Visar inlägg med etikett Carmen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Carmen. Visa alla inlägg

torsdag 31 januari 2019

CARMEN, genrep, Kungliga operan, föreställning 2, 14/1 2019


MUSIK Georges Bizet, TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy, REGI Johanna Garpe, SCENOGRAF Per A. Jonsson, KOSTYM & MASK Nina Sandström, LJUS Erik Berglund, KOREOGRAF Roger Lybeck, DRAMATURG Katarina Aronsson, MEDVERKANDE CARMEN Miriam Treichl, JOSÉ Daniel Johansson/Jesper Taube ESCAMILLO Alessio Cacciamani, MICAËLA Magdalena Risberg/Sabina Bisholt, ZUNIGA Johan Edholm, MORALÈS Håkan Ekenäs, DANCAÏRE Jens Persson, REMENDADO Jonas Degerfeldt, FRASQUITA Marianne Odencrants, MERCÉDÈS Johanna Rudström, DIRIGENT Joana Carneiro/Alexander Joel, Kungliga Operans Kör & Kungliga Hovkapellet

”Vilket fängelse? De är väl i en fabrik?” säger kvinnan och tittar på mej, förvånad, förundrad, förvirrad.
Vi står ute i trapphuset. Det är paus i genrepsföreställningen, och jag har gått runt uppe i guldfoajén och försökt samla ihop mina intryck på min Instagram Story,  men det har varit lite kollrigt. Det är svårt att försöka vara vältalig och försöka sammafatta mina mestadels negativa intryck. Man vill inte bara säga It was godawful. Vilket var vad jag sagt i min story. Men man vill också förklara varför man tycker som man tycker, och det kan vara då det behövs lite hjälp utifrån, från nån som kanske har fattat vad man själv har missat, eller missuppfattat.
Regissören, Johanna Garpe, LIVLÄKARENS BESÖK, DONNA JUANITA, KARL GERHARD, är långt ifrån en favorit, jag tycker hennes uppsättningar genomsyras av ett ointresse för sceniska relationer och verklig dramatisk laddning, och de känns ofta som en slags barnteater, så mina förväntningar var inte höga. Man jag hade nog hoppats på något bättre. 
Det var när jag kom ut ut gulfoajén och spankulerade nerför trappan som jag såg henne, den här obekanta kvinna, och bestämde mej för att gå fram:
”Ursäkta, jag måste fråga: Såg du om Carmen gav en ros till Don José precis i början?”
Hon ser inte riktigt allert ut när man kommer närmare:
”Om Carmen gjorde det?”
”Ja?”
”Carmen är ju hon som sjunger hela tiden,” förklarar hon, kanske lika mycket för mej, som för sej själv.”
Jag skrattar till lite, tills jag förstå att hon inte skämtar: 
”Ja?”
”Och vem sa du mer att det var?”
”Don José…”
”Var det han boxaren, den skallige?”
”Nej, Don José är fångvaktaren?”
”Den lille, arge, blonde?”
”Nej, den långe, mörkhårige?”
Jag började ångra att jag gått fram. 
Hon skakar på huvudet: ”Jag är lite osäker på vem han är. Det är så mycket folk som far runt hela tiden…”
”Okej,” säger jag, och ska precis tacka för mej, när hon säger: 
”En ros, sa du?”
Jag stannar:
”Ja, han slet ju upp sin skjorta och hade en ros tatuerade på sitt bröst, och så sjöng han om en ros som hon hade gett honom och som hade vissnat, men doftade gott, och jag tolkade det som att rosen han hade tatuerad på sitt bröst var ett porträtt av den ros han fick av henne, men jag såg aldrig att han fick någon ros av henne?”
”Jaha,” nickar hon, ”jag funderade på om han verkligen var tatuerad, du vet, som i verkligheten…”
”Privat?” skjuter jag in.
”Ja, och varför dom inte sminkade över den, för det var en ganska stor ros, som syntes ganska väl, och om det är meningen att den inte ska synas så måste dom sminka över den, för den syns lång väg, jag menar, jag sitter en våning upp, och vi ser klart och tydligt att han har en ros på bröstet…”
”Nja,” försöker jag, ”jag tror nog det är en ditsminkad ros han har på bröstet…”
”Du menar som dom har målat dit på teatern?”
”Ja.”
”Jaha…”
Jag börjar om: 
”Kommer du ihåg om han med rosen på bröstet fick en ros i början, precis när hon kom till fängelset?”
”Vilket fängelse? De är väl i en fabrik?”
Jag vet inte vad jag ska tro. 

