Minst En Gång i Veckan: Stockholm Musikalartist Utbildning

Visar inlägg med etikett Stockholm Musikalartist Utbildning. Visa alla inlägg

onsdag 30 maj 2018

BAD GIRLS - THE MUSICAL, på MAXIM, med Stockholm Musikalartist Utbildning, föreställning 18, 17/5 2018

Manus: Maureen Chadwick & Ann McManus, Text & musik: Kath Gotts, Original regisserad av Maggie Norris, Orkesterarrangemang av Martin Koch, Medverkande: Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3, Nils Bergstrand, Nils Axelsson, Stefan Marling, 7-manna orkester under ledning av Adam Dahlström, Regi av Helena Sandström Cruz, Svensk översättning av Johan Schildt, Koreografi av Linda Hansson, Sånginstudering ansvarig Kerstin Ryhed

Jag hade höga förväntningar, även om jag var lite avvaktande. Förväntningarna var höga, eftersom jag vet att utbildningen på BASE23 och SMU alltid håller hög nivå, jag var avvaktande eftersom jag hade sett musikalen förut.

Jag såg en uppsättning på Kulturama 2013, första året jag hade den här bloggen, och trots att jag inte skrev mycket om den kommer jag ihåg att jag tyckte om regin men ogillade verket. ”Musikalen i sej är riktigt urusel. Inga låtar men minns, och ett manus som skulle behöva en rejäl bearbetning” skrev jag bland annat om den.

Musikalen hade sin urpremiär 2007, på Garrick Theatre i London, där jag i vintras såg en uppsättning av YOUNG FRANKENSTEIN. Den fick urusla recensioner, och två månader senare lades den ner.

Den bygger på en tv-serie med samma namn, som började visas 1999, blev mycket populär, och gick i 107 avsnitt under 8 säsonger, fram till 2006.

Det handlar om de intagna på ett kvinnofängelse, och den nytillsatta avdelningschefen som försöker förändra de intagnas förhållanden. En av de manliga vakterna förgriper sej på en nyintagen, och när hon tar livet av sej utbryter ett fängelsemyteri.

Det kreativa teamet hade inga tidigare erfarenheter av att skriva musikal, manusförfattarna skrev för tv, och jag antar att de mötte textförfattaren och kompositören när denna skrev bakgrundsmusik för deras tv-serie Bad Girls.

Du vet hur man ibland läser om hur skrämda producenter har blandat sej i en produktion, och försökt förändra verket, för dom är rädda att det ska bli att fiasko? Jag har känslan att detta hände när man ursprungligen satte upp BAD GIRLS: att den från början var en ganska socialrealistisk musikal, i stil med LES MISERABLES eller RENT, men att någon på producentsidan fått panik och insisterat:

”Det här är West End, inte en källarteater i Cheltenham! Folk betalar dyra pengar för att se nåt sånt här, dom vill ha glitter och glamour, drömmar och fantasier, dom vill skratta och kunna nynna nummer! Tänk CHICAGO, JERSEY BOYS, tänk SPAMALOT och THE DROWSY CHAPERONE!"

Givetvis skedde ovanstående fiktiva dialog på engelska.

Verket har nämligen en slags oförenlig schizofreni. Den påstår saker, och tar tillbaka, den hoppar mellan olika åsikter och synpunkter, den skämtar om ämnen som vi sen förväntas respektera. Till exempel förväntas vi ta avstånd från den ena manliga vakten på grund av hans sexistiska inställning till kvinnorna, men senare, när samma kvinnor utsätter en annan manlig vakt för sexuella trakasserier, förväntas vi tycka det är underhållande och roligt. I öppningsnumret berättar de stora rollerna varför de sitter inne; mord, stöld, mordbrand, och avslutar varje insats med att säga att de inte borde vara inspärrade. Det är svårt, som publik, att förstå om det är meningen att vi ska stå på deras sida, instämma med att de inte borde vara inspärrade, när vi vet varför de har spärrats in. Man kan inte sympatisera med några som utmålar sej som offer, när de precis erkänt att de är förövare.

