Conceived and Developed by David De Silva, Book by Jose Fernandez , Lyrics by Jacques Levy, Music by Steve Margoshes, Title Song " FAME " written by Dean Pitchford and Michael Gore , Originally produced at the Coconut Grove Playhouse, Arnold Mittleman,Producing Artistic Director
Medverkande: Jakob Wallgård, Sofia Brage, Einar Hugo Strömberg, Hulda Åkerblom, Simon Jalnefur Lööf, Therese Löfstedt, Linn Wiklund, Nathalie Lodell, Rebecka Sretenovic, Saga Skönblom, Therese Brandels, Mathias Boeryd, Daniel J. Stigberger, Linn Bylund, Olof Lindqvist, Miranda Magnusson, Ville Nilsson, Hanne Merete Kristensen, Hannah Björkman, Louise Gustafsson, Tove Malmgren,
Orkester:
Adam Dahlström, keyboard och kapellmästare, Ludvig Algovik, gitarr, Daniel Gullö, gitarr, Otto Andrén, slagverk
Regi: Hugo Hansén, Koreografi: Denise Holland Bethke, Musikaliskt ansvarig: Kerstin Ryhed, Kapellmästare: Adam Dahlström, Svensköversättning: Erik Fägerborn, Ljusdesign: Mikael Kratt - Mikael Kratt Light Design AB, Ljuddesign: Timmie Malmberg - LiveNordic Production AB , Filmproduktion: Anders Jacobsson, Max Marklund – WAINE AB, Kostym: Eva Johnson, Projektledare: Christina Wester, Ljud inspicient: Therese Carlsson
Den här filmen är ett litet mästerverk. Nej, inget litet mästerverk, den är ett mästerverk. Den är filmad i en enda tagning, med flera rörliga kameror, i många olika rum, i Pops Academy’s lokaler. Ljud- och bild-arbetet är av en superduperstandard. Tevestandard. Melodifestivalstandard.
Den är också ett slags mästerverk vad gäller elevernas insatser, vad gäller koncentration, energi och nerver. I vanliga livesändna föreställningar kan skådespelarna gå ut i kulissen, gå till sin loge, men här måste de hela tiden vara med. Visst, de är inte i bild hela tiden, men dels verkar man filma i nästan alla rum, och för det mesta, om du inte är i förgrunden, så befinner du dej i bakgrunden. Eller - antar jag, hukar i nån liten skrubb medan du byter kläder, häller i dej vatten och försöker att inte tänka hur länge det är tills du får kissa…
Lägg till detta att du inte har en aning om hur dina eller dina kollegors insatser landar, eftersom ni inte har någon publik. Ingen applåderar åt din sång. Ingen skrattar åt dina skämt.
Det här är en film som inte är tänkt att vara en film. Den är i stort regisserad och koreograferad för en scen, och det märks, speciellt i aktörernas utspel. Flera gånger önskar jag att man hade tagit ner, gjort mindre, litat på att man nått ut med mindre medel. Men dessa elever har inte gått en utbildning för hur man uttrycker sej i närbild. De är utbildade i att nå sista raden på översta balkong, så det är förståeligt att man vill ge järnet.
Jag såg filmen när den kom, i början på 80-talet, och var helt såld. Jag tror inte jag ett splithopp när jag kom ut från salongen, men jag tror nog jag försökte.
Scenversionen, som kom 1988, fick mej inte att vilja splithoppa. Jag såg den på Oscarsteatern 2004, på Maximteatern 2013, med Viktor Rydbergs Gymnasium, och som ”Visukal” med Tyst Teater på Örebro Länsteater. Manuset är bra, men musiken är oinspirerad och de sångtexterna är lättglömda och lättstrukna. Jag önskar att man hade sneglat lite åt hur Hamlisch & Kleban lyckades så bra i A CHORUS LINE, eller att man helt enkelt bett Hamlish & Kleban. Eller gjort en jukeboxmusikal. Till upphovsmännens försvar måste jag säga att man inte verkar ha för ambition att skriva en ”musikal”.
Det här är en musikal som på papperet är perfekt för elever på en artistutbildning, eftersom den handlar om elver på en artistutbildning. De behöver i stort sett bara spela sej själva, tänker man. Men då har man inte tänkt på att de flesta elever inte vill vara sej själva. De vill vara någon annan. De vill spela ”teater”.
Det brukar vara samma sak när jag ser elevuppspel av LEGALLY BLONDE eller FOOTLOOSE:
Men de som lyckas bäst är de elever som är sej själva. Eller förefaller att vara det. Och de lyckas över förväntan bra.
