 |
| Mod eller Dumhet? |
Av flyern förväntar jag mej en afton med Edith Piaf. Det krävs mod att rippa en filmaffisch rakt av. Eller dumhet. Efter föreställningen är jag fortfarande inte säker.
Vi sitter i ett rum bakom Orionteaterns bar. Det är deras lilla scen, som jag aldrig ens hört talas om. Det är en väldigt bra lokal, som gjord för en cabaret eller en uppsättning av Cats. Det luktar gammal vind och känns verkligen som en dammig, fuktskadad industrilokal, vilket jag antar att det är. Det känns som om det borde spöka, eller åtminstone ha en nunna inmurad i väggen.
På ett podie står ett piano, några pallar och ett mickstativ. Några gradänger längre bak, men jag och min kompis Protanomaly sitter vid caféborden längst fram. Värmeljusen fladdrar och flimrar. Han äter jordnötter. Vi dricker kaffe. Vi borde satsat på vin.
Det första jag slås av är hur lik hon är Emma Thompson. Och Kristen Wiig. Man hoppas att hon ska vara rolig. Man inser ganska snart att det inte är den typen av show.
Hon är klädd i svart dräktjacka i smokingsnitt, en svart, glittrig ärmlös topp, svarta byxor och väldigt högklackade stövletter med öppen tå. Ett gnistrande armband. Dinglande örhängen. Det mörka, axellånga lockiga håret är liksom ofriserat.
Hennes pianist är också klädd i svart, men med bruna argyle-mönstrade strumpor. En plånbok tittar upp ur hans bakficka.
Hon berättar att vi i minnesbilder utan särskild ordning ska få se hennes väg som artist, ”En skådis resa in i ljuset”. Det låter lite religiöst, och samtidigt tänker jag på Potergeist där dom skriker till Carol Anne, fångad i teven, att inte gå in i ljuset.
Låtvalet är mycket bra. Många är mina personliga favoriter. Hennes röst låter skolad, och påminner lite om hur man lät på svensktoppen under 60-talet.
Vi får höra korta anekdoter ur hennes liv, följt av en sång, ofta med introduktionen:
”Sagan om - ” och så orden för just vad den här sången symboliserar i hennes livs. Hon berättar till exempel om att när hon spelade Sally Bowles i Cabaret i Malmö hade hon en kärleksaffär med mannen som spelade hennes Cliff, och liksom rollen kom han sen ut som gay. "Sagan om Sally och Cliff" proklamerar hon, och sjunger en sång ur Cabaret. Det är ett mycket bra grepp, men jag behöver mer information. Jag får veta tillräckligt för att döma, men inte nog för att bedöma.
Under föreställningen är jag full av frågor: Blev hon påkörd av taxibilen? Är hon alkoholiserad? Tog nån emot henne när hon trillade av stegen? Är alla hon träffar idioter?
Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn.
”Padam-padam-padam.”
”Vem där?”
”Edith”
”Edith vem?
”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”
Jag tror att det finns en väldigt intressant historia inbäddad i den här showen, men det är inte den vi får se. Det känns som om hon döljer för mycket. Det blir varken berättelsen om hennes liv eller berättelsen om hennes karriär. Vi får veta för lite. Det lilla vi får veta låter fascinerande, men ingenting följs upp. Alla möten leder kanske någonstans, men jag ser inte sambanden. Hon har jobbat med dom stora, och med dom väldigt små, men jag förstår inte vad hon tycker hon har lärt sej, vad hon har kommit fram till. Jag känner henne nästan lika lite efter showen som jag gjorde innan den började.
Fribiljett, tack Staffan. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4295:-
Gillade du det här kanske du också gillar:
"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Rösten i ditt öra viskar:
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."
Låter det intressant? Här är resten:
"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."
Låter det intressant? Här är resten:
"Lars Wallin, som jag tycker vanligtvis gör stilrena balklänningar, såna där som man tänker sej att prinsessor eller blivande brudar tar på sej när det verkligen ska till, har här lyckats få på Jill en humoristisk kollektion av 80-talsretro och country-kitsch. Det är fransar och fjädrar och stövletter och strass. Allting klär en skönhet."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/jill-johnson-pa-hamburger-bors-ide-och.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar