 |
| Händelmän |
Royal Choral Society, Royal Philharmonic Orchestra, Richard Cooke, dirigent, Richard Pearce, organist, Med: Mary Bevan, Anna Harvey, Jamie MacDougall, Edward Grint.
Först: en liten brasklapp: det kommer inte att handla så mycket om själva konserten, så om du kommit för att läsa nåt utförligt om Händel och Royal Albert Hall, så ber jag om ursäkt. Jag var alltför upptagen med andra tankar för att verkligen kunna ta in det hela.
Den här dagen var nämligen en riktig liten rysare.
Varför bryta en god ovana? Minst en gång varje dag, under denna korta Londonresa, har vi gått in på Pret A Manger och köpt något att äta, och den här dagen, trots att vi kanske haft ambitionen att äta någon annanstans, så bara blev det att vi gjorde ett sista besök. Det fanns liksom inget annat att välja på.
Den övergripande planen för dagen var att åka hem. Men min kompis Patti-Li Leuk, som är en suverän reseplanerare, hade bokat in oss på det absolut sista planet, så vi hade nästan en heldag i London, helt gratis, liksom. Jag menar, vi hade kunnat ta ett tidig morgonflyg, eller ett middagsflyg, och inte haft tid till något annat än att ta oss ut till flygplatsen.
Det enda som kunnat göra den här dagen - och resan - bättre, var om vi hade lyckats boka in en dagsföreställning, innan vi åkte hem. Tyvärr kör man inga matinéer på fredagar, i London, och det är helt förståeligt: följande dag är det dubbla föreställningar, och oavsett hur viss publik resonerar så är teaterfolk inga maskiner.
Men Patti-Li hade lyckats nosa reda på en liten konsert. Eller; en stor konsert. En riktigt stor konsert, som framförts 280 gånger, under 141 år: Händels Messias, i Royal Albert Hall. Och det är en present till mej, för att jag fyllde år dagen innan.
Inte själva konserten i sej, utan biljetten.
Vi hade checkat ut, ställt våra väskor hos vaktmästaren, och börjat gå längs med Oxford Street. Tanken var att vi skulle hitta någonstans att käka frukost, och sen gå en runda i Hyde Park, innan vi käkade lunch någonstans och gick på konsert.
Det är bara det att när vi kommer fram till slutet på Oxford Street, och parken börjar, då har matställena tagit slut. Det ligger bara ett väldigt inbjudande Pret A Manger rakt över gatan.
Jag köper en trekantsmacka med ägg, majonäs och vattenkrasse, en kopp svart kaffe och lyxar till det med en bran muffin. Det kanske tar några timmar innan man får mat igen.
Observera att jag skrev några timmar, som i två eller tre, och inte tio timmar, innan man får mat igen.
Vi tar tid på oss, tar det lugnt, går in i Kensington Gardens, kollar in fontänerna och Peter Pan-statyn. Solen skiner, unga män går i shorts och kvinnor bär ärmlöst. Ingen badar i sjön, men det är nog mest för att det är förbjudet. Hemma i Stockholm var det inte länge sen det snöade.
Nånstans har jag läst att det finns papegojor i en park i London, men det var information som sjunkit undan. Tills nu, när vi rundar en staketinklädd dunge och kommer på en liten folksamling som verkar mata fåglar. Gröna fåglar. Papegojor.
De är väldigt intelligenta djur, och dom har vant sej vid att kunna slå sej ner på folk och få frön och frukt. De dumma duvorna som också lockats hit verkar inte ha lärt sej samma sak, utan knatar runt på marken och plockar bland det som tappas. Här måste man tydligen vara grön för att få något att äta, verkar dom tänka.
Tiden går. Och vi går. Vi tar det i lugn takt, mesans tiden tickar på. Det är plötsligt eftermiddag. Vi rundar parken och går runt det höga, imponerande Albert Memorial, fotande och instagrammande, innan vi gör över gatan till Royal Albert Hall, och fotar och instagrammar där.
”Dom har haft den här konserten varje år sen 1876,” berättar Patti-Li, som uppenbarligen har läst på.
”Jösses,” säger jag, både imponerad av arkitekturen, Patti-Lis information, och av det faktum att han har läst på.
Det kanske hade varit smart att försöka hitta något att äta, här och nu, men det är väldigt ont om snabbmatsställen här runtikring, och som Patti-Li sa: det är bättre att ta något efteråt, det är en kort konsert.
