TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING, Debussy ur Nocturnes, Eliasson Konsert för Violin, Piano och Orkester, Liszt La lugube gondola för violin och piano Musorgskij, tavlor på en utställning, arr Ravel, Kungliga Filharmonikerna, Dirigent Alexander Shelley, violin Ulf Wallin, piano Roland Pöntinen, Föreställning 48 2014

Dirigenten Alexander Shelley

Har du nånsin suttit på körläktaren under en konsert i Stockholms Konserthus? Det är alltså dom där sittplatserna som finns bakom och på sidorna om scenen, en våning upp? Om inte: gör det. Det är inte alls dyrt, och det är underhållande på ett alldeles fantastiskt sätt. Det är lite som att sitta inne i motorn på en atlantångare, eller inuti en klocka. Man ser liksom maskineriet. 

Vi satt precis vid slagverkarna, och när man plockade fram dom stora cymbalerna, då var det riktigt spännande. Man vet liksom att det snart ska komma en smäll, men man vet inte riktigt exakt när. Det är vansinnigt spännande och totalt intressant.

Det handlar om tavlor. 

Det börjar med Debussy 1862-1918, två satser ur Nocturnes från 1899. Ravel och Debussy anses vara de två mest prominenta kompositörerna inom impressionistisk musik och det här verket inspirerad av impressionistiska målningar.

Det är som de första solstrålarna som letar sej in genom gardinerna i sovrumfönstret en höstsöndag efter en händelserik lördag. Dom träffar kläderna på golvet. Kalsonger slängda över ryggstödet på en korgstol. En omaka strumpa hänger på lampskärmen på nattduksbordet, där det ligger ett armbandsur och en halväten nattmacka. Tunga andetag från de klubbade sälarna sovande i dubbelsängen. Fylledrömmar. Det är skönt att sova, men lite, lite svettigt. Man är samtidigt både nästan vaken och djupt medvetslös. Dröm och verklighet blandas med fragment av kvällen innan. Morgontrafiken letar sej in i drömmarna. Baksmällan börjar obarmhärtigt pulsera bakom tinnigarna. Bättre att bara fortsätta sova, om det går. 

Eliassons Konsert för Violin, Piano och Orkester gav mej inga bilder alls. Jag är inte tillräckligt bevandrad i den typen av musik, verkar det som. Kanske nästa gång. 

Men extranumret, Liszts La Lugube Gondola, var som ett samtal mellan två gamla väninnor på ett äldreboende. Ibland lyssnar dom på varandra, och minns, och ibland hör ingen på den andre. Dom är inte ens säkra på om dom älskade mannen, vart han tog vägen, och vem av dom det var han älskade. Det är mycket vackert. 

Efter paus kommer Modest Musorgskijs Tavlor på en Utställning(1839-1881)arrangerad av Ravel, den andre av de två mest kände impressionistiska kompositörerna. 

Är inte det ett underbart förnamn, Modest? Det låter nästan mer som en titel ur en Tjechovpjäs: Modest Musorgskij, mannen som jobbar som assistens till landsortsprästen, eller nåt.

Det är här verket skrevs 1874, av en gravt alkoholiserad Modest, då bara var 35 år, som en hyllning till en konstnärsvän, Viktor Hartmann, som nyligen dött. Kompositionen är en imaginär visning av tio av konstnären verk. Man går liksom runt på i ett museum och tittar på konst. Varje tavla har sitt eget lille musikaliska solo, sin egen personlighet. Till och med promenaden mellan tavlorna är tonsatt. Det är högst originellt och jag är väldigt glad att jag till slut fick lära känna det.

Det här är ett verk som får ett konserthus att svettas. Orkestern sliter som dom berömda pråmdragarna på Volga. Det kvittrar, det piper, det morrar och det bankar Det illustreras och imiteras. Och vi, i den absoluta närheten på körläktaren, sitter liksom koltrastar på en telefonledning. Vi ser allt. Och vi ser dirigenten, som pekar och fläktar och skrattar och viftar. Något händer där. Någon drillar där. En skräll, en smäll, ett tut… Det är total underhållning. 

Jag har alltid tänkt att Dirigenten var någon som typ höll takten, för att alla skulle liksom synka. Som en snyggt klädd metronom, liksom. 

