EN NATT I FEBRUARI, av Staffan Göthe, Regi: Josefin Lennström, Scenografi: Anna Sigurdsdotter, Kostym: Anna Sigurdsdotter, Musik: Anders Nyström, Ljus: Mikael Tham, med Henrik Gustafsson, Magnus Munkesjö, Eva Welinder, föreställning 60 2014.

  Jag vet inte hur gammal jag var när jag skulle rymma. Nån hade verkligen gått över gränsen - jag antar att det var Mamma - och nu skulle jag minsann visa henne! Dom! Allihop! Jag gick bakom Konsum och satte mej i det höga gräset. Ingen kunde hitta mej här. Jag var osynlig. Jag var borta.

Jag vet inte hur länge jag satt där. Länge, kändes det som. Sen gick jag hem, antar jag. Jag minns inte. 

Jag undrar hur barn i stan rymmer hemifrån? 

Jag skulle kunna fråga nån av ungarna runtomkring mej. Efter föreställningen, förstås. Man får inte prata när det är teater. Då stör man folk och dom blir jättearga, och så får man kanske gå ut, eller nåt. Så vi är jättetysta. Utom ibland. 

Vi är på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning av Staffan Göthes En Natt I Februari. Och det är helt förtrollande.

Det handlar om Pojken, som inte har haft nån vidare dag. Han skulle åka skidor med skolan, och Feffe tvingade honom att åka utför en jättefarlig backe så han trillade och slog sönder pappas termos, och sen när han och Feffe slogs sa fröken att det var hans fel. Så nu ska han rymma. Eller gömma termosen. Eller säga att den blev stulen. Eller…

Tankarna går runt, runt, och pojken kan inte sova. Han ligger inne i sitt rum, och i rummet utanför går tankarna runt, runt. Bokstavligen. 

Det är mästerligt skrivet. De tre skådisarna spelar hans vandrande, irrande tankar. Pojken själv möter vi aldrig, men det är bra nära ibland. Tankarna irrar iväg på rymmarstråt, och dom försöker pigga upp sej med clownerier, och dom undersöker hur det skulle kunna ha gått om folk betett sej lite annorlunda, innan dom börjar bli drömlika, och pojken somnar. 

Jag vet inte hur det är med dom andra ungarna, men jag är helt fast. Det här är spännande, roligt och mycket, mycket vackert. Jag får klumpar i halsen och det känns som om jag minns saker jag inte ens visste att jag varit med om. Staffan Göthe har hittat mina känslosträngar och spelar på dom som om han vore Charo. Det här är inte sorgligt för barn, det är sorgligt för  oss som minns hur det var att vara barn. Som vet vad som kom sen. Som har varit med om allt det där som ska komma. Som undrar hur man över huvud taget  överlevde. 

”Man kan aldrig skydda en enda människa från något enda lidande, och det är det enda som gör en så gränslöst trött,” säger Madame Armfeldt i Bergmans Sommarnattens Leende. 

Jag säger såhär: ge nåt slags pris till Staffan Göthe. Det Oerhört Stora Internationella Priset För Extra Särskild Utmärkthet. Inte bara för den här pjäsen, eller för alla andra pjäser han har skrivit, utan också för att han är Staffan Göthe. Han borde få det varje dag, tillsammans med frukost på sängen, och på söndagar borde vi ha en liten parad, upp och ner för Kungsgatan.

Och när vi delar ut priser, ge ett åt Josefin Lennström, som har regisserat. Ett mindre, kanske i silver, eller i väldigt blank metall. Även om jag vore gnällig skulle jag inte kunna hitta något att anmärka på. Det är lekfullt, gripande och inspirerat. Det är magi i turnévänlig scenografi. 

