Musik: Georges Bizet, Libretto: Ludovic Halévy och Henri Meilhac, Svensk översättning: Axel Strindberg, Musikaliskt ansvarig: Bengt-Åke Lundin, Regi: Patrik Bergner, I rollerna: Carmen - Maria Sveinungsen 21 och 24 maj/Louisa Wallström 22 och 25 maj, Don José - Calle Asker, Frasquita - Angelica Gliesmann, Mercedes - Clara Jonsson, Remendado - Jacob Ingvarsson, Dancaïro - Frans Evaldsson
Listen to me, honey dear
Something's wrong with you I fear
It's getting harder to please you
Harder and harder each year
I don't want to make you blue
But you need a talking to
Like a lot of people I know
Here's what's wrong with you
After you get what you want, you don't want it
If I gave you the moon, you'd grow tired of it soon
You're like a baby
You want what you want when you want it
But after you are presented
With what you want, you're discontented
You're always wishing and wanting for something
When you get what you want
You don't want what you get
After You Get What You Want, You Don’t Want It
av Irving Berlin
Jag undrar ibland om Patrik Bergner är Operastudions enfant terrible, du vet, en sån där regissör där det inför varje premiär tisslas och tasslas om att han den här gången har gått för långt, eller om han är en lugn och sansad person som bara lyckas vräka ur sej häpnadsväckande saker? Jag har sett honom testa olika genres, som musikaler och pjäser, men det är hans operabearbetningar som verkligen har imponerat. Dom är lite galna, utan att vara pretentiösa. Där andra regissörer ibland känns som om dom liksom har kidnappat de gamla mästarna, och använder deras verk för egen vinning, titta vad jag gör med Verdi!, så känns det som om han är uppriktigt intresserad av verket, men ser det hela på sitt eget, ganska unika, sätt.
Jag är på Årsta teater, på Stockholm Operastudios elevuppspel, man har precis framfört Händels TAMERLANO, och det är paus. Härnäst kommer CARMEN, och jag är lite nyfiken på vad man har gjort med henne. Den? Föreställningen.
CARMEN började som en novella, en slags kortroman, 1845, och skrevs av en fransk dramatiker, historiker, arkeolog och novellförfattare, Prosper Mérimée. Verket består av fyra delar, där den sista delen mest handlar om Romanifolket, ett ämne som författaren ansåg sej veta en hel del om, eftersom han läst några böcker om ämnet.
Mérimée dog 1870, så han fick aldrig se operaversionen, av Bizet, som kom 1875, och som bara hämtade handlingen ur den tredje delen av hans historia.
Operan berättar om Don José, en soldat i Sevilla, Spanien, som blir kär i Carmen, en romsk cigarettfabriksarbeterska, en farlig, frigjord knivbärande kvinna som lockar honom över på den dåliga sidan, han begår tjänstefel, blir desertör, smugglare, och när hon sen överger honom för en annan man, matadoren Escamillo, dödar han henne.
Det handlar om kvinnan som främmande, farlig och frigjord. Kvinnan som tar vad hon vill ha, och som därför måste tyglas, eller dödas. Hon är så långt ifrån dåtidens korsetterade, kristna, kyska kvinnan man kan komma.
Jag har sett två uppsättningar av operan: en CARMEN för ungefär ett år sen, på Stadsoperan i Prag, och i våras, CARMEN MOVES, på Folkoperan, en lite annorlunda, inte helt lyckad version, regisserad av koreografen Örjan Andersson.
Där det politiskt korrekta möter konsten blir det ibland ett slags haveri. Carmen brukade vara vad som brukade kallas för zigenerska, men nu har hon blivit en rom. Hon brukade vara en egensinnig, självständig och passionerad yrkesarbetande kvinna med stark vilja och sexualitet. Men jag tycker inte hon är det längre. Kanske är jag ensam om det, men när man skriver en ”romsk kvinna” så ser jag framför mej en kvinna som sitter utanför Konsum och tigger, bor under Skanstullsbron eller i en bil på parkeringsplatsen utanför mitt hus, någon som inte förstår språket, som står utanför samhället, som bara är här på besök. Namnbytet i sej - om man tar en titt genom en feministisk lupp - har tagit en aktiv, integrerad kvinna och gjort henne passiv. Ett offer. Någon att ömka.
Det är kanske dags att göra något åt det?
När vi kommer in i salongen har man gjort det där dom gör i schack, ibland. Rockad. Eller, något ditåt, i alla fall: man har flyttat upp publiken på scenen. Våra stolar står i en ring, och i mitten ligger Carmen. Över henne, med ett ben på varje sida om hennes kropp, står Don José, mördaren.
Vad vi ser är minnet, tillbakablicken, Det är en ganska genial infallsvinkel. Vi bjuds liksom på slutet innan vi ser början, och det blir på något sätt intressantare att följa skeendet när vi hur det kommer att gå.
