ÄVENTYRET ALADDIN, Stockholm Waterfront, föreställning 77, 22/12 2017

Manus, sångtexter och regi: Robert Dröse, Musik: 12 nyskrivna melodier av Martin Landh, Sång arrangemang: Ceca Wadstien, Scenografi: Erik Fredriksson, Visual Act Scandinavia AB, Ljus: Palle Palmé, Palmé Light-Design AB, Kostym: Thomas Malmros, Showstore AB, Smink/Peruk: Michaela Hallgren, Med Marko Lehtosalo, Claes Malmberg, Kim Sulocki, Charlie Grönvall, Renaida Braun, Mattias Olofsson, Bill Sundberg, Maria Thérèse Sarrazin, Josef Törner, Amanda Roynesdotter, Angelica Rask, Maja Nilsson, Therese Persson, Gustav Mardelius, Andreas Erbrink, Henrik Jansson, Marcus Elander, Rasmus Malm, Simon Jalnefur Lööf, Nils Axelsson

Jag tycker om när barnteater får kosta. Eftersom man vanligtvis går på teater med skolan, och elever är något som inte får medföra några utgifter, så brukar det inte läggas mycket krut på kostym, scenografi eller antalet aktörer. Budgeten tillåtet inte såna utsvävningar. Oftast är barnteater snäppet över en sagostund, där ungarna själva får fantisera ihop det visuella. 

Vi är på Stockholm Waterfront, jag och några vänner, för en slags förhandsvisning av en nyskriven svensk barnmusikal baserad på en folksaga från mellanöstern. Det handlar om Alladin, en fattig pojke som hittar en oljelampa, träffar en ande, och gifter sej med en prinsessa. 

Ofta kan man skylla dåliga musikalsångtexter på att de översatta från engelskan, och att det kan vara svårt att skaka fram rim och reson som funkar. 

Här finns ingen sån ursäkt, eftersom detta är originaltexten. Författaren har alltså inte varit styrd av någon förlaga, utan har själv kunnat välja varje ord. Och det är nästan otroligt att detta är vad han har kommit fram till, vad han vill stå för och vad han tycker duger. Texterna tyder på härlig hybris och en lite skrämmande brist på självkritiskt tänkande. Författaren har många gånger helt uteslutit personliga pronomen, och i brist på svenska rim, rimmar han känns och bränns med det engelska friends. Korrekt meningsbyggnad, eller i många fall, någon slags meningsbyggnad, tycks vara bortom hans poetiska kapacitet:

När jag först såg på dej

och du sen såg på mej 

Kändes så rätt,

på nåt sätt.

Och jag vill lära känna dej, 

är en helt vanlig tjej

Din charm är stor 

nåt i mej gror 

Ödet känns,

och det bränns 

när vi ser på varandra, 

We will be more than friends

Bara tänk att vi två 

hur vi fann varann ändå 

en kort sekund

en kärleksstund

Du ville ju bara gå

men stod kvar här ändå

så vi bara ler när vi varandra ser

Tänk att vi fann varann ändå. 

Man är faktiskt så stolt över denna text att delar av den återges i programmet. Nånstans sitter en gammal svenskalärare och gråter.

De goda nyheterna: det spelar faktiskt nästan ingen roll. Eftersom sångtexterna i många fall inte för handlingen vidare, eller ofta varken har en dramatisk funktion eller en tydlig riktning som berättar vad sången i sej handlar om, framförs texten inte heller som om den var viktig, utan man låter musiken och melodin ta över. Man sjunger nåt, helt enkelt, och det räcker långt. 

Detta är framför allt en fest för ögat, för vad man är synnerligen bra på, är det rent visuella. Både vad gäller den faktiska scenföreställningen, men också vad gäller media, som till exempel inslagen på deras egen Youtubekanal, där man både har laddat upp en massa inslag från vad som händer på och bakom scenen, men även hela låtar från föreställningen. Det känns ambitiöst, proffsigt och påkostat, och ganska osvenskt. 

Kostymerna, och scenografin är klart imponerande. Jag har sällan sett en så  genomarbetad, omfångsrik och diger uppsättning kläder på scenen. Inget känns hoprafsat, kompromissat eller oinspirerat, tvärtom känns det som om kostymören haft roligt, och gott om tid. Jag har speciellt kul åt scenen där Aladdin och prinsessan Safa flyger på mattan, och den stora ensemblen kommer in, helt i vitt, utklädda till moln, eller scenen där Aladdin klättrar ner i en grotta och hittar en hög guld, vilket visar sej vara ensemblen klädda i guldmyntsmönstrade kroppsstrumpor.

Scenografin förlitar sej mycket på bakgrundsprojektioner, men det är väl avvägt med konkreta, fysiska scendelar, som trappor, delar av hus, skärmar, och draperier, så man slipper känslan av att det är mer bio än teater. 

Också koreografin är värd ett omnämnande, då den ambitiösa, energiska, krävande dansen medför stort till att förhöja musiknumren.

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet. 

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.

”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/bull-klara-natter-kulturhuset.html

YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:

Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html

SAGOR, ”Den Store Rådgivaren”, ”Askeladden och Följeslagarna” ”Kejsarens Nya Kläder” och ”Prinsessan och Svinaherden” med elever från Mimlinjens avgångsklass 2015, med Lena Kristine Bruun Bondeson, Katarina Krogh Engelsen, Sara Ribbenstedt och Tobias Ulfvebrand, i T-tvåan på STDH, Föreställning 89 2014.

Det är inte det att jag har något emot scenografi och kostym. Tvärtom, ofta älskar jag när ögat riktigt får njuta av det överdådiga, det vackra, det fantastiska. 

