KOM UT, på Moment:teater, föreställning 76, 4/10 2016.

Av och med Oskar Sternulf, Regi: Conny Hoberg, Inspirerad av Anders Öhrmans bok "Komma Ut”

Loving you is not a choice,

It's who I am.

Loving you is not a choice

And not much reason to rejoice,

But it gives me purpose

Gives me voice to say to the world:

This is why I live

You are why I live.

Loving you is why I do

The things I do

Loving you is not in my control.

But loving you, I have a goal

For what's left of my life...

I would live,

And I would die for you.

Loving You, 

ur PASSION

Text och musik: Stephen Sondheim. 

Det är inte varje dag man hamnar på en ny teater. Eller, i en ny salong, i alla fall. Inte ny som i sprillans ny, utan ny, för mej. Visserligen händer det, ibland, att jag hamnar någonstans där jag inte tidigare varit, men det händer mer och mer sällan, ju mer jag går på ställen där jag aldrig tidigare varit.  

Visste du att man har tre scener på Moment:teater? Jag kände till två: den stora, och så den pyttelilla, i skrubben under trappan, men jag hade ingen aning om att det fanns en till. 

Det är en gråtråkig höstkväll i Gubbängen. Eftersom sommarvärmen dröjer kvar, är löven ännu gröna, så det plöstliga mörkret gör att man upplever det som om klockan är mer än den verkligen är. Jag har cyklat från Midsommarkransen, lyssnande på en podcast jag nyligen upptäckt: Living the Dream, With Rory O'Malley, du vet han från BOOK OF MORMONS, han som sjöng sången Turn it Off, som handlar om att stänga av sin jobbiga känslor, som till exempel homosexualitet, han som gör kungen i HAMILTON på Broadway, nu? Han som var den denivit-vita,  klorinbleka sångaren i den "färglösa" versionen i Cadillac Car ur filmversionen av DREAMGIRLS?

Jag beställer en kaffe och en macka - deras mackor är att rekommendera, jag tror dom häller lite olivolja på dom - och slår mej ner vid mina bekanta, Jennie Blåtå och hennes flickvän som oberoende av mej också har hittat hit. 

Vi ska se en föreställning med gaytema, vilket klart och tydligt går att avläsa på den publika demografin. 

Jag hade en bekant, Ragnvald Ysterbuske, som bara gick på film eller teater som hade gaytema. Han kunde sträcka sej så långt att han gick om han visste att det bjöds på manlig nakenhet. Vilket i mitten av 90-talet betydde att han ganska ofta satt hemma. Eller, nej, jag ljuger, Ragnvald var typen som stod och hängde i en gaybar, någonstans i Stan, alla dar i veckan. 

Det är nog lite så här också tror jag. Moment:teater har fått en ny, mycket tillfällig, publik, tack vare föreställningens tema, och - misstänker jag - tack vare att huvudrollsinnehavaren är en synnerligen fotogenisk ung man, av den typen vissa andra män har våta, dag- eller önskedrömmar om. Som Dorothy Parker skrev i sin novell Dusk before Fireworks: 

”Han var verkligen en mycket stilig ung man, som gjord för att ofredas.”

Jennie Blåtå, hennes flickvän och jag pratar så mycket att jag knappt hinner få i mej min smörgås, ännu mindre dricka ur mitt kaffe, innan det är dags att gå in. 

Jag antar att det är till den stora salongen vi ska, och när jag kollar runt i foajén tänker jag att det kommer nog att bli lite tomt, vi är inte så många här; bara ett gäng mer eller mindre medelålders bögar, två eller flera flator, och några andra, lite osorterade personer. 

Men det visar sej att vi visserligen ska in i stora salongen, men vi ska vidare, upp till vad jag tror kanske varit projektorrummet, eller balkongen, för visst brukade väl det här vara en biograf, en gång i tiden? 

Ett stort vitt rum, avlångt, med en vanlig dörr i fonden. Lite som en blackbox, men mycket ljusare. 

Detta är en monolog som bygger på Anders Öhrmans bok ”Komma ut.” Dramatiserad av aktören själv. Eller agerad av dramaturgen, skulle man också kunna säga. 

Jag har inte läst Öhrmans bok, men vad jag förstår är det en slags intervjubok: han har frågat folk hur det gick till när dom kom ut. 

Föreställningen, tror jag, är i första hand är riktad till skolungdomar, och som sådan kanske det är bra att den innehåller så få konflikter. Huvudpersonen kommer ut för sin syster, bror och far och kompis, och stöter inte på problem, förutom hos sin mamma och sin religiösa moster, och kanske är det bra, att elever ser att andra personer inte upplever homosexualitet som ett problem, men för en annan publik blir det lite enformigt och något ointressant. Kanske har alla historier i förlagan ett lyckligt slut, kanske har dramatikern bara valt ut de lyckliga, men - jag kan säga det, för jag är en - för att vara ett gay-verk innehåller den väldigt lite dra-a-ma!!! 

Första delen av föreställningen går liksom åt till att beta av ut-kommandet för person efter person, och från att i början varit rädd för hur konfliktspäckat, pretentiöst och tragiskt varje möte skulle bli, sitter jag efter en stund och välkomnar tanken på en homofob, för berättelsen behöver något. Drama bygger liksom på konflikter. 

I mitt minne av den delen av pjäsen ser det ut lite såhär:

”Syrran, jag är bög.”

””Det visste jag redan.”

”Brorsan, jag är bög.”

”Jag älskar dej ändå!”

”Pappa, jag är bög.”

”Jag står bakom dej till hundra procent. Du är min son, och kommer alltid att vara det.”

Kanske hade man kunnat klämma in konflikten i huvudpersonens inre, och låtit honom brottas med sin egen rädsla, eller kanske välja lite andra historier, där personerna på något sätt har en konflikt, eller något att övervinna. Kanske hade man kunnat använda sej av en sekundär historia, att det hela utspelade sej under jul, eller ett födelsedagsfirande, eller något som gör historien större, mer laddat, mer angelägen. 

Pjäsen är lugnt, nästan långsamt berättad. Man har valt en spelstil där berättaren, som spelar alla personerna, först gestaltar personen, sen börjar spela, och sist talar. Och det blir lite segt, efter en stund. bJag tror man har mycket att vinna på att speeda upp förloppet, det räcker med att göra en grov skiss av personen en första gång, sen hänger vi med, tror jag. 

I praktiken ser det ut såhär: säg att man ska föreställa en brevbärare. Okej, han har en väska, som hänger över vänstra axeln, ner på högra sidan, men som han också håller under botten på, med höger hand, vilket gör att han krummar lite. 

HUVUDPERSONEN: (Framåtlutade, som om han pratar med en kortare person:) Hej, brevbärare, jag är bög!

HUVUDPERSON: (Vänder på sej, så att han nu är vänd åt andra hållet, krummar, greppar ”väskremmen” över bröstet med vänster hand, fattar under ”väskan” med den högra, knäar, lite, tittar mot den plats där HUVUDPERSONEN förväntas stå, tittar upp, lite, eftersom han är kortare, gör en grimas, som om han har svårt att höra:) 

SOM BREVBÄRAREN: Va?

HUVUDPERSON: (Vänder på sej, så att nu är vänd åt andra hållet, sträcker på sej, och lutar sej framåt, som om man pratar med en kortare person:) Jag är bög!

HUVUDPERSON: (Vänder på sej, så att han nu är vänd åt andra hållet, krummar, greppar ”väskremmen” över bröstet med vänster hand, fattar under ”väskan” med den högra, knäar, lite, tittar mot den plats där HUVUDPERSONEN förväntas stå, tittar upp, lite, eftersom han är kortare:) 

SOM BREVBÄRAREN: Jaha, vad är det för konstigt med det då; jag har snaskat kotte sen eldkvarn brann!

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5929:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PASSION, på Spira på Smålands Musik och Teater i Jönköping:

"Vet ni egentligen hur långt det är dit? SMS:ade min kompis Skäggige Skalman som svar på mitt meddelande ifall han ville följa med. 

”Han undrar om vi vet hur långt det är till Jönköping,” sa jag till Patti-Li Leuk, som satt uppkopplad via Facetime. ”Tycker han att det är för långt dit, tror du?”

”Ja, det kan han nog tycka,” svarade Patti-Li, som tillfälligt försvunnit ur bild. Han höll på att laga något lunchigt, och det smattrade från stekpannan i bakgrunden. ”Det är ganska långt.”

”Längre än till Öland?”

”Nej.”

Det är längre till Öland, SMS:ade jag tillbaka, och indikerade med detta våra Ölandsresor som vi gör en gång om året. 

Patti-Li dök upp igen, med en tallrik som han satte ner utom synhåll. Glufs, glufs, glufs. 

Men ni ska tillbaka också, svarade Skäggige Skalman.

”Han säger att vi ska tillbaka också,” upprepade jag, lite som dom där personerna på rymdskepp som bara läser vad som står på skärmen, och lämnar de verkliga besluten till de mer kompetenta. 

”Vi fixar det,” betryggade Patti-Li, med munnen full av någonting stekt.

Vi fixar det, SMS:ade jag.

Lycka till, svarade han.

Det var så det kom sej att Skäggige Skalman inte såg Stephen Sondheims musikal PASSION. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/passion-spira-smalands-musik-och-teater.html

MARATONDANSEN  på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Och här är vad jag menar med att kassakvinnan gjorde precis rätt: Det hade varit väldigt lätt att ta mitt aggressiva, desperata, irriterade humör och bara spegla det: att anta en snipig attityd och klart och tydligt visa att hon bara var där för att sälja biljetter, inte lyssna på mitt gnällande, och att hon inte var ansvarig för biljettautomaten. 

Men hon agerade precis som hon gått en kurs i krishantering: hon lyssnade på mitt klagande, tog in, höll med, beklagade, och sålde mej en biljett."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/maratondansen-stadsteatern.html

THE PHANTOM OF THE OPERA, på Cirkus:

"Jag satt på allvar och funderade på vad man skulle göra med scenografin när den här föreställningen lades ner. Och vad jag i såna fall skulle försöka få med mej hem, om det nu visade sej att allt hamnade i containers, på väg till tippen. 

Det såg ut som om den där förgyllda skulpturen av lyckliga, halvnakna damer som smektes av muskulösa, maskbärande herrar, som hängde högst upp i mitten av prosceniet, precis skulle kunna passa in i mitt vardagsrum. Om jag slängde ut antingen bokhyllorna eller teak-sideboardet."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/the-phantom-of-opera-cirkus.html