Utanför cirkeln, bakom oss, framträder vålnaden av Carmen. Det är hon som sjunger. Carmen, i handlingen, är tyst, stum. Det uppenbara valet hade kanske varit att låta Carmen som bara tittar på bli den stumma, och det blir väldigt laddat att låta kvinnan i cirkeln vara tyst, fångad mitt i handlingen.
Och det blir lite spännande vad gäller orsak och verkan, hönan och ägget: Hatar hon honom för att han dödar henne, eller dödar han henne för att hon hatar honom?
Jag kommer att tänka på vad Willy Russel skriver om Tragedin i EDUCATING RITA, en pjäs som förresten borde upp på vilken scen som helst, ögonaböj:
RITA (moving towards the door) Well, I better get back. I’ve left a customer with a perm lotion. If I don’t get a move on there’ll be another tragedy.
FRANK No. There won’t be a tragedy.
RITA There will, y’ know. I know this woman; she’s dead fussy. If her perm doesn’t come out right there’ll be blood an’ guts everywhere.
FRANK Which might be quite tragic— (He throws her the apple from his desk which she catches) —but it won’t be a tragedy.
RITA What?
FRANK Well—erm—look; the tragedy of ,the drama has nothing to do with the sort of tragic event you’re talking about. Macbeth is flawed by his ambition—yes?
RITA (going and sitting iu the chair by the desk) Yeh. Go on. (She starts to eat the apple)
FRANK Erm—it’s that flaw which forces him to take the inevitable steps towards his own doom. You see?
RITA offers him the can of soft drink. He takes it and looks at it
FRANK (putting the can down on the desk) No thanks. Whereas, Rita, a woman’s hair being reduced to an inch of stubble, or—or the sort of thing you read in the paper that’s reported as being tragic, ‘Man Killed By Falling Tree’, is not a tragedy.
RITA It is for the poor sod under the tree.
FRANK Yes, it’s tragic, absolutely tragic. But it’s not a tragedy in the way that Macbeth is a tragedy. Tragedy in dramatic terms is inevitable, pre-ordained.
Aktörer och aktriser imponerar: Dom verkar veta vad dom gör, vad dom berättar, och hur dom berättar det. Det är som om dom tillsammans har en hemlighet, och jag vill väldigt gärna veta vad det är.
Kostymerna är enkla, ihopplockade, oviktiga. Scenografin är mer en stämning, en atmosfär, än en massa möbler.
Jag vet inte vad det är som gör att man ibland nästan med en gång kan märka att en produktion är något, i motsats till en produktion som försöker vara något. Det är som ett ackord, några fingrar på ett piano: man bara hör, märker om det är stämmer, eller inte.
Det här är något.
Tyvärr, tycker jag, har man i den här uppsättningen gått en runda för långt, och blandat in tiggande romer. Jag förstår varför man gör det, eller tror i alla fall att jag förstår: man vill ta ställning och visa att man är medvetna om att ämnet är laddat, men Carmen, för mej, handlar egentligen inte om romer, det handlar om den borgerliga rädslan för den fria kvinnan, sexuellt och socialt. Romerna används bara som uttryck för det som står utanför det civilicerade samhället, det amoraliska, exotiska, regellösa. Det säger kanske något om dåtidens syn på romerna, men den säger inga sanningar om romer.
Kanske skulle man kunna säga att Carmen är queer, om man är hänfallen åt det sättet att resonera, eftersom kvinnan på den här tiden så att säga inte fanns. Hon tillhörde mannen, hade ingen rösträtt och ansågs vara en del av honom, och hon var ingenting utan en man.
Det som är mest synd med den här produktionen är att det hela bara får bli en idé, en skiss. Detta är något som behöver göra i sin helhet, i full skala, för att se om det håller.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Patrik. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:
Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde var TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/tamerlano-med-stockholm-operastudio-pa.html
I UR OCH DUR, med Milda Makter, ett gästspel på Scalateatern:
Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?
Precis så är det här. Vi kan inte hjälpa det, vi blir charmade, förförda, vi kan inte värja oss. Det här är nostalgi på hög nivå, och jag sitter och längtar tillbaka till en tid jag inte ens kan minnas, för jag var inte där. Jag kommer ihåg sånger som jag inte ens visste att jag kände till.
Låter det intressant? Här är resten:
A COMEDY STORY, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse:
Det är fri sittning, så jag bufflar mej fram till andra bänkraden, i mitten, och lämnar Malvolio långt bakom mej. Han hittar mej tids nog. Det är en talang jag har, förresten, det här att smita förbi, knappa in, ta mej fram och slinka emellan, utan att knuffas. Vissa kan sjunga: jag tar mej fram i ett folkhav som en ninja, smidig och ljudlös.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar