Manus: Maureen Chadwick & Ann McManus, Text & musik: Kath Gotts, Original regisserad av Maggie Norris, Orkesterarrangemang av Martin Koch, Medverkande: Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3, Nils Bergstrand, Nils Axelsson, Stefan Marling, 7-manna orkester under ledning av Adam Dahlström, Regi av Helena Sandström Cruz, Svensk översättning av Johan Schildt, Koreografi av Linda Hansson, Sånginstudering ansvarig Kerstin Ryhed
Jag hade höga förväntningar, även om jag var lite avvaktande. Förväntningarna var höga, eftersom jag vet att utbildningen på BASE23 och SMU alltid håller hög nivå, jag var avvaktande eftersom jag hade sett musikalen förut.
Jag såg en uppsättning på Kulturama 2013, första året jag hade den här bloggen, och trots att jag inte skrev mycket om den kommer jag ihåg att jag tyckte om regin men ogillade verket. ”Musikalen i sej är riktigt urusel. Inga låtar men minns, och ett manus som skulle behöva en rejäl bearbetning” skrev jag bland annat om den.
Musikalen hade sin urpremiär 2007, på Garrick Theatre i London, där jag i vintras såg en uppsättning av YOUNG FRANKENSTEIN. Den fick urusla recensioner, och två månader senare lades den ner.
Den bygger på en tv-serie med samma namn, som började visas 1999, blev mycket populär, och gick i 107 avsnitt under 8 säsonger, fram till 2006.
Det handlar om de intagna på ett kvinnofängelse, och den nytillsatta avdelningschefen som försöker förändra de intagnas förhållanden. En av de manliga vakterna förgriper sej på en nyintagen, och när hon tar livet av sej utbryter ett fängelsemyteri.
Det kreativa teamet hade inga tidigare erfarenheter av att skriva musikal, manusförfattarna skrev för tv, och jag antar att de mötte textförfattaren och kompositören när denna skrev bakgrundsmusik för deras tv-serie Bad Girls.
Du vet hur man ibland läser om hur skrämda producenter har blandat sej i en produktion, och försökt förändra verket, för dom är rädda att det ska bli att fiasko? Jag har känslan att detta hände när man ursprungligen satte upp BAD GIRLS: att den från början var en ganska socialrealistisk musikal, i stil med LES MISERABLES eller RENT, men att någon på producentsidan fått panik och insisterat:
”Det här är West End, inte en källarteater i Cheltenham! Folk betalar dyra pengar för att se nåt sånt här, dom vill ha glitter och glamour, drömmar och fantasier, dom vill skratta och kunna nynna nummer! Tänk CHICAGO, JERSEY BOYS, tänk SPAMALOT och THE DROWSY CHAPERONE!"
Givetvis skedde ovanstående fiktiva dialog på engelska.
Verket har nämligen en slags oförenlig schizofreni. Den påstår saker, och tar tillbaka, den hoppar mellan olika åsikter och synpunkter, den skämtar om ämnen som vi sen förväntas respektera. Till exempel förväntas vi ta avstånd från den ena manliga vakten på grund av hans sexistiska inställning till kvinnorna, men senare, när samma kvinnor utsätter en annan manlig vakt för sexuella trakasserier, förväntas vi tycka det är underhållande och roligt. I öppningsnumret berättar de stora rollerna varför de sitter inne; mord, stöld, mordbrand, och avslutar varje insats med att säga att de inte borde vara inspärrade. Det är svårt, som publik, att förstå om det är meningen att vi ska stå på deras sida, instämma med att de inte borde vara inspärrade, när vi vet varför de har spärrats in. Man kan inte sympatisera med några som utmålar sej som offer, när de precis erkänt att de är förövare.
Den unga avdelningschefen ska föreställa kompetent och kvalificerad, men allt hon gör går fel: hon glömmer att informera en intagen om att hon flyttats till en enskild cell för att hon ska kunna koncentrera sej på en ny resning i hennes fall, hon påstår att hon har nya visioner för fängelset, men ser inte något av alla uppenbara missförhållanden, och när det utbryter strejk på fängelset sitter hon hemma och sjunger sånger om sin kärlek till en intagen.
Det är en kanske lite övertydligt feministiskt musikal, med ett lesbiskt kärlekspar, men i ett komisk nummer, där en kvinnomördare och en mordbrännare försöker förklara för en nyanländ hur man klarar sej i fängelset, berättar de i ganska homofobiska ordalag att hon ska passa sej för flatorna i duschen:
Such a pretty little thing
I wouldn't linger in the showers
Every lezzer on the wing
Will want their go
You'll be stuck in there for hours
The days are long and the nights are scary
Them girls are strong and some quite hairy
Most nights the screaming never ends
That's when you need to know
That you've got friends.
Dessutom, för en musikal som utspelar sej i ett fängelse, verkar få personer verkligen sitta inlåsta, och alla verkar kunna komma och gå lite som dom vill.
Dessutom, i den svenska versionen, har alla fått väldigt besynnerliga namn, som Olga Hansson, Lisbet Jansson, Karin Larsson och Lisa Persson, trots att det är ganska tydligt att det inte utspelar sej på ett svenskt fängelse, jag menar, inte ens titeln är ju översatt.
Man hade kunnat hoppas att föreställningen hade räddats av en kompetent, gedigen regi, men jag tror inte att den här regissören är insatt i vad som krävs för att regissera något så komplext som en musikal. Jag ser det ganska ofta, från regissörer, en slags disrespekt för genren, baserad på några 30- eller 40-talsmusikalfilmer de sett nån eftermiddag, på teve.
”Det där kan jag göra…” verkar dom tänka.
”Nej, det kan du inte,” tänker vi.
Regissörens arbete påminner mej faktiskt om avdelningschefen i musikalen: den goda viljan och ambitionen verkar finnas, allt annat saknas.
Vad som verkligen irriterar, är att detta är en bra klass, med talangfulla elever, som inte tillåts glänsa.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE GREATEST CABARET COMEDY med Stockholm Musikalartist Utbildning på Maximteatern:
"Ett gott råd som ingen någonsin tar, är: Om du är bäst i din musikalklass ska du söka dej vidare, för du kommer inte att lära dej lika mycket som dom som är sämre. I den här klassen finns det många anledningar att stanna kvar, för här går ingen trygg. Nivån är så underbart hög att nästan ingen står ut, varken på det ena eller andra hållet. Jag har sett klasser där det funnits en viss resignation, där vissa verkar resonera: Det är ingen idé: jag kommer aldrig att sjunga lika bra som Closette, dansa lika bra som Tetris, eller se lika bra ut som Mora, och där såna som Closette, eller Tetris eller Mora slutar utvecklas, för dom slutar jobba; varför ska dom slita när dom i alla fall är bäst?"
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/the-greatest-cabaret-comedy-stockholm.html
TÖRNROSA, med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan:
"Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder. "
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/tornrosa-med-kungliga-baletten-pa.html
MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:
Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/macken-tv-serien-pa-scen-cirkus.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar