Visar inlägg med etikett Nej!. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nej!. Visa alla inlägg

lördag 16 augusti 2014

NADJA HJORTON: RADIO DANCE, Av och med Nadja Hjorton
Scenografi och kostym: Chrisander Brun och Nadja Hjorton, Dramaturgi: Caroline Åberg, Ljud: Elize Arvefjord, Parkteatern i Vitabergsparken. Föreställning 148 2014

ROAD RAGE ÄR OCKSÅ EN KÄNSLA.

Det här är inte Cullbergbalettens fel. Och det är inte Nadja Hjortons fel. Dom har framfört föreställningar dom tror på, som dom tycker säger något, som dom tycker är viktiga att framföra. Den som bär skulden är den som bjöd in dom att framföra sina verk i Vitabergsparken. Som tyckte att det var en bra idé att inleda Dansmånaden såhär, som tänkte att detta är något som gemene Hanellerhon i publiken kommer att uppskatta. Som ansåg att det här, det var en riktigt bra kombination.

Du vet hur man vid katastrofer ibland talar om olyckliga kombinationer? ”Det kraftiga regnet kombinerat med den styva kulingen,” eller ”Höstacksfestivalen, så olyckligat nära lägret för Anonyma Pyromaner, i ett Skåne som inte haft en regndroppe under hela Juni,” eller ”När sen lastbilen med bensin krockade med långtradaren från tändsticksfabriken…”
Det här var en sån där olycklig kombination, att göra en helafton av Cullbergalettens Bones and Tones och Nadja Hjortons Radio Dance. Förutom att detta inte var någon olycka. Nån hade verkligen planerat detta, satt sej ner och tänkt att det här var en bra kombo att inleda 2014 års dansmånad i Vitabergsparken. 
Vi har precis genomlidit Cullbergbalettens Bones and Tones, jag, Skäggige Skalman, och Achromotrichia, en föreställning som gjorde Achromotrichia så arg att han gick hem, utan att ens vänta på Nadja Hjortons föreställnings, efter paus. Kanske är han synsk? Kanske kan han se in i framtiden? Eller är han bara tillräckligt dansbekant för att ana vad som komma skulle?
Det har regnat lite, så pausen drar ut, och jag börjar oroa mej för att jag inte kommer hinna ner till Operan och kolla in deras Kulturfestivalföreställning på Stora Scenen. Ska jag sticka? Men tänk om Radio Dance är jättebra? Det kan ju i alla fall inte vara värre?
Föreställ er ljudet av ett glissando på en trombon. 
Man bär in ett skrivbord, med mic-stativ, puffskydd och hörlurar. En kvinna kommer in, klädd i svarta, något upprullade byxor, lågskor, grönspräcklig djungelmönstrad, kortärmad skjorta, långt mörkbrunt hår, delvis i en hög tofs, och en kort, bred lugg. Hon sätter sej i en snurrstol, med ryggen mot oss. Och börjar sommarprata. På engelska. Hon pratar om sitt ganska ointressanta liv i dansen, med konstanta tidsreferenser till det politiska och sociala läget i världen. Varför hon pratar på engelska är inte tydligt. Vad som är tydligt är att det är nog fler, äldre, i publiken som har problem att hänga med i en helkväll på engelska än det finns internationella gäster i publiken. Kanske hoppas hon på en världsturné?
Är detta ett skämt? Vi lyssnar, lite förundrade. Så sätter hon på lite musik, och vi rätar upp oss, förväntansfulla. Nu blir det väl ändå dans? Eller? Varför sitter hon bara där? 
En bit in i låten inser vi att hon kommer inte att dansa. Hon kommer att sitta där, som en radiopratare, med ryggen mot oss. 
Sången är över. Hon börjar prata. Några personer framför oss reser sej och går. Jag tänker: det där är väl lite synd: folk går hem, nog måste det väl bli bättre snart?
Det blir inte bättre snart. Det blir bara mer av samma sak, snart. En gång går hon upp och ställer sej och utför något som tekniska nog kan beskrivas som dans. Hon vickar på fötterna och slänger med armarna, en hel låt. Det konstnärliga ligger i att hon gör exakt samma sak, hela tiden. Ingen variation. Och att hon hela tiden ser glad ut, trots att hon måste se att publiken börjar resa sej och gå. 
Jag har en ful sida, som jag försöker jobba på. Jag har väldigt svårt att i sportsammanhang, eller i tävlingssammanhang över huvudtaget, vara den där som ställer sej upp, knyter händerna, flexar bicepsarna och vrålar: ”Vi va-a-annn!”
För mej är det lite lättare att peka finger mot det förlorade laget och vråla: ”Ni förlorade!!!”
Inte för att jag någonsin har gjort det, eller någonsin kommer att göra det, men jag har liksom lite närmre till den typen av vrål. 
Det är därför det bär mej emot att erkänna att jag nu förnöjt, elakt, börjar notera att stora delar av publiken reser sej och går. 
”Det här är direktdemokrati,” rättfärdigar jag min vidriga glädje. ”Det här är kritik, direkt från publiken till konstnären…”
Uppe på scenen, efter mer prat, går hon återigen upp, denna gång tillsammans med en stor vit teaterslöja som hon liksom skakar eller böljar. Hon måste märka att det har försvunnit stora delar av publiken, och jag undrar hur hon känner sej. Är hon nöjd, var det det här hon ville uppnå, eller är hon besviken över hon liksom inte har nått fram?
Jag hör att hon har en hejarklack i publiken. Men jag vill inte höra på det örat. Gamla kasskompisar, tänker jag, avfärdande. Vänner från dansskolan, som vill visa sitt stöd. 
Eller också, funderar jag, är det hippa, ironiska SoFo-sapiens, som genom att gå in för att gilla det här visar hur man verkligen skiljer sej från mängden. Jag tänker att dom kanske har något där: om man vägrar erkänna att man inte gillar något, så gör man ju på något sätt det hela till en positiv upplevelse.
När hon, efter ytterligare mer sommarprat, reser sej och börjar utföra afrikansk dans, då har till och med några af SoFo-sapiens fått nog, reser sej, samlar ihop sina tygpåsar, irriterat tvinnande sina vaxade mustascher, eller rättar till sina korta nattlinnesklänningar och stapplar iväg i sina vintagepjuck. 

