TRETTONDAGSKONSERT
med Filharmonikerna på Stockholms Konserthus.
Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare.
Romeo och Julia dör när det är som mest passande, som mest vackert, och därför inte alls tragiskt. Det är som Elvira Madigan: vi slutar nu, innan det går åt helsike.
Följaktligen är West Side Story inte en av mina favoritmusikaler.
Som tur var hade jag ingen aning om att Trettondagskonserten med Kungliga Filharmonikerna på Stockholms Konserthus var baserad på musik inspirerad av Romeo och Julia när jag bestämde mej för att gå.
Man borde gå oftare på Konserhuset. Och när jag säger ”Man” menar jag mej, och när jag säger oftare menar jag mer frekvent än en gång om året. Det är ett superhärligt hus, en superhärlig orkester och det kunde knappt ligga mer centralt.
”Årtusendets kärlekshistoria”, står det på en affisch utanför sceningången på Stockholms Konserthus. Det förpliktar. Jag är frestad att lägga in en protest, men vet inte vilka jag skulle nominera. Rhett och Scarlett? Askungen och vad-han-nu-hette? Mrs Simpson och Edward VIII? Min tid att protestera för att bara protestera är sedan länge över, och jag får snällt finna mej i att så är det bara.
Vi kommer lite sent, och vi ska ända upp. Andra balkongens övre fond, står det på biljetten, och det är så långt man kan komma innan man slår i huvudet. I trapphuset, där vi trampar på och rundar runt tills vi är helt snurriga, känns det som om vi är på väg upp i ett av Kungstornen.
Häruppifrån känns det först som om man satt längst uppe på läkaren i en sportsarena, men efterhand som man börjar titta på detaljerna inser man sitt misstag, för vart man än ser är det vackert. Gud bor i detaljerna, säger man ju, och om så är fallet blir jag nästan lite religiös. Det känns väldigt högt, och väldigt luftigt, och det är väldigt, väldigt vackert. Svensk 20-talsklassicism kallas tydligen stilen. Japp, huset är inte äldre än så. Och vad som mer är fascinerande är att arkiketen, Ivar Tengbom, var med och byggde Högalidskyrkan 1916-1923, som alltså inte ens är hundra år gammal.
En man, som jag tror är chef för Konserthuset, kommer ut och välkomnar och berättar lite om vad vi ska få uppleva. Eftersom dirigenten ännu inte var på plats - dirigenter gillar att göra entré - så trodde jag chefen var dirigenten, och tänkte: det var en rolig dirigent. Sen kom dirigenten.
Första delen var Pjotor Tjajkovsikjs fantasiuvertyr efter Romeo och Julia. Den är väldigt häftig. Den rullar på, ganska intetsägande, som en sommaräng, eller vind som lekar bland körsbärsblommor, eller en porlande bäck. Och så plötsligt reser sej nånting fantastiskt ur bäcken, en kropp eller en hand eller en kungakrona, eller så ser man plötsligt att körsbärsblommorna plötsligt bildar ett ansikte, lite som dom där 3d-bilderna i aftonbladet som var populära på... 80-talet? 90-Talet? Det var väl ingen som sa två tusen? Om man nånsin på film sett två älskande komma springade mot varandra över en hed så är det Tjajkovskis Fantasiuvertyr dom springer i takt med.
Vi applåderar, och ett äldre par på vår rad har upptäckt en mer avundsvärd plats på nedre balkong och beger sej stapplandes dit. Mannen mumlar nåt om höjdskräck när han trampar mej på tårna. Dom hinner knappt sätta sej förrän det är igång igen.
Andra och tredje delen var ur Sergej Prokofjevs Romeo och Julia-svit. Om Tjajkovskij är natur och vatten och vind, så är Prokofjev som en 70-procentig chokladbit som man plötsligt upptäcker är smaksatt med chili. Eller en cocktail där man plötsligt känner smaken en vinäger längst bak på tungan. Eller en plötslig doft av ammoniak. Nåt som får en att plötsligt sätta sej upp och börja notera. Jag tror inte det finns någon som inte hört Prokofjevs Montagues och Capulets. Man liksom ser framförs sej hur folk skyndar fram över kullerstenar längs medeltida gränder. Och det är skymning eller gryning.
Sen var det paus. Prostatapensionärerna vacklar mot muggen. Ett glas champagne ingick i biljetten, så det var bara att tacka och ta emot. Jag försökte förklara för min kamrat att med lite fantasi kunde man se fullt med penisar i metallräcket i trapphuset, men hon såg bara mustascher. Men vi var båda ense om att drickfontänen på andra balkong var direkt suggestiv.
Efter pausen kom den del jag tyckte minst om. Sången.
När man hör instrumental musik är det som om nån slår på en liten projektor inne i huvudet, och ens fantasi är plötsligt full av bilder, eller känslor, eller rörelser. Man är i sitt sinne överallt och ingenstans.
Men när någon sen börjar sjunga är man pang! tillbaka inne i konsertsalen, rakt upp och ner i sin stol, lyssnandes till en röst som gör ett mer eller mindre bra jobb. Eller så är det i alla fall för mej. Jag lyssnar på ord, jag lyssnar till ord, och jag kan inte slita mej.
Det var inget större fel på sångarna, även om det var större fel på vissa än andra. Anne Wik Larssen började med I Feel Pretty, något hon inte direkt lyckades övertyga mej om. Det var inte så mycket att hon kände sej vacker som att hon hade gett sej fasen på att förklara för oss att det var vad hon kände. Hon är en mycket kapabel sångerska, men kanske inte det mest självklara valet av Maria. Om jag ville vara elak skulle jag säga att hennes klänning i alla fall matchade stolarnas klädsel, men jag har ett nyårslöfte att tänka på.
En tant på raden framför tycker detta är ett passande tillfället att försöka öppna sina inplastade pappersnäsdukar. Jag var lite förtjust över hur mycket papper hon sen verkade kapabel att peta upp i näsan.
Tobias Westman kom sen med Maria, och gjorde riktigt bra ifrån sej, även om jag alltid tycker det är konstigt att folk som sjunger att Maria är ett vackert ord aldrig verkar lyssna på vad det är dom säger.
Dom avslutade med Balkongscenen.
Sen kom nåt riktigt häftigt. Symfoniska danser ur West Side Story. Vilket är som det låter: ett sjuhelsikes instrumentalt medley på all dansmusik ur musikalen. Och när man har en hel symfoniorkester jobba så att det skvätter om frackarna, då är det bara att sitta still, hålla sej ödmjuk och nypa sej själv lite, lite grann.
Så var det en romantisk afton? Jag skulle nog säga det. Jag har aldrig lagt märke till så många äldre människor hand i hand. Jag väljer att inte tolka det som balansrubbningar eller rädsla för att komma bort, utan som ren och skär romans. Romantiskt på det där sättet som vi alla bara kan hoppas på: en romans som överlever, utan att någon dör, vänstrar eller sviker. Kanske inte årtusendets kärlekshistoria, så i alla fall deras kärlekshistoria.
Fribiljett, tack Eva. Hittills har kulturen 2014 kostat mej 175+0=175:-