Den unga avdelningschefen ska föreställa kompetent och kvalificerad, men allt hon gör går fel: hon glömmer att informera en intagen om att hon flyttats till en enskild cell för att hon ska kunna koncentrera sej på en ny resning i hennes fall, hon påstår att hon har nya visioner för fängelset, men ser inte något av alla uppenbara missförhållanden, och när det utbryter strejk på fängelset sitter hon hemma och sjunger sånger om sin kärlek till en intagen.

Det är en kanske lite övertydligt feministiskt musikal, med ett lesbiskt kärlekspar, men i ett komisk nummer, där en kvinnomördare och en mordbrännare försöker förklara för en nyanländ hur man klarar sej i fängelset, berättar de i ganska homofobiska ordalag att hon ska passa sej för flatorna i duschen:

Such a pretty little thing

I wouldn't linger in the showers

Every lezzer on the wing

Will want their go

You'll be stuck in there for hours

The days are long and the nights are scary

Them girls are strong and some quite hairy

Most nights the screaming never ends

That's when you need to know

That you've got friends.

Dessutom, för en musikal som utspelar sej i ett fängelse, verkar få personer verkligen sitta inlåsta, och alla verkar kunna komma och gå lite som dom vill.

Dessutom, i den svenska versionen, har alla fått väldigt besynnerliga namn, som Olga Hansson, Lisbet Jansson, Karin Larsson och Lisa Persson, trots att det är ganska tydligt att det inte utspelar sej på ett svenskt fängelse, jag menar, inte ens titeln är ju översatt.

Man hade kunnat hoppas att föreställningen hade räddats av en kompetent, gedigen regi, men jag tror inte att den här regissören är insatt i vad som krävs för att regissera något så komplext som en musikal. Jag ser det ganska ofta, från regissörer, en slags disrespekt för genren, baserad på några 30- eller 40-talsmusikalfilmer de sett nån eftermiddag, på teve.

”Det där kan jag göra…” verkar dom tänka.

”Nej, det kan du inte,” tänker vi.

Regissörens arbete påminner mej faktiskt om avdelningschefen i musikalen: den goda viljan och ambitionen verkar finnas, allt annat saknas.

Vad som verkligen irriterar, är att detta är en bra klass, med talangfulla elever, som inte tillåts glänsa.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE GREATEST CABARET COMEDY med Stockholm Musikalartist Utbildning på Maximteatern:

"Ett gott råd som ingen någonsin tar, är: Om du är bäst i din musikalklass ska du söka dej vidare, för du kommer inte att lära dej lika mycket som dom som är sämre. I den här klassen finns det många anledningar att stanna kvar, för här går ingen trygg. Nivån är så underbart hög att nästan ingen står ut, varken på det ena eller andra hållet. Jag har sett klasser där det funnits en viss resignation, där vissa verkar resonera: Det är ingen idé: jag kommer aldrig att sjunga lika bra som Closette, dansa lika bra som Tetris, eller se lika bra ut som Mora, och där såna som Closette, eller Tetris eller Mora slutar utvecklas, för dom slutar jobba; varför ska dom slita när dom i alla fall är bäst?"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/the-greatest-cabaret-comedy-stockholm.html

TÖRNROSA, med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan:

"Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder. "

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/tornrosa-med-kungliga-baletten-pa.html

MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/macken-tv-serien-pa-scen-cirkus.html

tisdag 29 maj 2018

THE GREATEST CABARET COMEDY, Stockholm Musikalartist Utbildning på Maximteatern, föreställning 17, 8/5 2018

Regi, Stefan Marling, Hans Marklund, Roine Söderlundh, Koreografier: Hans Marklund, Roine Söderlundh, Sånginstudering: Maria BenHajii, Kerstin Ryhed, Ceca Wadstein, Pelle Arhio, Anna Eiding, Karolin Funke, Ljuddesign: Timmie Malmberg, Ljusdesign Mikeal Kratt, Kostym: Eva Johnson, Stefan Wåhlberg, Scenografifixare m.m: Dan Johansson, Piano (Cabaret): Kerstin Ryhed. Med Klass 1 och 2 på Stockholm Musikalartist Utbildning.

