BLODSBRÖDER, föreställning 69 2013

Jag har stor respekt för det skrivna ordet. Och jag har stor respekt för skådespelare. Jag tror inte jag delar den respekten med blodsbröders regissör och koreograf(!!!) Alexander Öberg. Jag tror inte han tycker om skådespelare. Och jag tror inte han respekterar författare. 
Jag tror att han är en sån där regissör som sätter sej över verket, totalt ointresserad av vad dramatikern har velat säga.
Eller så har jag helt fel och han bara hade en lucka i sin almanacka, en lucka som han hellre hade fyllt med en annan pjäs, men när chefen för stadsteatern frågar om man vill göra nåt så gör man det. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej att idén att regissera Blodsbröder kom från regissören. Jag kan tänka mej att idén att låta Jennifer Brown spela mamman kom från honom. Men den kan lika väl ha kommit från en stadsteaterchef som tänkte: Det funkade med Lisa Nilsson, kanske funkar det med Jennifer Brown? Det gör det inte. Lisa Nilsson kan agera.
Men Jennifer Browns tillkortahavanden gör varken till eller ifrån. Det stora problem är: varför har man valt att sätta upp den här musikalen? Vad är det man vill säga? Berättelsen i sej är ganska knivig. Det finns en himla massa saker man kan säga: Adoptivföräldrar blir aldrig lika bra som biologiska föräldrar. Underklass är alltid underklass, det kvittar hur många chanser dom får, dom sabbar det alltid till slut i alla fall. Överklass har fel. Punkt.
Men det här är fullständigt ointressanta frågor för regissören: det är mycket mer uppseendeväckande att inte säga någonting, att låta ensemblen spela kossor.
Och det är därför jag respekterar skådespelare. Trots den vidriga regin, den banala tolkningen, den erbarmliga scenografin, det i särsklass sämsta ljudet jag någonsin hört på en teaterscen och den hiskeliga kostymen lyckas dom verkliga skådespelarna ta sej igenom: dom kommunicerar. Dom berättar, dom visar, dom får mej att nästan känna någonting. Regin till trots lyckas Maja Rung, Anton Lundkvist och Albin Flinkas hitta någonting som berör. Jag tycker mej nästan kunna känna Tove Edfelts frustration över att behöva spela överklassmamman som en white-trash-ryska i fatsuit. Jag förstår Michael Janssons avståndstagande ovetande adoptivpappa. Och James Lunds katastofstyrda storebror påminner mej om Bruce Spences the Gyro Captain i Mel Gibsons Roas Warrior och jag gillar honom. Jag hade kanske önskat att de mindre rollerna, så fort dom får en chans att stiga fram och säga nåt inte varenda jäkla gång hade gjort det med en komisk dialekt. Men jag förstår dom.
I början på andra akten stiger Hjulström fram och ber om ursäkt för första akten, innan han river av sin hit Burning. Han borde gjort samma sak efter andra akten. Men han hade väl bara en hitlåt.
När allt är över sjunger Jennifer Brown "Tell me it's not true" Säg det är inte sant. Det är det tyvärr.