är det världen omkring honom som är avvikande, och om det hela berättas ’objektivt’ är det Mattis som är avvikande. Som det är nu verkar vissa partier, drömsekvenser, berättas ur huvudpersonens vinkel, men lika ofta känns det som om vi, publiken, förväntas ta ett steg tillbaka och se på Mattis i ett sammanhang där han är den som sticker ut. Ibland ska vi skratta med honom, ibland ska vi skratta åt honom. 

Mattis själv har ett slags förhöjt, poetiskt, lätt skanderande sätt att tala, medan de andra har ett naturalistisk språk. Det är något jag noterar, men har svårt att dra några slutsatser av.

Innan publikrepet började höll regissören det där vanliga talet, om att man inte är färdiga, att mycket kan hända, och att man kanske till och med kanske kommer att bli tvungna att bryta. Det är något bekant över honom. Som så många manliga regissörer av en viss ålder förefaller han vara insvept i någon slags lös halsduk, och han påminner mej lite om en norsk Truman Capote, de senare åren.

Du vet hur man kan ha vissa favoritförfattare som man bara älskar, och läser om och om igen, som jag har Carson McCullers, eller Tove Jansson, eller Dorothy Parker, eller favoritdramatiker som Neil Simon, Tennessee Williams eller Alan Ayckbourn, för att man gillar det sätt dom ser på världen, hur dom berättar verkligheten? Det kan vara så med regissörer också. Eller koreografer. Och tvärtom: man förstår inte alls vad det är dom berättar, hur dom ser på världen, håller inte alls med om vad det är dom försöker säga, man fullständigt avskyr allt dom gör. 

Men det är ganska ovanligt, som i det här fallet, att man ibland hatar, ibland älskar deras arbete. Jag tycket inte alls om - en slags underdrift - Ole Anders Tandbergs  OTHELLO och KUNG LEAR, på Kulturhuset Stadsteatern, men hans JAG ÄR VINDEN, i samma hur, tyckte jag mycket om, och jag fullständigt älskade hans uppsättning av  DON GIOVANNI, på Kungliga Operan. 

Är inte det ganska intressant? 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ALLT SOM ÄR UNDERBART, publikrep på Teater Playhouse:

"Jag hade knappt hunnit pula in min jacka och ryggsäck under min stol innan en man - som vi kände igen från affischen, och förstod var föreställningens skådespelare -  kommit fram och gett oss en varsin laminerad lapp och fått instruktionen att när siffran ropades ut säga det som stop på lappen.

”24. Spaghetti med köttfärsås.” stod det på min.

”25. Katten Gustav.” stod det på Patti-Lis."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/allt-som-ar-underbart-publikrep-pa.html

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt  han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?

Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten, föreställning 123 20/10 2015

Översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, Regi och scenografi Karl Dunér Peruk och mask Lena Strandmark, Kostym Helle Carlsson, Ljus Jenny André, med Lotta Tejle, Anna Björk, Hans Klinga, Elin Klinga, Torkel Petersson.

Some fellows love to tiptoe through the tulips

Some fellows go on singing in the rain

Some fellows keep on painting skies with sunshine

Some fellows must go swinin’ down the lane

But I'm bidin' my time,

‘Cause that's the kind of guy I'm,

While other folks grow dizzy,

I keep busy,

Bidin' my time.

Next year, next year,

Somethin's bound to happen,

This year, this year,

I'll just keep on mappin',

And bidin' my time,

"Cause that's the kind of guy I'm,

There's no regrettin',

When I'm settin',

Bidin' my time.

BIDIN' MY TIME

(George Gershwin / Ira Gershwin)

Jag var inte vidare sugen på det här. Inte alls. Några dagar tidigare hade min kompis Ticket Master messat mej och frågat om jag ville och kunde följa med på den första publikrepetitionen av Aischylos Den Fjättrade Prometeus. Kunde, kunde jag, ville, är en annan sak. 

Men jag avskyr när folk liksom inte orkar, inte känner för något, lite sådär halvlojt. Jag avskyr när man frågar någon om dom vill hänga med på något, och dom liksom drar ut på svaret: 

”Nää-e, jag tror inte det, jag skulle jättegärna följt med, men jag orkar liksom inte.” Jag hade respekterat dom mer om dom sagt: ”I helvete heller, aldrig i livet!” Att säga att man inte orkar, när man uppenbarligen inte har sprungit ett maraton eller varit uppe i ett dygn, är att banga. Det är mycket renare att bara säga att man inte vill. Då slipper man i alla fall låtsas hysa någon slags sympati för att dom är så trötta, stackarna. 

Så kan jag, vad gäller det mesta, men i synnerhet vad gäller föreställningar, så går jag. Om jag vill har liksom inte med saken att göra. Jag har för det mesta bara blivit besviken på saker jag velat se, inte på något jag helst hade undvikit. Nu för tiden kanske jag inte springer benen av mej för vissa dramatiker, eller regissörer, eftersom jag lärt mej att jag och dom kanske inte är som gjorda för varandra, men om någon säger kom, så kommer jag, om jag kan. 

För säkerhets skull, när man har med grekiska klassiker att göra, så bör man kolla igenom något slags synopsis. Wikipedia, som sjutton. Jag läser en massa, och glömmer en hel del. 

Det handlar om Prometeus, en titan - en slags gigantiska, andra klassens gudar - som trotsat gudarna och gett människorna elden. Zeus, gudarnas kung, straffar honom för detta genom att låta gudarna Kratos (Styrka) och Bia (Kraft) tillsammans med gudasmeden Hephaestus kedja fast Prometeus vid ett berg i Kaukasien, ett område mellan Europa och Asien, mellan Svarta Havet och Kaspiska Havet. Okeaniderna, vattennymferna, kommer förbi för en pratstund, och för att trösta honom, och han berättar för dom att han känner till ett potentiellt äktenskap som skulle kunna betyda slutet för Zeus. Han berättar också att han inte bara gett människorna elden, utan också konsterna, som skrivandet, medicin, matematik, astonomi, arkitektur och agrikultur. 

Så kommer Io till honom. Hon är en jungfru som fångat Zeus lustfyllda öga, men för att gömma henne för sin fru, Hera, förvandlade han henne till en ko. Hera, i sin tur ingen dumbom, såg igenom hans list och skickade en broms att för evigt jaga kossan över jorden. 

Prometeus förutspår Heras kommande vandringar, och säger att dom tar slut i Egypten, där hon ska föda en son, och tretton generationer senare kommer en av hans ättlingar att befria Prometeus.

Så kommer Hermes förbi, skickad av sin far Zeus, för att ta reda på hur det egengliten var med det där äktenskapet som skulle kunna betyda slutet för hans pappa. Prometeus håller snattran, och Zeus straffar honom genom att skicka en blixt som störtar honom ner i avgrunden. 

Det låter inte så där himla häftigt, eller hur? Mest snack, och lite action? Fe-el! Ibland är det inte vad som berättas, utan hur. 

Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket. 

Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?

Det står en pelare mitt på scenen, med en liten plattform längst upp, en våning upp, ungefär. Kanske en och en halv våning upp, till och med. Till vänster, vid väggen, står ett självspelande piano. Till höger, en slags blåsbälgar och konstiga mekaniska klockspel. Det ser ut lite som urtypen för instrument, som något som har ratats från den tiden då man uppfann klaviaturen, klarinetten och andra mekaniska musikinstrument. Det sjungs mycket, och bra, och jag kan inte tillräckligt mycket om klassisk musik för att kunna säga om dom använder sej av existerande musik, eller om det bara påminner om klassiska verk. Jag tänker på filmen Farinelli, på Amadeus, på den delen ur Fanny och Alexander där Alexander leker med en miniatyrteater.

Och överallt hänger rep, som på däcket på en skonare. 

