Visar inlägg med etikett Göteborgsoperan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göteborgsoperan. Visa alla inlägg

tisdag 31 oktober 2017

PHANTOM OF THE OPERA, Göteborgsoperan, föreställning 61, 22/10 2017


DIRIGENT Nick Davies, Bjorn Dobbelaere, Cathrine Winnes, REGI Tiina Puumalainen, SCENOGRAFI Teppo Järvinen, KOSTYMDESIGN Marjaana Mutanen, LJUSDESIGN Teemu Nurmelin, KOREOGRAFI Osku Heiskanen, LJUDDESIGN Andreas "Stanley" Lönnquist, Sakari Kiiski, MEDVERKANDE Fred Johanson, Joa Helgesson, Sofie Asplund, Frida Engström, Hanna-Liina Võsa, John Martin Bengtsson, Tobias Ahlsell, David Lundqvist, Anders Wängdahl, Karolina Andersson, Mia Karlsson, Iwar Bergkwist, Dardan Bakraqi, Erika Sax, Micaela Sjöstedt, Lars Hjertner, Tobias Ahlsell, Marco Stella, Lana Zuzić, Peter Loguin, Henrik Andersson, Marcus Liljedahl, Tobias Ahlsell, Mio Netzler-Liljedahl, Andrea Jayakrishna, Sara Wikström, Ida Rolstad, Rebecka Carlsson, Shannon Taylor, Mali Langvatn Saether, Robert Sillberg, Arvid Assarsson, Christian Jensen, Gustaf Jönsson, Anna-Karin Simlund, Mikael Simlund, GÖTEBORGSOPERANS KÖR, GÖTEBORGSOPERANS ORKESTER, STATISTER

”Varför sätter dom upp FANTOMEN PÅ OPERAN, igen?” frågade flera vänner, när dom hörde att jag och min kompis Patti-Li Leuk skulle dit.
”Varför kan dom inte sätta upp en musikal med starka kvinnor?”
På dessa frågor har jag två olika svar: ett innan jag såg föreställningen, och ett efter föreställningen. 
Innan svarade jag: ”Jag antar att dom väljer att sätta upp den här föreställningen för att dom fått tillstånd att tolka den som dom vill, vilket innebär att dom inte behöver göra som alla andra uppsättningar runt om i världen.” 
Och på frågan om en musikal med starka kvinnor, svarade jag:
”Jo, men vad jag förstår så ska detta vara en variant av FANTOMEN där man fokuserat på att visa Christine Dae som en stark kvinna…”

Vad jag nu menade med det. Vad är en stark kvinnoroll? Är Lady Macbeth stark? Är Sally Bowles stark? Mary Poppins? Evita? Vad krävs egentligen för att en kvinnlig roll ska anses vara stark? Att det är en huvudroll? Att hon är självständig och inte inte förlitar sej på män?
Kan man sätta upp en föreställning som utspelar sej på en opera i 1880-talets Paris, och som handlar om en ogift korist, ett yrke som på den tiden var nära besläktade med prostitution, i ett land där kvinnor var omyndiga och kvinnlig rösträtt skulle komma först 60 år senare, och kräva av henne att hon ska vara stark? Och i den kontexten: vad innebär det att vara stark? Moraliskt stark? Psykiskt stark? 

Här är vad jag svarade efteråt:

Jag förstår att dom sätter upp den här egna versionen av FANTOMEN, för det måste vara ganska frestande för en ambitiös teater och en ambitiös regissör att få sätta tänderna i något så upphöjt, geniförklarat och ikoniskt som Fantomen.
Det stora problemet är förstås att alla förväntar sej att den här produktionen ska vara bättre än originalet. Det är den inte. Tyvärr tycker jag inte att skillnaden är tillräckligt stor för att rättfärdiga den här alternativa uppsättningen. Istället för att vara ett steg framåt anser jag att det är ett steg åt sidan. Vilket är helt okej. Teatervärlden är full av uppsättningar av TRE SYSTRAR, FRÖKEN JULIE och ANTIGONE som alla mer eller mindre trampar varandra på tårna. De ändringar som man har gjort blir för mej mest tydliga i scenografi och kostym, och när jag för något år sen såg THE PHANTOM OF THE OPERA på Cirkus i Stockholm var det just det fysiska utförandet vad jag tyckte bäst om. Här förlorar Göteborgsoperan på en jämförelse. Det är som en nyinfilmning av Borta Med Vinden, eller Casablanca, eller Trollkarlen från Oz. Maria Björnsons scenografi är intressantare än Teppo Järvinens, och hennes kostymer vinner över Marjaana Mutanens. Ursprungsregissören, Hal Prince, har 21 Tony awards. Det har inte Tinna Puumalainen. 
Det är en kompetent uppsättning istället för en där jag hade väntat mej att bli knockad.

Det handlar om en sångerska som slits mellan sin fule, psykopatiske sånglärare och snygg aristokrat som älskar henne, och som dessutom är så rik att han till stor del finansierar teatern där hon jobbar. 
Jag vet, jag har heller aldrig förstått varför hon velar.

I programbladet skriver regissören att det handlar om Christine, och hennes utveckling, från blyg, ung flicka till en beslutsam, mogen kvinna som upptäcker sina känslor, sitt självförtroende och sin sexualitet. Jag är ledsen, men jag ser inga större skillnader mellan denna Christine och den mer klassiska. Möjligtvis har jag svårare att förstå den här nya Christine, eftersom jag hade förväntat mej en mer relaterbar kvinna. 
Kanske är det också olycklig tajming att mitt facebook-feed är fullt av #metoo-inlägg, för jag kan liksom inte låta bli att läsa in verkligheten i dikten: En motbjudande man med makt och en ung, attraktiv kvinna med ambitioner, eller en kvinna som dras till en buse, i tron att hon kan förändra honom?

I ”originalet” finns det några klandervärda ögonblick, till exempel den utdragna scenen där Raoul står och trampar, på gränsen till kvävd av Fantomens lasso, medan Fantomen och Christine sjunger sång på sång på sång. I Göteborgsuppsättningen har man tydligen inte tyckt att just den scenen var något man behövde förbättra - jag anser att en rejäl knock-out hade varit på sin plats - och här går man dessutom snäppet längre: Fantomen lägger bara vad jag antar är en rot om Raouls hals, och sen är han passiviserad tills den tas bort. 
En annan lätt förvirrande scen är maskeradbalen, där alla är utklädda och bär masker, men trots det blir alla vettskrämda när en person gör entre längst upp i trappan klädd som Röda Döden. Hur vet man att detta är Fantomen, innan han ens har talat? Och på något sätt lyckas Christine, som tidigare i samma scen varit längst fram på scen golvet, leta sej upp i trappan så att hon hamnar bakom Fantomen.

Men min mest förvirrande scen kom tidigare: I originaluppsättningen svimmar Christine nere i Fantomens kula, innan hon vaknar upp och sjunger I Remember. I den här versionen går hon själv in och lägger sej i Fantomens säng, och jag förstår inte om hon ska föreställa hypnotiserad, eller om detta är vad hon tror förväntas av henne; att det är såhär hon ska betala för sånglektionerna, eller om detta är ett sätt att försöka visa en stark kvinna som styr över sin egen sexualitet. Det blir ganska otydligt, och rejält genant. Nu blir det på något sätt Fantomen som säger Tack, men nej tack.
Jag undrar om man ville indikera att det inte bara var Fantomens ansikte som var deformerat?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:



TJUVAR av Dea Loher, så StDH:

"”Jag skulle vilja spela teater,” sa en väninna, en gång. ”Jag skulle vilja få vara sådär ful, sådär galen, sådär äcklig, liksom. Få skrika, och vråla och banka och sånt. Slippa vara snygg. Slippa vara söt…”
Hon hade i sin yrkesroll absolut ingenting med praktiskt teaterarbete att göra, utan arbetade då som receptionist på ett hotell. Det tillhörde hennes yrke att vara tillmötesgående, fräsch och representativ. Välstruken och servil. På Halloween, de senaste tio åren, har hon varit utklädd till något vulgärt och vidrigt."


MINNS DU MEJ? på Lorensbergsteatern:

Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne. 


DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för. 



söndag 9 mars 2014

LA CAGE AUX FOLLES, av Jerry Herman och Harvey Fierstein, regi och bearbetning Bo Hermansson, medregissör och koreograf, Roine Söderlundh, Scenografi Roland Söderberg, Kostymdesign Maria Gyllenhoff, Ljus design Palle Palmé, maskdesign Frida Jarl & Lise-Lotte Wendt, Ljuddesign Joachim Bohäll, med Hans Josefsson, Bengt Bauler, Alex Falk, Mikael Samuelsson, Linus Henriksson, Karin Mårtenson, Monica Einarson, Ole Forsberg, Carina Söderman, Lars Väringer, Susanne Barklund, Johan Forsberg, Mike Gamble, Louise Hafström, Sivert Hauge, Isac Hellman, David Joseph, Magnus Lundgren, Mikael Nygren, Emil Schillén, David Seil, Robert Sillberg, Oscar Fredrik Ström, Jacob Walleberg, på Göteborgsoperan, föreställning 45 2014


Jag vet förstås inte om han vet vad han talar om, men han låter så övertygande att jag spetsar öronen:
”…och så många hantverkare brukar dom inte vara…” 
Det är paus i den sista föreställningen av La Cage Aux Folles på Göteborgsoperan, och vi köar alla lugnt för att komma ut i den stora inglasade foajén. 
Mannen som talar verkar ha sett föreställningen flera gånger, för han berättar högt och initierat för sin kamrat om vad han tycker skiljer den här - den sista - föreställningen från tidigare föreställningar. Han är ganska ordentligt rund, men rör sej som nån som nog är en jäkel på latinamerikansk dans. Hans kamrat är klädd i färger som ropar ut att det snart är påsk. 
Hantverkarna han talar om dök upp i scenen där sonen tömmer sina föräldrars lägenheten på alla spår av något som kan provocera en homofob. På vissa teatrar skämtar man till det sista föreställningen, och detta kan mycket väl ha varit ett sånt, smakfullt skämt. Några fler hantverkare än vanligt, det stör inte publiken men överraskar och roar dom på scenen. Jag vågar inte säga att det är så, men jag tyckte nog att det var lite väl många hantverkare inne på scenen.

La Cage Aux Folles är pjäsen från 1973 som blev en film 1978 som blev en musikal 1983. Historien är alltså över 40 år gammal. Det är 31 år sen musikalen kom. Den skrev för en helt annorlunda värld, för en publik som antagligen aldrig ens sett en homosexuell man på teven. Mycket har hänt sen dess, och mycket är precis likadant. Det är kanske inte så otänkbart och världsomstörtande att två män har uppfostrat ett barn tillsammans. Det är kanske inte så provocerande med män i damkläder. Man kanske inte nödvändigtvis förväntar sej att i en manlig homosexuell relation ska den ena vara ”mannen” och den andra ska spela ”kvinnan”. Men hatet finns kvar, och fientligheten. 

Det är en väldigt generös föreställning. Kostymt utspelar det sej i ett slags nedtonat 80tal och i en nutida minimalistisk After Darkvärld som blänker mer än den bländar.
Mycket av handlingen, speciellt i första akten, utspelar sig på och bakom scenen på nattklubben La Cage Aux Folles, och för att man inte helt ska drunkna på Göteborgsoperans enorma scen har man till och med förminskat proscenium för att göra det mer intimt. Den enorma showtrappan skulle mycket väl kunna vara mycket större. Tyvärr har dom ett enormt orkesterdike, vilket gör det lite problematiskt att prata och spela mot publiken, och trots att jag sitter så långt fram som på nionde raden känns scenen väldigt långt borta. Jag har aldrig använt min teaterkikare på Kungliga Operan, men nu önskar jag att jag packat med den.
Les Cagelles, de manliga dansarna i damkläder, får verkligen slita för att fylla all den scenyta som finns tillgänglig i shownumren. Det är tur att både dom och koreografin är förstklassig. 
Mikael Samuelson i drag blir en slags blandning av Elaine Page och Inga Gill, något komisk, något tragisk, både fyllig och spenslig. Han och Hans Josefsson är övertygande som homosexuella män och deras slutkyss känns väldigt naturlig, nästan som en eftertanke, ett infall. 
I andra akten, trots flera sångnummer, är det nästan som om det inte längre finns tid för musiken. Man har för mycket att berätta. Man måste knyta ihop påsen, lösa historien, få sagt det man kommit för att säga. Det blir mer fars än musikal, och numret ”Har ni sett på faten?” bevisar att det nog är klokt att inte blanda två genre, utan hålla sej till en åt gången. 
Jag saknar lite  konstrasten mellan livet På Scen och Privat. Motsättningen mellan realism och illusion. Den fula verkligheten och Magin. Det blir lite luddigt ibland. Artisterna är lite "På Scenen" hela tiden. Scenerna backstage spelas som om alla stod i en egen följespot, som om varje replik vore en one-liner. 
Och så saknar jag Cagellerna i andra akten. Det hade behövts ett sista, svindlande shownummer innan de konservativa försöker ta över. 

Jag önskar jag levde i en värld där La Cage Aux Folles inte behövdes. En värld där utvecklingen går framåt, där det hela tiden blir bättre, där man inte behöver vara orolig när man på morgonen går ut på nätet och läser nyheterna. En värld där rättigheter är en rättighet som inte kan tas bort. En värld där en del av befolkningen inte försöker bestämma hur en annan del av befolkningen ska leva sina liv. En värld där en publik på en teater i Ryssland eller Uganda lugnt kan sätta sej ner och se en mycket bra berättelse om två män som råkar älska varandra. 


Fribiljett. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  3365:-


tisdag 15 mars 2011

SUNSET BOULEVARD, Göteborgsoperan, 15 Mars 2011,


En uppsättning av Vernon Mound, Regi Anthoula Papadakis och Shaun Kerrison, Dirigenter David White, Julian Bigg och Finn Rosengren, Scenografi, Paul Edwards, Kostymdesign Emma Ryott, Koreografi Anthoula Papadakis, Ljusdesign Bruno Poet, Ljuddesign Gary Dixon, Filmdesign Finn Ross, Svensk nyöversättning Erik Fägerborn, Med Norma Desmond Gunilla Backman, Joe Gillis Jonas Eskilsson, Max von Mayerling Fred Johanson, Betty Schaefer Martyna Lisowska, Cecil B. DeMille Lars Hjärter, Artie Green Tobias Ahlsell, Sheldrake David Lundqvist, Manfred Michael Jansson, Ensemble Anna Afzelius, Rebecka Andréasson, Malin Brandeby, Karin Bååthe, Emelie Dybeck, Emma Hellström, Karin Mårtensson, Therese Lindh-Bjellder, Petronella Löfstrand, Michelle Lönne, Katarina Stella, Michael Lönne, Katarina Stella, Michaela Sjöstedt, Kattis Trollregn, Thomas Bay Pedersen, Staffan Berg, Rickard Björk, Fredrik Frid Giertz, Pierre Hagman, Joacim Hedman, Erik Höiby, David Inghamn, Stefan Johansson, Mikael Lundin, Carl-Johan de Neergaard, Robert Sillberg, Maxim Telleng, Björn Thudén, Fabian och Matti., GöteborgsOperans Orkester