Varje år sätter avgångsklassen på Stockholms Musikalartist Utbildning upp en stor musikal, men även andraårseleverna - och i detta fall även förstaårseleverna - får testa på hur det är att möta en publik, för varje år får de göra en egen, lite mindre, föreställning. Det här är fjärde året man sätter upp en produktion. Tidigare har klasserna satt upp ALL ABOUT BASE, A COMEDY STORY, och COMEDY ACTS.

Första delen brukar vara en minimusikal, en slags workshopsredovisning av ett större verk, och andra delen - som jag ofta föredrar - är musikalnummer, ibland plockade ur sitt sammanhang och framförda som shownummer. Betoningen i den här delen ligger på show och komik.

Som en liten blänkare för vad som komma skall, nästkommande vår, låter man den stora förstaårsklassen öppna föreställningen, med He Lives In You, ur THE LION KING. Man har varierande kläder: byxor, kjolar, t-shirts, skjortor, klänningar, men eftersom de alla är vitklädda, blir de en homogen massa, där ingen står ut, men alla syns. Koreografin är enkel, och meddelandet är positivt, hoppfullt, glädjefyllt.

Sen blir det lite konstigt.

Årets miniproduktion är CABARET, en musikal skriven av John Kander och Fredd Ebb, och den bygger på John Van Drutens pjäs från 1951, I Am A Camera, som i sin tur var baserad på Christopher Isherwoods bok från 1939, Goodbye To Berlin, och i stort handlar det om nazisternas uppgång i ett utarmat, bankrutt Berlin, sett genom ögonen på en besökande amerikansk författare.

När musikalen hade premiär, 1966, nominerades den till elva Tony Awards, och vann åtta, bland annat Bästa Musikal, Bästa Text och Musik, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Kostym, och Bästa Scenografi.

Det är intressant att notera att Bob Fosse, som vann en regi-oscars för filmen som kom 1972, inte var iblandad i den ursprungliga scenmusikalen, men att det ofta är hans koreografi och sexiga iscensättning man försöker efterlikna.

Jag hade förväntat mej en massa beltande, Fosse-dans, pansexualitet och stay-ups. Och en och annan kubb-hatt. Sånger som Cabaret och Two Ladies verkade självskrivna.

Istället har man valt… Ja, jag är inte säker på vad man har valt, men jag tror att man försöker gå på djupet, och framföra ett budskap.

Om det enda man ville säga med en produktion gick att sammanfatta i en mening, som till exempel Var snäll mot hundar, dom har känslor! så hade det förstås varit mycket enklare att bara säga det, och spara sina pengar och sin tid. Men om man nu trots allt vill iscensätta sin paroll, måste man, för att det ska bli sceniskt intressant, och för att påverka och beröra en publik, utveckla, ifrågasätta, vrida och vända på budskapet: Har hundar verkligen känslor? Hur vet vi att dom har känslor? Hur bevisar vi att hundar har känslor? Ska man vara snäll mot hundar bara för att dom har känslor? Vad innebär det att vara snäll? Hur är man snäll? Förtjänar alla hundar att bli snällt behandlade, även fula hundar, eller hundar som bits? Om vi inte är snälla mot såna som har känslor, vad säger det om oss?

Och jag antar att det är det dom försökte göra på scenen. Vrida på buskapet. Försöka nå fram genom att ta en annan väg. Men provocera är inte samma sak som påverka. Att uppröra betyder inte att man berör. Här visar man upp en antisemitisk dystopi, men sedd från ”segrarnas” sida.

Om man är bekant med musikalen kan man skönja en slags historia, och känna igen vissa roller, vissa linjer, riktningar och viljor, men det är ganska svårt att hänga med i någon slags dramatisk kontinuerlig kronologi.

Vad man fatalt misslyckas med, vilket är ganska allvarligt, är budskapet. Man tar i så mycket att dom missar målet, och misstänker att en antisemit som förirrat sej in på Maxim inte hade hittat något att anmärka på: man driver med judar och sen avslutar man med en hyllningssång till nazismen.

Vi andra tror att vi vet vad man försöker säga, man det är oroade otydligt.

