I AIN’T AFRAID OF NO GHOSTS
Jag är väldigt lättskrämd. Så fort musiken blir otäck i en film får jag en slags stillsam panik, och jag tog mej bara igenom filmen Aliens genom att blunda och lyssna på Eurytmics senaste skiva Revenge på kassett i min freestyle. Året var 1986. Jag har inte varit på en skräckfilm sen dess. Knappt att jag har sett en som varit lite otäck. Jo, förresten, jag har blundat mej igenom Species på teve en söndagskväll hemma hos en kille jag ville göra ett fördelaktigt intryck på. När det blev riktigt otäckt gick jag sonika på toaletten. Men det höll inte. Jag blev avslöjad. Han sa plötsligt:
”Sitter du och blundar?”
Jag öppnade ögonen. Han satt och tittade förvånat på mej, och på teven splatterstänkte inälvorna som en slags köttig konfetti. Det gick liksom inte att ljuga sej ur det hela.
Så jag var lite nervös när jag träffade min kompis Abercrombie Clone uppe på Ecofiket på Kulturhuset. Jag förväntar mej en föreställning fylld av höga ljud, specialeffekter och folk som dyker upp och grabbar tag i en. Lite som Spökhuset på Gröna Lund, men mer finkulturellt och med en bättre story.
Vi dricker kaffe, jag käkar en macka och Abercrombie festar till det med en hallongrottta, vi pratar om Happy End (länk HÄR) och den politiska krisen, och den avsatta tiden går ganska fort.
The Woman in Black är ett gästspel från den Göteborgsbaserade engelskspråkiga teatergruppen GEST - Gothenburg English Speaking Theatre - grundad 2005 och med en himla massa intressanta pjäser under sitt bälte, Stones in his pocket (2009) av Marie Jones (Länk till en annan uppsättning av samma pjäs HÄR), och Cock av Mike Bartlett.
Nere vid Kilen, numera Fri Scen, står en massa ungdomar, och jag hoppas tyst att det inte blir en sån där förstörd föreställning med fniss, viskningar, surfande på upplysande smartphones och godisprassel. Det visar sej att jag är gammal: dom är inte alls så unga som en man in min ålder skulle kunna tro.
Vi möter också en gemensam bekant, S. L. Marmstedt, som precis har kommit hem efter att ha sett pjäsen i London, och vi pratar lite om vad som händer nu för tiden, om kommande uppsättningar, om privatteatrar versus skattefinansierade pjäser, om små musikaler och om det allmänna teaterklimatet.
 |
| Författaren Susan Hill |
Inne i salongen är det fri sittning, och vi upptäcker - trots att vi är ibland de sista in - att det finns lediga platser längst fram. Först när vi sätter oss ner inser vi att vi har satt oss på första stolsraden på en skräckföreställning.
The Woman in Black, började som en bok, av den för mej okände engelska författarinnan Susan Hill, och när jag skummar igenom hennes avsevärda bibliografi - pjäser, barnböcker, noveller, non fiction och en hel del spökhistorier - så blir jag mest sugen på att läsa hennes fortsättningar på Daphne Du Mauriers Rebecca, kallad Mrs. De Winter, som kom 1993.
Trots sin gotiska stämning är boken skriven så sent som 1983, och 1987 omarbetades den till pjäs av Stephen Mallatratt som en julspökhistoria på Stephen Joseph Theatre i Scarborough, och två år senare, 1989, öppnade den i West End, där den har spelat sen dess, vilket har gjort den till Londons näst längst spelade pjäs, efter Agathar Christies The Mousetrap.
Scenen är naken, förutom en rottingkoffert, en grå backdrop, några dörröppningar och en rockhängare påhängd några rockar, kavajer, och halsdukar. Jag pular in min rycksägg under min stol, men behåller jackan i knäet, ifall jag skulle behöva gömma mej.
 |
| Gary Whitaker och David Whitworth |
Ljuset går ner och en äldre man kommer in på scenen, med ett manus. Han börjar läsa. Det är hafsigt och stressat. Han hinner inte långt innan han blir avbruten av en röst ur publiken som kritiserar hans framförande. Vi förstår att vi är i en tom teater, och att den äldre mannen önskar framföra en berättelse ur sitt liv för sina vänner och bekanta, och till sin hjälp har han tagit en yngre skådespelare. Den äldre mannen lutar åt en regelrätt uppläsning medan den yngre propsar på ett mer dramatiserat framförande. Gissa vem som vinner?
Vi får en slags snabbskola i dramaturgi, vad som inte behöver uttalas, utan kan sägas med ljud, med ljus eller med skådespelarens förhållningssätt. Den yngre skådespelaren tar över rollen som den äldre mannen i hans yngre dar, och den äldre mannen göra alla de andra rollerna.
