Visar inlägg med etikett Frankrike. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frankrike. Visa alla inlägg

onsdag 28 maj 2014

KOMMUNENS DAGAR, Av Bertolt Brecht, Musik Hanns Eisler, Översättning
Brita Edfelt, Regi Richard Turpin, Scenografi Sören Brunes, Kostym Eva Hedblom, Ljus Carina Persson, Regiassistent Frida Engström, Medverkande Jean m.fl. roller Jerk Ohlson Westin, Papa, m.fl. roller Johan Zetterberg, Coco, m.fl. roller Hanna Roth, Madame Carbet, m.fl. roller Sanne Ahlqvist Boltes, Francois, m.fl. roller Emil Brulin, Kyrassiär, m.fl. roller Marcus Vögeli, Barn, m.fl. roller Simon Rodriquez Strömberg, Barn, m.fl. roller Olof Mårtensson, Kypare, m.fl. roller Sofia Snahr, Langevin, m.fl. roller Christopher Rasimus, Babette, m.fl. roller Celia Hakala, Korpulent herre, m.fl. roller Sandra Redlaff, av Teaterhögskolan i Malmö, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 114 2014

Teaterhögskolan i Malmö gästar Kulturhuset Stadsteatern, och min vän Mr. Ticketmaster, som vet att jag gillar att sitta långt fram, har bokat in mej längst ut på andra bänkraden. 

Det här är avgångsklassens slutspel, och dom gästar Stockholm för att kunna visa upp sej för regissörer och teaterchefer här i Stockholm. 
Alla har praktiserat på andra teatrar, och jag känner igen killen som spelade sonen i Harvey Fiersteins Arnold, här på Kulturhuset Stadsteatern, och kvinnan som spelade en av flickorna i Lillian Hellmans De Oskyldiga på Dramaten. Några andra har också varit på andra teatrar, men de föreställningarna har jag tyvärr missat - jag är fortfarande lite sur över att jag missade Den Svenska Apans Hundra Röda Drömmar på Turteatern -  och några har försvunnit i ensemblen i små roller i andra uppsättningar. 

Om jag säger Brecht skulle nog dom flesta säga Den Kaukasiska Kritcirkeln, Sezuan, Mutter Courage eller Tolvskillingsoperan. Få skulle kunna rapa upp Kommunens Dagar, en pjäs han skrev 1949, nästan i slutet av sin karriär, och som fick premiär först 1956, året då han dog. 

Den handlar om en av alla dom där Franska revolutionerna. Året är 1871. I Sverige invigs Stockholms Centralstation, och Handelsbanken börjar verka. I Chicago inträffar den stora branden som Rita Hayworth sjunger om i Put the Blame on Mame, i filmen Gilda, och Kejsardömet Tyskland grundas. Frankrike har precis förlorat kriget mot tyskland, Napoleon är tillfångatagen och invånarna i Paris upprättar en egen förvaltning, en Kommun.  

Scenografin är maffig. Det påminner mej om en slags hybrid av träribborna i ett nybyggt hus, ännu utan väggplattor, och en sån där balsaträmodell av ett flygplan. Ett slags enormt, skört skelett i trä, alltså. Både ett slags fängelse och en transparent struktur. Dessa höga väggar går att rulla, och man flyttar ofta på dem, kanske lite i onödan ibland, tycker jag, men det kanske är viktigt att visa att man befinner sej på en annan plats i en föreställning som är lite svår att följa med i. 

Kostymerna  går i beige, sand, kaki för arbetarna, och i mörkare färger för de lite mer uppsatta. Den enda gången vi möter riktigt förmögna människors var vi som satt på de första tre raderna uppkallade på scenen för att agera panikslagna människor på en tågstation, och jag hade lite svårt att ta in kostymerna, men jag minns ett slags färgglada lapptäcken. 

Sminkningen är avancerad, speciellt bland kvinnorna som spelar män. 

Det här är ingen enkel uppsättning att hänga med i, dels för att den verkliga huvudrollen innehavs av en händelse, kommunen, en företeelse jag var långt ifrån bekant med, dels för att det finns så många stora och små roller, och dom dubbleras och tripplas och i vissa fall gör skådisar så många som fem roller, och många av de manliga rollerna görs av kvinnor. 
Det är lite som musikalen Oh, What A Lovely War från 1963 av Joanne Littlewood, av vilkens filmatisering jag inte förstod mycket, förutom att Maggie Smith var enastående i numret We Need Recruits!, som alltid. 

Vi får små ögonblicksbilder av livet för de inblandade, men det är hela tiden med en naggande känsla av att den verkliga historien pågår någon annanstans.

Jag önskar nästan att dom hade haft en slags introduktion i början, eller någon slags ciceron som förklarade både pjäsen och skeendet i den stund det händer, för det här är för svårt för mej.

Slutet blir starkt. Kommunen är anfallen från alla håll, och en voice-over kommer in och läser scenanvisningarna. Typ:

”MADAME SISÅDÄR: Sacre Bleu! (HON RUSAR FRAM TILL DEN FALLNE MONSIEUR VADENUVA, PLOCKAR UPP HANS GEVÄR OCH AVFYRAR NÅGRA SKOTT. HON TRÄFFAS OCH FALLER.)

Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. 
Som Bo Setterlind kunde ha sagt: 

"Döden tänkte jag mej så, 
plötsligt, 
som en scenanvisning."

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Biljett 40:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 


WITCHES OF EASTWICK på St: Erks Gymnasium.

"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe. 
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII. 
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."

Låter det intressant?

Här är resten: 


JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 
”Japp…” säger han."

Låter det intressant? Här är resten:

PLAGUE MYSTERIES, av Vincent O’Connell med Scengymnasium St. Erik ES11T på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

"Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna. 
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium. 
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid."

Låter det intressant? Här är resten:

#TeaterhögskolanIMalmö, #MrTickerMaster, #KommunensDagar, #BertoltBrecht, #1947, #Frankrike, #Elevuppspel, #nja, #pjäs, #MinstEnGångIVeckan, 

tisdag 11 februari 2014

BABETTES LÄNGTAN - av och med Vendela Duclos, vid pianot Mikael Jöback, regiöga Niklas Hjulström på Klara Soppteater, recension av Joakim Clifton Bergman


Franskt chic
Min franskalärare i högstadiet hette monsieur Haraldsson och jag minns honom komma gående i korridoren, med överdrivet korta, liksom trippande steg, gabardinbyxor, och en sån där liten handledsväska för män, som man internationellt kallar ”Bögslunga”. Han var gift med svenskalärarinnan, så jag tror inte man ska göra för stor sak av hans val av väska. Gångstilen däremot kan man debattera. 
Min franskalärarinna i gymnasiet hette madame Geborek, och henne minns jag komma klampande i korridorerna i höga klackar, böjda, utåtvridna knän och kjol. Hon gick i högklackat som flickor - eller män - gör innan dom lärt sej: med nigande knän. Föreställ er en parant apa i omlottkjol och pumps så har ni en bild man inte glömmer i första taget. 
Det är inte konstigt att jag minns dom i korridoren, inte i klassrummet. Franskalektioner var inte riktigt min grej. Jag trodde att det skulle vara det. Jag var suverän på engelska, och hade liksom lärt mej språket utan ansträngning, genom att sitta framför teven och se Månbas Alpha, Kojak och Columbo. Jag antar att vi inte hade tillräckligt mycket franskspråkig teve. Sex år av franska och allt jag kan säga är att hunden ligger på bordet, men jag använder antagligen fel genus och ett tempus som är helt ur led. 
Det är därför jag aldrig har fastnat för Piaf, eller Brel, eller Mylène Farmer. Jag gillar musiken, men: Je ne comprends rien. (Tack Google Translate.)
Det är det jag sitter och tänker på när jag ser Babettes Längtan på Klara Soppteater. Jag önskar jag förstod vad hon sjöng om. Förstod sådär som jag förstår engelska: utan ansträngning. 
Detta är en musikföreställning om Vendela Duclos faster, Babette, en kvinna i Frankrike som liksom en fransk Little Edie i ett Parisiskt Grey Gardens bodde tillsammans med sin mor i ett stort, kallt, fallfärdigt hus i en förort, och när modern dog flyttade hon till en lägenhet och vände inåt, till en fantasivärld, till minnen som aldrig varit. Till påhittade romanser hämtade ur skvallerpressen. Som en slags sinnesrubbad Norma Desmond. Det är mycket intressant, och jag hade gärna hört mer om henne...
Madeline Kahn visar att en sjysst turban är huvudsaken.

Skådespelerskan kommer in som sin faster, chic, vitklädd, i höga klackar och turban. Vi är hennes gäster. Hon håller på att duka ett bord, och berättar lite förvirrade anekdoter ut sitt liv, om män som ligger och sover en trappa upp, om somrar vid Rivieran. Så tar hon av sej turbanen, blir Vendela, och börjar berätta om sin faster. Det fanns inga män som låg och vilade en trappa upp. Det fanns inga alls. Hon var ensam. En kvinna som dragit sej tillbaka. 
Så åker turbanen på och de franska chansongerna börjar. Sånger om kärlek och minnen och drömmar. 
Norma Desmond i turban

Vendela Duclos är en jäkel på Piaf, men jag upplever ibland musiken lite som ett avbrott av historien, istället för tvärtom, att historien leder fram till musiken. Det kan ha att göra med att det är en väldigt intressant historia, men också att inledningen av var sång blir lite lång. Vi vet i förväg vilken sång som ska komma. Om man pratar om att inte ångra sej, så vet vi att Je ne regrette rien är på väg och om man pratar om havet vet vi att La Mer väntas. Några sånger sjungs vid ett mickstativ, men det är väldigt skönt när hon sjunger i sin mygga, i spel, liggande på golvet eller sittande på en stol vid bordet. 
Little Edie framför Grey Gardens
Kostymen är mycket bra, och känns lite för stor, vilket är precis som det ska vara när man klär ut sej till sin faster som försöker vara något hon aldrig varit. 
Om monsieur Haraldsson och madame Geborek sagt åt mej att jag över 35 år skulle sitta vid ett bord, surpla soppa och ångra att jag inte hade pluggat mina franska verb, hade jag troligen inte ansträngt mej mer, men som det nu är kan jag verkligen inte sjunga med i Je Ne Regrette Rien.



Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2315 + 190 = 2405:-