Man spelar på kortsidan i den stora lokalen, mot de - här till en början förräckta - fönstren. Det går en slags balkongliknande avsats någon våning upp, med enkla järnstaket, som något en övervakare kunde spankulerat på när han tittade ner på arbetarna, på golvet. Två lejdare, en på var sida, leder ditt upp. Och så kommer det ner moln av plåt från taket, som hakas av och görs till kartor. Det hela är synnerligen inspirerat. 

Dom är bara fem skådespelare som framställer alla roller, och alla, utom huvudrollen, Torkkel Knutsson som spelar Prometeus, spelar två eller till och med tre roller. 

De övriga skådespelarna är klädda i svart, i rejäla lågskor, byxor och en slags dekonsturerad frack, det vill säga en midjejacka med påsydda skört, som alla är klädda med blått foder. Man har också masker ibland. 

Efteråt, förresten, har Ticket Master bara en sak att klaga på, och det är att Torkel Knutsson har för mycket kläder på sej. Vilket vill säga att han har kläder på sej över huvud taget. I det här fallet är han skyld av en slags rostbrun, eller höstlövsfärgad pyjamas i något linneliknande, och med korta ärmar och caprilängd på de bylsiga byxorna. Han ser också ut att ha förskansat sej en viss rondör, sen jag såg honom sist, speciellt runt höfter och midja, tills jag inser att han har ett sånt där säkerhetsharnesk på sej. För här ska flygas. 

 Underbara Lotta Tejle fungerar som en slags ciceron, som välkomnar och förklarar lite vad det är vi ska få se. Japp, jag tycker hon är underbar. Glasklar. Hon, med en slags värdig humor, får oss att känna oss lugna, att förstå att dom, skådisarna, står på vår sida. Detta kommer inte att blir något som går över våra huvud, och om så, så går den över deras också. 

Man börjar med att Kratos, Bia och Hephaestus leder in Prometeus, vars huvud är täckt med en säck. Så lossar man det grova hamparepen från sina förtöjningar och spänner fast honom. Och börjar dra. Och det ser absolut livsfarligt ut. 

Ni vet dom där historierna om mammor som kan lyfte en hel bil av sitt överkörda barn? Ibland känns det som om skådisar vågar göra vad som helst, bara dom har en publik. Jag menar inte det på ett Titta-på-mej-horigt sätt, utan mer som om inget kan gå fel så länge det är teater, på låtsas. Jag är lite livrädd där jag sitter, i publiken. Upp, upp, flyger han, fäktande, blind. De fyra repen, två bak och två fram, dras var och en av en skådis, och man behöver lirka och lätta, släppa efter och hugga i, innan han så slutligen hamnar uppe på den lilla avsatsen. Elin Klinga verkar vara någon man vill ha med sej när det är lite rörigt. Hon ser vad som behöver göras, och ser till att det blir gjort. Hon leder så att alla kommer in rätt i musiken, lotsas om någon går lite fel på scenen, och styr upp hängningen av Prometeus, genom raska order till de andra. Sen står han där, uppe på pelaren under nästan resten av pjäsen. 

Jag vet inte om det är jag som har blivit bättre, eller om dom bara är jäkligt bra. Det där kom ut lite fel. Dom är jäkligt bra, det är bara det att jag undrar om jag, på grund av att jag går på teater ganska mycket, har blivit bättre på att lyssna. Att bara sitta still och lyssna på en text. Att förstå att ibland är det texten som är aktionen. 

Det handlar om att härda ut. Om Prometeus som härdar ut, och om Io, som drivs på, från land till land. Jag tänker på en scen mellan pastor Shannon och ungmön Hannah Jelkes i Tennessee Williams The Night of the Iguana:

HANNAH: Yes. I can help you because I've been through what you are going through now. I had something like your spook - I just had a different name for him. I called him the blue devil, and... oh... we had quite a battle, quite a contest between us.

SHANNON: Which you obviously won.

