När jag var liten var jag livrädd för Baloo. Han var under min säng och inne i min garderob, och gjorde att jag absolut inte kunde sova ensam. För Baloo var jättearg, av någon anledning.
Jag var inte så smart på den tiden. Mamma hade tagit med mej på min första bio - Djungelboken - och även om handlingen inte är vidare invecklad så fick jag allt om bakfoten. Shere Khan och Kaa verkade inte ha gjort något intryck alls. Eller gamarna. Eller Bhageera. Men Baloo, när han skulle visa Mowgli hur man ryter, han var jätteläskig. Jag skäms inte för att erkänna det, men någon Einstein var jag inte.
Så jag fattar hur flickan som precis börjat gråta känner det. Det är bara för mycket, liksom. Man klarar inte av det. Spänningen. Det otäcka. Man vill bara att allt ska vara sådär mysigt som det alltid borde vara. Och roligt. Som det var nyss.
Jag sitter i Salongen på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning Panda, Kanin och Farligheterna, och Kanin har precis hört läskiga ljud när dom försöker somna. Och det är extra otäckt, för att Kanin brukar inte vara rädd för någonting. Så man vet att när Kanin blir rädd, då är det på riktigt.
Det handlar om Panda och Kanin och dom där livsfarliga otäckheterna som plötsligt bara dyker upp. Krokodilsockor under sängen. Otäckheter i skogen. Det läskiga med att bada, även om man har simringar. Panda vågar ingenting. Kanin vågar allt. Men det är inte bara otäckt. Man lagar morotspannkakor och sjunger en massa också. Och borstar tänderna.
När man som ensam medelålders man går på en barnteaterföreställning riktad till barn mellan tre och sex, så får man faktiskt inga misstänksamma blickar. Inga alls. Inga som man märker i alla fall. Kanske händer en hel del bakom min rygg, vad vet jag? Nu kanske det hjälper att jag ser lite ut som om jag har en lättare funktionsnedsättning. Kanske tror dom att jag är där för att jag har svårt att hänga med i föreställningar riktade till sjuplussare?
Innan föreställningen, ute i foajén, var det som om jag var osynlig. Jag är van att möta folks blickar, men här är det som om jag inte alls fanns. Barn och vuxna går omkring mej, som om jag vore en julgran, mitt i rummet. En julgran i Mars. Nåt som alla tröttnat på och inte längre ser. Till en början har jag ett litet leende på läpparna, för att visa att jag inte är en farlig förbrytare, men efter ett tag börjar jag känna mej som Hannibal omgiven av lunch, och jag försöker istället se ut som om jag inte har märkt att jag har ungar upp till knäna.
Det är dagisklasser och barn med förälder eller mor- eller far-förälder. En liten kille är utklädd till apa och sitter i mammas knä. Andra barn kommer fram för att hälsa på apan, för att klappa honom. Alla verkar väldigt väluppfostrade. Det ssh-as ibland, men väldigt sällan. Det ligger färgglada dukar på borden, och på dukarna står värmeljushållare i glas. Man gillar att utmana ödet på Teater Påfågeln. Efter en stund, trött på att ständigt göra akutinsatser för att rädda värmeljus, tar en dagisfröken och viker ihop dukarna och lägger dom på borden. När det är dags att gå in lyckas jag inte ta mej förbi dagisfröken som har stannat i dörren och talar om för alla barnen, och mej, vad det vi ska göra. Vi ska gå in, tysta, och sätta oss, och vi får inte prata under föreställningen. Har vi förstått? Vi har förstått.
Det är en väldigt bra föreställning. Lite allvar och lite lek, och mycket musik. Det handlar om saker som är viktiga för barn. Det otäcka, och att man måste vara snäll mot varandra, och att alla är rädda för någonting, men ingen är rädd för allting. Panda och Kanins kläder är lagom mycket fantasi och lagom mycket verklighet. Kanin har en keps med stora öron, knickers och pälsväst. Panda har en vit hjälm med små svarta öron, och glasögon. Scenografin ser ut att vara plockad från barnavdelningen på Ikea. Det är mycket lime och turkos, med inslag av rosa. Två lådor blir sängar och kök och stenar i skogen. En slags fondtapet av en björkskog gör att man knappt märker att man är inomhus.
Och det bästa betyget? Det är att det är nästan dödstyst i salongen. Det är inte lätt för en treåring att sitta stilla i en halvtimme. Ibland ropas det förstås:
”Han är under sängen!” eller ”Det finns inga spöken!” eller ”Plättar är gott!”, men för det mesta är det tyst. Förutom flickan som gråter, då. Men hon slutar, när Panda kommer fram till Kanin, stoppar om hen och ger hen en liten pandabjörn och berättar att det inte finns några spöken. Kanin är nästan inte rädd för någonting, förutom livsfarliga spöken och läskiga ljud. Panda är rädd för det mesta, men inte för spöken, för dom finns inte, ju, nämligen.
Efter föreställningen delar Panda och Kanin ut affischer till alla vuxna. Alla vuxna med barn, vill säga. Jag behöver ingen, för jag är en stor pojke.
Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4295:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar