ROAD RAGE ÄR OCKSÅ EN KÄNSLA.
Det här är inte Cullbergbalettens fel. Och det är inte Nadja Hjortons fel. Dom har framfört föreställningar dom tror på, som dom tycker säger något, som dom tycker är viktiga att framföra. Den som bär skulden är den som bjöd in dom att framföra sina verk i Vitabergsparken. Som tyckte att det var en bra idé att inleda Dansmånaden såhär, som tänkte att detta är något som gemene Hanellerhon i publiken kommer att uppskatta. Som ansåg att det här, det var en riktigt bra kombination.
Du vet hur man vid katastrofer ibland talar om olyckliga kombinationer? ”Det kraftiga regnet kombinerat med den styva kulingen,” eller ”Höstacksfestivalen, så olyckligat nära lägret för Anonyma Pyromaner, i ett Skåne som inte haft en regndroppe under hela Juni,” eller ”När sen lastbilen med bensin krockade med långtradaren från tändsticksfabriken…”
Det här var en sån där olycklig kombination, att göra en helafton av Cullbergalettens Bones and Tones och Nadja Hjortons Radio Dance. Förutom att detta inte var någon olycka. Nån hade verkligen planerat detta, satt sej ner och tänkt att det här var en bra kombo att inleda 2014 års dansmånad i Vitabergsparken.
Vi har precis genomlidit Cullbergbalettens Bones and Tones, jag, Skäggige Skalman, och Achromotrichia, en föreställning som gjorde Achromotrichia så arg att han gick hem, utan att ens vänta på Nadja Hjortons föreställnings, efter paus. Kanske är han synsk? Kanske kan han se in i framtiden? Eller är han bara tillräckligt dansbekant för att ana vad som komma skulle?
Det har regnat lite, så pausen drar ut, och jag börjar oroa mej för att jag inte kommer hinna ner till Operan och kolla in deras Kulturfestivalföreställning på Stora Scenen. Ska jag sticka? Men tänk om Radio Dance är jättebra? Det kan ju i alla fall inte vara värre?
Föreställ er ljudet av ett glissando på en trombon.
Man bär in ett skrivbord, med mic-stativ, puffskydd och hörlurar. En kvinna kommer in, klädd i svarta, något upprullade byxor, lågskor, grönspräcklig djungelmönstrad, kortärmad skjorta, långt mörkbrunt hår, delvis i en hög tofs, och en kort, bred lugg. Hon sätter sej i en snurrstol, med ryggen mot oss. Och börjar sommarprata. På engelska. Hon pratar om sitt ganska ointressanta liv i dansen, med konstanta tidsreferenser till det politiska och sociala läget i världen. Varför hon pratar på engelska är inte tydligt. Vad som är tydligt är att det är nog fler, äldre, i publiken som har problem att hänga med i en helkväll på engelska än det finns internationella gäster i publiken. Kanske hoppas hon på en världsturné?
Är detta ett skämt? Vi lyssnar, lite förundrade. Så sätter hon på lite musik, och vi rätar upp oss, förväntansfulla. Nu blir det väl ändå dans? Eller? Varför sitter hon bara där?
En bit in i låten inser vi att hon kommer inte att dansa. Hon kommer att sitta där, som en radiopratare, med ryggen mot oss.
Sången är över. Hon börjar prata. Några personer framför oss reser sej och går. Jag tänker: det där är väl lite synd: folk går hem, nog måste det väl bli bättre snart?
Det blir inte bättre snart. Det blir bara mer av samma sak, snart. En gång går hon upp och ställer sej och utför något som tekniska nog kan beskrivas som dans. Hon vickar på fötterna och slänger med armarna, en hel låt. Det konstnärliga ligger i att hon gör exakt samma sak, hela tiden. Ingen variation. Och att hon hela tiden ser glad ut, trots att hon måste se att publiken börjar resa sej och gå.
Jag har en ful sida, som jag försöker jobba på. Jag har väldigt svårt att i sportsammanhang, eller i tävlingssammanhang över huvudtaget, vara den där som ställer sej upp, knyter händerna, flexar bicepsarna och vrålar: ”Vi va-a-annn!”
För mej är det lite lättare att peka finger mot det förlorade laget och vråla: ”Ni förlorade!!!”
Inte för att jag någonsin har gjort det, eller någonsin kommer att göra det, men jag har liksom lite närmre till den typen av vrål.
Det är därför det bär mej emot att erkänna att jag nu förnöjt, elakt, börjar notera att stora delar av publiken reser sej och går.
”Det här är direktdemokrati,” rättfärdigar jag min vidriga glädje. ”Det här är kritik, direkt från publiken till konstnären…”
Uppe på scenen, efter mer prat, går hon återigen upp, denna gång tillsammans med en stor vit teaterslöja som hon liksom skakar eller böljar. Hon måste märka att det har försvunnit stora delar av publiken, och jag undrar hur hon känner sej. Är hon nöjd, var det det här hon ville uppnå, eller är hon besviken över hon liksom inte har nått fram?
Jag hör att hon har en hejarklack i publiken. Men jag vill inte höra på det örat. Gamla kasskompisar, tänker jag, avfärdande. Vänner från dansskolan, som vill visa sitt stöd.
Eller också, funderar jag, är det hippa, ironiska SoFo-sapiens, som genom att gå in för att gilla det här visar hur man verkligen skiljer sej från mängden. Jag tänker att dom kanske har något där: om man vägrar erkänna att man inte gillar något, så gör man ju på något sätt det hela till en positiv upplevelse.
När hon, efter ytterligare mer sommarprat, reser sej och börjar utföra afrikansk dans, då har till och med några af SoFo-sapiens fått nog, reser sej, samlar ihop sina tygpåsar, irriterat tvinnande sina vaxade mustascher, eller rättar till sina korta nattlinnesklänningar och stapplar iväg i sina vintagepjuck.
När det är över är jag så arg att - om jag vore en tecknad figur - så hade det rykt ur mina öron. Eller är det när man äter något starkt? Jag är arg, besviken, på gränsen till aggressiv. Jag är så arg på mej själv som inte bara reste mej och gick. Jag är arg för att jag antagligen har missat operaföreställningen nere på Gustav Adolfs Torg, och jag är arg för… för att det nästan är lite skönt att vara arg.
Vi börjar klättra nerför läkaren, och möter en dansintresserad vän, Selma Braatz, som öppnar med att säga att hon älskade dansarens ansiktsuttryck.
Detta är ett rött tygsycke framför en sur tjur som jag.
Jag säger att jag hatade varenda minut, vilket egentligen inte är sant. Men jag kände mej fruktansvärt provocerad av att hon satt med ryggen mot oss under sitt pratade. Det kändes så respektlöst, och när jag som publik inte känner mej respekterad, då blir jag till Hjärter Drottning i Alice i Underlandet: Jag vill se huvuden rulla. Hade någon gått runt med en petition där man kunde skriva under och begära den ansvariges avgång, då hade jag fattat pennan, gladeligen. Argt, gladeligen. Illvilligt.
Om tid är pengar så vill jag ha ekonomisk kompensation.
”Det där,” avslutar jag och pekar mot den tomma scenen, och min gest inbegriper också Cullbergbaletten:” Vad var det där att inleda dansmånaden med? Det var ju knappt nån dans?”
”Nämen, ingen dansar nu för tiden,” säger Selma Braatz, som om det var något jag borde känna till. ”Det är performance som gäller. Om du går ut till Moderna Dansteatern får du inte så någon dans. Allt är performance…”
Jag biter ihop. Vi tar farväl. Jag hoppar på cykeln, trampar så fort jag kan ner mot Operan, och försöker skaka av mej den negativa upplevelsen på vägen. Men ingen kan cykla så fort. Inte ens Skäggige Skalman, och han kör moppe. Vi tappar bort varandra på vägen, och när jag försöker leda in min cykel på ett smockfullt Gustav Adolfs Torg, då inser jag att det är bara att ge upp. Dags att gå hem. Jag är inte på humör för något underbart, eller ens något fantastiskt. Jag sms:ar Skäggige Skalman att jag gör en u-sväng, och han förstår. Han är inte själv så sugen, svarar han, från nånstans i folkhavet.
När jag sen leder min cykel hemåt i den fruktansvärda trängseln uppför en för midnattsloppet avspärrad Hornsgata, då tänker jag att kvällen inte var helt bortkastad. Den fick mej i alla fall att känna något.
Jag tror känslan kallas Road Rage.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Jag kan bli helt hög på scenkonst, liksom bortsvept, förtrollad. För mej kan det ge en lika fysisk känsla som ett åkband på Gröna Lund. Jag vet inte om det är endorfiner eller vad det är som far runt i kroppen, men effekten kan sitta i i flera timmar, ibland dagar.
Och lika hög, lika uppsluppen och renad, lika låg, förbannad och fylld av nåt som nästan liknar hat, kan jag bli, om jag som publik känner mej lurad eller respektlöst behandlad. Det händer inte ofta, men när det händer, då har min avsky inga gränser. "
Låter det intressant: Här är resten:
HÖSTSONATEN på Kulturhuset Stadsteatern
"För mej är Ingemar Bergman lite som Melodifestivalen eller Fotboll. Jag fattar inte grejen. Av alla hans filmer - och jag måste erkänna att jag inte har sett alla, lågt ifrån alla - gillar jag bara Fanny och Alexander och Sommarnattens Leende, och den senare tycker jag gör sej bättre som Sondheimmusikal.
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta.
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/hostsonaten-av-ingmar-bergman-regi-asa.html
"Vi hade hört talas om mobbing, fast jag tror inte vi använde det ordet, så när vi fick en ny flicka i klassen, vi kan kalla henne Melitta Rorschack, så fick hon vara Pippi, fast vi andra egentligen ville, för att vi var så snälla. Vi var så snälla för att vår fröken hade sagt att hon säkert skulle vara lite blyg i början, för att hon var ny i klassen, och att vi skulle vara snälla mot henne. Jag minns att jag ljög och sa att en teckning hon gjort var jättefin, och var hur nöjd som helst med mej själv efter det, eftersom jag varit snäll mot något det var synd om. "
Låter det intressant? Här är resten:
#Cliftonism: #SoFo-Sapiens, #NAJDA#HJORTON #RADIODANCE, #Vitabergsparken, #SkäggigeSkalman, #Achromotrichia, #SelmaBraatz, #Parkteatern, #KungligaOperan #GustavAdolfsTorg,