Jag har sett några uppsättningar av CARMEN sen jag började med bloggen: En ganska träig och konservativ version på Narodni Nivadlo, Stadsoperan i Prag, en fånig uppsättning på Folkoperan, och en tänkvärd och provocerande variant med Stockholm Operastudio. CARMEN är inte direkt min favoritopera. Visst jag gillar musiken, men det är lite som om en operavärldens motsvarighet till HAMLET: alla vill göra sin egen version, och det verkar som om få letar inåt: det är alltid de yttre förhållanden man ger sej på. Jag går nu och väntar på CARMEN PÅ PLATTAN, CARMEN PÅ MÅNEN och CARMEN SOM MAN. (Den sista vore faktiskt lite intressant.)
För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 
När ljuset går upp frågar mannen bredvid mej:
Ӏr det slut?
”Ja,” förklarar jag, ”Carmen dog ju?”
”Dog hon?”
"Ja, hon rullade ju ner från taket?"
"Var dom på ett tak?"

Även om jag hade tyckt om tolkningen hade detta varit en svår uppsättning att gilla: det känns som om jag tillbringade flera minuter med att stirra på en röd ridå vid varje scenbyte. 

När jag kommer hem och läser på lite, blir jag ännu mer förvirrad. På Operans hemsida läser jag att Carmen jobbar på en fabrik som tillverkar billiga souvenirer. Va? Har jag missförstått alltihop? 
Jag har ett tydligt minne av att Carmen, i början, i nutida kläder, leds in, i handklovar. Eller såg jag fel? Av detta - och vakterna, och stängsel, drog jag slutledningen att allt utspelade sej på ett fängelse. Jag tyckte det var lite konstigt att Carmen bands fast mitt på rastgården, när det borde finnas en cell åt henne, men nu, om hon bara är en fabriksarbetare, varför finner hon sej i att bli bunden vid vaktkuren?
Jag menar, jag kan gilla tanken på att en kvinna som sjunger om att hon vill vara fri sitter inspärrad på ett fängelse, men om hon jobbar på en fabrik är det en helt annan sak. En kvinna på 1800-talet hade vissa förutsättningar, men att framställa en nutida kvinna såhär, och sen påstå att hon är stark är absurt. 

När någon gör ett ”grepp” och ger ett verk helt andra förutsättningar än det ursprungligen hade - som CARMEN på en fabrik, HAMLET på ett tivoli, TRE SYSTRAR på en stripp-klubb, eller ANTIGONE i en flyktingbåt, då måste - anser jag - man ha alla svaren. En ny version måste hålla för att man vrider och vänder på den. Om vi, publiken, undrar varför dödgrävaren jobbar i ett tombolastånd, och inte förstår varför han pratar om Yorick, när allt han håller i är en chokladask, varför Tuzenbach jobbar som manlig strippa på en klubb för heterosexuella män, eller varför Antigone pratar om att gräva ner Polyneikes, när de befinner sej mitt ute på öppet hav, då har man misslyckats. En bearbetning kan inte skapa fler förvirrade frågor än originalet.

Fransmannen Alexandre César Léopold Bizet dog av en hjärtattack 1875, 37 år gammal, bara tre månader efter att hans CARMEN haft premiär, och floppat. 

CARMEN, i original, handlar om en av som förut kallades för zigenerska, men vars politiskt korrekta namn nu är rom, och som jobbar på en cigarettfabrik. Hon blir intresserad av Don José, en korpral, och han blir intresserad av henne, hon tröttnar på honom, och han dödar henne när han förstår att hon inte kommer tillbaka. 

Originalmanuset är lite… vacklande. Musiken, inte historien, är det centrala, och har något inte kunnat tonsättas, så får det väldigt lite plats, och får liksom hända mellan akterna. Mellan akt 2 och 3 har Carmen tröttnat på Don José, och mellan akt 3 och 4 har Carmen på något sätt fått ihop det med tjurfäktaren Escamillo. Det hade varit intressant att få uppleva dessa vändpunkter, men tydligen fanns det inget i dessa situationer som ansågs inspirerande.

Jag tänker mej att om CARMEN hade skrivits idag, så hade den också floppat, inte för musiken, utan för tematiken. Handlingen är plötsligt lika oangenäm och obekväm som när den kom, men av andra anledningar. Då ville man inte ha en enkel fabriksarbeterska som kvinnlig huvudroll, nu vet man inte vad man ska ta sej till med en person från en kultur som man är livrädd att bli anklagad för att appropriera eller kränka. Notera gärna att jag tror att man verkar vara räddare för att bli anklagad för appropriering eller kränkning, än man är för kränkningen eller approprieringen i sej. 
Att sen påstå att en kvinna från den här utsatta folkgruppen är stark, sexig och egensinnig, verkar vara en het potatis.
Jag tror också att en kvinna som använder sin sexualitet, som låter sej objektifieras för att få det hon vill ha, är störande. 

Vem gör man det för?

Jag tror att man riktar sej mer till Carmenhatare än till de som uppskattar operan. Detta, känns det som, är en uppsättning som försöker blidga. Jag har full förståelse för att man sätter upp operan, för musiken är fantastisk, och folk vill höra den, men det är svårt att begripa varför man sätter upp en så här förvirrande nytolkning. Antingen tänker man - otroligt nog - att denna version ska bli en fjäder i hatten, en CARMEN för en värld efter #metoo, eller också är man så rädd för en mediadrev fyllt av anklagelser om antifeminism och kulturell apropriering att man glider in i totalt nonsens.

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av något ofullbordat, förvirrat, fruktlöst och fult, men med mycket kapabla artister. Jag kommer att minnas en Carmen som rullar som en säck potatis mot sin död, en textmaskin som liksom datorn HAL 9000 i Kubricks 2001 sätter käppar i hjulet, men framför allt kommer jag att minnas ett nummer som är svårt att toppa i all sin uselhet: Les tringles des sistres tintaient är ett nummer som i originalet handlar om hur Carmen och hennes två väninnor dansar och sjunger för officerare på Pastias krog. Här handlar det istället om en fotosession som ballar ur: De tre kvinnorna ska modellera vad jag så här i efterskott förstår är billiga souvenirkläder. Resultatet är svårt att beskriva: jag antar att man vill ta avstånd från kulturell appropriering, men trygga i sin övertygelse att de står på rätt sida inser dom inte att dom i sin nidbild av exploatering uppvisar exakt det dom tar avstånd ifrån. Ett förlöjligande av en kultur.
Koreografin är också så erbarmlig att den för mej blir en ren provokation.


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FÖRLOVNINGEN på Dramaten: 

"Den verkligt stora behållningen är Danilo Bejarano, i rollen som en uppblåst spansk general, komplett med en underbar, spansk brytning. Han är långt ute i parodin och travar, utan att för den skull förlora trovärdighet. När han är inne på scenen behöver jag inte försöka förhålla mej välvillig till föreställningen: jag är genuint road."





Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , ,

tisdag 21 juni 2016

CARMEN, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teaterföreställning 54, 25/5 2016


Musik: Georges Bizet, Libretto: Ludovic Halévy och Henri Meilhac, Svensk översättning: Axel Strindberg, Musikaliskt ansvarig: Bengt-Åke Lundin, Regi: Patrik Bergner, I rollerna: Carmen - Maria Sveinungsen 21 och 24 maj/Louisa Wallström 22 och 25 maj, Don José - Calle Asker, Frasquita - Angelica Gliesmann, Mercedes - Clara Jonsson, Remendado - Jacob Ingvarsson, Dancaïro - Frans Evaldsson

