av Hannes Meidal och Jens Ohlin, Regi Jens Ohlin, Scenografi och Ljus SUTODA, Kostym Jenny Linhart, Peruk och mask Lena Bouic-Wrange, med Bahar Pars, Hannes Meidal, Thérèse Brunnander, Per Svensson, Alexandra Rappaport, Leonard Terfelt,
She said give me that hand please
An itch you can't control
Let me teach you how to handle
All the sadness in your soul
Oh we'll work that silver magic
Then we'll aim it at the wall
She said love may make you blind, kid
But I wouldn't mind at all
It's the bitch of living (bitch, just the bitch)
Nothing but your hand (just the bitch, yeah)
Just the bitch of living
As someone you can't stand
See,each night it's like fantastic
Toss and turning without rest
'cause my days at the piano
With my teacher and her breasts
And the music's, like, the one thing
I can even get at all
And those breasts, I mean god
Please just let those apples fall
It's the bitch of living (bitch, ah ah ah)
With nothing going on (nothing going on)
Just the bitch of living
Asking "What went wrong?"
BITCH OF LIVING
ur SPRING AWAKENING
av Duncan Sheik
När jag cyklar hem från den öppna repetitionen på Dramatens lilla scen, är det med minnet av vackra kläder, färgen turkos, massor av ridåer, Hannes Meidals kropp, Alexandra Rappaports komiska öppningsscen, och hur mycket Leonard Terfelt påminner om Jake Shears, sångaren i Scissor Sisters, du vet. Inte mycket mer.
Det handlar om en man och en kvinna, och omöjligheten i det hela. En man träffar en kvinna, tar ett steg tillbaka för att hon ska få komma fram, och när hon sen tar plats, hans plats, ångrar han sej. Här är hon en kvinnlig serietecknare, han en uppburen författare, son till en nobelpristagare, som bor i en enorm lägenhet, och när hon skriver en bok som hyllas av alla, och han, som börjat skriva feministiskt, kritiseras, kommer grottmannen fram.
Visst, det sägs en del intressanta saker, omedvetet eller inte, som att en man aldrig på samma villkor som en kvinna, kan vara feminist. Det är, när korten ligger på bordet, i en diskussion om feminism mellan en man och en kvinna, inte hans kamp. Hon kommer alltid att vinna. Hon har trumfkortet.
Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.
Kostymerna är sådär vackra som dom bara kan vara på Dramaten. Brokad, ylle, tunn chiffong, med inspiration från Rocoon, Renässansen, och med starka drag av krinoliner, de fjättrande underklänningarna av valben och rotting som kvinnor tvingades - eller själva tvigade sej - att bära en bit in på 1900-talet. Färgerna är midnattsblå, pool-turkost, medelhavsgrönt. Jag tror att den överväldigande nyansen kallas petroleum. Kläderna känns som något som fram till våren skulle kunna dyka upp i NK:s skyltfönster, innan dom lite längre fram, i budgetversioner, dyker upp på Zara och H&M.
Scenografin är - i första akten - en massa grönblå fonder, som dras ifrån, den ena efter den andra, och jag hoppas verkligen att dom dyker upp på en utförsäljning nån gång, för jag skulle kunna tänka mej att introducera väggar, heltapetserade på såt sätt, här hemma. Golvet är en slags marmorliknande matta. I andra akten har allt tagits bort, eller håller på att stuvas ner. Kvinnan börjar sittande i en ljusrigg över scenen. Mannen rusar runt bland avlånga packlådor, där fonderna ligger ihopvikta.
En gång hade jag en diskussion med en kvinna som sa att det var dags att kvinnliga komiker, stand-upare, släpptes fram. Jag svarade att jag inte tyckte att någon skulle ’släppas fram’. Det ligger något nedlåtande i hela inställningen, tyckte, och tycker jag. Som om man hade med barn att göra. Som den där scenen i Mommie Dearest när Joan Crawford låtsas simma långsammare för att hennes dotter Christina ska vinna, men sen visar att hur det verkligen ligger till, att hon alltid kan vinna, för att hon är starkare. Visst, ingen ska hållas tillbaka, eller motas, på grund av sitt kön, sin sexualitet eller kultur, men det ligger också något väldigt odemokratisk i att kvotera människor för att dom anses svagare. Vi förväntas alla slåss, var för sej, i ett land som privatiseras och sålts ut, och vår pension och sjukvård är inte längre en demokratisk, rättvis fråga. Några måste förlora på sina vårdval och sin pension, för att andra ska kunna vinna, i ett Sverige där solidaritet, till och med inom socialdemokratin, har blivit ett fult ord.
När jag gick gymnasiet var man tvungen att ha högsta betyg för att komma in på frisörlinjen. Det var den gymnasieutbildning som det var absolut svårast att komma in på. Om du var kvinna. Om du var man tror jag knappt du behövde ha ett komplett betyg. Det gick några killar med mekanikerdrömmar och lärde sej rulla papiljotter, minns jag, men dom varade inte länge.
Som bög är jag ganska ointresserad av relationen Man och Kvinna, i stort. Som privatpersoner, eller som karaktärer, absolut, men när dom bara blir idéer, företeelser, som i en rent biologiskt studie - såhär gör Hanen mot Honan i en relation, så här gör Kvinnan mot Mannen - blir jag lite pömsig, och ofta ganska ordentligt uttråkad.
Det är som att se en iscensättning av hur femtio gifta, straight par tjabbar. Dom är inte påväg någonstans i sin diskussion, det finns inget slut, detta är sättet dom relaterar till varandra, detta är sättet dom interagerar. Det kan vara underhållande i sina detaljer, men om man generaliserar så börjar mitt huvud nicka, och… snark.
Det är i det specifika det intressanta finns, det är det som håller mitt intresse.
Jag gillar att gå och se teater för dramatiken, och för historien man berättar. Relationerna, spänningen, komiken, tragedin. En bra, intressant dramatiker kan införa temat, teorier, åsikter om relationer, men göra det så omärkligt att det liksom inte stör berättandet, själva historien. Visst, en karaktär på scenen kan nästan alltid tolkas som att representera en hel grupp, men det är som individ dom är intressanta. Othello och Desdemona kan tolkas som att handla om två personer, i parrelation, men man kan inte säga att varje relation mellan två personer med olika hudfärg slutar med att den mörkhyade tar livet av den ljushyade. Man kan inte heller påstå att alla med missbildad ryggrad är blodtörstiga tyranner, som i RICHARD III. Eller att alla kvinnor är maktgalna, utseendefixerade och använder sex för att komma fram, som i EVITA.
Detta verk tar avstamp i två verk av Strindberg, Kamraterna, och något som jag aldrig hört talas om, Marodörer. Strindberg hade en hel del att säga om Hanen och Honan, mEn han var en så pass intressant och begåvad dramatiker att han ibland lyckades säga precis motsatsen till det han ville säga. Eller i alla fall kan man i många fall tolka det så. Han hade en åsikt, något han ville förmedla. Jag vet inte riktigt vad Meidal och Ohlin vill säga. Att vrida och vända på Strindbergs verk är en sak, men här frångår man ursprungspjäsen/-erna utan att riktigt lämna den/dom. Man uppdaterar, vinklar, ändrar, men verket blir aldrig tillräckligt intressant för att kunna stå på egna ben, utan måste hela tiden luta sej tillbaka mot sitt ursprung, eller så känner jag det i alla falla, som inte har sett originalen/-et.
Jag kan för övrigt tycka att det blir alltid ganska ointressant att se idéer vandra omkring på scenen, speciellt om det är laddade idéer, eller åsikter. Om det bara var Rokokon, Barocken och Renässansen som gick runt och diskuterade i något slags konstruerad handling, säg en inredningsaffär, där de alla jobbade, så skulle jag nog vara ganska road. Men byt ut det till Muslimen, Juden och Den Kristne, och jag är inte alls intresserad av vad man har att säga, om man inte bara håller sej till ren teologi.
Om juden sätter sej undrar man: Varför får Juden sitta, varför måste Muslimen stå? Om Den Kristne går ut undrar man varför han inte får vara med, eller varför han inte engagerar sej, eller om han tar avstånd. Problemet, när det är idéer, och inte människor på scenen, är att allt dom gör blir ett ställningstagande, ett uttalande, ett påstående.
Varför sitter kvinnan? Anses hon för svag för att själv kunna stå, eller anses hon mer värd en plats? Varför går mannen ut? Har hon divit bort honom, eller har han friheten att bara går, något hon inte har, bunden till sin stol.
Faktiskt, och jag menar detta utan att vilja verka nedlåtande: det intressantaste med föreställningen var att se scenpersonalen mellan akterna, när dom rev upp marmormattan och hakade ner alla fonder: Det var män och kvinnor, människor som jobbade tillsammans, det kvittade vem som var vad; man gjorde det som behövde göras.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen repetition, tack Hans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
URINETOWN, på Teater Pero:
"Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/urinetown-pa-teater-pero-forestallning.html
KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket.
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/kreutzersonaten-av-beethoven-och.html
LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:
"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "
Låter det intressant? Här är resten:
%2B3.jpg)
_1st_edition_cover.jpg)
