THAT’S WHY I WAS BORN
I’LL BLOW MY HORN
’TILL SOMEONE BLOWS IT
”Var är den här basgången ifrån?” viskar jag till min kompis Patti-Li Leuk. Den smala, rödhåriga kvinnan lite längre bort på raden framför vänder sej om och tittar på oss. Hade jag viskat så högt?
Patti-Li, som hört vad jag viskat, lyssnar efter basgången, koncentrerat, men fast jag förstår att han känner igen den, kan han inte placera den.
Det är något klassiskt. Satie? Chopin?
Jag vet inte ens om man kalla det en basgång, men vad jag menar är de där återkommande, kompande ackorden, som ligger lite som en trumma. Och istället för att lägga hela ackordet i ett nedslag, bam, så är det uppdelat i två, pa-dam, liksom.
På scenen står Hallelulja-Lillian och sjunger om Surabaya-Johnny. Det är förvånansvärt lugnt på scenen, nästan som man fått specifik regi att inte sno fokus under just den här sången, vilket tillhör ovanligheterna, i den här produktionen.
Vi har båda sett den här uppsättningen förut, men var för sej, (Läs min rapport av den första föreställningen HÄR.) men Patti-Li hade sett ett offentligt rep, och jag var lite sugen på att se den igen, så här sitter vi, på sjunde raden, med mycket bra överblick. Vi har inte kommit ingen för att vare sej musiken eller berättelsen, utan för alla underbara infall.
Fortfarande har jag väldigt svårt att förstå vad många av sångerna fyller för funktion, men det är lite så med Brecht-Weill. Jag, som vanligtvis, om jag måste välja mellan text och melodi, alltid väljer text, märker att jag inte ens lyssnar på sången. Jag tittar på allt som händer runtomkring.
Och fortfarande, varje gång signaltutan för att visa en sån där Brech-skylt ljuder, får jag lust att ropa: I’ve got the power, för tutan låter precis som inledningen till den gamla 90-talslåten av Snap.
Detta skulle mycket väl kunnat bli en kultföreställning, om man bara varit lite mer respektlös, och tagit tag i några svackor. Varit mer avant-garde. För som det är nu känns det lite som om detta är en uppsättning som inte riktigt vet vad den vill säga.
Innan föreställningen satt vi uppe i fiket, kalasade på sötsaker, han drack varm choklad, jag drack kaffe, och vi pratade om föreställningen vi skulle se. Vi jämför våra minnen av föreställningen, och märker att vi har hakat upp oss på det som vi kanske inte tyckte så bra om: själva musikalen. Om man lyssnade på vårt hackande kunde det vara svårt att förstå varför vi skulle se den igen.
Jag insåg plötsligt att föreställningen vi skulle se skulle bli föreställning nummer 209 för 2014, vilket innebär att jag - om man slår ut det på ett helt år - har sett i genomsnitt fyra föreställningar i veckan. Patti-Li frågade om det inte blir jobbigt i längden att se så mycket, men jag tycker inte det. Absolut inte. Att se föreställningar är ju ett rent nöje, men att själva rapportskrivandet - som den här - kan vara lite kämpigt, ibland kan det var lite svårt att samla tankarna och sortera intrycken, inte minst för att det ofta tar så mycket längre tid än själva föreställningen.
Senare, i salongen när jag ser föreställningen för andra gången är det lite lättare att hänga med. Jag förstår plötsligt vissa klädbyten, och historien är inte lika förvirrande, nu när jag känner till den. Jag kan liksom sålla: bortse från det tråkiga och koncentrera mej på det som roar. Och tyvärr är det så att det är själva historien som blir lidande.
Kommer du ihåg ”Oh, it’s a lovely war”-numret ur Julie Andrewsfilmen Star? Eller du kanske är mer bekant med Barbra Streisands rullskridskoscen ur Funny Girl? Det är i stort sett samma slags scen: en okänd person - stjärnan - stiger fram ur en balett som försöker framföra ett sopigt nummer, gör sin egen grej och slår igenom. Det är givetvis oförlåtligt, och skulle aldrig fungera i verkliga livet, men vi älskar dom för det. Sympatierna ligger inte hos de som försöker framföra verket som det är, utan hos den som stiger ut.
Och det är lite samma ska här: De stora rollerna försöker framföra en slags föreställningen som vi, publiken, inte är det minsta intresserad av, i roller vi inte bryr oss om. Vi dras till det andra, det som sticker ut, detaljerna som tar över. Det är som att sitta och lyssna på ett föredrag i en sal med fönster: det som händer utanför är ofta så mycket mer intressant.
