Visar inlägg med etikett Kungliga Dramaten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kungliga Dramaten. Visa alla inlägg

torsdag 26 november 2015

MARODÖRER, på Kungliga Dramaten, föreställning 136 17/11 2015


av Hannes Meidal och Jens Ohlin, Regi Jens Ohlin, Scenografi och Ljus SUTODA, Kostym Jenny Linhart, Peruk och mask Lena Bouic-Wrange, med Bahar Pars, Hannes Meidal, Thérèse Brunnander, Per Svensson, Alexandra Rappaport, Leonard Terfelt, 

She said give me that hand please
An itch you can't control
Let me teach you how to handle
All the sadness in your soul
Oh we'll work that silver magic
Then we'll aim it at the wall
She said love may make you blind, kid
But I wouldn't mind at all

It's the bitch of living (bitch, just the bitch)
Nothing but your hand (just the bitch, yeah)
Just the bitch of living
As someone you can't stand

See,each night it's like fantastic
Toss and turning without rest
'cause my days at the piano
With my teacher and her breasts
And the music's, like, the one thing
I can even get at all
And those breasts, I mean god
Please just let those apples fall

It's the bitch of living (bitch, ah ah ah)
With nothing going on (nothing going on)
Just the bitch of living
Asking "What went wrong?"

BITCH OF LIVING
ur SPRING AWAKENING 
av Duncan Sheik

När jag cyklar hem från den öppna repetitionen på Dramatens lilla scen, är det med minnet av vackra kläder, färgen turkos, massor av ridåer, Hannes Meidals kropp, Alexandra Rappaports komiska öppningsscen, och hur mycket Leonard Terfelt påminner om Jake Shears, sångaren i Scissor Sisters, du vet. Inte mycket mer. 

Det handlar om en man och en kvinna, och omöjligheten i det hela. En man träffar en kvinna, tar ett steg tillbaka för att hon ska få komma fram, och när hon sen tar plats, hans plats, ångrar han sej. Här är hon en kvinnlig serietecknare, han en uppburen författare, son till en nobelpristagare, som bor i en enorm lägenhet, och när hon skriver en bok som hyllas av alla, och han, som börjat skriva feministiskt, kritiseras, kommer grottmannen fram. 

Visst, det sägs en del intressanta saker, omedvetet eller inte, som att en man aldrig på samma villkor som en kvinna, kan vara feminist. Det är, när korten ligger på bordet, i en diskussion om feminism mellan en man och en kvinna, inte hans kamp. Hon kommer alltid att vinna. Hon har trumfkortet.

Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.

Kostymerna är sådär vackra som dom bara kan vara på Dramaten. Brokad, ylle, tunn chiffong, med inspiration från Rocoon, Renässansen, och med starka drag av krinoliner, de fjättrande underklänningarna av valben och rotting som kvinnor tvingades - eller själva tvigade sej - att bära en bit in på 1900-talet. Färgerna är midnattsblå, pool-turkost, medelhavsgrönt. Jag tror att den överväldigande nyansen kallas petroleum. Kläderna känns som något som fram till våren skulle kunna dyka upp i NK:s skyltfönster, innan dom lite längre fram, i budgetversioner, dyker upp på Zara och H&M. 

Scenografin är - i första akten - en massa grönblå fonder, som dras ifrån, den ena efter den andra, och jag hoppas verkligen att dom dyker upp på en utförsäljning nån gång, för jag skulle kunna tänka mej att introducera väggar, heltapetserade på såt sätt, här hemma. Golvet är en slags marmorliknande matta. I andra akten har allt tagits bort, eller håller på att stuvas ner. Kvinnan börjar sittande i en ljusrigg över scenen. Mannen rusar runt bland avlånga packlådor, där fonderna ligger ihopvikta.

En gång hade jag en diskussion med en kvinna som sa att det var dags att kvinnliga komiker, stand-upare, släpptes fram. Jag svarade att jag inte tyckte att någon skulle ’släppas fram’. Det ligger något nedlåtande i hela inställningen, tyckte, och tycker jag. Som om man hade med barn att göra. Som den där scenen i Mommie Dearest när Joan Crawford låtsas simma långsammare för att hennes dotter Christina ska vinna, men sen visar att hur det verkligen ligger till, att hon alltid kan vinna, för att hon är starkare. Visst, ingen ska hållas tillbaka, eller motas, på grund av sitt kön, sin sexualitet eller kultur, men det ligger också något väldigt odemokratisk i att kvotera människor för att dom anses svagare. Vi förväntas alla slåss, var för sej, i ett land som privatiseras och sålts ut, och vår pension och sjukvård är inte längre en demokratisk, rättvis fråga. Några måste förlora på sina vårdval och sin pension, för att andra ska kunna vinna, i ett Sverige där solidaritet, till och med inom socialdemokratin, har blivit ett fult ord.

När jag gick gymnasiet var man tvungen att ha högsta betyg för att komma in på frisörlinjen. Det var den gymnasieutbildning som det var absolut svårast att komma in på. Om du var kvinna. Om du var man tror jag knappt du behövde ha ett komplett betyg. Det gick några killar med mekanikerdrömmar och lärde sej rulla papiljotter, minns jag, men dom varade inte länge. 

