BULLETS OVER BROADWAY, Göta Lejon, föreställning 72, 7/9 2016.

Manus Woody Allen, Regi Emma Bucht, Svensk översättning Calle Norlén, Bearbetning Emma Bucht & Calle Norlén, Musikaliskt ansvarig/arrangör Kristofer Nergårdh, Koreograf Denise Holland Bethke, Scenografi Anna Asp, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask/perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Palle Palmé, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent, Kristjan Ragnar Kristjansson, Orkester Kristofer Nergårdh, Niklas Tinnborg, Pär Grebacken, Peter Fredman, Magnus Wiklund, Jakob Gudmundsson, Patrik Skogh, Anders Kotz, Andreas ”Habo” Johansson MED: Helen Sjöholm, Johan  Rheborg, Johan Rabaeus, Linus Wahlgren, Shima Niavarani, Andreas Nilsson, Per Svensson, Katrin Sundberg, Lisa Stadell, Henrik Johansson, Charlotte Zettergren us Eden, Hanna Leffler us Olive, Hanna Carlbrand, Maria Wulcan, Ulrika Ånäs us Ellen, Victor Molino Sanchez, Nils Sundberg us Julian Marx, Frank Sehlstedt us Warner Purcell, David Dalmo, Erik Höiby, Tommy Englund.

I may not live to see our glory

But i will gladly join the fight

And when our children tell our story

They'll tell the story of tonight

Let's have another round tonight

Raise a glass to freedom

Something they can never take away

No matter what they tell you

The Story of Tonight

ur HAMILTON

av Lin-Manuel Miranda. 

När jag hörde att Göta Lejon skulle sätta upp musikalen BULLETS OVER BROADWAY, tänkte jag: 

”Va? Det kommer aldrig att funka!”

När jag sen hörde att den skulle regisseras av Emma Bucht, tänkte jag, igen: 

”Va? Det kommer aldrig att funka!”

Och när jag hörde att Johan Rheborg skulle spela den steppande gangstern, mumlade jag, för mej själv:

”Han? Steppa? Det kommer aldrig att funka!”

Men det var när jag hörde att Helen Sjöholm skulle spela Diane Wiests roll, som teaterdivan Helen Sinclair, som jag sa, högt och tydligt:

”Jag älskar mänskan, men det här, det kommer aldrig att funka!”

Sen såg jag föreställningen, och ändrade mej.

Tillåt mej härmed att förklara, och i någon mån försvara, mina förutfattade meningar.

Bullets over Broadway, filmen, hade premiär 1994. Det var samma år som Stephen Sondheims och James Lapines musikal PASSION fick en Tony för bästa musikal, och ANGELS IN AMERICA vann för bästa pjäs. 

Diane Wiest vann en kvinnlig birollsostar för sin roll, men filmen i sej var inte ens nominerad. Vinnaren det året var Forrest Gump. Fyra Bröllop och en Begravning och Pulp Fiction var nominerade. Kanske är det för att jag börjar bli gammal, men visst känns det väl som om Bullets och Fyra Bröllop tillhör en helt annan filmgeneration än Forrest och Pulp? Jag menar äldre?

Tjugo år senare, 2014, hade en musikalversion av filmen premiär på St. James Theatre på Broadway, där SOMETHING ROTTEN nu spelar. Det året var A GENTLEMANS GUIDE TO LOVE AND MURDER den stora vinnaren, en musikal som jag såg i Karlstad 2015, som EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD. 

BULLETS nominerades till sex Tony Awards: Bästa manus, Bästa Manlig Biroll, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Koreografi och Bästa Orkestrering. Den vann inget. 

Jag hittade en bootleg av föreställningen på nätet, och jag var inte charmad. Det är inte direkt en historia som skriker sång och dans, och precis som i SUGAR, Jule Styne-musikalen som bygger på filmen Some Like It Hot, använder man sej av steppande gangstrar, något som liksom inte direkt gör dom hotfulla. Vilket dom borde vara, tycker jag. I alla fall i den här historien. GUYS AND DOLLS är en annan sak. 

Uruppsättningen regisserades av Susan Stroman, mest känd för att har regisserat Mel Brooks THE PRODUCERS, en produktion som gått till historien som den musikal som vunnit mest tony awards - 12 stycken. Och visst låter det som en superduperidé att låta henne tillsammans med författaren, Woody Allen, musikalisera ännu en filmkomedi? Jag hade hoppat på det tåget. 

Det stora problemet, för mej, låg, och ligger, i grundmanuset, inte i hur den har regisserats.

Det handlar om David Shayne, som 1929 är en ung dramatiker med två floppar bakom sej. En obegåvad dansös, Olive Neal, vill bli en respekterad stjärna, och övertalar sin pojkvän, gangstern Nick Valenti, att han ska finansiera hennes stora genombrott, och dom tar kontakt med en producent som rekommenderar Davids tredje pjäs, God Of Our Fathers, där det finns en liten roll åt Olive, som psykolog. Dom anställer den stora, något alkoholiserade stjärnan Helen Sinclair i huvudrollen, och sätter igång att repetera. Olive har en livvakt, Cheech, och allteftersom tiden går börjar han komma med förslag på hur man skulle kunna förbättra manuset, förslag som är så suveräna att pjäsen blir mycket bättre, och - eftersom alla utgår från att det är David själv som har skrivit dom - det kommer fram att ingen verkligen tyckt om originalet. Till slut har dom en verklig succé, det finns bara ett problem: Olive är en riktigt scen-sopa. Nåt måste göras.

Det handlar, för mej, om konst och kommers, och om att sälja ut, att inte lita på det man har. Davids pjäs kanske inte var bra, men han förlorar den konstnärliga kontrollen i det att han börjar kompromissa, även om det till det yttre blir bättre. I slutet är det inte längre hans pjäs.

Det handlar också om det kollektiva skapandet: Ingen är ensam konstnärligt ansvarig för en föreställning, alla inblandade och medverkande har bidragit. 

På något sätt gör musikalen precis det den vänder sej emot: den säljer ut. I grunden är det en liten, enkel historia med en liten kärntrupp som handlar om vad som kan hända när man sätter upp en pjäs, men man har försökt öppna upp historien för att broadway-isera den, och låter gangstrar och balettflickor i dansnummer som inte har mycket med berättande att göra, tillfälligtvis blända oss, pumpa in en massa energi, av rädsla för att vi kanske hade tröttnat annars. Vilket jag inte tror vi hade. 

Jag hade föredragit om man lagt tyngdpunkten av berättandet på det konstnärliga: fokuserat på författaren, och så långsamt fört in kommersen och kompromisserna, i form av gangsterpengar och allt vad det innebär. Att låta det långsamt bli otäckare, att visa vad som händer när man buggar med belsebub. 

SPOILER: Berättelsen har också en kulmen, som i musikalen ignoreras: när Cheech har mördat Olive, för att hennes medverkan förstör ”hans” pjäs, och han i sin tur på premiärkvällen skjuts av gangstrarna, bakom scenen på teatern. Då är historien, i stort, slut, och det enda som borde vara kvar är kanske en liten kort scen, och ett långt applådtack, men trots det fortsätter man att försöka lösa upp knutar och knyta nya, långt efter att vårt intresse har nått sitt zenit. Man vill ha en kort epilog, och sen ridå. Och allt som måste berättas, borde kunnat sagts tidigare. Eller samtidigt, och låta allt hända på en gång. Nu känns det lite som epilogen är en liten akt i sej.

Föreställningen jag såg var en kvart längre än på premiären, så mycket har strukits, ändrats och effektiviserats.  

Jag var inte helt såld på scenografin, men det var för att jag inte riktigt förstod den: Den drog åt scenisk minimalism, men inte fullt ut. Eller var det med flit man försökte skapa en slags kulissvärld, med dekor som drog lite åt revyhållet? Den kändes lite… gammaldags? Som en scenografi av en uppsättning för tio, femton, tjugo år sen? Det kändes lite naket, liksom. Man rullade int tågvagnar och hela bilar, men - kanske för att man i huset samtidigt huserar både SKIFS och HEDWIG AND THE ANGRY INCH - i andra scener kändes det som man nöjde sej med en nästan tom scen. Och jag vet att den här typen av stolar har funnits länge, bistrostolar, caféstolar eller Thonets No. 14, men det känns alltid som en liten anakronistisk arytmi när man på scenen ställer in något som ser ut som Ikeas Öglanstolar. 

Som alltid håller Camilla Thulins kostymer högsta kvalitet; dom är vackra, påkostade, effektiva, tidskorrekta och fantastiskt detaljerade. 

Och som alltid får jag lust att patinera dom, bara lite. 

Anledningen till att jag var skeptiskt till att Emma Bucht skulle regissera, är att det inte verkade som om en musikal var hennes grej. Det kändes som ett för stort maskineri, eftersom hon briljerar mer i små intimare produktioner. Och kanske, om hon vågat stryka några fler dansnummer och förtätat dramat, så hade hon kunnat göra det som Susan Stroman och Woody Allen inte mäktade. 

Som det är nu känns det lite som om skådisarna i de mindre rollerna, Andreas Nilsson, Katrin Sundberg och Per Svensson, har lämnats lite att fäkta för sej själva. Vilket dom gör utmärkt, som alltid. 

Och det är absolut inte så att jag har något emot koreografin, eller dansen, i sej, den är i många fall helt fenomenastisk, det är bara det att den  inte behövs för att berätta historien, men att man i Broadwayppsättningen inte vågade att inte ha stora dansnummer med, och liksom inte kom på några geniala sätt att integrera dansarna. För att göra Davids pjäs till en musikal är kanske lite för vågat? 

Jag undrar ibland om detta inte blivit en bättre musikal om Woody Allen inte varit inblandad.

Men jag fick en idé, eller en impuls, när jag satt där i salongen: hur hade det varit om man istället för att köra igång dansnumren med buller och brak, som shownummer i en revy, istället liksom låtit dom smyga igång, lite som du och jag gör när vi går hemma och städar, och har musik på, och så kommer Pharells Williams Happy, eller will.i.ams Bang Bang, och plötsligt står vi där och skakar våra glutus maximus, som värsta Fred Astaire? Vad jag menar är: musiken i showen är standards från 1920- och 1930-talet, några med lite omskriven text, men det är musik som alla känner till, men rent sceniskt till exempel, kommer gangstrarna in som dansare i första hand, klädda som gangsters, istället för att dom kommer in som gangsters, som liksom får feeling och börjar dansa. Det är lite luddigt och svårt att förklara, men det senare ger en annan infallsvinkel, en annan start, för dansen. 

Eller också kanske jag bara saknar en legitim anledning till varför dom dansar. 

Det hade varit intressant om man hade testat att smyga in Johan Rheborgs roll, Cheech, i historien. Att liksom låta honom vänta i skuggorna, i periferin, och sen långsamt märka hur han tar sej in i handlingen, och tar över. Nu känns det nästan som om man försökt göra tvärt om, och varit rädda att han inte skulle få fokus. Men kanske är det så att en stjärna av mans magnitud måste in och glänsa, redan från början, att publiken liksom kräver det? Som att neka honom scentid vore lite av ett resursslöseri? Det hade i alla fall varit intressant att se om han inte hade kunnat framträda mer genom att hålla sej i skymundan, och låta oss längta. 

Det hade också varit intressant om man hade gjort Johan Rabeus roll, som gangsterledaren, lite dummare. Eller mycket dummare. Och bonnigare. En kriminell Bert Karlsson, liksom. Eller kanske en Donald Trump? Som det är nu är han så genuint sofistikerad att det är lite svårt att förstå vad han ser i Shima Niavaranis oförskämda och urkorkade Olive. Det hade varit kul att se honom som en gatugrabb som kommit upp sej, men som fortfarande gillar brudar från sin eget område. Som Harry Brock, Broderick Crawfords roll i Garson Kanin och George Cukors Born Yesterday. 

Och Shima Niavarani. Man pratar ofta om genombrottsroller, som Helen Sjöholms Kristina, eller… Ja, vad har vi mer för genombrottsroller att tala om, som inte kommer från film eller teve? Peter Jöbacks, i Kristina? 

I alla fall: detta, kanske man skulle kunna säga, är Shima Niavaranis Kristina. Hon travar in med en bodybuildar-gång, redo att slåss, och hon lämnar inte över stafettpinnen utan en fight. Det är härligt att se hur långt vissa skådespelerskor vågar gå, utan att be om ursäkt, utan att sälja ut sin roll, eller flagga som för att visa att detta är en roll, inte verklighet. Hon är lika grov som en revyroll, men utan den där blinkningen åt publiken, som om hon säger: ni får gärna skratta åt mej, men jag tänker inte skratta med, så att ni ser. Det är situationer och repliker gör att man tycker att hon är komisk, men jag upplever inte att hon gör något bara för ett skratt. Och ändå skrattar jag så det värker i nacken. 

Linus Wahlgren är, som alltid, mycket bra, och ännu en gång är det manuset som sviktar. Hans historia, hans slitningar och självsvek får inte tillräcklig fokus. Berättelsen, när det är över, tycker jag, skulle kunna ses som en tillbakablick, som rollens memoarer, lite som jag gärna tänker mej att Cliff Bradshaw, när CABARET är över, sätter sej ner och börjar skriva Goodbye to Berlin. Men för att kunna göra det måste han ha varit där. Historien måste ha setts, vinklats, så att den berättas ur hans perspektiv. Hans roll är huvudrollen, och det känns inte som man har jobbat utifrån den uppfattningen. 

