CMMN SNS PRJCT, ”Regi”: Nils Poletti, Medverkande: Nils Poletti, Rebecca Westholm Av: Laura Kalauz och Martin Schick, Turteatern, föreställning 80 2014

  Detta kan möjligtvis vara en av de trevligaste kvällarna jag har haft på en teater. Gemytligt, liksom. Som allsång för unga intellektuella.

Och jag ska aldrig ställa upp i ett sånt där teveprogram där man får lite bokstäver på en tavla, och ska man gissa vilka ord det ska bli. Jag är tydligen urdålig. CMMN SNS PRJCT står det på affischen. Jag försöker inte ens få ihop det. I en värld av ADHD, STDH, LAN, och LED har jag på något sätt slutat att försöka binda ihop ord. Jag accepterar en förkortning när jag ser den, även om det inte ens är en förkortning. CMMN SNS PRJCT. CoMMoN SeNS PRoJeCT. Svårare än så var det inte. Men för svårt för att jag ens skulle se möjligheten. 

Jag har cyklat ut till TUR-teatern i Kärrtorp. Killen som jobbar i kassan/kaféet är nästan som en bekant. Han jobbar i kassan/kaféet på Turteatern, Fria teatern och ibland på Teater TR3.

Som vanligt är jag tidig. Jag köper en kaffe och en macka, och slår mej ner i en av fåtöljerna framför den lilla scenen i foajén. En man och kvinna med väninnor slår sej efter en stund ner i soffan på min vänstra sida. En ung man med glasögon och gympaskor tar fåtöljen på min högra. 

En muzakversion av As Time Goes by spelar, om och om igen. Först tänker man inte på det, men när man har suttit där i en halvtimme börjar man undra: spelar dom den här igen? Eller har den inte slutat? Man hör den liksom aldrig börja, eller sluta, om man inte riktigt koncentrerar sej. 

Det står ett bord på scenen. Ett bord fyllt med något som ser ut som tombolavinster. Vaser, strumpbxor, en elvisp i originalförpackning, en mixer, i originalförpackning, tvål, schampo, saker som man kan hitta i soprum, och saker av värde. 

Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:

”Vem vill ha den här?”

Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:

”Jag!”

Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna. 

När allt är utdelat sägar dom:

”Jag skulle behöva låna ett par byxor. Eller en kjol. Eller en tröja. Eller få, eller köpa, eller hyra.”

Någonting fantastiskt händer: folk börjar langa upp kläder på scenen. En del ger bort, andra hyr ut, dom flesta lånar ut. Jag blir plötsligt Chris i I Am a Camera. Jag liksom bara tittar på. Och njuter. Nils Poletti får tillbaka stumpbyxorna han delat ut, men inga byxor. Rebecca Westholm får ett par stora yogabyxor. Kvinnan i soffan på min vänstra sidan lånar ut sin väska till Nils Poletti, och han får hyra ett par gympaskor av killen med glasögon i fåtöljen på min högra sida. 

Så börjar dom spela upp scener ut pjäser, eller filmer, eller böcker, och dom som gissar rätt får en lott. Om sanningen ska fram har jag glömt vad som hände när dom drog lotterna. Jag var liksom lite förtrollad. Som full. Som lite hög. Jag satt bara och myste i min fåtölj. 

Det handlar om ägande, om rättigheter och om att dela med sej. Och om skulder. Allt är liksom till salu. Till och med föreställningen i sej. Publiken bjuder på rättigheterna att sätta upp föreställningen, och kontrakt skrivs, varje kväll. Regissören hade själv köpt det, på fyllan, i Köpenhamn. 

Till slut är det dags att göra upp ekonomin för kvällen. Man börjar anteckna intäkter och utgifter på en stor tavla, och en förvånansvärt stor del gick till rättigheterna att spela muzakversionen av As Time Goes By. 

Sen ska man bestämma vad man ska göra med överskottet. Flera förslag ropas ut, skrivs upp, och när det är dags att välja bestämmer vi att Filip, killen i kassan/kaféet, med förbundna ögon ska peka på de olika alternativen, och en kvinna från publiken stående bakom en skärm ska ropa ”stopp!”, och det Filip pekar på är vad vi gör med pengarna. Som tur är stannar hans finger på ”Make it Rain on Filip”. 

När det är över köper jag en affisch från föreställningen, för att påminna mej om att man faktiskt ska försöka gissa vad förkortningar står för, speciellt om dom är väldigt enkla, och som minne av en underbar teaterkväll. Och för att TUR-teatern har väldigt snygga affischer. 

Den sitter nu häftmassad på min garderobsdörr. Det är det första jag ser när jag kommer in utifrån. 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

THE GREEK AND ROCK THING

” Det är inte förrän en lärare kommer fram och säger att alla sökande ska följa med, och alla utom jag reser sej, som jag inser att jag varit en del av en del av en process. Hade jag vetat det hade jag tjuvlyssnat lite mer, och inte facebookat mej in i internetheten.”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/the-greek-and-rock-thing-medverkande.html

DADA MASISO: SWAN LAKE 

”Jag skrattar högt. Det här är som Gröna Lund. Som en känslomässig Vilda Musen. Som Insane! Jag sitter inte i min stol. Jag halvstår, på väg att ramla ur! Den vansinnig energin håller i sej. Det är en fanatisk glädje som långsamt går över i någonting mörkare. Otäckare. Verkligare. ”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/dada-masilo-swan-lake-medverkande.html

BRÖDERNA LUUK - FÅR MAN GÖRA SLUT MED SITT SYSKON? på Rival.

"Jag är ensambarn. Det är bäst. Allt handlar om mej. Jag är vädur. Det är också bäst. Jag är alltid först. Och jag är född i Drakens år, vilket gör mej absolut bäst. Jag tar upp så mycket plats att det inte finns rum att berätta vilket tecken och kinsesiskt år någon annan är född i."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/broderna-luuk-far-man-gora-slut-med.html

Fribiljett, tack TUR-teatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-

INFESTUS, av och med Aleksa Lundberg, Ljusdesign: Robert Forsman, Ljudteknik: Lars Appelqvist, Teatertekniker: Mats Kullander & Jonatan Winbo, Webbansvarig: Elisabet Attermark, verkställande producent: Fredrika Rembe, Scenchef: Johan Attermark, Konstnärlig ledare fri scen: Olof Hanson, Kulturhuset Stockholm/Brigaden, föreställning 66, 2014. föreställning 63, 2014.

Detta är första monologen i Brigadens monologsöndag på Bryggan på Kulturhuset Stadsteatern. Jag ser lite bekanta ansikten. Killen från Boulevard. Och plötsligt någon jag inte sett på år och dar! Hon, och hennes man, vi kan kalla dom Störtkrukan och Plektrum, dyker bara upp, och skiner som solar. Tillsammans med dom är någon jag stöter ihop med lite då och då i teatersammanhang. Vi kan kalla honom Mr. Gröndal. Bakfull. Men allert.

Vi babblar glatt. Störtkrukan gestikulerar så att hon nästan slår omkull en liten tunn tant i päls. Så är det är dags att gå in. Vi slår oss ner, på rad, längst fram. Bredvid mej hamnar den lilla tanten. Hon når mej till axeln där vi sitter. 

Det är en naken scen, en slag inbyggd, vit, taklös låda. Neutral för den ska passa alla.

Detta är en monologföreställning om livet som transgender, om livet från pojke till kvinna. Eller kan man säga så? Transgender? Är inte det när man är mittemellan två kön? Eller, när man liksom upplever sej att vara i fel kön? När man är klar är väl kvinna? Eller i andra fall, man? Är transgender något man är hela livet, oavsett vilket kön man slutligen hamnar i? Eller är det en förolämpning att kalla en person som bytt kön för transgender? Kan den personen säga:

”Jag är inte trans- någonting, jag är färdig!”