När det är över är jag så arg att - om jag vore en tecknad figur - så hade det rykt ur mina öron. Eller är det när man äter något starkt? Jag är arg, besviken, på gränsen till aggressiv. Jag är så arg på mej själv som inte bara reste mej och gick. Jag är arg för att jag antagligen har missat operaföreställningen nere på Gustav Adolfs Torg, och jag är arg för… för att det nästan är lite skönt att vara arg. 

Vi börjar klättra nerför läkaren, och möter en dansintresserad vän, Selma Braatz, som öppnar med att säga att hon älskade dansarens ansiktsuttryck. 
Detta är ett rött tygsycke framför en sur tjur som jag. 
Jag säger att jag hatade varenda minut, vilket egentligen inte är sant. Men jag kände mej fruktansvärt provocerad av att hon satt med ryggen mot oss under sitt pratade. Det kändes så respektlöst, och när jag som publik inte känner mej respekterad, då blir jag till Hjärter Drottning i Alice i Underlandet: Jag vill se huvuden rulla. Hade någon gått runt med en petition där man kunde skriva under och begära den ansvariges avgång, då hade jag fattat pennan, gladeligen. Argt, gladeligen. Illvilligt. 
Om tid är pengar så vill jag ha ekonomisk kompensation.
”Det där,” avslutar jag och pekar mot den tomma scenen, och min gest inbegriper också Cullbergbaletten:” Vad var det där att inleda dansmånaden med? Det var ju knappt nån dans?”
”Nämen, ingen dansar nu för tiden,” säger Selma Braatz, som om det var något jag borde känna till. ”Det är performance som gäller. Om du går ut till Moderna Dansteatern får du inte så någon dans. Allt är performance…”
Jag biter ihop. Vi tar farväl. Jag hoppar på cykeln, trampar så fort jag kan ner mot Operan, och försöker skaka av mej den negativa upplevelsen på vägen. Men ingen kan cykla så fort. Inte ens Skäggige Skalman, och han kör moppe. Vi tappar bort varandra på vägen, och när jag försöker leda in min cykel på ett smockfullt Gustav Adolfs Torg, då inser jag att det är bara att ge upp. Dags att gå hem. Jag är inte på humör för något underbart, eller ens något fantastiskt. Jag sms:ar Skäggige Skalman att jag gör en u-sväng, och han förstår. Han är inte själv så sugen, svarar han, från nånstans i folkhavet. 
När jag sen leder min cykel hemåt i den fruktansvärda trängseln uppför en för midnattsloppet avspärrad Hornsgata, då tänker jag att kvällen inte var helt bortkastad. Den fick mej i alla fall att känna något. 
Jag tror känslan kallas Road Rage.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CULLBERGBALETTEN: TONES AND BONES, i Vitabergsparken

"Jag kan bli helt hög på scenkonst, liksom bortsvept, förtrollad. För mej kan det ge en lika fysisk känsla som ett åkband på Gröna Lund. Jag vet inte om det är endorfiner eller vad det är som far runt i kroppen, men effekten kan sitta i i flera timmar, ibland dagar. 

Och lika hög, lika uppsluppen och renad, lika låg, förbannad och fylld av nåt som nästan liknar hat, kan jag bli, om jag som publik känner mej lurad eller respektlöst behandlad. Det händer inte ofta, men när det händer, då har min avsky inga gränser. "

Låter det intressant: Här är resten:


HÖSTSONATEN på Kulturhuset Stadsteatern


"För mej är Ingemar Bergman lite som Melodifestivalen eller Fotboll. Jag fattar inte grejen. Av alla hans filmer - och jag måste erkänna att jag inte har sett alla, lågt ifrån alla - gillar jag bara Fanny och Alexander och Sommarnattens Leende, och den senare tycker jag gör sej bättre som Sondheimmusikal. 
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta. 
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/hostsonaten-av-ingmar-bergman-regi-asa.html

BARNKAMMARBOKEN på Gustav Adolfs Torg

"Vi hade hört talas om mobbing, fast jag tror inte vi använde det ordet, så när vi fick en ny flicka i klassen, vi kan kalla henne Melitta Rorschack, så fick hon vara Pippi, fast vi andra egentligen ville, för att vi var så snälla. Vi var så snälla för att vår fröken hade sagt att hon säkert skulle vara lite blyg i början, för att hon var ny i klassen, och att vi skulle vara snälla mot henne. Jag minns att jag ljög och sa att en teckning hon gjort var jättefin, och var hur nöjd som helst med mej själv efter det, eftersom jag varit snäll mot något det var synd om. "


Låter det intressant? Här är resten: 


#Cliftonism: #SoFo-Sapiens, #NAJDA#HJORTON #RADIODANCE, #Vitabergsparken, #SkäggigeSkalman, #Achromotrichia, #SelmaBraatz, #Parkteatern, #KungligaOperan #GustavAdolfsTorg, 

torsdag 20 mars 2014

BOD(ILL)ESS, Koncept, Koreografi, ljus, idé Sebastian Lingserius, av/med Allison Ahl, Ulrika Berg, Sanna Söderholm, Produktion KASS, Samproduktion Dansens Hus, Ljus Johan Sundén, föreställning 51 2014


Våren vägrade. Snö överallt. Småfuktig och lite frusen låste jag fast min cykel i järnstaketet mittemot Dansens hus och gick in. Fick ett programblad och informerades om att introduktionen redan börjat. Va? Det hade jag missat. Vilken tur att jag alltid är ute i god tid. Jag skyndar ner till lilla scenens förmak och slår mej ner. En lång, blond, glasögonprydd kvinna, lite mildare än Gudrun Schyman och en kortare glasögonprydd blond kille i gul kofta, står vid ett barbord och ”samtalar”. Hon försöker få honom att förklara saker, och han lyckas inte riktigt få något sagt. Det går typ som:
HON: Är det svårt att hitta inspiration till dina verk?
HAN: Nej, det tycker jag inte. 
HON: Du är ju så ung - 
HAN: Ja…
HON: - tror du att du någonsin kommer att tröttna på att koreografera?
HAN: Nej, det tror jag inte. Eller: jag vet inte, jag är ju så ung. 
HON: Ja, du är verkligen ung. Kan du berätta lite om verket vi ska se?
HAN. Nej. Jag vill inte avslöja för mycket. 

Jag tycker det är bra att dom har dom här introduktionerna på Dansens  Hus. Ibland verkar det bara som om dom inte har så mycket att säga. Jag hittade mer information i programbladet. Tydligen ska det handla om en icke namngiven filosof som i Paris 1995 hoppar från tredje våningen. Låter spännande. ”Vad hade hänt om han vaknat och kunnat berätta om upplevelsen av sin döende kropp? Hur organen skiftar hastighet, byter funktion, placeras om. Hur kroppsdelarna töms och fylls, hur det upplevs,” står det också. 

Jag funderar lite över den här trenden att svenska dansverk ska ha engelska namn. Är det för att man hoppas att man ska lyckas klämma ur sej  en ny Svansjön och den ska turnera världen över till rungande applåder, eller är det för att det helt enkelt låter tuffare? Och vad är det här med ordvitsandet och parenteser? Jag får inga bilder och kommer aldrig ihåg vad en föreställningen heter. Hade den här föreställningen hetat Filosofens Död, eller När Du Dör, eller Anatomi Av En Platt Man,  hade jag kunnat komma ihåg det, som det nu är mindes jag inte ens vad den hette när jag gick ut ur salongen. För sjutton, jag mindes det inte ens när jag gick in i salongen.

Det börjar. Naken scen. Svart golv. Tre kvinnor i könsneutrala kläder. Ser lite hoprafsat ut. Lite som folk klär sej när dom inte  bryr sej om vilket intryck dom gör. Uteliggare Light, liksom. Dom har väskor och plastkassar, mössor och jackor. 
Dom går runt på scenen. Det är tyst. Dom placerar ut föremål ur väskorna, eller lägger ut sina kläder på golvet. Det är tyst. Dom plockar upp saker. Dom lägger ut saker. Det är tyst. Dom plockar, dom lägger…
Jag skulle inte nödvändigtvis kalla det här för en dansföreställning. Eller en performance. Jag skulle nog kalla det en installation.
Jag försöker hålla mej vaken. Jag försöker hålla mej intresserad. 
Nu lägger dom sej på golvet. Reser sej. Lägger sej igen. Det är tyst. Jag antar att dom lägger sej i positioner som en icke namngiven filosof skulle hamna i om han hoppade från tredje våningen. 
Jag försöker hålla mej vaken. Det lät ju så intressant…
Nån gång hörs musik, men ingen dansar. Nån gång hörs röster, men ingen verkar höra. Dom släpar in en uppblåst gubbe och hänger saker på honom. Förbinder hans ögon. Gaffar för hans mun, hans könlösa kön, hans anus. 
Jag försöker hålla mej vaken. Det måste vara slut snart. 
Film av dansarnas ansikten projiceras på fonden och dansarna, som inte rör sej. 

Jag bryr mej inte om hur det gick för filosofens lik. 
Jag vet hur han kände sej precis innan han hoppade.


Friplåt, tack Helena. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4145:-

onsdag 5 februari 2014

SKAKA GALLER av Anna Vnuk, Mija Fokesson och David Shutrick, regisserad och koreograferad av Anna Vnuk, musik av Mija Folkesson, text av David Shutrick, med Kajsa Reingardt, Lisette Pagler, Lisa Larsson, Louise Peterhoff, Catharinga Allvin och Maria Eirefelt, kostym och scenografi av Sven Haraldsson, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 24 2014, öppen repetition dagen innan genrep, recension.

Regissören till det här verket påminner mej om såna där deltagare i Project Runway som visserligen åker ut ganska snabbt, men som aldrig tvivlar på sin talang och står bakom sin design till hundra procent. Dom tittar förvånat på när Tim Gunn får sina frustrerade men tillbakahållna utbrott, och när Heidi Klum frågar varför dom har valt att sätta apelsinfärgade volanger och hallonröda rosetter på en dannebrogenfärgad slalomdräkt så svarar dom: ”Jag tyckte det var fint.” Det verkar aldrig falla dom in att dom skulle kunna tveka, ändra sej, välja något annat. Dom känns opåverkbara. Dom är ett litet universum, i sej. 
Detta är berättelsen om en kvinna som utger sej för att vara journalist för att i fängelse kunna besöka den kvinna som lämnade bort henne när hon var liten, och hon vill veta varför.
Varje pjäs har egna regler, sin egen logik, och det är upp till verkets skapare att ganska snabbt etablera vad det är som  gäller, för att vi som publik ska kunna slappna av och börja följa med. Vi vill veta vad det är för slags värld vi ska besöka. Kan alla flyga? Kan jag skratta eller borde jag gråta? Dansar man istället för att prata? Utspelar det sej i en fantasivärld eller är verkligheten  ganska lik vår egen? Och om det nu är  nutid: varför har ingen mobiltelefon?
Denna logik behövs för att vi ska kunna köpa fantasin. Om vi vet vad det är som gäller så vet vi också när någon bryter mot gällande regler. Om man i West Side Story inte lyckats berätta att Maria och Tony kommer från oförenliga grupper blir handlingen ganska förvirrande. 
Det finns så många konstigheter i den här föreställningen att jag måste utgå från att upphovsmännen inte bryr sej, eller att det är medvetet. 
Det börjar redan i första scenbilden. Kvinnorna står framför en sån där horisontellt streckad tavla med höjdangivelser, en sån där man fotas framför i amerikanska filmer. Höjdangivelsen är i inches, så jag antar att vi är i USA, men när det sen börjar har alla svenska namn. 
Journalisten använder en kassettbandspelare som tydligt visar på att detta utspelar sej på 1980-talet.
Kvinnor dömda för vitt skilda brott sitter instängda på samma avdelning. 
Det verkar inte finnas några väktare på det här fängelset. Dottern släpps in av osynliga personer, på en låst avdelning, och sen lämnas hon liksom åt sitt öde. 
Att låta det hela utspela sej i ett fängelse verkar vara en ursäkt för att kunna ställa mamman mot väggen, på en plats hon inte kan fly ifrån. Platsen blir bara en gimmick och tillför inget ytterligare. 
Det är naivt och blåögt, och det är synd, för i grunden finns en intressant historia, men den drunknar i schabloner och karikatyrer, förutfattade meningar och generella uppfattningar. Manuset verkar vara skrivet av en tonåring, den där åldern där man vet allt utan att ha lärt sej något. Jag har svårt att tro att någon av upphovsmännen är någorlunda insatta i hur den svenska fångvården ser ut. Och det hade kunnat ge så mycket. 

Musiken är ett litet medley över olika musikstilar, och var gång en ny melodi börjar sitter jag och funderar på vilken sång den påminner om. Man dansar farligt nära plagiat, men det är nog meningen. 
Sångtexterna känns lite oinspirerat författade, med förutsägbara rim och låter ibland som en dålig översättning av något mycket banalt. Men det är nog meningen. 

Ikeas PS-serie hade för några år sen en kollektion som bestod till stor del av vitmålade träribbor, och Sven Haraldssons scenografi påminner mycket om den. Han har också slängt in ett gäng stora brandgula kub-kuddar som får mej att minnas att jag ännu inte har sett teveserien Orange Is The New Black, om kvinnor i fängelse. Jag vill ha en sån där kub-kudde. 

Produktionen har mycket kunnigt folk på scenen. Kajsa Reingardt, sorgligt outnyttjad i musikalsammanhang, har en sån där röst som gör att jag verkligen lyssnar på texten. Hon lyckas med mästerstycket att få mej att tänka på Barbro Hörberg, mitt i alltihop, och hon tvingar mej att tro på det hon sjunger. 
Lisette Pagler jobbar på i en äkthet och känslomässig nakenhet som gör att jag köper hennes historia. Hon har också den enda sången som verkligen berör, sången som hela föreställningen kretsar runt: varför hennes mamma övergav henne. 
Lisa Larsson, som jag tyckte mycket om i Katrin Sundbergs Du Kan Kalla Mej Mamma på Klara Soppteatern, har en väldigt fin scen om hustumisshandel och sin hund. 
Louise Peterhoff, som den obligatoriska flatan, visar energiskt och tydligt att hon vågar och gillar att ta ut svängarna, och hade kanske behövt en mer erfaren regissör för att kunna gå längre med tolkningen. 
Maria Eirefelt, i en mindre roll, gör en fin och obehagligt alldaglig version av en mördare. Hennes försiktiga scenspråk gör henne riktigt otäck.
Catharina Allvin har en jäkligt fin närvaro och ett suveränt utspel, men hade verkligen behövt något rejält att bita tag i. 
Vad gäller dansen känner jag att jag inte kan uttala mej, men jag hade nog förväntat mej att bli mer överraskad av sceniska rörelser i ett verk regisserat av en koreograf.
Nu tror jag väl inte att det här är tänkt att ha nån vidare livslängd efter sin spelperiod på Stadsteaterns lilla scen. Det här är en liten bagatell, en distraktion för stunden. Jag tror inte att ambitionen här är att säga mänskligheten något den inte redan har hört. Och det är synd.
Det är aldrig roligt att skriva en dålig recension, men det bästa i det här fallet är att jag inte tror att Anna Vnuk bryr sej om vad jag tycker. 


Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1905+0 =1905:-



lördag 21 december 2013

MACBETH, av William Shakespeare, i regi av Fredrik Benke Rydman på Stockholms Stadsteater, föreställning 107(2013), recension


Av William Shakespeare
Regi Benke Rydman

Det här är åsikter om genrepet, men eftersom Stadsteatern tar betalt bedömer jag det hela som en färdig föreställning.

Detta är en uppsättning för dom som gillar dans, 70-talskostymer och inte har så höga krav på tolkning och förståelse av handling.

Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen, eftersom jag tyckte mycket om det Benke Rydman tillförde till Romeo och Julia på Göta Lejon, men jag fullständigt avskydde den. Redan vid dom första entréerna var jag uttråkad och besviken. Detta är gimmickteater för mej, och med gimmickteater menar jag när man hittar en visuell infallsvinkel och  låter scenografi och kostym bli så framträdande att de tar över och  eventuellt maskerar att man inte har någon annan intressant läsning att komma med. King Lear på sjukhus, till exempel. 

Mitt största problem är valet av pjäs.  Det känns inte som om Rydman har något direkt att tillföra dramat, dom kunde lika gärna ha spelat Hamlet eller Richard III, det verkar vara 70-talet och funken som är det intressanta. Varför välja Macbeth? I min fantasi ser det ut såhär:

BENNY FREDRIKSSONS PÅ SITT KONTOR. DET KNACKAR PÅ DÖRREN. 

BENNY: KOM IN.

FREDRIK BENKE RYDMAN KOMMER IN.

BENNY: Hej, Benke, varsågod och sitt - 

FREDRIK BENKE: (AVBRYTER:) Fredrik Benke.

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej. 

BENNY (FORTSÄTTER, NÅGOT FÖRVIRRAD). Jag skulle vilja att du sätter upp Macbeth här på min Stadsteater.

FREDRIK BENKE. Okej, vilken typ av Macbeth vill du ha?

BENNY. Vilken typ? Din typ, hade jag tänkt. Lite overlocking och headbopping och vad det nu är du brukar göra?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, men jag menar typ vilken pjäs av Macbeth är det du vill att jag ska göra?

BENNY. Nej, nej, förlåt -

FREDRIK BENKE. Det är okej - 

BENNY(FORTSÄTTER:) - det är inte en pjäs av Macbeth, det är pjäsen Macbeth jag vill att du sätter upp?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Macbeth, är det av han, typ Hamlet, eller typ vaddå?

BENNY. Det skulle man kunna säga. Shakespeare skrev Hamlet. 

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Så vem skrev Macbeth, typ?

BENNY. Eh, det var Shakespeare som skrev Macbeth, Benke.

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, han skrev båda. Och det är Fredrik Benke. 

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej, gör bara inte om’et, typ. 

BENNY. Så du tycker detta verkar intressant? 

FREDRIK BENKE. Sure thing. On the top of my head tänker jag mej 70-talsgroove...

BENNY. Okej?

FREDRIK BENKE. Typ Shaft? Typ Boogie Nights, fast utan dildon, du fattar? Är det nån som dör i typ den här pjäsen, för om det är nån som dör i typ den här pjäsen så ser jag guns framför mej, fattar’u? Och typ blod.

BENNY. Öh, du kanske ska läsa igenom pjäsen först, Benke?

FREDRIK BENKE. Behövs inte, jag litar på dej när du säger att den är bra. Och det är Fredrik Benke.

THE END. 

Jag har inget emot Gimmickteater så länge läsningen håller. Här blir läsningen ranglig på flera ställen, exempelvis banketten där Macbeth ser Banquos våldnad: eftersom alla är så höga på kokain är det förvånande att dom överhuvudtaget reagerar på Macbeths syner, än mindre tar dom för något annat än delirium. 

Lehna Edwalls kostymer är i och för sej häftiga, men i det här sammanhanget ser dom ut att vara hämtade ur ett mycket välbudgeterat barnteveprogram, Sesam tar en titt på våld  och porr när Mamma var ung, till exempel. Eller om det fanns något Disneyland för 70-tals-stereotyper.

Scenografin, en slags enorm kraschad julstjärna, som enligt  hemsidan tillskrivs -

Scenografi
Fredrik Benke Rydman

Scenografi
Lehna Edwall

Och inte 
Scenografi Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall

- är till en början imponerande, som en blandning mellan klätterställning och enorm adventskalender, men blir i längden tröttsam, och dom flesta rena spelscenerna utspelar sej nere på scengolvet. 

Jag hade förväntat mej, när en koreograf börjat regissera, att dansen skulle få en mycket viktig plats i dramat, men det känns som om Rydman inte vet riktigt vet hur han ska ta tag i dramatiken, han döljer relationerna bakom schabloner och fysiska attityder, och ofta blir dansen på något sätt förvisad till övergångar mellan scener. Alla ser väldigt coola ut när dom kommer och när dom går, men det känns ibland som om Rydman har blandat ihop Macbeth och West Side Story.

Kvinnan bakom mej ser nog hur jag sitter och vrider och vänder mej, och i pausen frågar hon mej vad jag tycker. Hon bryter på ryska, och min första impuls är att fråga henne om läget i Ryssland, men min besvikelse över föreställningen är för stor, och jag babblar på. Det verkar som om hon håller med mej, men hennes brytning är så kraftig att jag ibland inte förstår. Hon säger något om att ”Teater är viktigt” och ”Det är viktigt att teater utvecklas”. Jag håller i princip med henne, men bara av princip. Så frågar hon om vi kunde byta plats för att hon har svårt att se scenen, något jag artigt avböjer som om hon erbjudit mej en ynnest. Vem tror hon att hon lurar: Stockholms stadsteaters scen är upphöjd, man ser scenen bra från hela salongen, och om hon är så kort borde hon tagit en telefonkatalog med sej. Dessutom sitter jag med en kompis som inte verkar överförtjust i vare sej henne eller föreställningen.
Efteråt ångrar jag att jag inte frågade henne om det hemska läget i Ryssland, men jag vet inte hur jag hade hanterat om hon sagt:
”Vilket hemska läge i Ryssland?”

Om första akten dansas bort så har andra akten en märkbar brist på dans, och här blir avsaknaden av övergripande regi tydlig. Scenen mellan Lady Macduff och hennes son och scenen  mellan Malcolm och Macduff spelas bredvid varandra med ömsom släckt ljus, vilket känns mer som ett filmiskt grepp än någon som inte tråkar ut en när det visas upp på en teaterscen. 

Stadsteaterns skådespelare imponerar som dansare, även om dansarna inte imponerar som skådespelare. Sofia Ledarp och Shebly Niavarani är värda en omnämning, och Ulf Eklund för sin fantastiska dans i festscenen.

Jag kan mycket väl ha fel, men när jag sitter och tittar på föreställningen får jag för mej  att detta är ett verk av någon som inte har sett mycket teater, som kanske inte ens tycker om teater, men som har sett väldigt mycket film.