Det handlar om en ung advokat som får i uppdrag att åka till en avlägsen by på Englands västkust för att reda upp finanserna efter en nyligen avliden gammal kvinna som bodde ensam i ett stort hus ute på en öde udde, omgiven av dimma och träsk. Väl framme i byn märker han att ingen vill sällskapa honom ut till huset, och på den gamla kvinnans begravning ser han en utmärglad svartklädd dam, men när han efteråt frågar vem hon var, går det upp för honom att ingan annan har sett henne, men att dom mycket väl vet vem han talar om. Ensam ger han sej ut till huset för att försöka reda upp det hela…
 |
| Gary Whitaker ser någonting |
Det här är riktigt jäkla bra, och riktigt jäkla otäckt. Skådespelarna är pettimeterexakta, de sceniska lösningarna är suveräna, och man märker inga regifånerier där regissören känner att man måste sätta sitt bomärke på historien. Jag älskar den här typen av teater, den berättande, nästan litterära formen att kommunicera.
Vi hoppade till flera gånger, ibland föll vi nästan ur våra stolar, vi skrek rakt ut, och vid tillfällen klamrade vi fast oss vid varandra, jag och Abercrombie, som två nördar i en helvetisk berg- och dalbana. Vi är vettskrämda, och med så enkla medel. Jag tänker inte avslöja någonting, eftersom jag förutsätter att du redan idag kommer att försöka skaffa biljetter, men detta är som en dramatisering av en natt där man samlats runt en brasa för att berätta spökhistorier, utan att veta att skogen, eller huset, man samlats i, är riggat med en hel del överraskningar.
Och nu pratar vi inte om otäcka masker, plötsliga smällar eller hinkar med blod. Vi pratar om en plötslig ljusförändring, en gastkramande förväntan, en blick, en rörelse, en person som dyker upp och försvinner. Eller, såg jag fel, var det ingen där?
En av min absolut största teaterhändelser är filmatiseringen av Royal Shakespeare Companys Nicholas Nickleby från 1980. Jag hade ingen aning om att man kunde göra teater så, och jag satt bänkad framför teven på mina morföräldrars pensionat under den nio timmar långa tevesändingen. Jag tror det hela var uppdelat under flera kvällar, en jul, men jag minns det som om allt gick i en följd, efter varandra. Skådespelarna, i kostym, på en nästan naken scen. Det avskalade berättandet. Den sofistikerade, inspirerande regin. Jag älskade det. Älskar det fortfarande.
Och detta är en lite otäckare, mer skrämmande kusin, skulle man kunna säga. Lika välregisserad, lika välspelad och lika jäkla oförglömlig. Det blir inte mycket bättre än såhär på en scen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett 150:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8075:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
JOHANNA av Mirja Unge i regi av Jenny Andreasson på Kungliga Dramaten:
"Det är tolkningen av Johanna själv som stör mej. Det känns som om jag borde tycka om henne, men jag gör det inte. Jag uppfattar henne som självupptagen, respektlös, bristande i empati och ödmjukhet. Hon lyssnar inte på någon annan, men förväntar sej att alla andra ska lyssna på henne, trots att hon inte verkar göra några försök att verkligen få folk att förstå. En slags självgod, tveklös diktator. Om Gud är naturen, eller om naturen är gud, borde han skaffa ett bättre språkrör. "
Låter det intressant? Här är resten:
Linda Olsson hoppar in som Velma Kelly i CHICAGO på Kulturhuset Stadsteatern:
"CHICAGO handlar om den naiva men amoraliska Roxie, som mördar sin man och hamnar i fängelse, där hon möter den mycket mer drivna dubbelmörderskan Velma Kelly. Lisa Nilsson spelar nykomlingen Roxie, men när man nu har ett inhopp i rollen som den mer världsvana Velma, vanligtvis spelad av Sharon Dyall, händer något intressant: Rollerna byts, på något konstigt sätt."
Låter det intressant? Här är resten:
STOP. PLAY. REWIND.- THE MONOPOLY GAME, Idé, Koreografi, Scenografi Fredrik Benke Rydman på Dansens Hus.
"Det känns som om det är här som Benke Rydmans verkliga talang ligger: Att tänka ut tekniskt avancerade nummer. Inte nödvändigtvis att koreografera. Inte nödvändigtvis att försöka berätta en historia, utan att ta en idé och göra den bättre. En slags scenisk konsult. På Broadway har dom - hade förr i alla fall - någon som kallades Script Doctor, någon som kom in och fixade till föreställningar i kris. Jag vet många föreställningar som skulle vinna på att Benke Rydman kom in och viftade lite med sin magiska stav."
Låter det intressant? Här är resten:
