Minst En Gång i Veckan: Nyskrivet

Visar inlägg med etikett Nyskrivet. Visa alla inlägg

fredag 24 mars 2023

PÅ TAL OM SPÅNGS ORKESTERS "DÖ HÅRT" #minstengångiveckan #underhållnings...

Så, I DÖ HÅRT möter vi de traumatiserade skådespelarna Maja och Elinor. De klarar inte av att se vissa typer av våld på tv, film och teater. Men nu ska det bli ändring på det. Genom att fullt ut hänge sig åt stuntkoreografier, actionromantik och humor gör de upp med, och återerövrar underhållningsvåldet en gång för alla. Det är tanken i alla fall. Kommer de att lyckas och bli fria från sitt trauma? Genom historien och samtiden har debatter om videovåld, publika avrättningar och gangster-rap cirkulerat kring hur vi påverkas av våld som underhållning. DÖ HÅRT vrider på perspektivet och belyser hur de som upplevt eller bevittnat våldsamma händelser hanterar våld i fiktionen. Med inspiration från allt från actionfilm till traumaforskning har Spångs Orkester skapat en föreställning för alla oss som inte kan slappna av på teatern, som bara väntar på att återuppleva sitt trauma. För alla oss som som måste snabbspola, titta bort eller lämna rummet när vi ser underhållningsvåld. För alla oss som älskar action och vill återta det. Dö hårt är för oss! Regi: Jenny Salomonsen Manus: Elinor Forsheden Sidoli, Maja Frykberg Andersson, Jenny Salomonsen Medverkande: Maja Frykberg Andersson, Elinor Forsheden Sidoli Stuntkoreografi: Oskar Löfkvist Scenografi: Cajsa Oscarsson Musikkomposition: Johanna Kalliokulju Kostym: Ulrika Lindquist Ljus: Kajsa-Sara Hogenlid Ljud: Robert “Printa” Larsson Grafisk design: Anna Frykberg Källåker Producent: Elinor Forsheden Sidoli, Maja Frykberg Andersson Premiär den 23 Mars på Kulturhuset Stadsteatern Kilen Spelas på Ö2 i april #Regi: @jennysalomonsen #Manus: @ElinorForshedenSidoli, @MajaFrykbergAndersson, @JennySalomonsen #Medverkande: @MajaFrykbergAndersson, @ElinorForshedenSidoli @Stuntkoreografi: @lofkvist #Scenografi: @cajsa.oscarsson #Musikkomposition: @johannakalliokulju #Kostym: #UlrikaLindquist #Ljus: @kajsasara.lightingdesign #Ljud: #Robertlarsson #Grafiskdesign: @frykberget #Producent: @ElinorForshedenSidoli, @frykochberg #Premiär den 23 Mars @kulturhusetstadsteatern #Kilen Spelas på @o2scenkonst i #april @spangsorkester @kulturhusetstadsteatern #döhårt #premiär #underhållningsvåld #teater #dramatik #svenskdramatik #spångsorkester

DÖ HÅRT APPLÅDTACK #döhårt #teater #spångsorkester #stockholm #underhåll...

måndag 24 oktober 2016

KOM UT, på Moment:teater, föreställning 76, 4/10 2016.

Av och med Oskar Sternulf, Regi: Conny Hoberg, Inspirerad av Anders Öhrmans bok "Komma Ut”

Loving you is not a choice,

It's who I am.

Loving you is not a choice

And not much reason to rejoice,

But it gives me purpose

Gives me voice to say to the world:

This is why I live

You are why I live.

Loving you is why I do

The things I do

Loving you is not in my control.

But loving you, I have a goal

For what's left of my life...

I would live,

And I would die for you.

Loving You,

ur PASSION

Text och musik: Stephen Sondheim.

Det är inte varje dag man hamnar på en ny teater. Eller, i en ny salong, i alla fall. Inte ny som i sprillans ny, utan ny, för mej. Visserligen händer det, ibland, att jag hamnar någonstans där jag inte tidigare varit, men det händer mer och mer sällan, ju mer jag går på ställen där jag aldrig tidigare varit.

Visste du att man har tre scener på Moment:teater? Jag kände till två: den stora, och så den pyttelilla, i skrubben under trappan, men jag hade ingen aning om att det fanns en till.

Det är en gråtråkig höstkväll i Gubbängen. Eftersom sommarvärmen dröjer kvar, är löven ännu gröna, så det plöstliga mörkret gör att man upplever det som om klockan är mer än den verkligen är. Jag har cyklat från Midsommarkransen, lyssnande på en podcast jag nyligen upptäckt: Living the Dream, With Rory O'Malley, du vet han från BOOK OF MORMONS, han som sjöng sången Turn it Off, som handlar om att stänga av sin jobbiga känslor, som till exempel homosexualitet, han som gör kungen i HAMILTON på Broadway, nu? Han som var den denivit-vita, klorinbleka sångaren i den "färglösa" versionen i Cadillac Car ur filmversionen av DREAMGIRLS?

Jag beställer en kaffe och en macka - deras mackor är att rekommendera, jag tror dom häller lite olivolja på dom - och slår mej ner vid mina bekanta, Jennie Blåtå och hennes flickvän som oberoende av mej också har hittat hit.

Vi ska se en föreställning med gaytema, vilket klart och tydligt går att avläsa på den publika demografin.

Jag hade en bekant, Ragnvald Ysterbuske, som bara gick på film eller teater som hade gaytema. Han kunde sträcka sej så långt att han gick om han visste att det bjöds på manlig nakenhet. Vilket i mitten av 90-talet betydde att han ganska ofta satt hemma. Eller, nej, jag ljuger, Ragnvald var typen som stod och hängde i en gaybar, någonstans i Stan, alla dar i veckan.

Det är nog lite så här också tror jag. Moment:teater har fått en ny, mycket tillfällig, publik, tack vare föreställningens tema, och - misstänker jag - tack vare att huvudrollsinnehavaren är en synnerligen fotogenisk ung man, av den typen vissa andra män har våta, dag- eller önskedrömmar om. Som Dorothy Parker skrev i sin novell Dusk before Fireworks:

”Han var verkligen en mycket stilig ung man, som gjord för att ofredas.”

Jennie Blåtå, hennes flickvän och jag pratar så mycket att jag knappt hinner få i mej min smörgås, ännu mindre dricka ur mitt kaffe, innan det är dags att gå in.

Jag antar att det är till den stora salongen vi ska, och när jag kollar runt i foajén tänker jag att det kommer nog att bli lite tomt, vi är inte så många här; bara ett gäng mer eller mindre medelålders bögar, två eller flera flator, och några andra, lite osorterade personer.

Men det visar sej att vi visserligen ska in i stora salongen, men vi ska vidare, upp till vad jag tror kanske varit projektorrummet, eller balkongen, för visst brukade väl det här vara en biograf, en gång i tiden?

Ett stort vitt rum, avlångt, med en vanlig dörr i fonden. Lite som en blackbox, men mycket ljusare.

Detta är en monolog som bygger på Anders Öhrmans bok ”Komma ut.” Dramatiserad av aktören själv. Eller agerad av dramaturgen, skulle man också kunna säga.

Jag har inte läst Öhrmans bok, men vad jag förstår är det en slags intervjubok: han har frågat folk hur det gick till när dom kom ut.

Föreställningen, tror jag, är i första hand är riktad till skolungdomar, och som sådan kanske det är bra att den innehåller så få konflikter. Huvudpersonen kommer ut för sin syster, bror och far och kompis, och stöter inte på problem, förutom hos sin mamma och sin religiösa moster, och kanske är det bra, att elever ser att andra personer inte upplever homosexualitet som ett problem, men för en annan publik blir det lite enformigt och något ointressant. Kanske har alla historier i förlagan ett lyckligt slut, kanske har dramatikern bara valt ut de lyckliga, men - jag kan säga det, för jag är en - för att vara ett gay-verk innehåller den väldigt lite dra-a-ma!!!

Första delen av föreställningen går liksom åt till att beta av ut-kommandet för person efter person, och från att i början varit rädd för hur konfliktspäckat, pretentiöst och tragiskt varje möte skulle bli, sitter jag efter en stund och välkomnar tanken på en homofob, för berättelsen behöver något. Drama bygger liksom på konflikter.

I mitt minne av den delen av pjäsen ser det ut lite såhär:

”Syrran, jag är bög.”

””Det visste jag redan.”

”Brorsan, jag är bög.”

”Jag älskar dej ändå!”

”Pappa, jag är bög.”

”Jag står bakom dej till hundra procent. Du är min son, och kommer alltid att vara det.”

Kanske hade man kunnat klämma in konflikten i huvudpersonens inre, och låtit honom brottas med sin egen rädsla, eller kanske välja lite andra historier, där personerna på något sätt har en konflikt, eller något att övervinna. Kanske hade man kunnat använda sej av en sekundär historia, att det hela utspelade sej under jul, eller ett födelsedagsfirande, eller något som gör historien större, mer laddat, mer angelägen.

Pjäsen är lugnt, nästan långsamt berättad. Man har valt en spelstil där berättaren, som spelar alla personerna, först gestaltar personen, sen börjar spela, och sist talar. Och det blir lite segt, efter en stund. bJag tror man har mycket att vinna på att speeda upp förloppet, det räcker med att göra en grov skiss av personen en första gång, sen hänger vi med, tror jag.

I praktiken ser det ut såhär: säg att man ska föreställa en brevbärare. Okej, han har en väska, som hänger över vänstra axeln, ner på högra sidan, men som han också håller under botten på, med höger hand, vilket gör att han krummar lite.

HUVUDPERSONEN: (Framåtlutade, som om han pratar med en kortare person:) Hej, brevbärare, jag är bög!

HUVUDPERSON: (Vänder på sej, så att han nu är vänd åt andra hållet, krummar, greppar ”väskremmen” över bröstet med vänster hand, fattar under ”väskan” med den högra, knäar, lite, tittar mot den plats där HUVUDPERSONEN förväntas stå, tittar upp, lite, eftersom han är kortare, gör en grimas, som om han har svårt att höra:)

SOM BREVBÄRAREN: Va?

HUVUDPERSON: (Vänder på sej, så att nu är vänd åt andra hållet, sträcker på sej, och lutar sej framåt, som om man pratar med en kortare person:) Jag är bög!

SOM BREVBÄRAREN: Jaha, vad är det för konstigt med det då; jag har snaskat kotte sen eldkvarn brann!

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5929:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PASSION, på Spira på Smålands Musik och Teater i Jönköping:

"Vet ni egentligen hur långt det är dit? SMS:ade min kompis Skäggige Skalman som svar på mitt meddelande ifall han ville följa med.

”Han undrar om vi vet hur långt det är till Jönköping,” sa jag till Patti-Li Leuk, som satt uppkopplad via Facetime. ”Tycker han att det är för långt dit, tror du?”

”Ja, det kan han nog tycka,” svarade Patti-Li, som tillfälligt försvunnit ur bild. Han höll på att laga något lunchigt, och det smattrade från stekpannan i bakgrunden. ”Det är ganska långt.”

”Längre än till Öland?”

”Nej.”

Det är längre till Öland, SMS:ade jag tillbaka, och indikerade med detta våra Ölandsresor som vi gör en gång om året.

Patti-Li dök upp igen, med en tallrik som han satte ner utom synhåll. Glufs, glufs, glufs.

Men ni ska tillbaka också, svarade Skäggige Skalman.

”Han säger att vi ska tillbaka också,” upprepade jag, lite som dom där personerna på rymdskepp som bara läser vad som står på skärmen, och lämnar de verkliga besluten till de mer kompetenta.

”Vi fixar det,” betryggade Patti-Li, med munnen full av någonting stekt.

Vi fixar det, SMS:ade jag.

Lycka till, svarade han.

Det var så det kom sej att Skäggige Skalman inte såg Stephen Sondheims musikal PASSION. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/passion-spira-smalands-musik-och-teater.html

MARATONDANSEN på Kulturhuset Stadsteatern:

"Och här är vad jag menar med att kassakvinnan gjorde precis rätt: Det hade varit väldigt lätt att ta mitt aggressiva, desperata, irriterade humör och bara spegla det: att anta en snipig attityd och klart och tydligt visa att hon bara var där för att sälja biljetter, inte lyssna på mitt gnällande, och att hon inte var ansvarig för biljettautomaten.

Men hon agerade precis som hon gått en kurs i krishantering: hon lyssnade på mitt klagande, tog in, höll med, beklagade, och sålde mej en biljett."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/maratondansen-stadsteatern.html

THE PHANTOM OF THE OPERA, på Cirkus:

"Jag satt på allvar och funderade på vad man skulle göra med scenografin när den här föreställningen lades ner. Och vad jag i såna fall skulle försöka få med mej hem, om det nu visade sej att allt hamnade i containers, på väg till tippen.

Det såg ut som om den där förgyllda skulpturen av lyckliga, halvnakna damer som smektes av muskulösa, maskbärande herrar, som hängde högst upp i mitten av prosceniet, precis skulle kunna passa in i mitt vardagsrum. Om jag slängde ut antingen bokhyllorna eller teak-sideboardet."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/the-phantom-of-opera-cirkus.html

fredag 4 mars 2016

AMERICAN HOTEL, publikrep, Kultuhuset Stadsteatern, föreställning 19 29/2 2016

Av Sara Stridsberg, Regi Ingela Olsson, Scenografi och ljus, Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Mask Anna Jensen Arktoft, med Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase, Anders Johannisson.

You've hurt my heart a lot it's true

But I'm not angry, I just feel sorry for you

So when your cheatin' days are over

I don't want you to come runnin', don't come runnin' back to me

You're gonna be sorry, just you wait and see

Oh, one day you'll wake up and cry out, yeah, for me

Then you'll have a chance to meet life face to face

And search for peace of mind but find that it's no place

I still love you I confess but I've got to think of my own happiness

So when you're cheatin' days are over

Don't come runnin' back to me

I said don't come runnin'

No, don't come runnin' back to me

Don’t Come Running Back To Me

av WASHINGTON, DINAH/JOHNSON, FREDDY/WOODS, PEARL

Madeline Wickham har skrivit ganska många böcker under pseudonymen Sophie Kinsella, och några av dom, en hel serie, faktiskt, handlar om en kvinna som har lite svårt att sluta shoppa. Hon är en shopaholic, och du har säkert sett någon av böckerna i nån second handbutik, för det här är inte böcker man vill spara och läsa igen. Confessions of a Shopaholic är kanske den mest kända. Den kom ut i den svenska bokhandeln 2001, under den kommersiellt katastrofala titeln En köpgalen kvinnas hemliga liv, för att senare ges ut igen under den lite mer säljande titlen: En Shopaholics bekännelser.

Jag har läst några av böckerna, och ganska ofta brukar det sluta med att jag dänger iväg boken över rummet, i frustration, irritation och aversion. Sen går det några timmar, och jag så plockar jag upp boken igen, och försätter läsa, motvilligt.

Bokens hjältinna är nämligen väldigt enerverande. Det är något fel på hennes konsekvenstänkande. Hon är oförmögen att ta ansvar för sina handlingar, och för mej, som är något av ett kontrollfreak, är det som naglar på en griffeltavla, eller som stanniol och amalgam.

Jag känner såna här kvinnor. Eller, brukade känna såna här kvinnor. Det blev för frustrerande i längden. Dom är fascinerande, ur ett rent kliniskt perspektiv, men det kostar mer än det smakar, i verkliga världen. Det verkar som om hela deras funktion är att skapa problem, göra felaktiga val, att aldrig lära sej av sina misstag. Dom saknar mål, motiv och motivation.

Ibland undrar jag vart dom har tagit vägen, eller om dom fortfarande hänger i barerna jag har övergivit, alkoholfeta, nikotinrynkiga, rufsiga och tilltufsade.

På den tiden, i slutet av åttiotalet, drev dom omkring på Söder, var charmigt sunkiga, sega, och sömniga. Dom var inte det första du lade märke till när du kom in på ett ställe, men dom närmade sej långsamt, planlöst, som katter på promenad, väntande på att något skulle hända, på det där som Tennessee Williams kallade:

”…the kindness of strangers.”

Ganska många av mina ungdomskvällar har slösats bort, drickande öl, rökande cigg och lyssnande till monologer av typen:

”… och så frågade jag killen med skägget om han kunde visar mej resten av lägenheten, och när vi kom in i sovrummet så ville jag testa hur det var att kyssa honom, för typ man kan säga mycket om en kille baserat på det sätt han kysser, tycker, och så, typ, började vi ha sex, men så kom hans tjej in. Sa jag att han var ihop med hon som bjudit in mej? Hon som var chef där jag provjobbade? I alla fall: hon blev skitsur, riktigt vansinnig, alltså, överreagerade totalt, och slängde ett glas vin i ansiktet på mej, och våld är aldrig svaret, så att jag tappade ena linsen, och blusen jag lånat av syrran blev helt rödfläckig, och den var typ hennes favoritblus, eftersom den varit mormors, och hon hade sagt att jag inte fick använda den, men jag ville bara låna den lite, det var ju inte meningen att det skulle komma vin på den, alltså, och det var ju inte jag som hällde vinet, så egentligen var det inte mitt fel, eller hur, det var en olycka: jag blev utsatt före ett övergrepp, kan man säga? Så bad hon mej dra åt helvete, och ville att jag skulle lämna deras lägenhet, och skrek att jag förstört hennes förlovningsfest - både det där med akvariet och så det här med hennes kille - men jag hade inga pengar, så jag frågade om jag kunde låna några hundra av henne, till taxi in till stan, för det var egentligen en ganska seg fest, och att hon kunde typ få tillbaka dom dagen efter, på jobbet, men hon sa att om hon såg mej i butiken igen skulle hon slå in mina tänder, vilket jag tycker var helt fel, eftersom man måste kunna skilja på jobb och fritid, tycker jag, och det kändes skitjobbigt för mej, eftersom jag hade räknat med dom där pengarna jag trodde jag skulle tjäna när jag bestämde med Lemona att vi skulle åka till Gotland i sommar, och hon hade redan lagt ut för mej, av pengar som hon lånat av sin brorsa, som behövde dom till sin hyra.”

Känns typen igen?

Ticket Master har en förmåga att liksom försvinna när han inte tycker att en föreställning är intressant, vilket gör att han ofta har många frågor efteråt:

”Varför hette den American Hotel?” frågar han, när vi kommer ut i foajén.

Jag har inte den lyxen av att kunna tona bort: jag kan aldrig sova på plan, och på teater har jag svårt att inte följa med och försöka förstå:

”Det var ju det hotellet hennes mamma jobbade på, där hon kände det som att hon missat att städa ett rum?”

”Hennes mamma?”

”Hon som dog i cancer?”

”Gjorde hon?”

”Ja, hon som spelades av Ann-Sofi Rase?”

”Ja, just det, hon var ju med. Vilket slöseri. Och Anders Johannisson tycker jag om: han var strålande som Hertingen av Buckingham i DE TRE MUSKETÖRERNA. Jag fattade inte vad han skulle vara här?”

”Han var hennes pappa?”

”Var det hennes pappa?”

”Japp.”

”I blottarrock?”

”Ja.”

Jag är glad att han inte frågar mej varför pappan, som skulle föreställa en ganska rigid och religiös man, var klädd som en lodis. Kanske var det för att allt berättades i en tillbakablick, som ett minne, och det är så huvudrollen, den väldigt irriterande kvinnan, mindes honom. Kostymerna över lag, är ganska anonyma, mycket hoodies, och dom är förvånansvärt hela och rena i en värld där tvättmaskiner, elektricitet och rinnande vatten inte verkar vara vanligt. Scenografin och ljus är kanske det jag känner störst dragning till, av alltihop. Dom ger en känsla av damm och förfall, av byggnader som inte åldras med värdighet, av dom där platserna som dyker upp om man skriver in abandoned i sökfältet på Pinterest.

Vi är på Kulturhuset Stadsteatern, och ser det första publikrepet av Sara Stridsbergs AMERICAN HOTEL. Jag vet inte mycket om författaren, förutom att hon alltid ler lite mystiskt på alla bilder jag hittar, och aldrig visar sina tänder. För några månader såg jag hennes version av Grey Gardens, i KONSTEN ATT FALLA.

Jag föll inte.

”Varför utspelade den sej i Detroit?” fortsätter Ticket Master, när jag kränger på mej min jacka, och lindar på mej min brandgula halsduk.

Jag biter mej i läppen, funderar, och pustar lite som en trumpetare som värmer upp: ”Kanske för att det är lättare att skriva om något långt bort, nåt nån annanstans? Man kan fantisera mer, och behöver inte ta ansvar?”

”Men varför just Detroit?”

”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”

Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”

Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.

Det handlar som sagt om ett Detroit i förfall, och om människorna som av någon anledning lever där, som valt att leva där, och som fortsätter stanna där. För det är ju inte så att resten av USA ligger i ruiner. Man kan ge sej av, man kan söka sej bort.

Det är ganska svårt att föreställa sej en hel stad i konkurs. Det blir lite som Flykten Från New York, eller Mad Max, eller nån annan domedagssaga, blandad med någon slags orealistiskt drömvärld. Det är nog inte meningen att vi ska gräva så mycket i jakten på logik, även om den name-droppas en massa detroitiska gatunamn, som för att verkligen poängtera att detta händer på en plats som verkligen finns.

Nånstans har jag läst, tror jag mej minnas, att Tennessee Williams har sagt att han måste vara fysiskt attraherad av åtminstone en karaktär när han skriver något. Kanske var det inte han som sa det, och kanske var det inte så han sa det, men det är i alla fall lite så jag känner när jag sitter i en teatersalong: man behöver kanske inte vara fysisk attraherad, men man måste vara intresserad av en karaktär för att vilja följa med på resan. Och om man inte förstår personen, eller förstår vilken väg den försöker ta, då är det lite bäddat för en kväll fylld av frustration.

Här finns inte en karaktär jag sympatiserar med, och jag vet inte om det är med flit, eller förväntas jag på något sätt känna något för huvudrollen, den alkade kvinnan som liksom bara driver runt, som blir ihop med en mindre framgångsrik fotograf, börjar vänstra med hans tvillingbror, en mycket mer framgångsrik fotograf, blir med barn med den sistnämde, lämnar den försnämnde, lämnar sitt barn hos den sistnämnde, lämnar honom, går tillbaka till den förstnämnde, som ber henne skjuta honom, den förstnämde, skjuter honom, men lyckas inte döda honom, och när han säger att han inte vill dö, kontaktar hans tvillingbror, den sistnämnde, som erbjuder sej att ta på sej skulden för mordet, och lämnar barnet hos modern? För ett barn har det ju alltid bättre hos mamman?

Hon irriterar mej bara, kort och gott.

Regin verkar - och detta är första publik, så mycket kan och kommer nog att hända innan premiären - mer ha lagt krut på att göra karaktärerna så diffusa och obestämbara som möjligt, och tänker att det nog ska göra dom mer fascinerande. Men jag vill förstå, för att känna att kvällen har gett mej något.

Nån säger att man är älskar någon, och jag fattar inte varför. Nån annan säger att man inte älskar någon, och det har jag lättare att förstå. Känslor verkar vara viktigare än verkligheten.

När det blir för statiskt, för mycket likt en bok istället för dramatik, försöker man få lite schwung i rummet genom att låta skådisarna springar runt, runt, runt. Jag förstår varför kvinnan springer, det ska liksom vara hennes grej, men hennes döda mamma, och hennes döda pappa, varför kutar dom?

Skådisarna är - som vanligt - bra mycket bättre än vad som krävs.

I nån av joggingrundorna sitter jag och tänker på hur underbart det här skulle kunna ha varit om det hade skrivits av Tennesse Williams, eller om man helt enkelt bara hade satt upp hans THE NIGHT OF THE IGUANA, eller SUDDENLY LAST SUMMER, eller ORPHEUS, DESCENDING. Jag tänker på hur bra han skrev om undergång och hur fantastiskt han vävde ihop realism och fantasi. Jag förstår att man på Kulturhuset Stadsteatern vill få in flera produktioner med pjäser skrivna och regisserade av kvinnor, men kunde man då inte välja verk med fler stora, intressanta kvinnoroller? Även här, i en pjäs skriven och regisserad av kvinnor, är männen i majoritet. En bög, död, missbrukare borde väl ha nån slags rätt att kvotera sej upp på scenen? Speciellt som hans kvinnoroller är oändligt mycket mer intressanta.

Men kanske är det bara så enkelt att det Sara Stridsberg vill säga, är inget jag vill höra?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

LUNCHKONSTERT PÅ KULTURAMA:

Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.

Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.

Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html

C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:

Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.

Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html

SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:

"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/salong-hallwyl-en-afton-med-italiensk.html