Och så tre mindre, kanske i flossad, lila metall, åt de tre utmärkta skådisarna. Och jag, som överlämnar priset vill i mitt motiveringstal be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt för alla de år som jag trott att barnteater var något man sysslade med när man inte kunde få några andra skådisjobb. Något man tvingades till med hot om indragna anslag. Något man började söka när man bara hade dagar kvar att stämpla. Jag hade fel. Där vi vuxna kanske kan duperas av kända namn och personlighetsskådespeleri accepterar ungar ingen bullshit, och det finns inte en lögnaktig minut nere på scenen. Jag tror på varenda sekund. 

Det här är obligatoriskt.

Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:- 

Gillade du det här kanske du gillar:

SWEENEY TODD: 

"Begåvade skådisar har vi i parti och minut, men en regissör som kan bita tag i en musikal och riktigt skaka loss kan man räkna på en hand som skadats av nyårssmällare. Jag är inte helt negativt inställd till att vi i allmänhetens tjänst stänger in honom i källaren på Stadsteatern och tvingar honom att regissera Follies, Company, Into The Woods och Passion. Det vore också intressant att se vad han skulle kunna göra med Kristina från Dufvemåla, för där känner jag att något måste göras."

Låter det intressant? Här är resten:


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/sweeney-todd-text-och-musik-av-stephen.html

ANDREA CHENIER: 

"Vad skulle du säga om du var en straight kille som jobbade som betjänt åt en adlig kvinna, och den kvinnan hade en dotter, som du var kär i, men hon var kär i en poet, som du - när 1789 kommer med revolution och du kommer till makten och adelskvinnan dör och dottern flyr - falskeligen anklagar för att brott så att han blir dömd till döden och den flydda kvinnan kommer tillbaka och ber dej att få dö med han, honom, poeten, och du låter henne göra det? Vad skulle du säga då? Jag antar att du inte skulle säga någonting. Du skulle möjligtvis sjunga. Opera. Som i Andrea Chenier av Umberto Giordano och Luigi Illica."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/andrea-chenier-av-umberto-giordano-och.html


VÄLKOMMEN HEM - FRAGMENT FRÅN KRIMINALVÅRDEN: 

"Jag har åkt luftballong över klipporna i Kappadokien, och jag har bungyjumpat på ett turnerande nöjesfält i Sundsvall, men när jag satte mej på cykeln efter att ha sett Teater Fryshusets gästspel Välkommen hem på Kulturhusets Studio, då skakade mina ben. Det var som när man tränat lite för hårt på gymmet, eller när man joggat lite för långt bort och inte orkar ta sej hem. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/valkommen-hem-av-mattias-brunn-i-regi.html

PANDA, KANIN OCH FARLIGHETERNA, av Susanne Marko, regi Josefin Lennström, sångtexter Susanne Marko & Magnus Munkesjö, Scenografi & Kostym Anna Sigurdsdotter, Musik Mats Karlsson och Anders Nyström, med Magnus Munkesjö och Eva Welinder, Mittipickteatern på Teater Påfågeln, föreställning 58 2014.

När jag var liten var jag livrädd för Baloo. Han var under min säng och inne i  min garderob, och gjorde att jag absolut inte kunde sova ensam. För Baloo var jättearg, av någon anledning.

Jag var inte så smart på den tiden. Mamma hade tagit med mej på min första bio - Djungelboken - och även om handlingen inte är vidare invecklad så fick jag allt om bakfoten. Shere Khan och Kaa verkade inte ha gjort något intryck alls. Eller gamarna. Eller Bhageera. Men Baloo, när han skulle visa Mowgli hur man ryter, han var jätteläskig. Jag skäms inte för att erkänna det, men någon Einstein var jag inte.

Så jag fattar hur flickan som precis börjat gråta känner det. Det är bara för mycket, liksom. Man klarar inte av det. Spänningen. Det otäcka. Man vill bara att allt ska vara sådär mysigt som det alltid borde vara. Och roligt. Som det var nyss. 

Jag sitter i Salongen på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning Panda, Kanin och Farligheterna, och Kanin har precis hört läskiga ljud när dom försöker somna. Och det är extra otäckt, för att Kanin brukar inte vara rädd för någonting. Så man vet att när Kanin blir rädd, då är det på riktigt. 