Det är ett litet minfält, det här, om man vill vara politiskt korrekt. 

Och egentligen bryr jag mej inte. Folk får vara vad dom vill. Jag har träffat kvinnor som vill kallas för ”han” trots att dom inte gjort någon som helst könskorrigering och i min uppfattning ser ut som vilken kvinna som helst i gympadojjor och jeans. Jag har träffat män som sexuellt föredrar kvinnor, men som gärna klär sej i klänning och vill bli kallade ”Geraldine”. Jag vet män som drar på sej drag och vill att straighta män ska behandla dom på det där sättet man inte ska behandla en hora prostituerad.

Jag bryr mej inte. Och samtidigt undrar jag lite. 

Ibland kan jag känna att dom som säger att man inte ska hänga upp sej på könstillhörighet är just dom som har hängt upp sej på könstillhörighet. 

En person som bytt kön till kvinna, sa i en tevedokumentär för länge sen, att han alltid känt sej som kvinna, och nu - när han var kvinna - njöt han av att fixa naglarna, vara dekorativ, tala med mjuk röst. Han visste vad det ville säga att vara kvinna. Jag vet många kvinnor som inte skulle hålla med. 

Jag skulle verkligen inte definiera mej som manlig, men jag är en man. Inte för att jag tänker på det. Kanske för att jag omedvetet känner att jag är i ”rätt” kropp. Jag är jag. Vid val av toalett väljer jag dörren med gubbe på, inte så mycket för att jag känner att jag tillhör, utan för att jag känner att jag borde. 

När jag var på drag-king-fest på kägelbanan en gång för länge sen, fick jag lära mej vad det är att vara man. Av kvinnor som visste. Jag gick. Det var för mycket testosteron.

I monologen berättar Aleksa Lundberg om pojken Martin som känner att han är en flicka. Hur han blir mobbad och kallad för bög. Vi får se underhållande och inspirerande exempel på hur män och kvinnor talar och för sej. Sen får vi se en slags mimetyd med oralsex och penetration, där jag inte vet vad det är meningen att jag ska tycka. Jag antar att det är meningen att jag ska tycka att det är förnedrande, men det framförs på ett sätt att det verkar som om kvinnan vill bli förnedrad, så… Jag vet inte. 

Och plötsligt är Martin en kvinna och heter Amanda. Och Amanda blir också utsatt för mobbning. Vi får tre exempel. The End. 

Vi applåderar. Den lilla, tunna fågelkvinnan bredvid mej klappar och klappar och klappar. Det är inte applåder. Det är kärlek. Något säger mej att kvinnan på min högra sida är mormor eller farmor till någon som en gång hade ett pojknamn. Men jag kan ha fel. 

Skådespelerskan Aleksa gör ett mycket bra jobb. Författaren likaså. Kostymören får godkänt. Det är dramaturgen och regissören Aleksa jag är lite tveksam inför. Kanske lite väl många hattar, kanske. 

Det känns lite som om detta är en föreställning med en mycket intressant premiss, men som inte riktigt vet vad den vill. Ibland är det mycket bra, och ibland lite olidligt. Den är utlämnande på ett ytligt sätt. Man missar lite i den dramatiska kronologin, kan jag tycka. Jag hade gärna fått veta mer om själva könsbytet, hur det var att vakna upp för första gången som kvinna, eller problemen med att plötsligt vara kvinna, i andras ögon. På vad sätt har livet blivit bättre? För visst har det väl blivit bättre?

Vanlig festivalbiljett, 75:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4355 + 75  = 4430:-  

Om du gillade det här kanske du gillar: 

UT 

"Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html

BEGRÄNSAT UTRYMME av Py Huss-Wallin, fritt efter Henrik Bromander, Konstnärlig idé & manus: Py Huss-Wallin, Regi: Py Huss-Wallin, Spökregi: Nils Poletti, Medverkande: Rebecca Westholm, Nils Granberg, Py Huss-Wallin, Röster: Bengt CW Carlsson, Hilda Rydman, David Sigfridsson, Nils Poletti, Scenrum: Annika Tosti, Py Huss-Wallin, Ljud & teknik: Ida Lindfors Spökljussättare Markus Granqvist, Koreografi: David Sigfridsson, Kostym: Jonna Berglin, Dock- & maskassistent: Anton Halla, Scenografiassistent: Yonna Levy-Nilsson, Kostymassistent: Hilda Junker Hanna Bylund, I verkstaden: Rickard Hasslinger Andrea Björkholm, Viola Florin Nils Granberg Teknikassistent Robert Wiberg, Dockcoach: Andreas Braula, Ljudinspelning: Jonas Söderqvist, Projektioner: Yonna Levy-Nilsson Gomfilm: Thomas Stark Marko Bandobranski, Producent: Fanny Enberg, Marknadsföring: Therese Jonasson, Affischfoto: KlaraG, Grafisk form: Mattias Broberg, recension av föreställning 34

Det regnar, så för en gångs skull tar jag inte cykeln. Jag känner mej som en turist på tunnelbanan. Måste kolla vilken linje jag ska byta till. Var ska jag gå av? Folk är vackrare än jag kommer ihåg, men det är väl för att det snart är fredagkväll.  Det finns en viss lyx i att kunna sitta och läsa medan man färdas. 

Jag är tidig. Jag är först. Det är bara jag och cafékillen, som jag känner igen som cafékillen på Fria Teatern kvällen innan. Vi kan kalla honom Gunter.

”Jag är överallt” svarar han när jag påpekar. ”Det är till och med samma musik som igår.” 

Jag får min biljett och frågar om mat. Det finns soppa, linssoppa, men den är inte varm än. Jag säger att jag kan vänta. Klart att jag kan vänta. Jag sätter mej. Ella Fitzgerald och Eartha Kitt. Jag gillar Gunters musik.

En kvinna kommer in, utan ytterkläder. Rött hår. Lite… volumiös. Går fram till Gunter. Böjer sej fram över disken. 

Jag försöker höra vad hon säger, men Dinah Washington är så Mad About the Boy att jag inte hör ett ord. Jag reser mej och går fram till en bokhylla. Låtsas vara bibliofil. 

Hon är lite dragen, säger hon, men hon menar vad hon säger, säger hon. Någonting om samer. Någonting om musik. Hon menar allvar, säger hon. Bäst i Sverige, säger hon. Nånting om rasism. 

Gunter säger att hon måste prata med de Caféansvariga. Hon måste maila, säger han. Hon får en lapp. 

Jag kan komma på stört, säger hon. Jag minns inte om hon knäppte med fingrarna, men det känns som om hon gjorde det. 

Det har kommit fler människor, och hon sticker plötsligt inte ut lika mycket, smälter liksom in. Jag märker inte ens när hon går. 

Några ensamma, äldre damer. Yngre alternativister, i gäng. 

Två unga svartklädda, mörkhåriga kvinnor med anknytning till teatern försöker placera ut en fåtölj. Det tar dom nästan en timme, och det blir inte bra. Dom ger upp, kommer tillbaka, vrider och vänder, som om det vore en installation. Jag vill säga åt dom att enligt Feng Shui vill man inte sitta med ryggen mot ett öppet rum, men det är sånt man måste upptäcka själv. Det börjar bli ont om sittplatser, men ingen sätter sej i fåtöljen. 

Gunter kommer med soppan. Ber om ursäkt att den har tagit tid. Den är väldigt god. Man får en liten ostmacka, också. 