Jag vågar tippa att detta blir en stor succé, speciellt bland ungdomar och dansintresserade.



onsdag 16 oktober 2013

WOYZECK

Föreställning 71 

Woyzeck av George Büchner i regi av Miachael Thalheimer
Dom goda nyheterna är att denna föreställning bara är 1.30. Dom dålig nyheterna är att den är en och en halv timmer för lång. Jag förstod ingenting, och det här var värre än att sitta i en nedsläckt tågvagn och vänta i timmar på grund av signalfel. 
Jag fullständigt avskydde den här produktionen. Jag tycker synd om skådespelarna. Regin var så affekterad att jag inte förstod någonting av deras inbördes realtioner, eller varför dom gjorde något av det dom gjorde. 
Scenografin var intressant, kostymerna fina och Inga-Lill Andersson låter som Anita Lindblom när hon sjunger. Jag har sällan varit så uttråkad att jag funderade på att resa mej och gå. Jag tyckte att det här var riktigt, riktigt tråkigt och jag fullständigt hatade varenda sekund.
 med Anders Johanssonoch Staffan Berg på Dramaten.

onsdag 9 oktober 2013

BLODSBRÖDER, föreställning 69 2013

Jag har stor respekt för det skrivna ordet. Och jag har stor respekt för skådespelare. Jag tror inte jag delar den respekten med blodsbröders regissör och koreograf(!!!) Alexander Öberg. Jag tror inte han tycker om skådespelare. Och jag tror inte han respekterar författare. 
Jag tror att han är en sån där regissör som sätter sej över verket, totalt ointresserad av vad dramatikern har velat säga.
Eller så har jag helt fel och han bara hade en lucka i sin almanacka, en lucka som han hellre hade fyllt med en annan pjäs, men när chefen för stadsteatern frågar om man vill göra nåt så gör man det. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej att idén att regissera Blodsbröder kom från regissören. Jag kan tänka mej att idén att låta Jennifer Brown spela mamman kom från honom. Men den kan lika väl ha kommit från en stadsteaterchef som tänkte: Det funkade med Lisa Nilsson, kanske funkar det med Jennifer Brown? Det gör det inte. Lisa Nilsson kan agera.
Men Jennifer Browns tillkortahavanden gör varken till eller ifrån. Det stora problem är: varför har man valt att sätta upp den här musikalen? Vad är det man vill säga? Berättelsen i sej är ganska knivig. Det finns en himla massa saker man kan säga: Adoptivföräldrar blir aldrig lika bra som biologiska föräldrar. Underklass är alltid underklass, det kvittar hur många chanser dom får, dom sabbar det alltid till slut i alla fall. Överklass har fel. Punkt.
Men det här är fullständigt ointressanta frågor för regissören: det är mycket mer uppseendeväckande att inte säga någonting, att låta ensemblen spela kossor.
Och det är därför jag respekterar skådespelare. Trots den vidriga regin, den banala tolkningen, den erbarmliga scenografin, det i särsklass sämsta ljudet jag någonsin hört på en teaterscen och den hiskeliga kostymen lyckas dom verkliga skådespelarna ta sej igenom: dom kommunicerar. Dom berättar, dom visar, dom får mej att nästan känna någonting. Regin till trots lyckas Maja Rung, Anton Lundkvist och Albin Flinkas hitta någonting som berör. Jag tycker mej nästan kunna känna Tove Edfelts frustration över att behöva spela överklassmamman som en white-trash-ryska i fatsuit. Jag förstår Michael Janssons avståndstagande ovetande adoptivpappa. Och James Lunds katastofstyrda storebror påminner mej om Bruce Spences the Gyro Captain i Mel Gibsons Roas Warrior och jag gillar honom. Jag hade kanske önskat att de mindre rollerna, så fort dom får en chans att stiga fram och säga nåt inte varenda jäkla gång hade gjort det med en komisk dialekt. Men jag förstår dom.
I början på andra akten stiger Hjulström fram och ber om ursäkt för första akten, innan han river av sin hit Burning. Han borde gjort samma sak efter andra akten. Men han hade väl bara en hitlåt.
När allt är över sjunger Jennifer Brown "Tell me it's not true" Säg det är inte sant. Det är det tyvärr.


tisdag 9 juli 2013

LE LIDO, föreställning 44

Ännu en parkteaternföreställning jag inte gillade. Vet inte om jag har tyckt om någon hittills. Den här var ett riktigt bottennapp: en fransk nycirkusgrupp pratar engelska med svenska ungar. Det satt inte många unga kvar i publiken när föreställningen var över. Bra jobbat, parkteatern.