Nu när jag har sett hur dom arbetar så är jag förundrad att det inte händer fler Crime Passionel inom den klassiska konsertvärlden. Jag vet inte hur det är med alla andra dirigenter, men Alexander Shelley vekar vara en underbar människa. Han lyckas på något sätt få varenda en i orkestern att känna sej sedd. Och man vill bli sedd av honom. Jag bara satt i publiken, men hade han gett mej en fiol hade jag gnidigt på för glatta livet. 

Vanlig biljett 450:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  3645 + 450 = 4095:-

ORGELRECITAL av Mozarts Eine Kleine Nachtmusik, ur Ravels Le Tombeau de Couperin och Fantasi och Fuga över Ad nos, Ad Salutarem undam, av Liszt, med Ulf Norberg på Stockholms Konserthus. Föreställning 29 2014, recension.

Det är helt tomt på scenen, förutom ett stort schabrak till orgel i ljusbrunt trä. Det ser nästan ut som en slags framtidsmaskin från artonhundratalet, eller något ur en Tim Burton-film. Vi som varit på öppet hus på Konserthuset vet att detta är bara en slags avancerad remote, man spelar på den, men ljudet kommer ur den stora orgeln en våning upp, i fonden.

Konserthuset chef, Stefan Forsberg, kommer in på scenen, välkomnar och berättar lite om vad de har gjort för att förstärka och förbättra akustiken inför kvällens konsert. Han är underhållande och passande rolig och lovar att vi behöver inte vara oroliga: Ulf Norberg är inte sjuk.

Organist Ulf Norberg

Så kommer Ulf Norberg in, stilig i gråsilvrig kostym. Han drar några skämt om mardrömmar han haft inför den här konserten. Att han kommit in och att det varit helt tomt i salongen, förutom tre platser längst fram, och en av dom var hans mamma. Så han är glad att det har sålt så bra att man till och med måste fråga honom om dom kan sälja biljetter i hans synfält. Vilket man fick. 

Så börjar det. Ulf Norberg sätter sej med ryggen mot oss, drar i några spakar på evighetsmaskinen, och så kör vi.

Wolfgang Amadeus Mozart Eine Kleine Nachtmusik från 1787 arr Norberg

Denna serenad är egentligen tänkt för två violiner, en viola, en cello och kontrabas. Ulf Norberg fixar det med en orgel. 

Jag tror inte det finns någon som inte har hört den här truddelutten, och om det finns det så är det bara att gratulera: du har något att se fram emot. 

Det känns nästan som om Ulf Norberg medvetet har gått ut för att väcka oss, skaka om oss och få oss att inse att en orgel liksom inte har några begränsingar. Det är nästan lite vanvördigt, på ett bra sätt. Vi som är vana att höra stycket som något som nästan gränsar till klassisk pop, blir tvungna att tänka om. Det är på gränsen till anarkistiskt, och ganska oförglömligt.

Jag som varit på konsert några gånger har med tiden lärt mej att man inte applåderar efter varje del, utan väntar till slutet. Några i publiken har inte lärt sej det, eller håller inte med, och det blir lite spännande när ungefär hälften börjar applådera, hälften vägrar, och Ulf Norberg blir tvungen att vända sej och vifta lite som för att visa att han hör och han är tacksam, men nu blir det mer.

Så är det över, och vi får lite tid att hämta oss från chocken. Organisten stiger upp från orgeln och går iväg ett par steg, ungefär sådär som rappare eller standup-are dänger micken i golvet. Drop it and Walk away.

Maurice Ravel (1875-1937) ur Le tombeau de Couperin(1917) arr Norberg

Detta är ett pianostycke tillägnat Ravels vänner som dog i första världskriget, och tombeau är en slags begravningsmusik, populär under 1700-talet. Och det är fakta jag inte behövde wikipediera, jag visset det redan, tack vare att Jonas Nordberg i Kenneth Kvarnströms Sofa(r) på Kulturhuset Stadsteatern river av några tombeaux på sin luta. 

Ravel är mest känd som författaren till Bolero. Så är det bara. Punkt. 

Le tombeau de Couperin är inte alls, som man skulle kunna tro när man nu talar om döden, tung. Den är trippande, lätt, kvittrande. 