Gudskelov tar det sej rejält i andra akten. Förstaårsklassen kommer tillbaka och bjuder på en hippiehög i Rythm of Life, ur SWEET CHARITY, och jag gör mitt bästa för att rycka upp mej och göra en omstart.

Ett gott råd som ingen någonsin tar, är: Om du är bäst i din musikalklass ska du söka dej vidare, för du kommer inte att lära dej lika mycket som dom som är sämre. I den här klassen finns det många anledningar att stanna kvar, för här går ingen trygg. Nivån är så underbart hög att nästan ingen står ut, varken på det ena eller andra hållet. Jag har sett klasser där det funnits en viss resignation, där vissa verkar resonera: Det är ingen idé: jag kommer aldrig att sjunga lika bra som Closette, dansa lika bra som Tetris, eller se lika bra ut som Mora, och där såna som Closette, eller Tetris eller Mora slutar utvecklas, för dom slutar jobba; varför ska dom slita när dom i alla fall är bäst?

Här är det istället lite som i musikalen CHICAGO, när Welma och Roxie ömsom kommer in i nummer och försöker toppa varandra. En slags hälsosam konkurrens.

Förutom uppenbar talang, energi och ungdomlig spelglädje, finns det ytterliga två klart lysande anledningar att gå och se dess slutspel, och det är de två regissörerna och koreograferna Hans Marklund och Roine Sönderlundh, två kreatörer som är det bästa vi har inom svensk scenshow. Att få möjlighet att jobba med dessa scengiganter såpass tidigt i sin karriär mäster vara en fantastisk fördel, och deras medverkan garanterar också att vi som publik får se nummer av löjligt hög klass.

Vi bjuds på showstoppande nummer från olika musikaler. Vissa har jag sett förut, som Buddy’s Blues ur FOLLIES, Jag borrar tänder ur LITTLE SHOW OF Horrors, Koreografen, med musik ur WEST SIDE STORY, och Vad För En Man, ur CURTAINS, men det blir mer ett glatt återseende än en tråkig upprepning. Andra, som den suveränt framförda Tunnelbanevan, byggd på Both Sides of the Coin ur THE MYSTERY OF EDWIN DROOD, med ny text av Hans Marklund, är en helt ny bekantskap.

Scenografin hålls nere till ett minimum, man använder sej bara av stolar, bord, bänkar och sånt som det finns ett sceniskt behov av, men detta gäller inte kostymerna. Varje nummer bjuder på nya, stilfullt koordinerade kläder, allt från showiga paljettklänningar till karaktärskläder. Någonstans bakom scenen står en eller flera påklädare och sliter, kan jag tänka. Dessutom behövs inga kulisser, för man har turen att ha en suverän ljussättning.

Vissa nummer, som Är Han Från Europa ur LEGALLY BLONDE, En Sång Som går såhär, ur SPAMALOT, och Det Är Möjligt, ur THE PRODUCERS, är iscensatta musikalnummer, medan andra, som Säg Vem Kan Det Va? med musik ur MACK AND MABEL, Så Klart Det Ska Va En Man, med musik ur GUYS AND DOLLS, eller Spanish Rose ur BYE BYE BIRDIE, har blivit shownummer som bara använder sej av musiken och har fått en helt ny text, en helt ny mening.

Musikan är förinspelad, vilket kanske kan känns lite trist, men det är ett val jag har full förståelse för: dels rent ekonomisk, men också för att underlätta för personerna på scenen: genom att använda sej av en inspelning får man en trygghet i att det alltid låter likadant, att det alltid är samma tempo, samma energi, i musiken.

Man avslutar med Come Alive, ur filmen The Greatest Showman, men när vi inte slutar klappa plockar man fram ett välrepeterat extranummer, en acapellaversion av Alexander Hamilton, ur HAMILTON. Sen premiären på Broadway 2015 har ingen av musikalens roller - förutom kungen - spelats av vita personer, så jag antar att man tar chansen att göra ett nummer ur något dom förhoppningsvis vet att dom aldrig kommer att få spela. Men det är en annan diskussion.

Det finns en jäkla glöd i den här klassen, och jag ser verkligen fram emot nästa vår och nästa slutproduktion.