Som bög är jag ganska ointresserad av relationen Man och Kvinna, i stort. Som privatpersoner, eller som karaktärer, absolut, men när dom bara blir idéer, företeelser, som i en rent biologiskt studie - såhär gör Hanen mot Honan i en relation, så här gör Kvinnan mot Mannen - blir jag lite pömsig, och ofta ganska ordentligt uttråkad. 
Det är som att se en iscensättning av hur femtio gifta, straight par tjabbar. Dom är inte påväg någonstans i sin diskussion, det finns inget slut, detta är sättet dom relaterar till varandra, detta är sättet dom interagerar. Det kan vara underhållande i sina detaljer, men om man generaliserar så börjar mitt huvud nicka, och… snark. 

Det är i det specifika det intressanta finns, det är det som håller mitt intresse.

Jag gillar att gå och se teater för dramatiken, och för historien man berättar. Relationerna, spänningen, komiken, tragedin. En bra, intressant dramatiker kan införa temat, teorier, åsikter om relationer, men göra det så omärkligt att det liksom inte stör berättandet, själva historien. Visst, en karaktär på scenen kan nästan alltid tolkas som att representera en hel grupp, men det är som individ dom är intressanta. Othello och Desdemona kan tolkas som att handla om två personer, i parrelation, men man kan inte säga att varje relation mellan två personer med olika hudfärg slutar med att den mörkhyade tar livet av den ljushyade. Man kan inte heller påstå att alla med missbildad ryggrad är blodtörstiga tyranner, som i RICHARD III. Eller att alla kvinnor är maktgalna, utseendefixerade och använder sex för att komma fram, som i EVITA.

Detta verk tar avstamp i två verk av Strindberg, Kamraterna, och något som jag aldrig hört talas om, Marodörer. Strindberg hade en hel del att säga om Hanen och Honan, mEn han var en så pass intressant och begåvad dramatiker att han ibland lyckades säga precis motsatsen till det han ville säga. Eller i alla fall kan man i många fall tolka det så. Han hade en åsikt, något han ville förmedla. Jag vet inte riktigt vad Meidal och Ohlin vill säga. Att vrida och vända på Strindbergs verk är en sak, men här frångår man ursprungspjäsen/-erna utan att riktigt lämna den/dom. Man uppdaterar, vinklar, ändrar, men verket blir aldrig tillräckligt intressant för att kunna stå på egna ben, utan måste hela tiden luta sej tillbaka mot sitt ursprung, eller så känner jag det i alla falla, som inte har sett originalen/-et. 


Jag kan för övrigt tycka att det blir alltid ganska ointressant att se idéer vandra omkring på scenen, speciellt om det är laddade idéer, eller åsikter. Om det bara var Rokokon, Barocken och Renässansen som gick runt och diskuterade i något slags konstruerad handling, säg en inredningsaffär, där de alla jobbade, så skulle jag nog vara ganska road. Men byt ut det till Muslimen, Juden och Den Kristne, och jag är inte alls intresserad av vad man har att säga, om man inte bara håller sej till ren teologi. 
Om juden sätter sej undrar man: Varför får Juden sitta, varför måste Muslimen stå? Om Den Kristne går ut undrar man varför han inte får vara med, eller varför han inte engagerar sej, eller om han tar avstånd. Problemet, när det är idéer, och inte människor på scenen, är att allt dom gör blir ett ställningstagande, ett uttalande, ett påstående. 
Varför sitter kvinnan? Anses hon för svag för att själv kunna stå, eller anses hon mer värd en plats? Varför går mannen ut? Har hon divit bort honom, eller har han friheten att bara går, något hon inte har, bunden till sin stol.

Faktiskt, och jag menar detta utan att vilja verka nedlåtande: det intressantaste med föreställningen var att se scenpersonalen mellan akterna, när dom rev upp marmormattan och hakade ner alla fonder: Det var män och kvinnor, människor som jobbade tillsammans, det kvittade vem som var vad; man gjorde det som behövde göras.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition, tack Hans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

URINETOWN, på Teater Pero:

"Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. "


KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:

"Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket. 
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. "

LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:

"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "

Låter det intressant? Här är resten:



onsdag 21 januari 2015

GÖTGATAN, av Kristian Hallberg och Jens Ohlin, Regi Jens Ohlin, Scenografi SUTODA, Kostym, Jenny Linhart, Musik, Anna Haglund, Peruk och mask, Lena Strandmark, Koreograf, Roger Lybeck, med Maia Hansson Bergqvist, Sanna Sundqvist, Eric Stern, Nanna Blondell, Bahador Foladi, Shebly Niavarani, Mira Ockhorn Westberg, Laurenz Sontheimer, Nathalie Strömberg, Omar Velasquez Rojas, Maja Lindahl, Daliborka Kovacevic, Savannah Hanneryd, Elvira Pilblad, Målarsalen, Kungliga Dramaten, föreställning 8 20/1 2015.

There's gotta be some respectable trade,
There's gotta be something easy to learn.
And if I find me something a halfwit can learn,
I'm gonna get up, I'm gonna get out
I'm gonna get up, get out and learn it!

THERE’S GOTTA BE SOMETHING BETTER THAN THIS
Cy Coleman/Dorothy Fields
SWEET CHARITY


Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med. 
En diskussion om gentrifiering, viljan att bo i Stockholms innerstad kontra förorter, uppstår. Stannar man kvar och slåss för sin stadsdel, sitt land, sina åsikter, eller drar man? Måste man känna en stolthet över det man kommer ifrån? Är det fel att vilja ändra på sej?
Och vi upptäcker att ingen av oss kan definiera ordet Hegemoni, jag för att jag aldrig hört det förut, och han, som känner att han borde, är inte hundra på hur man använder det i en mening. Sen dess har vi båda googlat.

Vi har varit och sett Götgatan, av Kristian Hallberg(VARIATION) och Jens Ohlin(DON GIOVANNI). Det är det andra publikrepet, och några dar kvar till premiären. Mycket kan hända, och mycket kommer nog att hända.

En stor, bred trappa täcker nästan hela scenens bredd, och är kanske en våning hög, med ordet ”Bad” i snirkliga neonbokstäver på väggen till höger. Den föreställande entrén till Medborgarhuset på Medborgarplatsen på Söder. Längst upp står ett podie. På varje sida står flera stora spotlights på rullställningar. Unga swingpjatt-stylade personer sitter i trappan. 



Det handlar om Söder 1948, året då Sverige inför statligt familjebostadsbidrag och ett barnbidrag på 260 kronor per barn och år, Drottningholmsteatern har sin första föreställning för allmänheten sen 1858, första numret av Kalle Anka kommer ut, T.S. Eliot, författaren till The Waste Land, Cocktailpartyt och poesin bakom musikalen Cats, får nobelpriset i litteratur, och Sverige återupptar registreringan av kommunister.
Ute i världen utropas den självständiga staten Jerusalem, och arabförbudet förklara krig mot judarna, man firar de femte olympiska vinterspelen - de första på tolv år - i Sankt Moritz, och sommarspelen i London, från vilka tyskar och japaner är uteslutna.
En bar Barysjnikov född 1948
1948 föds bland andra den ryska balettdansören Michail Barysjnikov, den svenske skådespelaren Jan Fares, Henning Mankell, Alice Cooper, Örjan Ramberg, Bernadette Peters, Andrew Lloyd Webber,  Gudrun Schyman, Tommy Körberg, Per Mattson, Prins Charles, Kristina Lugn, Donna Summer och Olivia Newton-Johan.  
Folke Bernadotte, rödakorsledare, mördas i Jerusalem av Sternligan.
I Jönköping äger Tattarkravallerna rum: lokalbefolkningen angriper resandefolket i ett försök att ”rensa upp” staden. Press och polis står på gärningsmännens sida.
Den 26:e Mars utbryter under flera kvällar kravaller på Götgatan: tusentals ungdomar, frustrerade över att det inte finns något att göra, angriper polisen, som svarar med att spärra av Medborgarplatsen. Händelsen kallas Götgatskravallerna, eller Påskkravallerna.
Det handlar om ett Stockholm där söderborna anses vara en andra klassens medborgare. Dom har ett språk som ingen förstår, och dom blir inte insläppta på Nalen. 

Shebly går inte av för hackor
Shebly Niavarani (MACBETH, JAG RINGER MINA BRÖDER), spelar en medelålders journalist som ska göra ett reportage om den avlägsna platsen och skrämmande stadsdelen Söder. Tänk dej en högborgerlig, kristen expressenjournalist med SD-sympatier och standup-ambitoner på besök i Husby, så har du bilden klar för dej. 
Bahador Foladi och Sanna Sundqvist,
eller "Djävulen bär Fjädrar"
Han möter den 17-årige Henning, Bahador Foladi, en tvålkille på en lokal salong, som liksom Eliza Doolittle har viljan att ta sej fram, upp, bort ifrån mögelhögen Söder och han hålls fram lite som en posterboy för integration av den kvinnliga politikern Arpi, stående längst upp på trappan, bakom ett podie, som Evita på sin balkong, spelad av Sanna Sundqvist(CARLOLUS REX, DE OSKYLDIGA). Hon har tillsatt en polis i varje gathörn på det oroliga Söder, men tycker också att söderborna själva, med Henning i spetsen, ska ta eget ansvar. 1948 är för övrigt också året då Evita instiftade sin välgörenhetsstiftelse för de fattiga.
Maia Hansson Bergqvist:
 vad är väl en kväll på Nalen?
Hans aggressiva flickvän, spelade av Maia Hansson Bergqvist(DON GIOVANNI, CAROLUS REX), drömmer om att få komma i på Nalen, och hans kriminelle kompis Burret, Eric Stern(NECRONOMICON, WERTHER, CAROLUS REX,) döv på ena örat efter en polismisshandel, verkar ha funnit sej i att befinna sej i samhällets utkant. Under några dagar fram till upploppet på Söder följer journalisten ungdomarna, och kanske ändras hans inställning?

Jag har mycket roligt åt alla infall och komiska micrositutationer. Inom Commedia dell’arten finns det ett uttryck, lazzi eller concetti, som betyder att aktören går ur själva berättandet och tillbringar en stund med att framföra ett välrepeterat skämt eller fysiskt konststycke, för att sen återgå till berättelsen. En slags populär parentes, kan man säga. Här finns det många såna, kanske tydligast Eric Sterns loopade berättelse om sin uppväxt, hur han rymde från barnhemmet, hittades av polisen, fick stryk, rymde, hittades, och så visare. Det är verbal jonglering, och framförs briljant, liksom Shebly Niavarnis poserande under inledningen på hans radioprogram.
"It's just at jump to the left,
and then a step to the right, 
Kostymerna, av Jenny Linhart (DON GIOVANNI) är tillräckligt ovanliga för att bli lite exotiska, men inte tillräckligt konstiga för att fjärma. Henning säger i början att hans skjorta kostar flera hundra kronor, och det låter lite väl mycket, även om den nu är köpt på NK. Kanske har man ändrat det för att de yngre ska kunna relatera, men det hade nog varit enklare om han sagt:
”Den här skjortan kostade halva min lön, eller halva min hyra, eller sju biobiljetter…”

Eric Stern och Maia Hansson Bergvist:
Hajjar'u tugget?
Mitt problem med den här föreställningen är att skådespelarna är för bra. Niavarani, Sundqvist och Hansson Bergqvist tillhör den där avarten skådisar som kan ställa sej och läsa högt ur en rapport om Östersjöns försurning och få det till en skrattfest. Dom lyckas blåsa liv i en ganska platt berättad historia, och dom klarar av att hålla den i respirator ganska länge. För historien i sej är intressant, det är bara det att den berättas ganska på ett ganska stagnant sätt. 
Alla skådisar befinner sej hela tiden i rummet, ofta utan att delta i spelet, vare sej fysiskt, eller med blickar, men vi i publiken är medvetna om att dom sitter där, och bara väntar på att få säga något, och vi, eller i alla fall jag, tycker synd om dom. Deras närvaro fyller ingen funktion, jag upplever den som mer stressande. Och jag vet inte varför dom ska vara på scenen, för det är i alla fall inte uppenbart att man följer med i spelet eller på något sätt illustrerar att man har ett liv som pågår i skuggorna. 
Jag hade också lite svårt att förstå om upploppen startade på grund av Polisernas brutalitet mot Burret, eller om det våldet var till följd av upploppet.
Dessutom pratar man om jazzmusiken som något nytt och farligt, när det väl var så att det mer specifikt var Swingen och danserna jittebugg och lindyhop som var det nya? Men jag kan ha fel, och har det ofta.

Dansarna från Fryshusets estetiska program hade jag gärna sett mer av, för trots att dom är på scenen hela tiden känns dom lite outnyttjade, som om dom kom sent in i repetitionsprocessen och inte riktigt har integrerats i berättelsen. 
Jag hade också problem med ljuset, som för det mest kommer från sidorna och gör att skådespelarna skuggar varandra och ofta går omkring i en slags halvdager, men det är som sagt bara ett publikt rep, så mycket kommer nog att hända.
Någonstans i mitten börjar jag undra vad det handlar om, och vad man försöker säga. Parallellerna till Husby och Rosengården känns lite krystade, forcerade, som när Askungens systrar provar glasskon. Saker sticker ut, passar inte in. Resten av Stockholm vill inte erkänna Söder som en del av Stockholm, och söderborna i sin tur ger sej på tattarna under Liljeholmsbron? Hur passar brända bilar och upplopp in i den analogin? Sparkar vi neråt eller sparkar vi uppåt?
Sanna Sundqvist:
Prisa den som prisas bör.
Jag vet inte vad man kallar det, men jag skulle nog vilja mynta ett uttryck och säga att föreställningen inte har några ben. Det finns inga, eller få rörelser i rummet. Ingen verkar vara på väg någonstans, eller komma någonstans ifrån.
Oerfarna eller obegåvade skådisar stampar ofta omkring på scenen, i ett slags missriktat försök att få och uppvisa energi. Duktiga skådisar har lärt sej att stå still. 
Dett finns en parafras på uttrycket ”Stå inte bara där, gör någonting” som attributeras både Elvis Presley, Dwight D. Eisenhower, The White Rabbit, Clint Eastwood, Martin Gabel och Adlai Stevenson, och det lyder: ”Gör inte bara något, stå där!” men  tycker inte att det är tillämpningsbart i den här föreställningen. Allt stillasittande gör att det mer känns som en brisig sommarkväll än några kvällar innan ett upplopp i Mars. Man får inte den där känslan av sysslolösa ungdomar som driver runt på stan, på jakt efter att något, vad som helst ska hända, lite som prologen i West Side Story.
Det är en ungdomsföreställningen, men jag har lite svårt att avgöra för vilken ålder. Ibland känns det som barnteater, med övertydliga referenser till vår tid, och ibland är det så intellektuellt att någon skulle behöva komma in och förklara, om så bara för mej. Jag vill förstå, men jag gör det inte.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Repetition, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

RAINBOW WARRIOR med Viktor Rydbergs Gymnasium på Maxim: 

"Du vet på Tony Awards, när dom har bestämt vilket som är den bästa musikalen, och alla inblandade kommer upp på scenen, och hur alltid någon säger:
”It takes a village to put on a broadway show…”
Det blir väldigt tydligt i slutet av föreställningen, när alla inblandade kommer in, med skyltar som berättar vad dom gjort: Kostym, Scenografi, Marknadsföring, Assistenter, Dokumentation, Ensemble, Smink, Dansare…
Jag undrar om det är någon på skolan som inte är inblandad?"

Låter det intressant? Här är resten: 




KVINNAN I SANDEN,  av Kobo Abes, på Teaterverket:

"Det småregnar när jag stiger upp ur Stadsmissionen på Hagagatan, men det gör ingenting. Jag är bara glad att det inte snöar. Dessutom är jag så nöjd med mina bokinköp: Revenge Wears Prada, en för mej helt okänd och någorlunda nyutkommen uppföljare på en av mina favvoböcker: The Devil Weras Prada. Jag vet att det är lite fånigt, men jag var så ung när den kom ut, knappt 40 år ens, eller lite mer, kanske. "

Låter det intressant? Här är resten: 


VINTERSOLSTÅNDET av  Roland Schimmelpfennig på Dramatens lilla scen:

"”Han är ett geni!” nästan ropar Beckasine Fallaffel bredvid mej, och hon menar regissören. Pjäsen har inte ens börjat, regissören har inte ens varit framme och haft det där mer eller mindre underhållande snacket alla regissörer alltid har innan ett publikrep, om dom inte skickar producenten, och hon är alldeles till sej i bänkraden, för det här, det något hon verkligen vill se. "

Låter det intressant? Här är resten:


måndag 22 december 2014

SKUGGLAND av Jonas Brun, Dramatisering Gunnar Eriksson, Regi Lena Endre, Scenografi Jan Lundberg, Lena Endre, Kostym Mikael Mohlin, Ljus Emma Weil, Lejonkulan, Kungliga Dramaten, Föreställning 212 18/12 2014.

I’M STARTING WITH THE MAN IN THE MIRROR,
I’M ASKING HIM TO CHANGE HIS WAYS,
Ibland känns det som om jag bara är på besök här. Jag menar i det här landet. Sverige. Jag förstår språket, koderna, många av värderingarna och människorna, men ibland känns det som om jag liksom lever på en bakgata, och det verkliga stadslivet pågår några kvarter bort. Eller som om alla mina bekanta kvällen innan ställde till med en stor fest, eller en stor festival, men jag stannade hemma, och nu nås jag av rapporter, referenser av och syftningar till något jag inte riktigt varit med om.  
Jag har inte haft en teve på många, många år. Jag prenumererar inte på några dagstidningar. Jag läser väldigt sällan böcker på svenska. Jag får mina nyheter på nätet, från gratistidningar, och från löpsedlar jag cyklar förbi. Min litteratur kommer från den engelskspråkiga delen bland böckerna i second hand-butiker. Jag har aldrig sett Solsidan. Jag går sällan på bio. Min senaste biofilm var The Kings Speech, tror jag. 
Så jag är ganska van att jag inte riktigt hänger med. Mycket går över mitt huvud. 
Som du säkert förstår hade jag aldrig hört talas om Jonas Brun, eller hans bok Skuggland, som nu dramatiserats som en monologföreställning på Lejonkulan på Kungliga Dramaten.

Jag går väldigt sällan på premiärer. Dels för att jag aldrig blir bjuden, men också för att det nästan aldrig säljs sista minutenbiljetter till dom. Då, om någonsin, brukar det vara utsålt. Och jag föredrar faktiskt att gå på repetitioner, när allt är lite öppet, möjligt och oförväntat, eller genrep, eller föreställningar en bit in i spelperioden, när en slags trygghet infunnit sej. På premiärer är det för nervöst, och då menar jag mest publiken. Man har klätt upp sej, stylat sej och vill visa upp sej. Jag, som inte gillar att synas, får lite svårt att försvinna i mängden, eftersom det inte direkt finns någon grå massa att gömma sej bakom.

Men en bekant, Gabbe, kontaktade mej en torsdagskväll i December och frågade:
Hej! Jag har två fribiljetter till premiären av Skuggland på Dramaten imorgon kl.19 som jag inte kan utnyttja själv. Du får dom om du vill ha dom!
JAG: Jaaaa!!! Tack! Hur får jag dom?
GABBE: Jag kan maila! Vad är din adress?
JAG: (skickar min mailadress.)
GABBE: (Forts.) Ok! Då skickar jag dom då  Kul att de kommer till användning!
JAG: Superdupertack, jag satt precis och undrade vad jag skulle se i morgon:) Jag åker bort över jul så jag måste  klämma in mer en vanligt den här veckan:)
GABBE: Det var så lite! Kul att jag kom till hjälp  God Jul!
JAG: God jul!:)

Jag har redan glömt vad pjäsen hette. Om någon hållit en pistol mot mitt huvud hade jag inte ens kunnat gissa titeln. 
”Ingen klassiker, i alla fall,” hade jag viskat till pistolmannen. ”Något svenskt, tror jag. Inget bildligt.” 
Han, pistolmannen, ser på mej, frågande, och jag förklarar vad jag menar med Inget Bildligt:
”Jag menar att jag inte fick några bilder av titeln. Det var någonting mjäkigt. Inte som ”Gumman Som Blev Liten Som En Tesked”, ”Vem Är Rädd För Virginia Wollf?” eller ”Den Besynnerliga Händelsen Med Hunden Mitt I Natten”. 
Pistolmannen verkar inte så bildad, överhuvudtaget, men speciellt vad gäller pjäser och deras titlar, så jag hittar på några egna: 
”Du vet, som ”Grevinnans Dilemma”, ”Anton Berger, Chokladfabrikör” eller ”Vänd Dej Inte Om: Han Står där.”
Pistolmannen fattar vad jag menar, och försvinner. Jag scrollar upp i Gabbes meddelande:
Skuggland. Jag slappnar av och försöker se vad jag associerar till:
Skuggland. Uggla. Skog. Granar. Motorsåg. Plötsligt har jag gjort en vända in till Dramatens uppsättning av Johanna, där huvudpersonen snor en motorsåg. Jag försöker igen:
Skuggland. Ge Oss Skuggorna. Shadowlands. Det senare är en film om C.S. Lewis. Var Emma Thomson med i den? Eller vär det The Remains of the Day jag tänker på?
Jag bestämmer mej att den handlar om en person som är döende i cancer, får kraftigt med smärtstillande, och hallucinerar. Titeln syftar till det drömlika stadiet mellan minnet, det nyktra, vakna, och det drömda. 
På dramatens hemsida får jag veta att jag inte ens var i närheten. Det bygger på en bok av en för mej okänd författare, och beskrivs som en slags thrillerbarndomsskildring om Erik som mister sin bästa vän. 
Barncancer, eller bilolycka, tänker jag. 
Fel igen.

Det bästa med att bara få biljetter, till skillnad mot att köpa dom, är att man ofta får två. Och då måste man leta upp en kompis att gå med, och på så sätt har man ett slags socialt liv. Jag brukar försöka variera mina sällskap, men vissa blir oftare än andra. 
Den här kvällen är tänkt som en hemmakväll, för jag har lite vaga planer på att gå och se en monologversion av Dickens En Julsaga, nästkommande kväll, en fredag. Eller kanske lördag. Eller söndag. Nej, vänta, lördag har jag blivit inbjuden att återigen se Benke Rydmans Stop. Play. Rewind. på Dansens Hus. Jag såg ett öppet rep, och det kan ha hänt en hel del sen dess. Jag funderar på vem jag ska bjuda med till Dansens Hus, och kommer nästan med en gång att tänka på min väninnna Televinkens Mamma. Hon är dansintresserad, har slutat röka, gått upp en hel del, pajat vänster knä, och stöder sej numera på en krycka hon kallar Kate Moss. 
Hon tackar ja så det står härliga till. Nu måste jag bara fixa vem jag ska gå med i morgon. Jag går in på Dramatens hemsida för att vara säker på klockslaget. Premiär 19.00 torsdagen den 18 December står det. Okej, så 19.00. Jag börjar sortera igenom min bekantskapskrets. Vem har jag inte sett på ett tag, och vem skulle gilla en monolog om något hemskt i barndomen. Jag vet att Patti-Li Leuk är upptagen, och inte vidare intresserad av teater. Musikal, dans och opera är mer hans grej. Skäggige Skalman hade varit perfekt, men jag vet att han sitter barnvakt. Eller var det kattvakt? Hundvakt?
Vänta lite nu…. Jag bläddrar fram Dramatens hemsida igen. Premiär Torsdag? Torsdag? Det är ju idag!!! Jag kastar en blick på min iMacs menyrad.
 Klockan är 17.45

Fyrtifem minuter senare, 18.30, stiger jag av min cykel utanför Dramaten. Jag har hunnit duscha, slänga i mej en kopp kaffe, skrivit ut biljetterna och kollat att dom verkligen gällde idag. Det är bara en sak jag har missat. Två saker förresten. Jag har inget sällskap, tant pis, men det var inte det jag tänkte på.
Jag uppskattar att folk klär upp sej när dom går på teater. Jag känner mej tillräckligt hemma i de flesta teaterhus i stan för att inte känna mej hotad av att någon gör entrén lite uppsnofsad. Kostymer och pälsar skrämmer mej inte längre. Jag gillar det. Det visar att dom har ansträngt sej, att dom har sett fram emot kvällen, att det blir något utöver det vanliga. Jag äger några kostymer, och några kavajer, inköpta second hand, just för att kunna klä upp mej vid lite speciella tillfällen. Inte för att stå ut, utan för att visa en slags stillsam respekt. 
Nånstans, på cykeln längs med Hornsgatan, blev jag medveten om att jag på något vis har lyckats kränga på mej mina sunkigaste jeans. Och en blå Championhoodie, köpt Second Hand. Luvan saknade snöre, så jag har trätt i ett orange skosnöre. Fråga inte var jag hittat ett orange skosnöre. Och jag har inte trimmat skalpen på några veckor. Det är inte så att mina tunna lockar börjat kaskadera nerför mina axlar, men min skult är mer än lovligt fjunig.
Fuck it, tänker jag: jag får försöka smälta in i väggarna. Om jag behåller jackan på i det längsta så blir det varmt men så diskret det kan bli. Min Tensonjacka är konstigt grön-grå, som ett gammalt kassaskåp.
Vid ett rödljus nere vid Slussen hinner jag kolla att jag har en långärmad svart ribbstickad tröja från Filippa K under Hoopdien, och räknar snabbt ut att om jag stoppar hoodien i ärmen på min parkas så kan jag se acceptabel ut. Svart är aldrig fel. Det ser kanske inte ut som om man har ansträngt sej, men man sticker inte heller ut av fel anledning.

Ingen av mina vänner kunde följa med. Jag slängde först ut ett erbjudande på Fejjan, innan jag hoppade in i duschen, och när jag kom ut, fortfarande svarslös, satte jag mej och började ringa runt. No hope. 
Det är trist med tomma stolar, speciellt på en premiär, och extra speciellt som det säkert måste finnas folk som vill ha en fribi till en föreställning. Kanske jag kan slänga in en av biljetterna i biljettkassan? Kanske är det utstålt, och folk köar i väntan på återbud? Kanske är författaren, vad han nu hette, hur het som helst, kultstatad, kanske, till och med?
Jag tar en nummerlapp och väntar på min tur. Dom slumpar ut årets teateraffischer för 50:-, och jag bläddrar och plockar åt mej, och missar nästan min tur. Det går inte att ta med sej en massa affischer in på en premiär, men dagen efter, när jag ska in till Dansens Hus, planerar jag att ha spenderbyxorna på.
Killen i kassan säger att dom inte tar emot biljetterna, men att jag ska försöka nere vid Lejonkulan. Jag går ut i stora foajén och frågar killen som sitter inne i de gamla biljettluckorna hur man kommer in på Lejonkulan.
”Vanligtvis scenskolan, eller en större roll på teve eller inom svensk film,” svarar han. Inte. Han pekar ut mot gatan, och nu minns jag. Jag har varit där förut, men jag kommer inte ihåg för vad. 
Mannen som river biljetter känner jag igen från In Media Res, där han också rev biljetter. Han blir glad åt min returnerade biljett, så jag antar att det finns någon slags väntelista. 
Jag går in på muggen och utför min hoodie-i-ärmen-på-parkasen-trick. När kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:

”Who’s that with Vittorio?”
”She doesn’t look familiar!”
”Who could she be?”
”Where is Ursula?”
”Who is it?”
”Who is it!”
”Who is it!!!”

Och jag, som inte är nån, får nästan lust att ropa, Charity-style: "It's me!", men jag känner att det vore enklast om jag hade en liten skylt som förklarade att jag inte är nån, att det är bättre att dom andra tittar på dom andra, som är några.
Jag ställer mej i ett hörn och försöker försvinna. Det går sådär. 
Den enda jag känner igen är regissören, Lena Endre, och henne känner jag knappt igen. Jag ser mej omkring och börjar undra om föreställningen har homo-tema, för jag ser många glada, flugförsedda gossar. 
Så är det dags att gå in, och vi knatar upp för en liten trappa och in i själva spelrummet.

Scenen är en lång, vit korridor, byggd som en sån där synvilla, det vill säga den blir mindre och mindre ju längre bort man kommer, så att man - om man står längst in - förefaller vara dubbelt så stor som man är i vanliga fall. Rektangulära öppningar i taket släpper in ljus, som genom förflyttning av ljuskällan liksom kan förefalla scanna korridoren, och får mej att tänka på racerbanorna i Disneyfilmen från 1982, Tron, som handlar om en man som fysiskt fastnar i ett datorprogram. En dörr med nödutgångsskylt är stängd på korridorens högra sida, och både förstör det minimalstiska intrycket och tillför något symboliskt. 

En man står på scenen när vi kommer in. Han är klädd i en snygg mörkblå kostym, vita designgympaskor och en urringad blå t-shirt, antagligen inte inköpt på H&M, Kappahl eller Dressman. Han ser välanpassad och framgångsrik ut, välartad och olycklig. Han ser på oss, utan att se oss, som om han letar efter någon som inte där. Ögonen är oroliga, blanka, rödgråtna.  Det ser ut som om han försöker hålla tillbaka nån slags panik. 
Jag sätter mej längst fram, i mitten. Det är inte så att jag slår mej fram för att få sitta där: jag är ibland de sista in, och platserna längst fram verkar vara de minst populära. Härifrån ser man så bra att jag kan se de röda rakutslagen på skådespelarens hals.