HANNAH: I couldn't afford to lose.

SHANNON: How'd you beat your blue devil?

HANNAH: I showed him that I could endure him and I made him respect my endurance.

SHANNON: How?

HANNAH: Just by, just by... enduring. Endurance is something that spooks and blue devils respect. And they respect all the tricks that panicky people use to outlast and outwit their panic.

SHANNON: Like poppy-seed tea?

HANNAH: Poppy-seed tea or rum-cocos or just a few deep breaths. Anything, everything, that we take to give them the slip, and so keep on going.

Jag tycker nog att regissören skulle ta tag i den här pjäsen som nästa grej, faktiskt. Den säger en del sanningar, om livet och människor, och om att leva, som behöver höras. 

DEN FJÄTTRADE PROMETEUS är del av en trilogi, där den första delen, PROMETUES, ELDBRINGAREN, och den sista DEN BEFRIADE PROMETEUS, har gått förlorade. Bara små fragment kvarstår, nedtecknade på papyrus, upphittade på soptippar. Detta förklarar Lotta Tejle för oss i början, och så börjar föreställningen med att dom spelar upp allt det man hittat: Korta fraser, ibland bara ord, ofta vet man inte vem som sagt det, eller var i pjäsen den sades. Man slutar på samma sätt, och för första gången förstår jag hur nära det är att allt hade kunnat gå förlorat, hur tomt det hade kunnat vara. 

En gång var jag och min kompis Abercrombie Clone med om en olycka. Det var sent, en natt, efter en fest på Östermalm, och vi var tre stycken som skulle cykla mot Söder: jag, Abercrombie, och vår väninna Nippertippan. Vi var inte berusade, vi hade väl druckit nåt glas, men för säkerhets skulle kollade jag upp Nippertippan, för att se om hon var i stånd att cykla. För om sanningen ska fram är hon en sån där typ som inte ens i sina bästa stunder borde kliva upp på en cykel. Hon vinglar och slirar och kan liksom inte prata samtidigt som hon koncentrerar sej på vart hon ska. Hon vänder på huvudet, med blicken mot den hon pratar med, och cykeln gör lite som den vill. Abercrombie och jag har till och med gjort en överenskommelse att vi delar upp oss, att en cyklar före, och en cyklar efter henne, och att det bara är den som cyklar före som får tala, den som cyklar efter måste hålla tyst, för att hon inte ska vända sej om.

Vi börjar cykla nerför en östermalmsbacke, och Nippertippan tar täten. 

”Händerna på styret och titta rakt fram!” ropar jag, och hon, som ska skämta, vänder sej mot oss, vi som cyklar bakom. Och cykeln gör som den vill. Den kör rakt in i en parkerad bil, och Nippertippan flyger över motorhuven och in under bilen som står parkerad framför. Det ser lite ut som ett trick, som om hon blivit skuten ur en kanon. Hon försöker inte skydda sej, med händerna före. Hon ser inte ut som stålmannen, där hon flyger, utan hon låter armarna liksom flaxa, livlösa, och låter hjälmen ta smällen. 

Det hela, efteråt, är lite rörigt. Jag minns att jag inte slänger min cykel  utan fäller ut stödet. Nånstans kryper jag in under bilen och hittar någon puls. Hon lever. Hon andas för egen maskin. Jag vågar inte röra henne, för det enda jag lärde mej som sjukvårdare i lumpen är hur lätt det är att förlama en människa, om nacken är bruten. I bakgrunden hör jag Abercrombie skrika:

”Vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra!!!!”

Jag lägger över henne min jacka, och kryper fram, med det är som om mitt huvud slutat funka. Jag drabbas aldrig av panik, jag blir bara iskall, gör det som måste göras, men nu kan jag inte ens komma ihåg numret till ambulansen. Jag vet att det inte längre är 90 000, av nån anledning, men vilket är det iställt? 911? 112. Jag plockar fram mobilen.

