av av Tarjei Vesaas i dramatisering av Ole Anders Tandberg och Nils Sletta, Översättning Marie Lundquist, Regi Ole Anders Tandberg, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Maria Geber, Ljus Ellen Ruge, Musik Fläskkvartetten, Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Med Magnus Roosmann, Melinda Kinnaman, Filip Alexanderson, Sofia Pekkari, Marcus Vögeli, Magnus Ehrner, Jennie Silfverhjelm, Lina Leandersson, Emma Broomé
Just a moment,
One peculiar passing moment...
Must it all be either less or more,
Either plain or grand?
Is it always "or"?
Is it never "and"?
That's what woods are for:
For those moments in the woods...
Oh. if life were made of moments,
Even now and then a bad one-!
But if life were only moments,
Then you'd never know you had one.
Moments in the Wood
ur
INTO THE WOODS
av Stephen Sondheim
När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich Show på Youtube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:
”Morkulla,” googlade jag.
”Morkullesträck,” googlade jag.
”Myter om morkulla,” googlade jag.
Det fanns en tid när jag avskydde Shakespeare, för att han skrev om sånt jag inte hade en aning om. Han syftade på och hänvisade till saker som man inte hade en möjlighet att känna till, som vildsvinet i Richard III, eller den politiska situationen i England.
”Hur skulle man kunna känna till något sånt,” resonerade jag, ”det är orättvist, det är fusk.”
Jag ville att man skulle uppdatera honom, så att man kunde förstå. Så att alla kunde förstå. Jag ville demokratisera Shakespeare. Teater för alla, och ingen ska lämnas utanför! Vad hade vi för nytta av alla förlegade ord som hantverkarna använder i EN MIDSOMMARNATTSDRÖM? Stryk dom! Skriv om!
Sen dess har jag tänkt till, och tänkt om.
Men faktum kvartstår: Regissör och dramaturg kan välja att göra innehållet lite tydligare, eller får finna sej i att viss publik känner sej utanför, och aldrig riktigt kommer in.
Jag hade ingen aning om vad en morkulla var - jag hade nog gissat på en slags fågel, men det kunde lika gärna varit någon slags piga som sprang omkring ute på heden och vaktade kor, eller får, eller änder - och jag tror inte att jag någonsin hört talas om ett morkullesträck. Både författaren och regissören är norska, och kanske är fenomenet morkullesträck mer bekant där. Kanske finns det till och med ett uttryck, som ”Du är lika orubblig som ett morkullesträck,” eller nåt sånt, som gör att det liksom inte glöms bort.
I alla fall hade det inte behövts mycket för att förklara vad det är för fenomen, och på så sätt få mej att förstå vad det är som gör att huvudpersonen finner det hela så intressant, eller förstå att det han finner så intressantaste alls är så ovanligt, eller upphetsande. .
Och det är det som är lite mitt problem. Jag fattar inte vad det är som är så intressant, inte bara med morkullan, utan med alltihop. Kan det vara så att man måste ha läst boken för att finna vad det är som fascinerar? Att man, som när man hör en coverversion av en älskad sång, liksom hör ekot av originalet, att minnet bidrar nästan lika mycket?
Morkulla, läser jag, är en slags snäppa. Hanen är polygam; han skaffar sej ett revir där alla honor i området är hans. I skymningen flyger han fram och tillbaka över sina marker och ropar. Det är detta som kallas ett morkullesträck.
Sen googlar jag författaren, Tarjei Vesaas, en man som enligt Dramatens programblad är en av Norges litterära giganter, flera gånger föreslagen till Nobelpriset.
”Världsberömd i hela Norge,” tänker jag, lite ogint, för jag har aldrig hört talas om honom, och en kortare marknadsundersökning bland vänner ger samma svar: ingen vet vem han är. Inte för att det gör honom mindre bra, men det känns liksom lite snopet att informeras om att man har missat något, att man själv inte är tillräckligt allmänbildad nog att känna till konstnären och hans alster, och sen, när man blivit bekant med mästerverket, sitta där och undra vad det är som är så jäkla bra?
Men, måste jag tillägga, det är ett av de första publikrepen, och mycket kan hända innan premiären.