Det är när vi står i Heineken Green Room, och dricker ett varsitt glas vitt vin - ännu en födelsedagspresent från Patti-Li - som det händer: Jag frågar hur lång konserten är, och han svarar att han tror att den tar runt 45 minuter. Men för säkerhets skull kollar han.
Han kollar väldigt länge. Jag tänker att det kanske är något problem med nätverket, eller att han har börjat kolla sin mail, eller Face Book, men till slut säger han, olycksbådande entonigt:
”Den är två timmar och 45 minuter…”
”Va?” Jag hörde honom mycket väl. Men: Va? Verkligen?
Han upprepar.
”Men,” undrar jag, ”kommer vi att hinna?
Vi har ett plan som väntar, och jag menar, det väntar ju inte.
”Ja?” svarar Patti-Li, och börjar kalkylera: Det tar så och så lång tid ut till flygplatsen, och vi bör vara därute sådär dags, och och vi måste tillbaka till hotells först, och det tar antagligen såhär lång tid.
Kontentans är att när konserten är över, då ligger vi ungefär en halvtimme efter i den ultimata planen. Vi måste alltså skynda oss, för att kunna ta det lugnt.
Jag har lite svårt att koncentrerar mej, under konserten. Eller, jag har mycket svårt att koncentrera mej. Jag sitter liksom och tänker på annat. Oproduktiva, okonstruktiva, onödiga tankar.
För att musik ska kunna svepa dej med sej så måste du liksom var där, för att bli medsvept. Jag var inte där. Nästan inte alls.
Och jag har väldigt få minnesintryck: jag minns att en av sångerskorna hade lila klänning, och den andra hade en vinröd. Männen, antar jag, hade frack. Publiken, liksom vi, var inte vidare uppklädda. Det satt en japansk turist snett framför mej. Och när halleluja-delen kom, den där biten som var det enda jag kände till, då reste sej hela publiken. Sjöng vi med? Jag tror inte det, men jag minns inte. Men varför stod vi då upp?
Jag minns att lokalen i sej var imponerade, som ett övertäckt Colosseum i Rom, fast kanske lite mindre, eller som Cirkus på Djurgården, men mycket, mycket större.
Konserten är över, och vi väller ut ur byggnaden och iväg ut på stan, som apelsiner ur en trasig plastkasse. Patti-Li har tagit fram kartfunktionen på sin iPhone, och leder oss mot South Kensington tunnelbanestation. Det är bit att gå. Det är en bra bit att gå. Och när man tror att man har kommit ner i tunnelbanan visar det sej att man går i en väldigt lång gångtunnel, som aldrig verkar ta slut.
Jag har inte nån riktig koll på hur mycket pengar jag har på mitt Oyster Card, men när jag testar att blippa in mej, så slås grindarna upp utan problem. Och visst är det väl så att jag kan fortsätta åka under en timme, när vi väl har hämtat våra väskor på hotellet? Eller?
Hur mycket pengar har jag kvar på kortet? Borde jag ha tankat in en reskassa? Men det finns liksom ingen tid.
Vi åker tre stationer norrut på den gula Circle Line, hoppar av vid Notting Hill Gate och tar den röda linjen, Central Line, sex stationer österut, till Tottenham Court Road, stiger av, stressar iväg till hotellet, hämtar våra väskor -
Borde vi köpa något att käka här? Borde vi bara remma över gatan och köpa en macka på Sainsburys? En hel stad med ett Pret A Manger i vad som känns som vartenda kvarter, men här runtikring råder snabbmatsöken?
Det finns tid till att handla mat senare, resonerar vi, kanske på stationen London Bridge, där vi ska byta från tunnelbana till tåg. Eller på flygplatsen, där kommer vi att ha gott om tid att käka!
Eller?
Nere i tunnelbanan och mitt oyster card är tomt. Grindarna öppnar sej inte. Patti-Li, som redan har gått igenom, vänder sej om och undrar varför jag inte kommer.
”Det går inte,” ropar jag. ”Det är tomt! Jag måste fylla på!”
Han tittar tillbaka, söker med blicken efter en automat, lite stressad. Nu är vi sena. Det här gör att vi blir lite senare. Inte mycket senare, men många bäckar små…
Man försöker liksom låta bli att tänka att man var sen redan från början, att klockan stod på minus redan när vi började.
Jag vänder mej om och börjar leta efter en skylt där det står Oyster Card. Det måste ju finnas en på varje station. Det måste finnas flera på varje station. Men var?
Då ser jag. Den där människomassan som jag trodde var nån slags gemensam ansamlig, en gruppresa, är bara folk som står i kö för att tanka sina kort. Kön är löjligt lång. Otroligt lång. Omöjligt lång.
Jag vänder mej mot Patti-Li.
Just nu skulle jag behöva en time out. En liten stund för mej själv för att ta mej en funderare på vad som är smartast att göra.
Men det finns ingen tid.
Patti-Li stirrar tillbaka, undrande varför jag bara står där, stilla, och stirrar. Så följer han mitt pekande finger, och tar ett beslut:
”Vi får ta taxi,” konstaterar han, när han bränner förbi mej, och jag följer efter honom, upp ur underjorden.
I rulltrappan upp försöker jag förklara att jag hade tänkt fylla på mitt kort, nån gång under dagen, om det bara funnits tid. Jag menar, det vara bara det att det inte fanns nån tid när jag väl var i närheten av en automat, och när jag hade tid var vi inte i närheten av någon automat.
Det finns människor som låter sin jäsande ilska gå ut över oskyldiga. Som tycker att dom har rätt att fräsa ifrån, om dom känner sej irriterade. Lyckligtvis är varken jag eller Patti-Li såna. Min mest irriterade ovana, kanske, är mitt ältande. Ett släktdrag, tror jag, som jag fått från mor och mormor. Men jag försöker låta bli. Trots att jag vill börja mala om vad som kan hända, vad som skulle kunna hända, och vad vi gör om det som händer händer, så försöker jag vara tyst.
Missar vi planet så missar vi planet, försöker jag tänka.
Det här verkar inte vara en vidare dag.
Jag upplever det som om taxin sniglar sej fram genom London. Där jag skulle önska att vi bara swishade förbi, där världen utanför blev ett suddigt dis, som när man använder Warp drive i Stjärnornas Krig, så är det som att ta en irriterande långsam nostalgiskt tur längs Memory Lane: vi tar samma gator som vi gick första dagen vi var här, för några dygn sen.
Resan blir ett slags filmiskt montage, och vore underbart, om jag inte bara ville skrika. Vi kör längs med New Oxford Street, och in på Holborn. Där ligger Pod, där vi käkade vår första frukost, Äggröra och svart kaffe, innan vi såg AN AMERICAN IN PARIS, innan vi såg DREAMGIRLS. Där ligger My Old Dutch, där vi festade till det med Panncakspizza efter ha sett MATILDA THE MUSICAL, och innan THE BRAILLE LEGACY. Var det igår kväll? Det var igårkväll. Vi kör in på Cheapside. Det där huset känner jag igen. Och det där. Vi kör nerför Queen Street. Här gick vi. Vi tar till och med samma bro som vi tog första dagen, när vi skulle till Southwark Playhouse och se THE LIFE.
Så är vi framme vid stationen London Bridge, i skuggan av skyskrapan The Chard. Vi var här för bara några dagar sen, men nu är det okej att saker liksom upprepar sej, för vi är på väg tillbaka, hem.
Patti-Li betalar chauffören, och vi stressar in på stationen.
Allt är väldigt lugnt. För lugnt? Har det hänt något? Ett bombdåd? En terroristattack?
Information på de stora skärmarna visar att nästan alla tåg är försenade, till och från stationen. Nånting om något på spåret. En lorry? En lastbil? Nu är vi riktigt sena, vi är senare än nånsin, nästan senast.
Var köper man biljetter till dom här tågen, som kanske kommer att komma igång i tid för att vi ska komma med ett plan och komma hem? Jag frågar några personalpersoner, och dom pekar ner i källaren.
Här är det ingen lång kö, men den korta kön går mycket långsamt. Folk har tusen frågor, på grund av förseningen.
Vad gör vi om vi inte kommer med planet? tänker jag. Åker vi tillbaka till hotellet, checkar in, och går och ser ännu en föreställning? Vilken? 42ND STREET, tänker jag hoppfullt, innan jag inser att om vi vände nu så kanske vi skulle hinna, men om vi åker ut till flygplatsen så hinner vi inte in till stan i tid för en föreställning.
Med biljetterna köpa skynda vi upp till markplanet, där det verkar som om trafiken har kommit igång. Det finns varken en tanke eller tid att besöka en kiosk eller snabbmatsställe. Vi hoppar på det knökfulla tåget, blir stående, stågandes med alla andra som oroar sej för om dom ska komma med sitt tåg. Eller, alla kanske inte är lika sena som vi. Jag tror nog vi är dom senaste på hela tåget.
”No,” säger jag till en sura mannen vid incheckningsdisken, fiskar upp min mobil och visar hur mycket klockan är: ”there is one minute left!”
Incheckningen stänger klockan åtta, och min telefon visar 19:59.
Surt ber han om våra pass och checkar in oss. Det är tur att vi reser lätt, för när jag plockar fram min resväska fräser han, förnärmand:
”You haven’t checked in your luggage?”
Men det finns inget han kan göra: han har checkat in oss, så han måste ta våra väskor.
Nu borde det finnas tid att köpa något att äta. Snart, i alla fall: Vi går igenom säkerhetskontrollen utan anmärkningar, och tänker att vi första bara ska kolla var vår gate ligger, och sen gå tillbaka och köpa något att tugga på.
Jag är inte hungrig längre. Det är så länge sen jag käkade något att magen liksom verkar ha glömt bort hur det var att vara mätt. Det finns inte ens ett sug kvar.
Vår gate ligger halvvägs till engelska kanalen, känns det som. Vi går och vi går och vi går, och när vi kommer fram upptäcker vi att det inte finns något ställe att köpa mat på, så här långt avsides. Vi vänder, börjar gå tillbaka, men inser att vi inte kommer att hinna, och vänder tillbaka igen. Jag antar att blodsockret var lågt, för såhär efteråt känns det som om vi tog en del dumma beslut.
Jag ser en coca colamaskin. Jag tar upp ett mynt. Stoppar in det. Ingenting kommer ut.
Det är verkligen min dag idag. Den värsta dagen någonsin. Jag får lust att skrika, gapa, gorma, men jag vet inte vad det skulle tjäna till.
När vi kommit ombord på planet är det för första gången på flera timmar som slappnar jag av. Axlarna sjunker ner. Det där frustrerade skriket som har bubblat runt i min bröstkorg, verkar ha försvunnit.
Vi hann! Vi är här! Det är över, den här dagen som långsamt bara blev värre och värre.
Vanligtvis tycker jag att det är lite obehagligt att flyga. Det är inte det att jag är rädd, jag har bara lite svårt att slappna av. Men den här gången har jag inga problem. Dör vi så dör vi, jag är bara glad att vi hann med flyget. Det är alltid lite lättare att dö på vägen hem.
Jag tänker lite på min söndriga cykel som står i stället vid centralen. Jag har inte tänkt på den på flera dagar. En trampa gick av när jag cyklade in till stan, och min cykelreparatör har varnat mej att om det inte finns mycket mer man kan göra för min cykel. Den är för gammal, för rostig, för sliten. Det är inte ekonomisk försvarbart att fortsätta reparera den. Det är dags att gå vidare.
I morgon, tänker jag, så åker jag ut till Ikea och köper en ny cykel.
Och knappt har jag tänkt den tanken, så vänder min inställning. Saker har löst sej, och om detta är den värsta dagen någonsin, då är det egentligen bara att gratulera att den inte var värre.
Och som för att markera att det otrevliga är över, så tar Patti-Li, som nog känner sej ansvarig för lite av dagens kalabalik, och bjuder mej på en flygplansmiddag, en cola, en earl grey, och en Ultimate Ploughman’s Sandwich, med Barber’s Cheddar, apple and radisch salad and pickled onion on artisan granary bread.
Och jag säger dej, att den middagen var goood!
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
THE BRAILLE LEGACY på Charing Cross Theatre i London:
"Grundkänslan finns där, den humanitära goda viljan i en värld av illvilliga. Men man berättar den lite som om det vore dålig barnteater. Boven är så ond att de goda framstår som nästintill lobotomerade, eller drogade, för att dom inte uppfattar hans sura blickar, demoniska suckar och hatiskt framförda repliker. Det ger ett skadligt intryck av de som ska framstå som sympatiska förlorar sympati eftersom de verkar så urbota korkade."
MATILDA THE MUSICAL på Cambridge Theatre i London:
"Men det som är lite ömkanskvärt när man är i 30-årsåldern blir på något vis imponerande när man har toppat livskrönet och är över 50 år. Då är det respektingivande att man inte har stelnat, att man inte är framme, att man inte är färdig. I alla fall tycker jag det.
Den här dagen fyller jag 53."
DREAMGIRLS på Savoy Theatre i London:
Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vem som vilka grabbar som helst, och så fanns det såna som jag.
Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.
Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive.