Men det är något visst med det nakna, enkla. En person med en berättelse på en tom scen. Det är magi. 

Jag sitter i T-tvåan på STDH och tittar på mimlinjens redovisning. Om Magnus Härenstam kom in frågade vem i publiken som skulle bort så är jag ganska säker på att Brasse Brännström skulle peka ut mej. Jag är den enda som inte känner någon på scenen. Och jag är den enda över 40. Jag kan till och med möjligtvis vara den enda över 30. Det sitter en skallig grabb lite längre bort på samma rad som ser ut att närma sej medelåldern, men man ser liksom automatisk äldre ut när man är rakad. 

Jag hade en gång fördomen att mimare blir såna som inte känner sej så bekväma med det talade ordet. Såna som lika gärna kunde blivit clowner eller trollkonstnärer, som hellre går The Norma Desmond School of Acting än Woody Allen Academy. Jag vet inte om det någonsin har stämt, men det stämmer absolut inte längre. Visst, det är fysisk teater, men det är inget briljerande i på-platsen-promenad i motvind, hur tar sej ur en osynlig kub, eller drar i rep som ingen kan se. Och rösten blir ett redskap, lika viktigt som resten av kroppen. 

Det handlar om sagor. I redovisningen jag ser har man riktat in sej på låg- och mellanstadie. En efter en, går elverna upp och berättar och illustrerar en saga. Inga kostymer, ingen scenografi, ingen rekvisita, inget ljud och vanligt arbetsljus. Och det räcker. 

För en som på friskispass ibland har svårt att separera vad benen ska göra och vad armarna gör, är det extra imponerande att eleverna både talar och fysiskt illustrerar. Samtidigt. Man arbetar även med fysiskt utmejslade roller, och byter karaktärer, ofta. Det blir aldrig bara en platt koreografi, för det fysiska backas upp inifrån. 

Vi befinner oss någonstans mellan litteratur och dans, egentligen. Mellan det intellektuella och det fysiska. 

Den här konstformen lämpar sej utmärkt åt barnföreställningar, då dom i alla fall har svårt att skilja på verklighet och fantasi. Där vi vuxna någonstans köper en tyst överenskommelse, en illusion, tror barnen på det dom ser. Ungar behöver inte se ett hav för att uppleva att någon simmar. 

Jag önskar att man kunde se mer sånt här på Stockholms scener. Inte barnteater, utan den här typen av föreställningar där skådespelarens röst och kropp är det centrala. Och berättelsen. Tänk vad man kunde göra med vad som helst av Selma Lagerlöf. Eller vad sägs om att någon tar tag i The Ballad of the Sad Café? Eller något av Truman Capote? Eller hela jäkla Mumindalen?

Två av sagorna; Den Store Rådgivaren och Askeladden och Följeslagarna, var mej helt obekanta, och ganska galna, faktiskt. En slags äventyr där huvudpersonen tar med sej andra personer på en resa och en massa knasigheter händer. Det här är inte Astrid Lindgren eller Fontaines fabler. Det är anarki och kreativitet. 

Av det två jag kände till: Kejsarens Nya Kläder och Prinsessan och Svinaherden, mindes jag bara hur den första slutade. Jag trodde att Prinsessan och Svinaherrden fick varandra i slutet, men inte här, i alla fall. Och jag är okej med det. Hon verkade vara en riktig subba. Men säg inte det ordet till barnen. 

Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

BEPPES BÄSTA SÅNGER - SAKTA VI GÅ GENOM STAN 

"Jag har nynnat på en melodi i snart ett dygn. På engelska kallas det Earworm. På tyska heter det Ohrworm. På svenska heter det tydligen öronmask, även om jag aldrig hört det uttrycket, och nog tycker att det mer låter som en parasit man fått simmandes i Tanganyikasjön.

När jag lagar mat, när jag svarar på mail, när jag sitter på cykeln, blir jag plötsligt medveten om ett retsamt surrande, som hittar nya toner där inga såna toner borde finnas. Det är jag, när jag försöker sjunga.

I morse kändes det som om jag legat och nynnat i sömnen, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Vad ska grannarna tro: att jag ska på audition för körslaget?"

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/beppes-basta-sanger-sakta-vi-ga-genom.html

MASS, I Oscarskyrkan

Vi är här för att se premiären av Leonard Bernsteins Mass från 1971, en musikalisk mässa ursprungligen tillägnad John F. Kennedy.

Medelåldern är hög. Jag och en lång salt- och pepparhårig man - vi kan kalla honom Efraim Långstrum - är yngst. Och ingen av oss är ung. 

Två smala, äldre kvinnor bakom mej vänder sej till kvinnan vid biljettbordet: 

”Finns det några program?” undrar den ena.

”Eller är dom redan slut?” undrar den andra.

Ni vet det där uttrycket att glaset är halvfullt? Vi kan kalla de här damerna Halvfull Tant och Halvtom Tant.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/mass-musik-leonard-bernstein-engelsk.html

POOR, POOR LEAR, på Boulevardteatern

Jag och min kompis Dans Bitch ses alltför sällan. Han jobbar väldigt mycket, och när han väl är ledig brukar han och hans ex Jungle Red resa till Seychellerna, eller Sri Lanka, eller Madagaskar. Någonstans exotiskt  och exklusivt. Dom brukar strosa runt bland ruiner eller regnskogar eller pyramider, och på kvällarna sitter dom på balkonger och dricker vin eller whisky. Och överallt dit dom reser inträffar det tsunamis eller upplopp eller vulkanutbrott eller skogsbränder, vilket gör att vi som är kvar hemma alltid blir lite oroliga, men dom är som migranta soldyrkande katter: dom har nio liv.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/poor-poor-lear-av-nina-sallinen-and.html