I Ulf Nordbergs arrangemang blir den till vatten, i alla former: porlande bäckar, bubblor i en kokande Don Pedro, istappar på mörka kvistar, vajande i vinden, ångbåtar i dimma, simtag under ytan bland näckrosor i en insjö…

Paus. Vi går ut. Försöker formulera oss. Det är en så annorlunda upplevelse. Det är ibland som om vartenda instrument i en orkester har fått ett eget solo: det kvittrar och brölar och brummas och kväker. Chefen för Konserthuset går runt bland gästerna och småspråkar, vilket är helt fantastiskt. Tänk er Benny eller Marie-Louise vandrande runt och frågande teaterbesökare vad dom tyckte? Så är pausen över, och vi drar oss lite för att gå in, lite skrämda för det som komma skall. Rädda för Liszt. Vi har nämligen förberett oss för konserten genom att lyssna igenom materialet och vet, att det som komma skall är ingen picknick. Speciellt som det som vi trodde skulle bli en picknick visade sej vara en nobelfest för oss utan etikettbok.

Ulf Norberg kommer in, ombytt, nu i en mörk bonjour. Snajsigt. 

Det börjar.

Franz Liszt (1811-1886) Fantsi och Fuga över Ad Nos, Ad Salutarem Undam (1850).

Jag tror jag talar för oss allihop när jag säger att Franz Liszt är mest känd för att ha författat det pianostycke som Bette Davis, i rollen som Margo Channing, på ett havererat party i filmen All About Eve, vill höra om och om igen. 

Eller så har jag helt fel, och det stämmer inte alls. 

Nånstans i min lilla illa informerade värld hade jag på något sätt grupperat in Liszt med Offenbach, Mozart och Händel, som en av dom där väldigt lättlyssnade kompositörerna. Som en av dom där vars CD-skivor man kan sticka till någon som inte är så bevandrad i den klassiska repertoaren. Som jag. 

När jag sen låg på min sacco-säck hemma i vardagsrummet och lyssnade på just det här verket insåg jag att jag som så många gånger förr inte alls visste vad jag talade om. Det här är tunga, svåra grejer. Det här är musik för finsmakare, för såna som inte bara vill ha en viss sorts druva, utan en viss vingård, och inte bara en viss årgång, utan helst en speciellt veckodag. Om detta var ett vin skulle det knappast finnas på systembolaget, det skulle på de flesta ställen vara en beställningsvara. För mina otränade öron lät det lite som om någon höll på att värma upp sina fingrar på klaviaturen, som liksom testade hur de olika tangenterna låter. Jag hörde ingan takt, ingen ton.

När vi sen satt inne i salongen och Ulf Norberg satte igång var det en helt annan sak. Musiken blev till en känsla, en stämning, en slags atmosfär. Jag försvann lite in i mina tankar, men jag minns inte vad det var jag tänkte. 

Joen Beckeld hade ljussatt, och bidrar mycket till den drömska stämningen. Jag ser höghus, hötorgsskraporna och stora atantångare bland orgelns stora pipor. 

Så är det över. Några pensionärer, hysteriskt rädda att dom ska få vänta några minuter innan dom får sina ytterkläder i garderoben, reser sej under applåderna och börjar, likt geritriska zombies, leta sej uppför trapporna och ut. Oförskämt, kan man tycka. Skyll er själva, kan man också tycka, för vi som snällt sitter kvar och klappar bjuds på extranummer. Jag undrar om dom därute i foajén ens hörde att musiken fortsatte, eller var dom för upptagna med att vifta med sina garderobslappar?

Det intressanta med den sista låten var, att när den började tittade jag och min kamrat på varandra och log brett, för vi kände igen den. Den är mycket populär och en klar favorit. Det är bara det att när vi kom ut på gatan och grenslade våra cyklar var det ingen av oss som kom ihåg vad det var för melodi. Jag gjorde några tappra försök att nynna nåt, men det blev bara ett slags Offenbach-medley för kastrater.

Gillade du det här kanske du gillar min recension av Tubafrossa på Musikaliska?
Eller Andrea Chenier på Kungliga Operan? 
Eller Emperor på Kungliga Operan?
Eller Filharmonins dag på Stockholm Konsterhus?
Eller Amadeus på Kungliga Dramaten?

Friplåt, tack Eva! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2565 + 0 = 2565:-