Och så har vi Helen Sjöholm. 

När jag köpte min första egna dator var det första jag gjorde att kliva på den. Jag hade fått mitt studielån, och hade lagt till lite sparade pengar och köpt en av de första bärbara macdatorerna, och en stor, tung teve, och tagit taxi med dom hem till mitt lilla rum på ungkarlshotellet på Magnus Ladulåsgatan. Jag öppnade datorn först, men den behövde laddas innan den kunde användas, så jag lämnade den uppslagen mitt på golvet, och började packa upp teven. Det var när jag flyttade på tden, som jag kände att jag klev på något.

”Vad vad det där?” frågade jag någon som var hemma hos mej då, det kan ha varit Club Kid eller Baby Arm, jag minns inte.

”Ställ ner teven,” svarade han, vem av dom han nu var.

”Vad var det?” frågade jag igen, med stigande panik.

”Ställ ner teven,” upprepade han, och jag visste vad det var jag hade trampat på. 

Jag hade stigit rakt på min nya, otestade dator, och lyckats knäcka loss skärmen, lite som om jag slitit loss locket på en resväska. 

En av de första sakerna jag gjorde när jag fick min andra, nya dator, var att börjar sampla repliker ur teveserier och filmer, och lägga in dom som varningsljud. Oneliners från Absolutely Fabulous, eller Pantertanter, eller Sunset Boulevard, Auntie Mame eller The Women. Jag hade en väldigt massa filmer på VHS.

”Are you a producer?” frågade min dator på bruten spanska, när jag gjorde något jag inte borde, eftersom jag älskade Rita Morenos sätt att säga just den repliken från Terrence McNallys The Ritz.

Det var roligt länge, men slutade vara kul när jag en gång tagit med mej min bärbara till ett kafé, för att testa att skriva ett mästerverk al fresco. Jag hade glömt att jag samplat repliker från gladporrfilmen Fäbodjäntan, och när jag som vanligt klumpade mej, stönade min dator, högt och tydligt, så att hela stället hörde:

”Sluta blås. I luren.”

Det var slutet på mitt samplande.

Men jag har alltid älskat hur repliker sägs, nästan lika mycket som varför dom sägs, och att dom sägs. Hur Margaretha Krook kunde säga vissa replik, och att det var inte vad hon sa, utan hur den sades, som var det viktiga. Eller hur Rosalind Russell vräkte ur sej något. Eller Bette Davis.

Jag skulle kunna se den här föreställningen igen, bara för att höra hur Helen Sjöholm säger vissa repliker. Hur hon liksom gör något oförglömligt av något så banalt som en liten, kort vardaglig replik. Hur hon vrider och vänder och tuggar och vräker ur sej något vansinnigt roligt, på ett sätt som ingen har sagt det förut. Det är som bel canto, men med ord. 

För, om hon inte redan hade gjort Kristina, skulle jag säga att detta är hennes Kristina. Helen 2.0. Den nya, galna, underbara. Jag menar, jag visste att hon kunde vara spritt språngande, jag såg henne i CHINAREVYN, där hon gjorde en underbar fotbollshuligan, men det var länge sen hon fick chansen att visa sin galenskap, och inte bara i en sketch, utan i en stor roll som sträcker sej en hel kväll. 

Hon påminner mej om Julie Walters, på något sätt, och så lite Jennifer Saunders. Men mest Julie Walters. Nej: hon är lite som Glora Swansons roll Norma Desmond, i Sunset Boulevard, om den skrivits av Neil Simon.

Eller, jag vet inte; det kanske bara är en himla massa underbar Helen?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Åsa! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SÄLLSKAPSRESAN, på Chinateatern:

"Jag minns inte mycket av Sällskapsresan, filmen från 1980, alltså, och halvvägs in i den här föreställningen insåg jag att jag hade blandat ihop den med filmen Repmånad, och att jag förväxlat Sven Melander med Loffe Carlsson. Gubbar med mustasch, liksom. Och har inte båda varit programledare? Eller blandar jag ihop dom med nån tredje nu? 

I alla fall: Allt jag kom ihåg var ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” och ”Pass, pesetas, p-piller och -” 

Jag har glömt vad det sista p-et stod för, och jag vägrar googla."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/sallskapsresan-chinateatern.html

MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:

"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/mamma-mia-part-pa-tyrol-forestallning.html

HELLSINGLAND, på Parkteatern: 

"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 

Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/hellsingland-parkteatern-forestallning.html