DIRIGENT Nick Davies, Bjorn Dobbelaere, Cathrine Winnes, REGI Tiina Puumalainen, SCENOGRAFI Teppo Järvinen, KOSTYMDESIGN Marjaana Mutanen, LJUSDESIGN Teemu Nurmelin, KOREOGRAFI Osku Heiskanen, LJUDDESIGN Andreas "Stanley" Lönnquist, Sakari Kiiski, MEDVERKANDE Fred Johanson, Joa Helgesson, Sofie Asplund, Frida Engström, Hanna-Liina Võsa, John Martin Bengtsson, Tobias Ahlsell, David Lundqvist, Anders Wängdahl, Karolina Andersson, Mia Karlsson, Iwar Bergkwist, Dardan Bakraqi, Erika Sax, Micaela Sjöstedt, Lars Hjertner, Tobias Ahlsell, Marco Stella, Lana Zuzić, Peter Loguin, Henrik Andersson, Marcus Liljedahl, Tobias Ahlsell, Mio Netzler-Liljedahl, Andrea Jayakrishna, Sara Wikström, Ida Rolstad, Rebecka Carlsson, Shannon Taylor, Mali Langvatn Saether, Robert Sillberg, Arvid Assarsson, Christian Jensen, Gustaf Jönsson, Anna-Karin Simlund, Mikael Simlund, GÖTEBORGSOPERANS KÖR, GÖTEBORGSOPERANS ORKESTER, STATISTER
”Varför sätter dom upp FANTOMEN PÅ OPERAN, igen?” frågade flera vänner, när dom hörde att jag och min kompis Patti-Li Leuk skulle dit.
”Varför kan dom inte sätta upp en musikal med starka kvinnor?”
På dessa frågor har jag två olika svar: ett innan jag såg föreställningen, och ett efter föreställningen.
Innan svarade jag: ”Jag antar att dom väljer att sätta upp den här föreställningen för att dom fått tillstånd att tolka den som dom vill, vilket innebär att dom inte behöver göra som alla andra uppsättningar runt om i världen.”
Och på frågan om en musikal med starka kvinnor, svarade jag:
”Jo, men vad jag förstår så ska detta vara en variant av FANTOMEN där man fokuserat på att visa Christine Dae som en stark kvinna…”
Vad jag nu menade med det. Vad är en stark kvinnoroll? Är Lady Macbeth stark? Är Sally Bowles stark? Mary Poppins? Evita? Vad krävs egentligen för att en kvinnlig roll ska anses vara stark? Att det är en huvudroll? Att hon är självständig och inte inte förlitar sej på män?
Kan man sätta upp en föreställning som utspelar sej på en opera i 1880-talets Paris, och som handlar om en ogift korist, ett yrke som på den tiden var nära besläktade med prostitution, i ett land där kvinnor var omyndiga och kvinnlig rösträtt skulle komma först 60 år senare, och kräva av henne att hon ska vara stark? Och i den kontexten: vad innebär det att vara stark? Moraliskt stark? Psykiskt stark?
Här är vad jag svarade efteråt:
Jag förstår att dom sätter upp den här egna versionen av FANTOMEN, för det måste vara ganska frestande för en ambitiös teater och en ambitiös regissör att få sätta tänderna i något så upphöjt, geniförklarat och ikoniskt som Fantomen.
Det stora problemet är förstås att alla förväntar sej att den här produktionen ska vara bättre än originalet. Det är den inte. Tyvärr tycker jag inte att skillnaden är tillräckligt stor för att rättfärdiga den här alternativa uppsättningen. Istället för att vara ett steg framåt anser jag att det är ett steg åt sidan. Vilket är helt okej. Teatervärlden är full av uppsättningar av TRE SYSTRAR, FRÖKEN JULIE och ANTIGONE som alla mer eller mindre trampar varandra på tårna. De ändringar som man har gjort blir för mej mest tydliga i scenografi och kostym, och när jag för något år sen såg THE PHANTOM OF THE OPERA på Cirkus i Stockholm var det just det fysiska utförandet vad jag tyckte bäst om. Här förlorar Göteborgsoperan på en jämförelse. Det är som en nyinfilmning av Borta Med Vinden, eller Casablanca, eller Trollkarlen från Oz. Maria Björnsons scenografi är intressantare än Teppo Järvinens, och hennes kostymer vinner över Marjaana Mutanens. Ursprungsregissören, Hal Prince, har 21 Tony awards. Det har inte Tinna Puumalainen.
Det är en kompetent uppsättning istället för en där jag hade väntat mej att bli knockad.
Det handlar om en sångerska som slits mellan sin fule, psykopatiske sånglärare och snygg aristokrat som älskar henne, och som dessutom är så rik att han till stor del finansierar teatern där hon jobbar.
Jag vet, jag har heller aldrig förstått varför hon velar.
I programbladet skriver regissören att det handlar om Christine, och hennes utveckling, från blyg, ung flicka till en beslutsam, mogen kvinna som upptäcker sina känslor, sitt självförtroende och sin sexualitet. Jag är ledsen, men jag ser inga större skillnader mellan denna Christine och den mer klassiska. Möjligtvis har jag svårare att förstå den här nya Christine, eftersom jag hade förväntat mej en mer relaterbar kvinna.
Kanske är det också olycklig tajming att mitt facebook-feed är fullt av #metoo-inlägg, för jag kan liksom inte låta bli att läsa in verkligheten i dikten: En motbjudande man med makt och en ung, attraktiv kvinna med ambitioner, eller en kvinna som dras till en buse, i tron att hon kan förändra honom?
I ”originalet” finns det några klandervärda ögonblick, till exempel den utdragna scenen där Raoul står och trampar, på gränsen till kvävd av Fantomens lasso, medan Fantomen och Christine sjunger sång på sång på sång. I Göteborgsuppsättningen har man tydligen inte tyckt att just den scenen var något man behövde förbättra - jag anser att en rejäl knock-out hade varit på sin plats - och här går man dessutom snäppet längre: Fantomen lägger bara vad jag antar är en rot om Raouls hals, och sen är han passiviserad tills den tas bort.
En annan lätt förvirrande scen är maskeradbalen, där alla är utklädda och bär masker, men trots det blir alla vettskrämda när en person gör entre längst upp i trappan klädd som Röda Döden. Hur vet man att detta är Fantomen, innan han ens har talat? Och på något sätt lyckas Christine, som tidigare i samma scen varit längst fram på scen golvet, leta sej upp i trappan så att hon hamnar bakom Fantomen.
Men min mest förvirrande scen kom tidigare: I originaluppsättningen svimmar Christine nere i Fantomens kula, innan hon vaknar upp och sjunger I Remember. I den här versionen går hon själv in och lägger sej i Fantomens säng, och jag förstår inte om hon ska föreställa hypnotiserad, eller om detta är vad hon tror förväntas av henne; att det är såhär hon ska betala för sånglektionerna, eller om detta är ett sätt att försöka visa en stark kvinna som styr över sin egen sexualitet. Det blir ganska otydligt, och rejält genant. Nu blir det på något sätt Fantomen som säger Tack, men nej tack.
Jag undrar om man ville indikera att det inte bara var Fantomens ansikte som var deformerat?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
TJUVAR av Dea Loher, så StDH:
"”Jag skulle vilja spela teater,” sa en väninna, en gång. ”Jag skulle vilja få vara sådär ful, sådär galen, sådär äcklig, liksom. Få skrika, och vråla och banka och sånt. Slippa vara snygg. Slippa vara söt…”
Hon hade i sin yrkesroll absolut ingenting med praktiskt teaterarbete att göra, utan arbetade då som receptionist på ett hotell. Det tillhörde hennes yrke att vara tillmötesgående, fräsch och representativ. Välstruken och servil. På Halloween, de senaste tio åren, har hon varit utklädd till något vulgärt och vidrigt."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/tjuvar-av-dea-loher-pa-stdh-stockholms.html
MINNS DU MEJ? på Lorensbergsteatern:
Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/minns-du-mej-pa-lisebergsteatern.html
DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern:
Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/dodens-kyss-kilen-kulturhuset.html