Listen to me, honey dear
Something's wrong with you I fear
It's getting harder to please you
Harder and harder each year
I don't want to make you blue
But you need a talking to
Like a lot of people I know
Here's what's wrong with you

After you get what you want, you don't want it
If I gave you the moon, you'd grow tired of it soon

You're like a baby
You want what you want when you want it
But after you are presented
With what you want, you're discontented

You're always wishing and wanting for something
When you get what you want
You don't want what you get

After You Get What You Want, You Don’t Want It
av Irving Berlin



Jag undrar ibland om Patrik Bergner är Operastudions enfant terrible, du vet, en sån där regissör där det inför varje premiär tisslas och tasslas om att han den här gången har gått för långt, eller om han är en lugn och sansad person som bara lyckas vräka ur sej häpnadsväckande saker? Jag har sett honom testa olika genres, som musikaler och pjäser, men det är hans operabearbetningar som verkligen har imponerat. Dom är lite galna, utan att vara pretentiösa. Där andra regissörer ibland känns som om dom liksom har kidnappat de gamla mästarna, och använder deras verk för egen vinning, titta vad jag gör med Verdi!, så känns det som om han är uppriktigt intresserad av verket, men ser det hela på sitt eget, ganska unika, sätt. 

Jag är på Årsta teater, på Stockholm Operastudios elevuppspel, man har precis framfört Händels TAMERLANO, och det är paus. Härnäst kommer CARMEN, och jag är lite nyfiken på vad man har gjort med henne. Den? Föreställningen. 

CARMEN började som en novella, en slags kortroman, 1845, och skrevs av en fransk dramatiker, historiker, arkeolog och novellförfattare, Prosper Mérimée. Verket består av fyra delar, där den sista delen mest handlar om Romanifolket, ett ämne som författaren ansåg sej veta en hel del om, eftersom han läst några böcker om ämnet.
Mérimée dog 1870, så han fick aldrig se operaversionen, av Bizet, som kom 1875, och som bara hämtade handlingen ur den tredje delen av hans historia.

Operan berättar om Don José, en soldat i Sevilla, Spanien, som blir kär i Carmen, en romsk cigarettfabriksarbeterska, en farlig, frigjord knivbärande kvinna som lockar honom över på den dåliga sidan, han begår tjänstefel, blir desertör, smugglare, och när hon sen överger honom för en annan man, matadoren Escamillo, dödar han henne. 

Det handlar om kvinnan som främmande, farlig och frigjord. Kvinnan som tar vad hon vill ha, och som därför måste tyglas, eller dödas. Hon är så långt ifrån dåtidens korsetterade, kristna, kyska kvinnan man kan komma. 

Jag har sett två uppsättningar av operan: en CARMEN för ungefär ett år sen, på Stadsoperan i Prag, och i våras, CARMEN MOVES, på Folkoperan, en lite annorlunda, inte helt lyckad version, regisserad av koreografen Örjan Andersson. 

Där det politiskt korrekta möter konsten blir det ibland ett slags haveri. Carmen brukade vara vad som brukade kallas för zigenerska, men nu har hon blivit en rom. Hon brukade vara en egensinnig, självständig och passionerad yrkesarbetande kvinna med stark vilja och sexualitet. Men jag tycker inte hon är det längre. Kanske är jag ensam om det, men när man skriver en ”romsk kvinna” så ser jag framför mej en kvinna som sitter utanför Konsum och tigger, bor under Skanstullsbron eller i en bil på parkeringsplatsen utanför mitt hus, någon som inte förstår språket, som står utanför samhället, som bara är här på besök. Namnbytet i sej - om man tar en titt genom en feministisk lupp - har tagit en aktiv, integrerad kvinna och gjort henne passiv. Ett offer. Någon att ömka.
Det är kanske dags att göra något åt det?

När vi kommer in i salongen har man gjort det där dom gör i schack, ibland. Rockad. Eller, något ditåt, i alla fall: man har flyttat upp publiken på scenen. Våra stolar står i en ring, och i mitten ligger Carmen. Över henne, med ett ben på varje sida om hennes kropp, står Don José, mördaren. 
Vad vi ser är minnet, tillbakablicken, Det är en ganska genial infallsvinkel. Vi bjuds liksom på slutet innan vi ser början, och det blir på något sätt intressantare att följa skeendet när vi hur det kommer att gå. 
Utanför cirkeln, bakom oss, framträder vålnaden av Carmen. Det är hon som sjunger. Carmen, i handlingen, är tyst, stum. Det uppenbara valet hade kanske varit att låta Carmen som bara tittar på bli den stumma, och det blir väldigt laddat att låta kvinnan i cirkeln vara tyst, fångad mitt i handlingen.
Och det blir lite spännande vad gäller orsak och verkan, hönan och ägget: Hatar hon honom för att han dödar henne, eller dödar han henne för att hon hatar honom?
Jag kommer att tänka på vad Willy Russel skriver om Tragedin i EDUCATING RITA, en pjäs som förresten borde upp på vilken scen som helst, ögonaböj: 

RITA (moving towards the door) Well, I better get back. I’ve left a customer with a perm lotion. If I don’t get a move on there’ll be another tragedy. 
FRANK No. There won’t be a tragedy. 
RITA There will, y’ know. I know this woman; she’s dead fussy. If her perm doesn’t come out right there’ll be blood an’ guts everywhere. 
FRANK Which might be quite tragic— (He throws her the apple from his desk which she catches) —but it won’t be a tragedy. 
RITA What? 
FRANK Well—erm—look; the tragedy of ,the drama has nothing to do with the sort of tragic event you’re talking about. Macbeth is flawed by his ambition—yes?
RITA (going and sitting iu the chair by the desk) Yeh. Go on. (She starts to eat the apple) 
FRANK Erm—it’s that flaw which forces him to take the inevitable steps towards his own doom. You see? 
RITA offers him the can of soft drink. He takes it and looks at it 
FRANK (putting the can down on the desk) No thanks. Whereas, Rita, a woman’s hair being reduced to an inch of stubble, or—or the sort of thing you read in the paper that’s reported as being tragic, ‘Man Killed By Falling Tree’, is not a tragedy. 
RITA It is for the poor sod under the tree. 
FRANK Yes, it’s tragic, absolutely tragic. But it’s not a tragedy in the way that Macbeth is a tragedy. Tragedy in dramatic terms is inevitable, pre-ordained. 

Aktörer och aktriser imponerar: Dom verkar veta vad dom gör, vad dom berättar, och hur dom berättar det. Det är som om dom tillsammans har en hemlighet, och jag vill väldigt gärna veta vad det är. 
Kostymerna är enkla, ihopplockade, oviktiga. Scenografin är mer en stämning, en atmosfär, än en massa möbler.
Jag vet inte vad det är som gör att man ibland nästan med en gång kan märka att en produktion är något,  i motsats till en produktion som försöker vara något. Det är som ett ackord, några fingrar på ett piano: man bara hör, märker om det är stämmer, eller inte. 
Det här är något. 

Tyvärr, tycker jag, har man i den här uppsättningen gått en runda för långt, och blandat in tiggande romer. Jag förstår varför man gör det, eller tror i alla fall att jag förstår: man vill ta ställning och visa att man är medvetna om att ämnet är laddat, men Carmen, för mej, handlar egentligen inte om romer, det handlar om den borgerliga rädslan för den fria kvinnan, sexuellt och socialt. Romerna används bara som uttryck för det som står utanför det civilicerade samhället, det amoraliska, exotiska, regellösa. Det säger kanske något om dåtidens syn på romerna, men den säger inga sanningar om romer. 
Kanske skulle man kunna säga att Carmen är queer, om man är hänfallen åt det sättet att resonera, eftersom kvinnan på den här tiden så att säga inte fanns. Hon tillhörde mannen, hade ingen rösträtt och ansågs vara en del av honom, och hon var ingenting utan en man.  

Det som är mest synd med den här produktionen är att det hela bara får bli en idé, en skiss. Detta är något som behöver göra i sin helhet, i full skala, för att se om det håller. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Patrik. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde var TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)


I UR OCH DUR, med Milda Makter, ett gästspel på Scalateatern:

Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss? 
Precis så är det här. Vi kan inte hjälpa det, vi blir charmade, förförda, vi kan inte värja oss. Det här är nostalgi på hög nivå, och jag sitter och längtar tillbaka till en tid jag inte ens kan minnas, för jag var inte där. Jag kommer ihåg sånger som jag inte ens visste att jag kände till. 

Låter det intressant? Här är resten: 

A COMEDY STORY, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse:

Det är fri sittning, så jag bufflar mej fram till andra bänkraden, i mitten, och lämnar Malvolio långt bakom mej. Han hittar mej tids nog. Det är en talang jag har, förresten, det här att smita förbi, knappa in, ta mej fram och slinka emellan, utan att knuffas. Vissa kan sjunga: jag tar mej fram i ett folkhav som en ninja, smidig och ljudlös. 

Låter det intressant? Här är resten: 


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,

söndag 5 juli 2015

CARMEN, på Narodni Nivadlo, Stadsoperan i prag, Föreställning 88 27/6

Musik Georges Bizet, Libretto Ludovic Halévy och Henri Meilhac, Conductor: Tomáš Brauner, Zbyněk Müller, Stage director: Zdeněk Troška, Sets: Milan Ferenčík, Costumes: Josef Jelínek, Chorus master: Adolf Melichar, Dramaturgy: Jitka Slavíková, Choreography: Marcela Benoni, Carmen: Andrea Tögel Kalivodová, Don José: Tomáš Černý, Escamilllo:  Miguelangelo Cavalcanti, Micaela: Jitka Burgetová, Dancairo: Matěj Chadima, Remendado: Václav Sibera, Zuniga: Roman Vocel, Morales: Jiří Hájek, Frasquita: Jana Sibera, Mercedes: Michaela Kapustová, Lillas Pastia: Tomáš Kyndl.

It's the wrong time and the wrong place
Though your face is charming, it's the wrong face
It's not her face, but such a charming face
That it's all right with me

It's the wrong song in the wrong style
Though your smile is lovely, it's the wrong smile
It's not her smile, but such a lovely smile
So it's all right with me

IT’S ALL RIGHT WITH ME
Text och Musik: Cole Porter

Så fort vi kommer upp på rummet börjar vi slänga i oss maten. Jag dänger ner min ryggsäck på golvet, sparkar av mej gympaskorna, slänger mej på sängen och börjar gräva i min halloumisallad. 
Patti-Li Leuk är nog lite mer stressad än jag, rädd att vi ska komma sent, vilket är ovanligt, för det brukar vara jag som är den mer orolige, och till en början står han till och med upp, för uppspeedad för att ens kunna sätta sej ned på sin säng. Han har kickat av sej skorna och petar i sin kycklingsallad, kommenterar att den smakar indränkt i något, som vinäger, eller nåt sånt, ställer den missnöjt ifrån sej och angriper sin spenatquiche. 
Jag hoppar upp, greppar min grå kavaj och går bort och hänger in den i badrummet för att rynkorna skulle ångas ut när vi duschar. Byxorna är av den där sorten som inte skrynklar sej, och skjortan har klarat sej bra, se den kan lugnt hänga kvar i garderoben tills det är dags att klä sej för kvällen.
Efter halloumisalladen borde jag vara mätt, men det blev liksom ingen lunch idag, bara roligt friterade chips, skurna i en slags girland och kokade i olja, inköpta i ett av stånden på den där lilla ön, Kampa, under Karlov-bron. Patti-Li testade några slags potatisdumplings, och senare blev det en varsin kaffe, en mango-smoothie och en mini-munk på McDonalds Café på Mostecká-gatan i Mala Strana, men det blev inget som kunde liknas ett ordentligt mål mat. Så det är inte konstigt att jag inte verkar ha någon botten. Min spenatquiche är borta innan Patti-Li hunnit in i duschen.