”Hon lever,” säger jag till Abercrombie. Vi tittar på varandra, båda lite osäkra på om vi verkligen är med om det här. Ena stunden skratt, och andra stunden står vi på en folktom gata och bara glor på varandra. 

”Vad är det för nummer till polisen? Till Ambulansen, menar jag,” säger jag.

”112.”

Jag ringer 112. Dom svarar. Jag berättar vad som har hänt, och när jag ska säga var vi är upptäcker jag att jag inte har en aning om var vi är. Jag kan se ett gatunummer på en fasad, men jag kan inte se en skylt med gatans namn, någonstans.

”Jag vet inte var jag är,” säger jag, i telefonen, ursäktande, som om jag är medveten om att detta verkligen är ett dåligt förberett nödsamtal, och ett oförlåtligt slösande med deras tid.  

”Var är vi?” frågar jag Abercrombie. Vi tittar oss omkring. 

”Jag ringer tillbaka,” säger jag till personen i telefonen, och lägger på. Av någon anledning verkar jag tycka att det är oartigt att låta sjukvårdspersonen vänta i telefonen medan jag spinger upp och ner för gatan för att hitta var jag är. 

Jag hittar en skylt, och ringer. Springer, och ringer. När dom svarar berättar dom att en ambulans redan är på väg, att någon annan har ringt. 

Vid våra cyklar står flera av våra vänner från festen. Dom har sett vad som har hänt, och en av dom har ringt. Jag kryper in till Nippertippan. Hon har börjat vakna. Hennes röst är som ett litet barn, ljus, helt utan botten. Jag lägger mej bredvid henne, håller om henne, försiktigt. Hon frågar var hon är. Jag säger att hon har cyklat omkull, att vi har ringt en ambulans, att hennes son och man är i tryggt förvar, hemma, att det bara är hon som har varit med om olyckan. 

Ambulansen kommer. Nån annan åker med henne. 

Hon fick ett skrubbsår på kinden, förresten, det var allt hon fick. Ingen hjärnskada, ingen funktionsnedsättning, inga bruna ben. Hon har inget minne av vad som hände, hon minns bara att vi steg på cyklarna och började rulla. Och hon är lika urkass cyklist idag som hon nånsin varit.

Efteråt, stannar vi på Södermälarstrand och snackar, jag och Abercrombie. Länge. Inte om det har hänt, direkt, jo, kanske mest om det, med det är som om tankarna inte kan hålla en rät linje: Vi pratar i en timme, kanske två. Vår slags terapi. Dom ringer från sjukhuset. Hon är okej. Vi skiljs. Åker hem. Har svårt att somna. Somnar.

Vi har varit med om något verkligt, tillsammans, bara han och jag. Det känns som om vi plötsligt känner varandra. 

Det är lite på samma sätt här, som om vi, publiken, och dom, på scenen, har upptäckt att detta är en underbar föreställning, tillsammans. Som om dom visste, lika litet som vi, hur förtjusande detta var. 

Som om vi har upplevt någonting, tillsammans.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen Repetition, gratis, Tack Ticket Master!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest. 

Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/en-frojdefull-jul-pa-kulturhuset.html

SVANSJÖN, på Kungliga Operan, av Mats Ek:

"Så kommer hon in. En uppenbarelse. Det går liksom inte att inte titta. Hon är lång, smal, och ledlös som en vattenslang. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/svansjon-pa-kungliga-operan.html

SPITFIRE COMPANY: ONE STEP BEFORE THE FALL, på Dansens Hus:
"Så tar hon av sej den tunna vindtygsjackan, står där i ett grått, tajt linne, och jag fattar grejen: Här finns det muskler. Ryggmuskler, bröstmuskler, biceps, triceps, trapezius och latissimus dorsi. Hon tar av sej de små dinglande örhängena och börjar vira svarta lindor runt fingrarna, och jag är redans såld. Det här kommer att bli något speciellt. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/spitfire-company-one-step-before-fall.html