Det handlar om Panda och Kanin och dom där livsfarliga otäckheterna som plötsligt bara dyker upp. Krokodilsockor under sängen. Otäckheter i skogen. Det läskiga med att bada, även om man har simringar. Panda vågar ingenting. Kanin vågar allt. Men det är inte bara otäckt. Man lagar morotspannkakor och sjunger en massa också. Och borstar tänderna. 

När man som ensam medelålders man går på en barnteaterföreställning riktad till barn mellan tre och sex, så får man faktiskt inga misstänksamma blickar. Inga alls. Inga som man märker i alla fall. Kanske händer en hel del bakom min rygg, vad vet jag? Nu kanske det hjälper att jag ser lite ut som om jag har en lättare funktionsnedsättning. Kanske tror dom att jag är där för att jag har svårt att hänga med i föreställningar riktade till sjuplussare?

Innan föreställningen, ute i foajén, var det som om jag var osynlig. Jag är van att möta folks blickar, men här är det som om jag inte alls fanns. Barn och vuxna går omkring mej, som om jag vore en julgran, mitt i rummet. En julgran i Mars. Nåt som alla tröttnat på och inte längre ser. Till en början har jag ett litet leende på läpparna, för att visa att jag inte är en farlig förbrytare, men efter ett tag börjar jag känna mej som Hannibal omgiven av lunch, och jag försöker istället se ut som om jag inte har märkt att jag har ungar upp till knäna. 

Det är dagisklasser och barn med förälder eller mor- eller far-förälder. En liten kille är utklädd till apa och sitter i mammas knä. Andra barn kommer fram för att hälsa på apan, för att klappa honom. Alla verkar väldigt väluppfostrade. Det ssh-as ibland, men väldigt sällan. Det ligger färgglada dukar på borden, och på dukarna står värmeljushållare i glas. Man gillar att utmana ödet på Teater Påfågeln. Efter en stund, trött på att ständigt göra akutinsatser för att rädda värmeljus, tar en dagisfröken och viker ihop dukarna och lägger dom på borden. När det är dags att gå in lyckas jag inte ta mej förbi dagisfröken som har stannat i dörren och talar om för alla barnen, och mej, vad det vi ska göra. Vi ska gå in, tysta, och sätta oss, och vi får inte prata under föreställningen. Har vi förstått? Vi har förstått.

Det är en väldigt bra föreställning. Lite allvar och lite lek, och mycket musik. Det handlar om saker som är viktiga för barn. Det otäcka, och att man måste vara snäll mot varandra, och att alla är rädda för någonting, men ingen är rädd för allting. Panda och Kanins kläder är lagom mycket fantasi och lagom mycket verklighet. Kanin har en keps med stora öron, knickers och pälsväst. Panda har en vit hjälm med små svarta öron, och glasögon. Scenografin ser ut att vara plockad från barnavdelningen på Ikea. Det är mycket lime och turkos, med inslag av rosa. Två lådor blir sängar och kök och stenar i skogen. En slags fondtapet av en björkskog gör att man knappt märker att man är inomhus.

Och det bästa betyget? Det är att det är nästan dödstyst i salongen. Det är inte lätt för en treåring att sitta stilla i en halvtimme. Ibland ropas det förstås:

”Han är under sängen!” eller ”Det finns inga spöken!” eller ”Plättar är gott!”, men för det mesta är det tyst. Förutom flickan som gråter, då. Men hon slutar, när Panda kommer fram till Kanin, stoppar om hen och ger hen en liten pandabjörn och berättar att det inte finns några spöken. Kanin är nästan inte rädd för någonting, förutom livsfarliga spöken och läskiga ljud. Panda är rädd för det mesta, men inte för spöken, för dom finns inte, ju, nämligen. 

Efter föreställningen delar Panda och Kanin ut affischer till alla vuxna. Alla vuxna med barn, vill säga. Jag behöver ingen, för jag är en stor pojke. 

Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:-