FILHARMONINS DAG, Stockholms Konserthus, konsert och öppet hus, föreställning 7 2014, recension

Jag måste öppna med att säga att jag inte alls hatar barn. Jag är kanske ingen Maria Von Trapp, men jag är heller ingen Scrooge. Jag kan ha svårt för vissa barn, men alla kan ju inte älska alla här i världen?

Jag hatar småbarnsföräldrar. Inte alla, långtifrån alla, inte dom flesta, men det finns några stycken, och dom verkligen hatar jag. Dom där som försöker leva livet som om det här med att plötsligt få barn inte har någon som helst påverkan på deras livsstil. Dom som släpar med sej spädbarn in på teaterföreställningar, eller friskis och svettispass. Eller krogen. Dom gör det inte för barnets skull, eller hur? 

Och dom som låter hela deras kaosartade liv fullkomligt brisera över sin omgivning. Dom där som låter sina barn leka hela havet stormar i varje restaurang dom besöker. Dom där som betraktar barnavdelning på Stadsmissionen som en lekstuga. Dom där som inte längre hör sina barn och inte kan förstå att deras skrikande kan störa. Dom där som tycker att deras barn har varje rätt att bete sej precis som dom vill. 

Dom småbarnsföräldrarna.

Och jag kanske ska förklara att jag är en snart 50-årig singelgubbe som aldrig ens haft ett husdjur och som gillar när det är lugnt och tyst.

Så jag var lite nervös när jag bestämde mej för att gå på Filharmonins dag på Stockholms konserthus i årets första och förhoppningsvis sista, snökaos. För även om det inte stod uttalat så var det underförstått att detta var en tillställning mycket för barnen.

Någon kanske har sagt det, eller i alla fall borde någon säga det: att det är en gudagåva att bli överbevisad. Eller för oss ateister: Det är en gåva att bli överbevisad. Och om ingen har sagt det förut, kom ihåg att det var här ni läste det först, av mej: Det är en gåva att bli överbevisad. Eller borde man säga present? Eller ynnest? Det är en ynnest att bli överbevisad? 

Det är det. Man har en fördom, och så visar det sej att den är fel, och man lär sej nåt och blir som följd en bättre, klokare människa. 

För dom här småbarnsföräldrarna var fantastiska. Jag vet att om jag, när jag var fyra-fem-sex år gammal, hade blivit tvingad att sitta still och lyssna på en filharmonisk konsert, då hade jag fått ett sånt utbrott att konserthuset fundament fått strukturala förskjutningar. 

Visst, det var lite skrik och lite ståhej, och det kändes lite konstigt att gå fram till en urinoar omgiven av en massa småflickor som väntade medan deras pappor kissade, men ni som inte var där, ni missade nåt. Jag undrar om klassisk musik skapar bra föräldrar eller om bra föräldrar gillar klassisk musik?

Jag kom klockan elva, och jag gick klockan fyra, och innan dess rörde jag mej knappt ur fläcken. Jag satt fantastiskt bra, mitt i stora salen, bakom en stol sponsrad av Varuhuset Pub. Jag vet inte vem som sponsrat min stol, jag tänkte jag skulle titta efter, och så glömde jag. 

Dom började med Prokofjevs Peter och vargen, pedagogiskt berättad av Torbjörn Lillieqvist och med en inledande genomgång av hela orkestern och vad varje instrument symboliserade. Jag vet inte vad gäller dom andra ungarna, men jag satt som på nålar. Nej, det låter obekvämt: jag satt som om jag stod upp. Jag satt som om jag stod upp längst framme vid scenkanten och ropade till dirigenten: Vad hände sen!?

Sen presenterade sej stråkkvartetten och spelade sviter ur Griegs Från Holbergs tid. Lätt och luftigt, som en papperskasse som dansar i vinden.

Organisten Ulf Norberg presenterade den stora orgeln. Här fick jag så många aha-upplevelser att jag nog måste sett ut som en fisk på torra land. 6.100 instrument indelade i 69 delar! Fatta! Jag ska gå på en orgelkonsert. Jag vet inte när, jag bara vet att jag ska. Ska! säger jag! Den mörkaste pipan är tio meter hög och känns nästan mer än den hörs. 

Filharmonikerna har haft såna här öppna hus i över tjugo år, och det märks, dom kan det här: när nästa del, Rossinis Uvertyr till Wilhelm Tell spelades, hade barn fått anmäla sej till att komma upp och dirigera hela orkestern. Alfred, Leo och Matilda, tre små blonda barn blev dragna ur Lotta Bjelkeborns korg och fick komma upp på scenen, få på sej en frack och fick testa. Leo, 10 år, som ska bli dirigent, hade inga som helst problem, Matilda, 11,5 vågade testa olika tempon, eller som jag lärde mej: olika tempi. Och orädde Alfred både slog in och slog av orkestern, som om han vore en liten Mozart.

Till Strauss d.ä.:s Radetsky-marsh blev vi i publiken dirigerade i vårt handklappande. Jag älskar sånt!

Så kom träblåset. Dom verkar vara orkesterns komiker. Lite nördiga, sådär, med en torr humor, och efter att dom presenterat sina olika instument, spelade dom Mozarts Rondo alla Turca, och en superskön version av Tango Jalusi, arrangerad av en av musikerna. 

I pauserna käkade jag äpplen och bantar-bars och lyssnade på mina grannar. En gubbe bakom mej förklarade allt för sin fru på ett sätt som fick mej att förstå att detta var nog första gången han var på Konserthuset. Det lät lite som om det var första gången han var utanför dörren, faktiskt. 

Brasset är orkesterns bad boys, men allt är förstås relativt. Vi pratar Filharmonikerna här, inte Rolling Stones. Trumpeterna känns högtidliga, och trombonerna sorgsna, som på en begravning. Vi fick höra Sibelius förspel och Anton Bruckners tantum ergo nr. 6 

När hela orkestern bjöd på Berlioz Romerska karnival och Adams Short Ride in a Fast Machine hade man lottat ut sju personer som fick komma upp på scenen och sitta i publiken. Jag var inte en av dom. Jag hade inte ens anmält mej. Jag satt väldigt bra där jag satt. 

Gratis entré, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 855+0=855:-

TRETTONDAGSKONSERT 2014, Sergej Prokofjevs Romeo och Julia-svit, Symfoniska Danser, Ur West Side Story: Anne Wik Larssen: I Feel Pretty, Tobias Westman: Maria, Pjotor Tjajkovsikjs fantasiuvertyr efter Romeo och Julia, med Filharmonikerna på Stockholms Konserthus, föreställning 2 2014

TRETTONDAGSKONSERT 

med Filharmonikerna på Stockholms Konserthus.

Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare. 

Romeo och Julia dör när det är som mest passande, som mest vackert, och därför inte alls tragiskt. Det är som Elvira Madigan: vi slutar nu, innan det går åt helsike. 

Följaktligen är West Side Story inte en av mina favoritmusikaler.

Som tur var hade jag ingen aning om att Trettondagskonserten med Kungliga Filharmonikerna på Stockholms Konserthus var baserad på musik inspirerad av Romeo och Julia när jag bestämde mej för att gå. 

Man borde gå oftare på Konserhuset. Och när jag säger ”Man” menar jag mej, och när jag säger oftare menar jag mer frekvent än en gång om året. Det är ett superhärligt hus, en superhärlig orkester och det kunde knappt ligga mer centralt. 

”Årtusendets kärlekshistoria”, står det på en affisch utanför sceningången på Stockholms Konserthus. Det förpliktar. Jag är frestad att lägga in en protest, men vet inte vilka jag skulle nominera. Rhett och Scarlett? Askungen och vad-han-nu-hette? Mrs Simpson och Edward VIII? Min tid att protestera för att bara protestera är sedan länge över, och jag får snällt finna mej i att så är det bara. 

Vi kommer lite sent, och vi ska ända upp. Andra balkongens övre fond, står det på biljetten, och det är så långt man kan komma innan man slår i huvudet. I trapphuset, där vi trampar på och rundar runt tills vi är helt snurriga, känns det som om vi är på väg upp i ett av Kungstornen. 

Häruppifrån känns det först som om man satt längst uppe på läkaren i en sportsarena, men efterhand som man börjar titta på detaljerna inser man sitt misstag, för vart man än ser är det vackert. Gud bor i detaljerna, säger man ju, och om så är fallet blir jag nästan lite religiös. Det känns väldigt högt, och väldigt luftigt, och det är väldigt, väldigt vackert. Svensk 20-talsklassicism kallas tydligen stilen. Japp, huset är inte äldre än så. Och vad som mer är fascinerande är att arkiketen, Ivar Tengbom, var med och byggde Högalidskyrkan 1916-1923, som alltså inte ens är hundra år gammal. 

En man, som jag tror är chef för Konserthuset, kommer ut och välkomnar och berättar lite om vad vi ska få uppleva. Eftersom dirigenten ännu inte var på plats - dirigenter gillar att göra entré - så trodde jag chefen var dirigenten, och tänkte: det var en rolig dirigent. Sen kom dirigenten. 

