MUSIK Claude Debussy, Annelies Van Parys, LIBRETTO Claude Debussy (efter Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe), Gaea Schoeters, FRANSK ÖVERSÄTTNING Suzanne Notte, FÖRLAG Deuss Music, Den Haag, SVENSK ÖVERSÄTTNING Mira Bartovx, REGI, SCENOGRAFI, KOSTYM & LJUSDESIGN Philippe Quesne, MUSIKALISK LEDNING Marit Strindlund, DIRIGENTER Marit Strindlund, Michael Bartosch, BITRÄDANDE REGI, SCENOGRAFI, KOSTYM & LJUSDESIGN Francois-Xavier Rouyer, LJUDDESIGN Annelies Van Parys, Roel Das, MASK & PERUK Therésia Frisk, DRAMATURG Magnus Lindman, Roman Reeger, Med Ola Eliasson, Olle Persson, Alexandra Büchel, Rickard Söderberg ORKESTER KammarensembleN, INSPELAD KÖR VoNo under ledning av Lone Larsen
”Nej,” sa jag till min kompis Lady Lake; efter föreställningen, ”jag tycker inte man ska tänka så. Om vi inte förstår, eller inte känner något, är det dom som har misslyckats, inte vi. Jag tycker det är farligt när folk låter konst få dom att känna sej, underlägsna, dumma, när de liksom accepterar att de är lägre stående, mindre värdiga och värda. Som om man inte vore fin nog för finkultur.”
Vi var nämligen mycket väl förberedda, jag och Lady. Innan föreställningen träffades vi i restaurangen ovanför den ekologiska butiken Paradiset, på Brännkyrkagatan, bara runt hörnet från Folkoperan. Lady hade läst på handlingen, och jag hade försökt sätta mej in i Debussy, och Edgar Allan Poe, och över sallader, kaffe och rawsemla jämförde vi och delade med oss.
Jag förstår att man sätter upp den här operan, men det är mycket med den här uppsättningen jag inte förstår. Edgar Allan Poe och The Fall of the House of Usher är båda mycket kommersiellt intressanta, så jag förstår inte varför man på valt att kalla verket USHER, när jag tror de flesta associerar till den amerikanska sångaren, eller varför man på vissa ställen omnämner författaren som E. A. Poe. Jag förstår också att man valt att göra en mycket intressant och lockande trailer, men jag förstå bara inte vad den har med föreställningen att göra. Jag förstår att man tycker det är intressant att sätta upp den här ofullbordade - nu fullbordade - operan av Debussy, i ett samarbete med en massa andra, utländska teatrar. Det ger kred. Samtidigt är det värt att notera att man - i dessa tider - sätter upp en opera med 75% manliga roller, och en kvinnlig roll som är så passiv att hon är så gott som katalepsisk.
Regissören Philip Quesne har också gjort scenografi, kostym och ljusdesign, och han var på så sätt ansvarig för allt jag inte tyckte om. Jag förstod inte regin, själva berättelsen och berättandet, trots att själva grundhistorien inte är så svår att förstå: I Poes berättelse - jag begrep inte riktigt den här bearbetningen - så handlar det om ett olikkönat tvillingpar, de sista två överlevande av en amerikansk ätt som bor tillsammans i ett hus i förfall. Mannen, Roderick Usher, kontaktar en ungdomsvän och ber honom komma, då han är sjuk och behöver hjälp. Båda syskonen är sjuka i mystiska, svårbotade sjukdomar, och när systern dör bär man ner kroppen till en krypta i väntan på en permanent begravning. Men är hon verkligen död?
Jag kunde inte relatera till, eller förstå någon av människorna på scenen, vad som drev dom eller varför det kände som de gjorde. Jag förstod inte valet att istället för att söka sej till det mörka, kusliga, stämningsfyllda, har man valt att iscensätta allt i ett rum som ser ut som ett ofärdigt utställningsrum på Ikea, innan dekoratörerna kommit in och gett det någon slags personlighet. Jag förstod inte varför man ställt in teveapparater på scenen, och visade filmer på olika katastrofer. Jag tillbringade den mesta tiden med att titta på film, kände jag. Det är svårt att slita sej från en skärm, och teatern är kanske inte platsen för avvänjning.
Det jag tyckte var mest intressant var att man klämt in orkestern i detta vardagsrum.
Kostymerna hade varit helt okej i något av Norén.
Det här är en föreställning för en mycket snäv publik: de som inte har kommit för att bli underhållna, skrämda, eller förströdda, utan för dom som helt enkelt vill se vad det blev av Debussys oavslutade verk. Jag tror inte att man i första hand sätter upp den här föreställningen med tanke på en publik: man sätter upp den för att sätta upp den, som en fjäder i hatten. Och jag förstår dom.
Föreställningen får mej att tänka på vad Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY:
My mother, who got me into this business,
always told me make them beg for more and then...don't give it to them
Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ORFEUS STIGER NER, på Dramaten:
"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej."
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/orfeus-stiger-ner-dramaten.html
MARY PAGE MARLOWE, på Dramaten:
När jag cyklade hem från teatern funderade jag på det här med Kvinnan, och Kvinnans Roller. Man hör väldigt sällan om en man som pratar om sina olika roller, om att han har svårt att få ihop dom olika delarna av sej själv, men det är en ganska vanlig problematik hos kvinnor. Att få ihop alla rollerna. Rollen som mamma, som kvinna, som chef, som hustru.
”Det är patriarkatets fel,” kanske du säger, och tycker att det räcker med det. Men gör det det? Är det svar nog?
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/mary-page-marlow-dramaten-forestallning.html
SOMETHING ROTTEN på Wermland Opera:
När tåget - kraftigt försenat - rusar hem mot Stockholm, försöker jag smälta detta överdåd av intryck. Minnesbilder fladdrar förbi:
Jenny Holmgren - som den berusade Portia - i ett på gränsen till showstoppande i sitt klättrande och klängande på en meet and greet hos Shakespeare.
Cecilie Noerfornt Thorgersen, i Din Andraman, ett nummer så efterlängtat att det kändes som om jag inte vågade andas under hela hennes sång.
En ensemble med så starkt utspel att det kändes som om alla ansåg att de minst hade en stark biroll.
Och sen, förstås, så är det det där med Hanna Ulvan som den förvuxne Annie…
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/something-rotten-musikal-wermland-opera.html