Jag antar att det i en föreställning som bygger på förefallande improviserade infall så är det svårt att upprätthålla en slags standard, och att föreställningen blir lite olika varje kväll, och i föreställningen vi såg var det Kristian Pehrson som var både Julie Andrews och Barbra. Med det vill jag inte säga att dom andra inte var roliga, bara det att han på något sätt lyckades förvalta varje ögonblick till ett möjligt fåneri, och vi älskade honom för det.
Efter föreställningen, när vi cyklar mot Söder, pratar vi om hans tokerier: Hur han kammar en peruk där en hårtuss lossnar, och hur han - förefallande omedveten - står och kammar en enda hårtuss, och med det snodde en hel scen. Vi har inget minne av vad det var som egentligen hände på scenen, vi minns bara hårtussen. Eller hur han skvätter handsprit, som vore det pepparspray. Eller hans blick ut i publiken när historien når en vändpunkt. Också Michel Franco som den tandlöse tvillingen är ett rent nöje att se, och han lyckas sno scener på ett helt annat sätt: Han glider liksom runt i handlingen, lite som någon från Musikalen Chicago - inte den på stora scenen, den som just nu går på Broadway - som har kommit fel, har nästan aldrig något med saken att göra, men efteråt minns man hans tandlösa leende, benen som aldrig tar slut och porträttet av hans ömkansvärda tjackluder.
Vi stannar uppe på Slussen för att riktigt reda ut begreppen: Det är liksom tre spelstilar på scenen: Först är det de som ansvarsfullt försöker framföra en slags komisk version av musikalen i roller vi förväntas känna något för, sen har vi dom som framför en slags commedia-version, som hämtad ur något av Molière, med ena benet i historien, och i det andra i total galenskap, och sen har vi det regelrätta clowneriet, totalt utan ansvar för historien. Det måste vara väldigt svårt för det större rollerna att försöka upprätthålla någon slags ordning när dom märker att det är de mindre rollerna som kammar hem publikens uppmärksamhet. Jag undrar om dom inte tillåtits spela sina roller på ett mer publikfirande sätt, eller om det bara är ett val att inte försöka måla mer komiska karaktärer?
När jag kommer hem sätter jag mej framför datorn och letar bland klassisk musik. Det var Satie. Jag är nästan säker.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Patti-Li Leuk. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8075:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE WOMAN IN BLACK, ett gästspel av Teater GEST på Kulturhuset Stadsteaterns Fria Scen:
"Vi hoppade till flera gånger, ibland föll vi nästan ur våra stolar, vi skrek rakt ut, och vid tillfällen klamrade vi fast oss vid varandra, jag och Abercrombie, som två nördar i en helvetisk berg- och dalbana. Vi är vettskrämda, och med så enkla medel. Jag tänker inte avslöja någonting, eftersom jag förutsätter att du redan idag kommer att försöka skaffa biljetter, men detta är en som en dramatiserad natt där man samlats runt en brasa för att berätta spökhistorier, utan att veta att skogen, eller huset, man samlats i, är riggat med en hel del överraskningar. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/the-woman-in-black-adapterad-av-stephen.html
JOHANNA av Mirja Unge i regi av Jenny Andreasson på Kungliga Dramaten:
"Det är tolkningen av Johanna själv som stör mej. Det känns som om jag borde tycka om henne, men jag gör det inte. Jag uppfattar henne som självupptagen, respektlös, bristande i empati och ödmjukhet. Hon lyssnar inte på någon annan, men förväntar sej att alla andra ska lyssna på henne, trots att hon inte verkar göra några försök att verkligen få folk att förstå. En slags självgod, tveklös diktator. Om Gud är naturen, eller om naturen är gud, borde han skaffa ett bättre språkrör. "
Låter det intressant? Här är resten:
Linda Olsson hoppar in som Velma Kelly i CHICAGO på Kulturhuset Stadsteatern:
"CHICAGO handlar om den naiva men amoraliska Roxie, som mördar sin man och hamnar i fängelse, där hon möter den mycket mer drivna dubbelmörderskan Velma Kelly. Lisa Nilsson spelar nykomlingen Roxie, men när man nu har ett inhopp i rollen som den mer världsvana Velma, vanligtvis spelad av Sharon Dyall, händer något intressant: Rollerna byts, på något konstigt sätt."
Låter det intressant? Här är resten:
