Detta är mina iaktagelser på föreberedande genrep, två dagar innan premiär.
Här hade jag förberett ganska mycket om Chinateatern och filmen flashdance, om det nu skulle visa sej att jag inte tyckte om föreställningen. Jag säger bara:
Chinateatern stod klar 1928 men slutade användas som bio 1980.
Flashdance-filmen hade premiär 1983 och musikalen uruppfördes 2008.
Vänligen notera alla åttor i ovanstående, och uppmärksamma att åtta är ett kinesiskt lyckotal.
Som Miranda Priestley skulle ha sagt: ”Det är allt.”
Jag såg filmen Flashdance när den kom. Jag var runt 20 år. Jag kommer ihåg en massa dansande, en massa cyklande, och att Jennifer Beals tog av sej kavajen på en restaurang och att hon bara hade ett skjortbröst under. Det är allt.
När det basunerades ut att Hanna Lindblad, Rennie Mirro och Kalle Dyall - som under 2006-2008 gjort succé tillsammans i Singing in the Rain på Oscarsteatern - skulle återförenas på Chinateatern i Flashdance, undrade jag vad Kalle och Rennie skulle göra. Jag kom inte alls ihåg deras roller från filmen. Jag insåg, lite dimmigt, att hon satt med en man i restaurangscenen, men det är allt.
Man kan leka, i tanken, efter den sensationella succén som trion hade med Singing in the Rain, att teaterns gud, Dionysos, tänkte att han skulle testa dom. Han letade fram en gammal 80-talsmusikal om en kvinna som jobbar på ett stålverk och drömmer om att bli en riktig dansare, tog en titt på den och tänkte att den nog skulle duga bra. Riktigt bra.
I Singing in the Rain spelade Rennie Mirro huvudrollen som stumfilmsstjärnan som möter ljudfilmen. Karl Dyall var hans komiske sidekick. Hanna Lindblad spelade det motsträviga romantiska intresset, som efter att hon gett efter, har en ganska otacksam roll. Det är en lätt komedi, inte speciellt förankrad i dåtidens sociala verklighet, en slags fluffig dröm, och en fantastiskt underhållning.
Karl Dyall kan sjunga, kan dansa och kan få oss att skratta. Så vad gör Dionysos? Ger honom rollen som den slemmige, intrigerande, föreståndaren till en stripklubb, föreställningens djävul. Från komedi till drama. Han är riktigt obehaglig.
Rennie Mirro, vars roll i Singing in the Rain skapades av Gene Kelly, en man som kunde dansa, men inte var en höjdare på sång och som teatralt hade en dragning åt överspel (Kelly alltså, inte Mirro), fick återigen den manlige huvudrollen, men i en historia ur kvinnans synvinkel, där han måste finlira på de dramatiska strängarna och måste bevisa att han verkligen kan sjunga. Och det kan han.
Och till Hanna, vars roll i Singing in the Rain var lite mer än ett komiskt kuttersmycke där hon fick bevisa att hon kunde dansa vem som helst till sjukstugan och uppvisade den där intressanta koloraturkvittrande kvalitén i sin sång, i en roll utan något riktigt känslomässigt djup säger Dionysos:
”Och du gör resten.”
Och hon gör det.
Jag älskar när en skådespelare inte gör något ”I största allmänhet”. Det är ganska vanligt, speciellt i musikal, där uppgifterna är så krävande - sång, dans, agerande - att man börjar förevisa en aktion istället för att agera. Man spelar lite full istället för att verkligen försöka nyktra till, eller gå rakt eller tala tydligt eller inte se dubbelt. Man ska vara kär, så man sjunger en kärlekssång istället för att undersöka vad det är som attraherar. Man tar till gester som är lika beprövade och oinspirerade som den klassiska balettens stångövningar.
Hanna Lindblad är inte i största allmänhet någonstans. Hon är knivskarp, exakt, och obarmhärtig och gör något så ovanligt som att avstå från att vara charmerande och kokettera. Hon har inte tid med sånt. Det känns som om hon driver sej igenom föreställningen, suddar ut gränsen för vad som är verklighet och vad som är teater.
I spelscenerna gör hon precis det hon ska: packar en väska, byter kläder, svetsar. Vi fattar vad hon känner, hon behöver inte visa. Det känns som om hennes karaktär alltid är på väg: till repetition, till jobbet, till sitt andra jobb. Hon står aldrig still och bara ”spelar teater”. Inget känslomässigt mjölkande, inget redovisande av vad hon känner. Hon är återhållsam, tuff och vaksam, övertygande som en kvinna som jobbar i ett mansdominerat yrke och som vuxit upp med en ensamstående alkoholiserad pappa. Hon väljer de tillfällen hon låter oss se henne, de där ögonblicken när garden är nere.
Hon får mej att inse att Flashdance inte alls är en fluffig liten historia om en tjej som vill dansa, det är en historia om klasskamp, om arbetslöshet, om åldrande och död. Det finns ett svart djup som gör att vi uppskattar sångnumrens verklighetsflykt så mycket mer. Jag ryser lite när jag tänker hur fel det kunde ha gått, och hur rätt det gick.
Scenografin är sådär fantastisk som man har börjat förvänta sej av en produktion på Chinateatern. LED-skärmarna tillför snarare än övertar och tillför illusionen av ett sceniskt djup som inte finns. Man hoppar enkelt och obehindrat mellan Stålverk, Dansstudio, Backstage, On Stage, Gatubild och Lägenhetsloft. Chinateatern har uppunnit ett eget scenografispråk, av nöd, och det är som uppfinningen av glödlampan: lysande.
Ljuset är värd en liten applåd bara för sej.
Kostymören har tacksamt nog undvikit att se in i den där berömda skrattspegeln som 80-talet faktiskt är. Det känns tillräckligt akutellt för att inte locka till skratt.
Frisyrerna däremot är precis sådär överfylliga och peruklika som jag minns dom.
Jennie Widegrens koreografi får mej att önska att jag visste mer om dans för att kunna definiera den. Det känns fräscht, och hennes staging ger föreställningen en schwung som den så väl behöver. Det finns svåra val att ta: hur visar man att Mawby’s cabaret är tillräckligt sunkig för att vara något man vill bort ifrån, och inte målet för en flicka som vill dansa, och men också bättre än Zanzibar, stället dit dansarambitioner kommer för att dö? Jennie Widegren har valt att också ha manliga dansare på den mer oskyldiga klubben, för att på så sätt dela på den könsindelade objektifieringen, ett tilltag jag uppskattar, men som mitt öga är lite ovan vid.
Som om det inte räckte med Hanna, Rennie och Kalle så har man lyckats fösa ihop ett gäng fantastiska skådespelare åt birollerna, som alla lyckas vrida varenda uns av berättande ur sina roller.
Gloria, flickan som gör några dåliga val, görs av Anna Hansson på ett kärleksfullt sätt, hon blir lite tillstukad, men går aldrig över till en horig knarkare, vilket jag nog kan tänka är ett lockade val för en skådespelerska.
Per Eggers är som vanligt helt suverän, och har en tyngd och värdighet som får en biroll att bli en intressant del av historien, visa på en avtagsväg man är lite frestad att följa.
Katrin Sundberg antar jag, tackade ja när produktionsteamet erbjöd henne chansen att spela skiten ur två roller istället för en. Hon ger båda rollerna distinkt skilda karaktärer utan att de blir karikatyrer,trovärdiga och samtidigt ändå Katrin Sundberg. Hon är något så ovanligt som en skådespelare som faktiskt kan packa en flyttlåda på scenen utan att gör avbrott för att ”spela teater”.
Linus Wahlgren har fått den kanske otacksamma rollen att försöka införa komik i en historia som inte behöver nån, men han gör det så begåvat att jag börjar undra när hans stora musikaliska huvudroll kommer?
Om man rollbesätter med en så levande legend som Siw Malmkvist är det lätt att historien blir lidande. När legenden gör entré brukar det gå som en våg genom publiken: ”Är det hon? Hur ser hon ut? Har hon åldrats?” I vissa skräckfyllda fall kan legenden till och med få applåd på enré, vilket visserligen är trevligt för legenden, men stoppar liksom upp skeendet.
Så inte i Siw Malmkvist fall. Hon kommer in och gör sitt jobb, precis som alla andra. Man glömmer snabbt att det är Siw. Man ser en åldrande kvinna som aldrig blev det hon ville bli. Vad som är kvar när drömmen slocknat.
Jag borde kanske säga något om Hanna Lindblads sång och dans, men jag befarar att dom snart börjar sprida ut att det var hon som uppfann penicillinet, för det verkar inte finnas något hon inte kan göra. Det är allt.
Fribiljett, som vi tackar för. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-