Tunnelbanestationen, Křižíkova, ligger bara hundra meter från hotellet, runt hörnet nere vid Thàmova, precis vid UGO, juice- och salladsbaren där vi bara någon halvtimme tidigare köpte våra sallader och pajer. Tjejen i kassan var som alla andra i den här stan väldigt trevlig, men ingen vidare på engelska. Nu, när vi går förbi, har dom redan stängt för kvällen.
Vi byter från den gula till den röda linjen vid Florenc, åker mot Jižní Město, förbi Hlavní nádraží, centralstationen, och stiger av vid Muzeum. Därifrån är det bara en kort promenad.

Sa jag att vi var i Prag, över helgen, bara? 

När det gäller resor är jag nöjd om får åka till New York. Det räcker för mej. Men Patti-Li är lite mer allomfattande, lite mer öppen för andra platser, och det var han som hittade den här resan på appen Groupon, en starkt reducerad hotellvistelse. Han hade aldrig varit i Prag. Jag hade aldrig varit i Prag. Nu har vi båda varit i Prag.

Och det hela är lite av en miss: eller, en slags missuppfattning, kanske man ska säga. Vi trodde nämligen att detta var operahuset där Mozart själv dirigerade sin Don Giovanni, 1787, men det visade sej - efter biljetteköp - att det var på en helt annan teater, och att teatern dit vi ska, öppnade först hundra år senare. Men det gör ingenting. Vi har redan bestämt att vi måste tillbaka. 

Teaterhuset öppnade 1888, som Den Nya Tyska Teatern, med Richard Wagners Mästersångarna I Nürnberg. På den tiden fanns det en ganska stor Tysktalande minoritet i Prag, och sen Nationalteatern öppnats 1881, och sen igen 1883, eftersom den delvis brann ner efter bara tolv föreställningar av Bedřich Smetana's opera Libuše, bestämde man sej för att öppna en tysktalande teater. 
Under början av andra världskriget var detta en säker hamn för tyskar som flydde under nazityskland, men när Tyskland invaderade Tjeckoslovakien byttes man namn på teatern till  Deutsches Opernhaus, och den blev en mötesplats för nazister och för gästspel från Det Tredje Riket. 
Efter kriget, för en kort period, var teatern känd som Femte Maj-teatern, med inriktning på avante-garde-opera. Teaterns plötsliga succéer gjorde den till en allvarlig konkurrent till Nationalteatern, och efter bara tre säsonger införlivades den i Nationalteatern, och bytte namn, igen.
Smetanateatern öppnade 1949, som Nationalteaterns andra scen, och man riktade nu in sej på ballet och storskalig Tjeckisk opera, med flera internationella gästspel, och efter sammetsrevolutionen 1989 blev den så slutligen Prags Nationalopera, Státní opera Praha.

Till skillnad från Prags stadsteater, som ligger centralt, nere vid Vltava/Moldau-floden, ligger Operahuset lite utanför den centrala stadskärnan. I dagens Prag är den också lite olyckligt placerad, precis vid den mycket starkt trafikerade Wilsonova, en slags motorväg som löper tvärs igenom Prag. Det är lite som om man stigit ut från Kungliga Operan och hamnat rakt på Essingeleden, typ. 

Utvändigt är byggnaden inte direkt imponerade, speciellt inte för en så arkitektoniskt vacker stad som Prag, men så fort stiger in i själva salongen vet man att man har hamnat någonstans speciellt. 
Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. Det kanske är svårt att föreställa sej, men det påminner lite om de olika mönster som kan bildas på ytan av en espresso. Tyger på stolar, medaljongtapeter och draperier är red velvet cake-färgad, för att bryta mot guldet och det gräddigt vita. 
Man kan inte göra annat än stanna och gapa, när man kommer in i salongen. Eller: man börjar gapa redan i foajén, förresten. Den är visserligen mycket enklare, men det vet man ju inte då, så man gapar och glor. Här är det inte så mycket smörkräm, eller spritsad grädde, utan mer bara guldkristyr, som ett slags gyllene rokoko-grafitti. 
Vi tar det i portioner, jag och Patti-Li, för att inte få hjärtsnörp. Först stannar vi i den ganska lilla foajén, beundrar och fotograferar, och sen börjar vi leta oss fram till vår dörr in till parketten, men vi går inte in. Inte än. 
Tjuvkika lite kan man göra, men man måste fira att man är här. Och vad bättre än med en Urquell, den tjeckiskaste av drycker? Jag är ingen pilsnerpimplare, men det är själva känslan av att göra något speciellt som får det hela att smaka gott. Ungefär som när vi dagen innan på Gamla Stans Torg käkade en Trdelnik, ett sött vetebröd som grillas rullad på en träspole över öppen eld, lite som om man ringlat en kanelbulle runt en knölplåk och grillat den över en brasa. 
Och pilsner är billigt. Ungefär femton svenska kronor per flaska.
Till skillnad mot Kungliga Operan i Stockholm är de publika utrymmena utanför salongen ganska små, och enkla. Relativt smala, rundade korridorer med tomma vita väggar. Något påminner mej om Den Svenska Teatern i Helsingfors. Den lilla serveringen utanför parketten, där vi höjer våra skummande glas, är inte mycket mer än en korridor vid sidan om den långa, rundade gången. 

Jag har aldrig förut sett Carmen, men - speciellt i första akten - det känns som om jag har hört nästan all musik. Man sjunger på originalspråket, men det är lite  si och så med uttalet när man försöker framföra talad dialog. Det tog faktiskt en stund innan jag insåg att allt var på franska. 

Det handlar om Don José, en korpral i Sevilla, som blir kär i - och dödar - den amoraliska cigarettfabriksarbeterskan Carmen.

Själv föreställningen är kanske inte direkt en nagelbitare, och jag tror det har mycket med regin att göra. Sångarna får liksom inte så mycket hjälp att skapa något spännande. Carmen spelas glad och käck, nästan Ronja Rövardotter-stursk. Don José känns lite medelålderstrött, och Micaela, flickan från landet som älskar honom, verkar vara en förlorare redan från början, och jag hade inte blivit förvånad om hon slitit upp en näsduk och börjar hosta blod, Mimi-style. 
De flesta i salongen vet nog exakt hur det ska gå, och det är därför det vore viktigt att visa de andra stigarna man kunde tagit, de andra möjligheterna man liksom inte valde. Speciellt i en tragedi tycker jag att det är viktigt att man inte spelar utgången i förväg. 

Kostymerna, tidstypiska, kanske hade behövts patineras lite, men jag tror inte att detta direkt är en föreställning där man går in för realism. 

Scenografin är riktigt maffig: man använder vridscen, och på den har man byggt upp något som påminner om Sevillas tjurfäktningsarena, Plaza de Toros de la Real Maestranza de Caballería de Sevilla: öppna barockvalvbågar, en kvartscirkel långa, och en enorm stentrappa som leder till det övre, järnräckeskrönta planet, tre våningar upp. Hit upp, tre steg i taget, ränner sångarna titt och tätt, men bara när dom inte ska sjunga på ett tag, för det tar nog ett tag att hämta andan.
Jag har faktiskt aldrig varit på en opera där sångarna så uppenbart tittar på dirigenten. Kanske är det så att man på andra operascenen har teveskärmar placerade i salongen, där man visar dirigenten, sådär som man gör på musikalscener, men jag är inte medveten om att jag någonsin sett några teveapparater i salongen på Kungliga Operan. 

När föreställningen är över, och Carmen har rest sej upp och tackat för sej, är det faktiskt mest lokalen jag kommer ihåg. Men den har etsat sej fast riktigt ordentligt. Nästa gång vill jag se balett, tror jag. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Vanliga biljetter 404:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- :- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans: 

"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."


SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser. 

Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."

Låter det intressant? Här är resten: 

KÄRLEKSFÖRBUDET, med Kamraterna, på Årsta Teater: 
  "Med riskt att låta respektlös så måste jag säga att detta är för bra för tryggheten av tio ynka föreställningen i en liten teater i en förort. Detta måste ses av fler än vad som kan packas in i den lilla salongen. Så se till att skaffa biljetter, om det fortfarande går."

Låter det intressant? Här är resten: 


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)