Så ställer sej Gunter på den lilla scenen i foajen, klingar i ett vinglas och läser upp ett meddelande från regissören. Jag minns inte ett ord, men jag minns att jag log.

Vi går in. Tre personer i gigantiska wellpapphuvuden står på scenen. Bokhyllor skärmar av spelytan. Ljuset går ner. 

När jag var liten gick jag på en barnföreställning av en fri teatergrupp i en kvarn på Öland. Det var rökigt och luktade konstigt och alla var fula och det var inte alls som barnprogrammen på tv. Jag skrek och skrek tills mamma kom och hämtade mej.

Tur-teaterns uppsättning av Begränsat utrymme påminner mej om den upplevelsen: det här är helvetisk barnteater. Detta är som om Marionetteatern blivit besatt av Pazuzu. Som om Teater Tre skapat en föreställning för Rosemarys Baby. Som om Staffan Westerberg gjort comeback. Det är underbart.

Det handlar om en bibliotekarie som åker på bokmässa och möter sin idol. Det handlar om tre pojkar, tre killar, tre män och en kvinna i skogen. Det handlar om en bostadslös man som liksom inte vill släppa fram sina känslor. Det handlar om övergrepp, misshandel, mord. Det är dockteater, maskspel, och jag förväntar mej att Kung Ubu ska göra entré när som helst. 

Skådisarna agerar någonstans mellan performance och teater. Vilka repliker kommer i stunden och vilka är skrivna? Det är roligt och obehagligt, vackert och vidrigt. Det är förtrollande och förfärligt.

Det känns som om det borde vara gjort av en mycket begåvad förstaklass på konstfack, för det är bara när man går i första klass, när man fortfarande går i skola, som man vågar vara verkligt avantgarde. Man vet tillräckligt och inte nog. Med tiden blir man avtrubbad, blasé, konformist. 

Scenografi, kostym och mask är förödande fantastisk. Jag sitter i mitten på första raden och jag kan knappt koncentrera mej på handlingen. Jag är förförd. Jag känner mej som Anna Wintour på en särdeles begåvad modevisning. Jag vill sträcka ut handen och känna. Jag vill prova. Jag vill köpa och ta hem.

Efteråt står de tre skådespelarna vid dörren och tar farväl. Jag vill säga något, känner att jag borde. Går fram…

Dom ler. Jag ler.

Det blir bara ett fånigt Tack. 

När jag sitter och vaggas på tunnelbanan på väg hem till Kransen kommer jag på att jag borde kunnat kosta på mej ett: Tack så mycket.

Jag hoppas dom förstår vad jag menade.

Fribiljett, tack Therese Jonasson. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015 + 0 = 3015:-

DÖDSPATRULLEN, av Marie-Louise Ekman, i Regi av Marie-Louise Ekman, Scenografi & kostym Marie-Louise Ekman/Jan Lundberg, Ljus Schuster Rudi, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Lil Terselius, Lena Nilsson, Basia Frydman, Lars Amble, på Dramaten, föreställning 12 2014, recension

Affischen till Marie-Louise Ekmans Dödspatrullen, liksom naivt serieteckningsteckad, föreställer en gammal kvinna  sittande i sin säng, i ett omysigt rum, och det ser ut som om hon har bajsat ner sej. På väggen hänger en tavla av en kvinna och ett barn, såhär madonna-aktig, liksom. Föreställer den kvinnan själv och hennes barn, eller är det hennes dotter och barnbarn? Det känns som om tavlan inte hör dit. Den hånar liksom kvinnan i sängen, tar över, pockar på uppmärksamhet. Men kvinnan i sängen tittar inte på tavlan, hon verkar ha glömt den, verkar inte bry sej. 

Det är genrep. Regissören, Marie-Louise Ekman, spankulerar runt uppe på scenen i en silverfärgad herrkostym och berättar för publiken om pjäsen. Hon säger att detta är ett verk inspirerat av hennes mamma, hennes åldrande och hennes namn på hemtjänsten: Dödspatrullen. I publiken sitter som vanligt en massa åldringar, och jag tänker att det dröjer nog inte så länge innan dom flesta kommer att få besök av Dödspatrullen. Det banar liksom för en spännande teaterföreställning.

Så börjar det. Marie-Göranzon i rollen som modern, kommer infarande som ett jehu, helt i rosa, och efter henne kommer hennes dotter, spelad av Lil Terselius, sådär lagom utspökad, så att vi ska förstå vem hon föreställer. 

Från taket kommer dörrar, fönster, tavlor, alla liksom utsågade i spånskiva och naivt målade, som affischen. Till och med rullatorerna är inga riktiga rullatorer.

Vi skrattar från första repliken. Det skämtas om förvirring, hörsvårigheter och glömska. Jag försöker lyssna på skratten och avgöra om publiken skrattar åt eller med. Alltså, om deras skratt är avståndstagande, som när man elakt skrattar åt nån som inte alls är som en själv, eller om skratten är igenkännande, som när man skattar åt nåt man själv lika gärna kunde ha gjort. Det är nog en liten blandning. 

Jag skrattar i alla fall med dom. Kom tillbaks om 30 år får vi se vad jag gör. Och så skrattar jag OM dom. Och att skratta OM någon är samma sak som att krama om nån, fast man gör det med sitt skratt. Det är lite sorgligt, sådär, och rörande, liksom. Nej, inte rörande: rört. Man skrattar om nån för att man är rörd.

Detta är en enaktare. Den handlar om en gammal kvinna som flyttar in på ett äldreboende. Där bor hon granne med Kurt Svalsjö, en änkling som bjuder hem henne på middag. Det finns en scen, och den är hela pjäsen: det är middagsscenen i soffan. När den är över är pjäsen över, även om den hålls vid liv av konstgjort skrivna repliker. Jag tänker att nån dramaturg borde ha sagt till Marie-Louise Ekman att detta är en fantastisk pjäs. För två personer, inte sex. Men sånt är väl svårt att säga till chefen? Istället för att vi får se modern flytta in, med allt vad det innebär av scener med dottern, föreståndaren och den rökande patienten, så kunde det istället ha börjat en dag när hon plötsligt går ur sin lägenhet och träffar Kurt. Allt annat är ovidkommande. Alla andra är ovidkommande. Lil Terselius och Basia Frydman är utmärkta, men detta är slöseri av deras tid och talang. 

När jag efter föreställningen går ut för att ta ett foto med affischen får jag plötsligt en insikt: Kvinnan på tavlan, madonnan med barnet, föreställer mamman och dottern, alltså Marie-Louise Ekman och hennes mamma. Marie-Louise Ekman har målat in sej själv i affischen på det enda möjliga sättet, som något som mamman vänder sej ifrån. På samma sätt har Marie-Louise Ekman skrivit in sej själv i pjäsen i rollen  som dottern som inte har någon som helst relevans för dramat. Marie-Louise Ekman har försökt klämma in sej själv i ett mästerverk som inte verkar ha någon plats för henne. Och det, i sej, är en konst.

Jag har en liten fantasi-teori vad gäller Genrepet. Och jag vet att det bara är en fantasi, min teori, men jag till 99,99 procent övertygad att jag har rätt. Det finns ingen annan möjlighet att det skulle kunnat gå till på något annat sätt.  Såhär gick det till: 

Dödspatrullen är en historia om en äldre kvinna som flyttar in på ett äldreboende, och hon är ganska ensam och inte så trevlig. Och det låter ju ganska deprimerande. Och jag kan tänka mej att många i publiken kommer dit och väntar sej något lite allvarligt om åldringsvården, eller så blandar dom ihop Marie-Louise Ekmans dramatik med Kristina Lugns dramatik och det är heller inte roligt. 

Marie Göranzon, som spelar den äldre kvinnan som flyttar in på äldreboendet, står på Genrepsdagens förmiddag mitt på Dramatens lilla scen och sparkar lite småirriterat på den grå ryamattan som ligger på golvet. Regissören, Marie-Louise Ekman, sitter i salongen. Dom har pratat ganska länge om att dom måste införa lite mer humor i föreställningen, att den är för allvarlig.

”Det känns, som om jag inte är rolig” säger Marie Göranzon, till alla och ingenting, men det är bara regissören som hör. I alla fall är hon den enda som svarar:

”Jag tycker du är rolig.”

Marie Göranzon suckar:

”Jassa, jaha, ja det var ju roligt. Ja, jag vet att jag är rolig, men förstår du, här vet jag inte hur rolig jag får va. Hur rolig jag får va-ra?”

”Jag tycker att det finns plats för att du kan vara roligare, om du känner att du vill det?”

”Men hur roliga ska jag vara då?” undrar Marie Göranzon.

”Hur rolig som helst, tycker jag”, säger Marie-Louise Ekman.

”Hur rolig?”, undrar Örjan Ramberg, som precis kommit in med en macka från surdegsbageriet runt hörnet, och som i min fantasi är lite lomhörd, tydligen.

”Som helst!” ropar Marie Göranzon från scenen ”Hur rolig som helst!”

”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken. 

Örjan Ramberg tittar efter henne:

”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”

”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ” 

Marie Göranzon tittar uppfordrande på Örjan Ramberg, som om hon undrar om han är av annan åsikt.

”Hur rolig som helst...” säger Örjan Ramberg, betänksamt, liksom för sej själv. ”Okej då.”

Men jag tycker inte att man ska säga till Marie Göranzon och Örjan Ramberg att dom ska vara så roliga som helst, av hänsyn till den övriga mänskligheten. För det kan vara direkt livshotande. Om pjäsen varit lite längre så vet jag folk som faktiskt hade kunnat skrattat ihjäl sej. Jag, till exempel.

Folk som säger att Dramaten är mossig och dammig har aldrig sett Marie Göranzon och Örjan Ramberg, som 80-plussare, rulla runt på en grå ryamatta i ett slags förvirrat, passionerat ormbo av sköra lårbenshalsar och trygghetslarm. Dom försöker omsöm komma till och ömsom komma upp. Jag har hört personer prata om när Margaretha Krook och Ernst-Hurgo Järegård spelade ihop. Jag tror det är något sånt här dom menade. Detta är en så hög grad av sofistikerad komedi att man har tur om man nånsin får se nåt liknande igen. Det här är punk. Det här är anarki, det här är total, underbar respektlöshet inför den dammiga konstformen många förväntar sej att se när dom kommer till Dramaten.

Modern Marie Göranzon
Kurt Svalsjö Örjan Ramberg
Dottern Lil TerseliusFöreståndaren Lena Nilsson
Git Basia Frydman
Nisse Lars Amble

Regi Marie-Louise Ekman
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman /Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Urpremiär 18 januari 2014, Lilla scenen.

Texttolkade föreställningar lör 1/3, ons 19/3, och tors 27/3.

Gratis genrep. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-

Om du gillade det här kanske du gillar:

UT

"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "

Låter det intressant? Här är resten: 



http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html

DON GIOVANNI 

"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-wolfgang-amadeus-mozart.html

JILL JOHNSON PÅ HAMBURGER BÖRS

"Lars Wallin, som jag tycker vanligtvis gör stilrena balklänningar, såna där som man tänker sej att prinsessor eller blivande brudar tar på sej när det verkligen ska till, har här lyckats få på Jill en humoristisk kollektion av 80-talsretro och country-kitsch. Det är fransar och fjädrar och stövletter och strass. Allting klär en skönhet."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/jill-johnson-pa-hamburger-bors-ide-och.html