Christoffer Svensson är en stilig ung man, men det känns som om han inte är för upptagen med att vara en stilig ung man, på scenen. Han känns seriös, utan att vara pretentiös. Och han är en intressant blandning av pojke och man, med lite av en sockersöt flicka inslängd, ibland. Jag kan se honom i bahytt, en sån där damhatt som Elsa Beskow krängde på tant Brun tant Grön och tant Gredelin. Varför då? Tänker jag på honom som En Lasse-Maja, en Huckleberry Finn? Eller var det Tom Sawyer som klädde ut sej till flicka? Nej, nu vet jag, jag vill se honom i titelrollen i Charles Dickens Nicholas Nickleby! Jag vill se honom som Hamlet, som den unga killen i Equus, eller killen i I Lodjurets Timma, eller kanske som Tom Wingfield i Tennessee Williams Glasmenageriet? Är han rolig? Jag vet inte. Jag har bara sett honom i Utvandrarna och Måsen, och ingen av dom är direkt en grogrund för uppsluppenhet.
Vad sägs om att damma av Oscars Wildes The Importance Of Being Ernest, och ge honom rollen som Algernon? Med Adam Pålsson som John ”Ernest” Worthing, Marie Göransson som Lady ”A Handbag?” Bracknell, Örjan Ramberg som prästen, och Maia Bergkvist Hansson och Ester Uddén som Gwendolen och Cecily? Och behöver du ens fråga vem som gör miss Prism? Kicki, givetvis. Miss Bramberg, if you’re nasty.

Det handlar om Erik1 och Erik2, två dataspelande Michael Jacksonfans, bästisar i mellanåldern, vars vänskap raseras när en tredje kille, Markus, blir ny bästis till Erik2, med Erik1 utfryst, och hur de båda killarna plötsligt försvinner, upphämtade av en röd bil, och Erik1 lämnas kvar, evigt undrande vart dom tog vägen, vad det var som hände, oförmögen att gå vidare, ständigt undrande, sökande.

Jag tänker på den australiensiska filmen Picnic at Hanging Rock, Utflykt i Det Okända, från 1975, byggd på romanen från 1967 av Joan Lindsey, om en privat privatskola som gör en utflykt till några klippformationer, Hanging Rock, där några flickor försvinner, spårlöst. Jag såg den när jag var ganska ung och vettskrämd, och jag minns än Mlle. de Poitiers, franskalärarinnans replik: "I know that Miranda is a Botticelli angel". I filmen lyckas man hitta en av flickorna, och när hon inte kan berätta vad som hände ger sej de andra flickorna på henne, precis som Erik2s mamma ger sej på Erik1 när hon tror att han vet något han inte har berättat. 

Jag har lite svårt med scenindelning i monologteater. Vad jag menar är när ljuset dämpas och man spelar musik, och skådisen fortfarande är kvar på scenen, och när spelet återupptas ska det indikera att tid har gått. Eftersom det berättas som ett minne vet vi redan att tid har gått. Jag antar att man lägger in såna här pauser för att varier intrycken, men jag upplever dom alltid som lite påfrestande, och tycker det tar lite tid innan man kommer in i historien igen.
Om den här föreställningen skulle liknas vid en tavla skulle jag nog säga något av David Hockney. En vacker, idyllisk otäck ensamhet, fryst i evigheten. Som småkillarna i simbassängen.

Det här är bra teater. Det är bra regi och det är bra skådespeleri, kanske lite bättre än texten, själva dramat, är. Jag hajar till inför några trötta, söndertjatade fraser, i stil med Oskuldsfull som nyfallen snö, men jag kan inte bestämma mej om Erik i tal skulle uttrycka sej så, även om han kanske gjorde så i skrift. 
Erik mår så dåligt, har sån hjärtesmärta, att det nästan värker i mej, speciellt som man vet att detta är något som inte går över. Detta är något han lever med dag ut och dag in. Detta är en ensam man som tror på tvåsamheten. Som letar efter en version av sej själv. En slags vuxen Peter Pan som ser ett barn i sin spegel. Man kan bara sitta och se honom blinka bort de förtvivlat heta tårarna och önska att man på något sätt kunde trösta. Eller menar jag bota?

Det finns något obehagligt över föreställningen, som kanske inte har funnits i boken. Erik1 förefaller kär i Erik2, och hans kärlek är inte besvarad. Vi pratar om barn här, så det kanske inte är så allvarligt, kanske är han bara lite betuttad, som man är, i den åldern. Men det blir en aning laddat när en vuxen man står och pratar om en ung pojke med sån kärlek. Speciellt de scenerna med en vaknande sexualitet känns lite snedvridna. Kanske är det bara jag som ser troll där inga troll är, och läser in något som inte är meningen, men jag antar att det är lättare att bortse från sånt när man läser boken, där det är ett barn som knäpper upp gylfen på ett annat barn. Eller också har jag förstått det hela helt rätt, och det idag inte är helt omöjligt att Erik1 kör en röd bil.


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"

Låter det intressant? Här är resten: 

V.D. av Stig Larsson på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair (Jean Arthur): 
”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”
Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over? "

Låter det intressant? Här är resten: 

HAPPY END, en andra gång, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Jag insåg plötsligt att föreställningen vi skulle se skulle bli föreställning nummer 209 för 2014, vilket innebär att jag - om man slår ut det på ett helt år - har sett i genomsnitt fyra föreställningar i veckan. Patti-Li frågade om det inte blir jobbigt i längden att se så mycket, men jag tycker inte det. Absolut inte. Att se föreställningar är ju ett rent nöje, men att själva rapportskrivandet - som den här - kan vara lite kämpigt, ibland kan det var lite svårt att samla tankarna och sortera intrycken, inte minst för att det ofta tar så mycket längre tid än själva föreställningen."

Låter det intressant? Här är resten:



#Teater #Stockholm #Dramaten #Lejonkulan #Skuggland #Jonasbrun