1981 kommer Jean-Jacques Beineix film Diva, efter en bok av Daniel Odier, om brevbäraren Jules som lyckas göra en bootleg-inspelning av operadivan Cynthia Hawkins version av Alfredo Catalanis La Wally.
1989 skrev Terrence McNally en pjäs om ett gäng bögar som samlas för att lyssna på en icke auktoriserad utgåva av en Traviataföreställning av Callas i Lissabon.
2014 sitter jag på Kulturhuset Stadsteatern och undrar om det sitter några musikalfans och spelar in Niklas Andersson när han gör sitt sista planerade inhopp som Sweeney Todd.
Men låt oss börja från början.
1988 träffade jag i Gripsholm en riktig Musikalnörd. Fast på den tiden hette det inte nörd. En regnig sommardag satte han på teven och sköt in en kassett i videobandaren. Det var första gången jag såg Sweeney Todd. Innan dess hade jag trott att musikal var något som Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde på teve. Och någonting som Andrew Lloyd Webber tjänade pengar på.
Nu, en hel livstid senare, ska jag för första gången se Sweeney Todd på riktigt. Jag har inte ens sett filmen. Jag och en kompis köpte biljetter så fort vi bara kunde, på bästa möjliga platser. Vilket gjorde att vi sitter där någon gång i Mars. Så dök det plötsligt upp att Niklas Andersson skulle göra ett planerar inhopp i huvudrollen och eftersom Niklas Andersson inte är Peter Jöback, tyvärr och tack och lov, så fanns det plötsligt platser tillgängliga. Jag gillar att min version av att spela spel online är att då och då gå in på Stadsteaterns hemsida och kolla om det finns några bra platser kvar. Det fanns två platser, precis i mitten. Skulle jag köpa biljett till fullpris eller skulle jag chansa på sista minuten? Fullpris ger ju en säkerhet, men sista minuten gör att jag kan gå på fler föreställningar. Jag chansade. Att säga att jag låg sömnös är att överdriva, men att säga att det första jag gjorde när jag gick upp söndag morgon var att gå online, det är att vara korrekt. Platserna fanns kvar.
Föreställningen börjar klockan tretton, och klockan tolv öppnar biljettkassan. Jag stod där klockan kvart i tolv, och tog en kölapp. Jag räknade kallt med att jag skulle vara den första. Det var folktomt. Den mycket slanka biljettkassörskan gick runt och fyllde på foldrar och ordnade broschyrer. En liten del av mej ville gå fram och säga att jag kunde göra det där om hon bara gick och satte sej i luckan, men jag lugnade mej. Jag hade dessutom precis gått ut på nätet och kollat att min plats fanns kvar.
Det hela var väldigt odramatiskt. Hon satte sej, drog upp den lilla rullgardinen, ställde ut kontokortsläsaren och den där lilla skålen för kölappar, tryckte fram till mitt nummer, och presto! så hade jag min plats.
Med biljett tryggt invikt i min plånbok stoltserar jag över plattan, när jag plötsligt möter den där vännen från Gripsholm. Chansen var egentligen ganska stor att han inte skulle missa en chans att se en ny Sweeney, men ändå, att mötas mitt på plattan…
Jag köper en hälso-bar på Åhlens och han hämtar ut sina biljetter till raden bakom mej, och sen promenerar vi nästan arm i arm genom kulturhuset, pratar gamla minnen och minnen som är mer nyliga. Han har givetvis sett föreställningen förut, två gånger, men vi pratar inte om dom.
Och från att ha varit gott om tid så var det nästan försent, så vi skyndade till våra platser. Jag sitter längst fram. I mitten. Den enda som sitter bättre är sufflösen. Hon sitter bredvid mej.
Jag var beredd på en plötslig ångvissla, men jag var på något sätt helt oförberedd.
Om en pjäs misslyckas så är det regissörens fel. Och om den lyckas så är det tack vare skådisarna, manuset, scenografin, kostymen eller musiken. Därför tänker jag börja med att proklamera att någon borde adla Tobias Theorell, regissören. Eller doppa honom i bladguld. Eller utlysa en Tobias Theorell-dag på valfri söndag i Maj. Eller vad gör man när man ska hylla en begåvad konstnär? Uppkalla en gata i Fruängen efter honom?
Begåvade skådisar har vi i parti och minut, men en regissör som kan bita tag i en musikal och riktigt skaka loss kan man räkna på en hand som skadats av nyårssmällare. Jag är inte helt negativt inställd till att vi i allmänhetens tjänst stänger in honom i källaren på Stadsteatern och tvingar honom att regissera Follies, Company, Into The Woods och Passion. Det vore också intressant att se vad han skulle kunna göra med Kristina från Dufvemåla, för där känner jag att något måste göras.
Jag har haft två riktigt otäckt bra musikalupplevelser: Next to Normal och Wicked, båda på Broadway. Och så nu Sweeney Todd på Stadsteatern i Stockholm. Och med otäckt bra menar jag en sån där upplevelse som är som en religiös uppenbarelse, som en brinnande buske eller att guds ängel plötsligt gör besök och berättar att du ska bli styvfar. Som en käftsmäll, en hästspark, en frontalkrock. Luften går ur en och man vacklar.
Det är magiskt. Varenda detalj är magisk. Scenografin är mörk, och underbart hotfull. Vägglösa byggnader, som stora byggnadställningar, trappor och falluckor. Som klätterställningar för zombies. Men ser inte var scenen tar slut, man anar bara mer av samma sak, längre bort. Som ett spökhus, fast på riktigt.
Koreografi, rörelser och scenlösningar får mej att vilja gå en gång till, bara för att se hur det var dom gjorde.
Kostymen är svart, läder, vit trikå, mönster och enstaka färger. Stilen skulle kunna kallas Emo/Goth, och jag vill ropa ”Frys!” för att alla ska stanna så att jag kan ta in alla detaljer. Geni-fucking-alt! Det är tillräckligt dåtid och nutid för att vi ska kunna befinna oss i ett ingenstans där allt är möjligt.
Jag antar att scenograf och kostymören Magdalena Åberg också behöver få en gata uppkallad efter sej.
Och eventuellt kommer också en liten cykelbana i Fruängen att uppkallas efter Susanne Von Platen, ansvarig för mask och peruk.
Nu tänker jag smyga in min enda kritik, och det är att det ibland var svårt att höra texten, speciellt i de snabba partierna. Det hade nog inte något med ljudtekniken att göra, utan hade nog behövt lite mer projektion. Och så kanske man kunde jobbat lite mer med rim och text.
Tillbaka till elogerna.
Vanna Rosenberg är makalös. Ge människan en tiara och ett sånt där band man har över bröstet när man vinner något. Jag kan inte titta bort när hon är på scenen. Hon fyller varenda minut med något intressant, och jag tror mej förstå precis det
jag tror hon vill att jag ska förstå. Jag vill se henne i den unga kvinnliga rollen i Edward Albees Vem är Rädd för Virigina Woolf.
Linda Olsson, som var fantastisk som Mary Poppins på Göteborgsoperan gör här något fantastiskt: en Ofelia, en Lady Anne, en Fantine eller en Fröken Julie som slutat som baglady. Hon är nästan ständigt på scenen, och när hon inte där kan man känna hennes närhet. Hon är både vulgär och eterisk. När jag ser hennes ögon tror jag på allt hon säger. När hon snor och vränger över scenen tänker jag på Oscar Wildes Spöket på Canterville.
Maja Rung, som jag älskade i Den Allvarsamma Leken på soppteatern, attackerar sin roll som om den vore en audition för Stadsteaterns Permanenta Ensemble (SPE), eller ett scenskoleprov. Hon är fenomenal. Och hon har en tonhöjd som trotsar det möjliga, och hon gör en ganska trådig roll mycket egen och intressant. Hon blir aldrig bara ett kvinnligt offer på scenen.
Niklas Anderson var kanske inte till hundra procent skådismässigt där han ville vara, men han fick mej att förstå var han ville vara, och det räcker gott. Han tappade bollen några sekunder, men när han lät sej gripas av känslan var han magisk.
James Lund tar en klippdockskaraktär och ger den en varm personlighet och empati. Han lyckas få mej intresserad av en roll som är ganska påfrestande i originalet.
Anton Lundkvist som jag ibland kan tycka flyr in i fysiskt skådespeleri på samma sätt som Ola Forssmed ibland, slutar ganska fort med såna fasoner och levererar ett ömkansvärt porträtt av en stackars människospillra.
Nikls Hjulström, som verkar bli yngre för varje roll, gör en sexigt mänsklig men farlig Beadle som får mej att undra vad han skulle göra om han fick sätta tänderna i Sweeney Todd. I rollen alltså. Också.
Men så är det ensemblen. Jag vet inte om det är för att regissören har ett förflutet som skådis, och har kunnat ge initierad personregi, eller om det bara är så att detta råkar vara Sveriges bästa intuitiva skådisar. Dom skrämde skiten ur mej. Bildligt talat. Till skillnad mot så många andra uppsättningar där ensemblen tillåts vimsa omkring på scenen enligt egen förmåga, eller stryps av begränsad rörelsefrihet så tillför dom här så mycket att jag nog skulle vilja kalla dom den tredje huvudrollen.
Det enda som hindrar mej från att gå ut på nätet och köpa en biljett är vetskapen om att jag har en som ligger och väntar, och Mars är inte långt borta.
Så vad tyckte då min vän om den här inhoppsföreställningen, han som sett den några gånger innan? Han sa att här fanns en nerv och en vaksamhet - antagligen beroende på den nya huvudrollen - som gjorde det till något totalt njutbart och den bästa av de föreställningar han sett. Och han vet vad han pratar om. Han är en musikalnörd.