Det handlar om en man, Mattis, som har en lätt mental funktionsnedsättning och som lever tillsammans med sin syster, ute i skogen, nånstans i Norge, nångång på femtiotalet, tror jag. Hon försörjer dom genom att sticka och sälja koftor, och han letar sysselsättning, men oftast hittar han på anledningar att inte söka jobb. Nån gång gallrar han rovor, men det går inte så bra. Han börjar jobba som färjkarl - ett jobb som han och hans syster hittar på för att liksom sysselsätta honom - och hans enda passagerare blir en skogshuggare som flyttar in i syskonens stuga och får ihop det med systern, något Mattis har lite svårt att ta. I programbladet påvisas detta som dramats verkliga konflikt, men det är lång väg dit. Det är först i andra akten som skogshuggaren dyker upp. Och sen går det väldigt fort. Eller, relativt fort, för att vara en väldigt långsamt berättad historia.
Scenografin, en slags white box, är, trots att den är väldigt enkel, mycket intressant. Det löper en upphöjnad, lite som ett långbord, längre bak på den ganska grunda scenen, parallellt med scenkanten. Man kan stå bakom, som bakom disken i en handelsbod, sitta bakom, som vid ett matbord, gömma sej bakom, för att göra en överraskande entré, stå ovanpå, som för att se sej omrking, till och med använda den för att illustrera en roddbåt. De fysiska, fantasifulla scenlösningarna är faktiskt en av de verkligt stora behållningarna. Man använder sej också mycket av ljus och projiceringar. Kostymerna är enkla och vackra.
Under föreställningen satt jag och funderade på om boken är berättad i första person singular, ur Mattis synvinkel, liksom inifrån, eller om vi är menade att stå utanför och se på, lite sådär allmänt. Är folk som han träffar, som till exempel de två kvinnorna i båten, medvetna om att han har en funktionsnedsättning? Är han liksom en särling, men ändå en av dom, sådär som man blir i små samhällen? Det verkar som om man uppfattar honom som harmlös, men jag har hela tiden en underliggande känsla av något hotfullt, att något våldsamt ska hända, som i Möss och Människor, där Lennie dödar Curleys fru.
Det känns lite som om man har ansträngt sej för att vi inte ska identifiera oss med honom och förstå hur han tänker.
Om det är Mattis berättelse, är det världen omkring honom som är avvikande, och om det hela berättas ’objektivt’ är det Mattis som är avvikande. Som det är nu verkar vissa partier, drömsekvenser, berättas ur huvudpersonens vinkel, men lika ofta känns det som om vi, publiken, förväntas ta ett steg tillbaka och se på Mattis i ett sammanhang där han är den som sticker ut. Ibland ska vi skratta med honom, ibland ska vi skratta åt honom.
Mattis själv har ett slags förhöjt, poetiskt, lätt skanderande sätt att tala, medan de andra har ett naturalistisk språk. Det är något jag noterar, men har svårt att dra några slutsatser av.
Innan publikrepet började höll regissören det där vanliga talet, om att man inte är färdiga, att mycket kan hända, och att man kanske till och med kanske kommer att bli tvungna att bryta. Det är något bekant över honom. Som så många manliga regissörer av en viss ålder förefaller han vara insvept i någon slags lös halsduk, och han påminner mej lite om en norsk Truman Capote, de senare åren.
Du vet hur man kan ha vissa favoritförfattare som man bara älskar, och läser om och om igen, som jag har Carson McCullers, eller Tove Jansson, eller Dorothy Parker, eller favoritdramatiker som Neil Simon, Tennessee Williams eller Alan Ayckbourn, för att man gillar det sätt dom ser på världen, hur dom berättar verkligheten? Det kan vara så med regissörer också. Eller koreografer. Och tvärtom: man förstår inte alls vad det är dom berättar, hur dom ser på världen, håller inte alls med om vad det är dom försöker säga, man fullständigt avskyr allt dom gör.
Men det är ganska ovanligt, som i det här fallet, att man ibland hatar, ibland älskar deras arbete. Jag tycket inte alls om - en slags underdrift - Ole Anders Tandbergs OTHELLO och KUNG LEAR, på Kulturhuset Stadsteatern, men hans JAG ÄR VINDEN, i samma hur, tyckte jag mycket om, och jag fullständigt älskade hans uppsättning av DON GIOVANNI, på Kungliga Operan.
Är inte det ganska intressant?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ALLT SOM ÄR UNDERBART, publikrep på Teater Playhouse:
"Jag hade knappt hunnit pula in min jacka och ryggsäck under min stol innan en man - som vi kände igen från affischen, och förstod var föreställningens skådespelare - kommit fram och gett oss en varsin laminerad lapp och fått instruktionen att när siffran ropades ut säga det som stop på lappen.
”24. Spaghetti med köttfärsås.” stod det på min.
”25. Katten Gustav.” stod det på Patti-Lis."
Låter det intressant? Här är resten:
DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:
Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?
Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html
MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:
”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”
”Jag är en enhörning!!!”
Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…
Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html