Första delen var Pjotor Tjajkovsikjs fantasiuvertyr efter Romeo och Julia. Den är väldigt häftig. Den rullar på, ganska intetsägande, som en sommaräng, eller vind som lekar bland körsbärsblommor, eller en porlande bäck. Och så plötsligt reser sej nånting fantastiskt ur bäcken, en kropp eller en hand eller en kungakrona, eller så ser man plötsligt att körsbärsblommorna plötsligt bildar ett ansikte, lite som dom där 3d-bilderna i aftonbladet som var populära på... 80-talet? 90-Talet? Det var väl ingen som sa två tusen? Om man nånsin på film sett två älskande komma springade mot varandra över en hed så är det Tjajkovskis Fantasiuvertyr dom springer i takt med. 

Vi applåderar, och ett äldre par på vår rad har upptäckt en mer avundsvärd plats på nedre balkong och beger sej stapplandes dit. Mannen mumlar nåt om höjdskräck när han trampar mej på tårna. Dom hinner knappt sätta sej förrän det är igång igen.

Andra och tredje delen var ur Sergej Prokofjevs Romeo och Julia-svit. Om Tjajkovskij är natur och vatten och vind, så är Prokofjev som en 70-procentig chokladbit som man plötsligt upptäcker är smaksatt med chili. Eller en cocktail där man plötsligt känner smaken en vinäger längst bak på tungan. Eller en plötslig doft av ammoniak. Nåt som får en att plötsligt sätta sej upp och börja notera. Jag tror inte det finns någon som inte hört Prokofjevs Montagues och Capulets. Man liksom ser framförs sej hur folk skyndar fram över kullerstenar längs medeltida gränder. Och det är skymning eller gryning.

Sen var det paus. Prostatapensionärerna vacklar mot muggen. Ett glas champagne ingick i biljetten, så det var bara att tacka och ta emot. Jag försökte förklara för min kamrat att med lite fantasi kunde man se fullt med penisar i metallräcket i trapphuset, men hon såg bara mustascher. Men vi var båda ense om att drickfontänen på andra balkong var direkt suggestiv.

Efter pausen kom den del jag tyckte minst om. Sången. 

När man hör instrumental musik är det som om nån slår på en liten projektor inne i huvudet, och ens fantasi är plötsligt full av bilder, eller känslor, eller rörelser. Man är i sitt sinne överallt och ingenstans. 

Men när någon sen börjar sjunga är man pang! tillbaka inne i konsertsalen, rakt upp och ner i sin stol, lyssnandes till en röst som gör ett mer eller mindre bra jobb. Eller så är det i alla fall för mej. Jag lyssnar på ord, jag lyssnar till ord, och jag kan inte slita mej. 

Det var inget större fel på sångarna, även om det var större fel på vissa än andra. Anne Wik Larssen började med I Feel Pretty, något hon inte direkt lyckades övertyga mej om. Det var inte så mycket att hon kände sej vacker som att hon hade gett sej fasen på att förklara för oss att det var vad hon kände. Hon är en mycket kapabel sångerska, men kanske inte det mest självklara valet av Maria. Om jag ville vara elak skulle jag säga att hennes klänning i alla fall matchade stolarnas klädsel, men jag har ett nyårslöfte att tänka på.

En tant på raden framför tycker detta är ett passande tillfället att försöka öppna sina inplastade pappersnäsdukar. Jag var lite förtjust över hur mycket papper hon sen verkade kapabel att peta upp i näsan. 

Tobias Westman kom sen med Maria, och gjorde riktigt bra ifrån sej, även om jag alltid tycker det är konstigt att folk som sjunger att Maria är ett vackert ord aldrig verkar lyssna på vad det är dom säger. 

Dom avslutade med Balkongscenen. 

Sen kom nåt riktigt häftigt. Symfoniska danser ur West Side Story. Vilket är som det låter: ett sjuhelsikes instrumentalt medley på all dansmusik ur musikalen. Och när man har en hel symfoniorkester jobba så att det skvätter om frackarna, då är det bara att sitta still, hålla sej ödmjuk och nypa sej själv lite, lite grann. 

Så var det en romantisk afton? Jag skulle nog säga det. Jag har aldrig lagt märke till så många äldre människor hand i hand. Jag väljer att inte tolka det som balansrubbningar eller rädsla för att komma bort, utan som ren och skär romans. Romantiskt på det  där sättet som vi alla bara kan hoppas på: en romans som överlever, utan att någon dör, vänstrar eller sviker. Kanske inte årtusendets kärlekshistoria, så i alla fall deras kärlekshistoria.

Fribiljett, tack Eva. Hittills har kulturen 2014 kostat mej 175+0=175:-