Det är inte det att jag har något emot scenografi och kostym. Tvärtom, ofta älskar jag när ögat riktigt får njuta av det överdådiga, det vackra, det fantastiska.
Men det är något visst med det nakna, enkla. En person med en berättelse på en tom scen. Det är magi.
Jag sitter i T-tvåan på STDH och tittar på mimlinjens redovisning. Om Magnus Härenstam kom in frågade vem i publiken som skulle bort så är jag ganska säker på att Brasse Brännström skulle peka ut mej. Jag är den enda som inte känner någon på scenen. Och jag är den enda över 40. Jag kan till och med möjligtvis vara den enda över 30. Det sitter en skallig grabb lite längre bort på samma rad som ser ut att närma sej medelåldern, men man ser liksom automatisk äldre ut när man är rakad.
Jag hade en gång fördomen att mimare blir såna som inte känner sej så bekväma med det talade ordet. Såna som lika gärna kunde blivit clowner eller trollkonstnärer, som hellre går The Norma Desmond School of Acting än Woody Allen Academy. Jag vet inte om det någonsin har stämt, men det stämmer absolut inte längre. Visst, det är fysisk teater, men det är inget briljerande i på-platsen-promenad i motvind, hur tar sej ur en osynlig kub, eller drar i rep som ingen kan se. Och rösten blir ett redskap, lika viktigt som resten av kroppen.
Det handlar om sagor. I redovisningen jag ser har man riktat in sej på låg- och mellanstadie. En efter en, går elverna upp och berättar och illustrerar en saga. Inga kostymer, ingen scenografi, ingen rekvisita, inget ljud och vanligt arbetsljus. Och det räcker.
För en som på friskispass ibland har svårt att separera vad benen ska göra och vad armarna gör, är det extra imponerande att eleverna både talar och fysiskt illustrerar. Samtidigt. Man arbetar även med fysiskt utmejslade roller, och byter karaktärer, ofta. Det blir aldrig bara en platt koreografi, för det fysiska backas upp inifrån.
Vi befinner oss någonstans mellan litteratur och dans, egentligen. Mellan det intellektuella och det fysiska.
Den här konstformen lämpar sej utmärkt åt barnföreställningar, då dom i alla fall har svårt att skilja på verklighet och fantasi. Där vi vuxna någonstans köper en tyst överenskommelse, en illusion, tror barnen på det dom ser. Ungar behöver inte se ett hav för att uppleva att någon simmar.
Jag önskar att man kunde se mer sånt här på Stockholms scener. Inte barnteater, utan den här typen av föreställningar där skådespelarens röst och kropp är det centrala. Och berättelsen. Tänk vad man kunde göra med vad som helst av Selma Lagerlöf. Eller vad sägs om att någon tar tag i The Ballad of the Sad Café? Eller något av Truman Capote? Eller hela jäkla Mumindalen?
Två av sagorna; Den Store Rådgivaren och Askeladden och Följeslagarna, var mej helt obekanta, och ganska galna, faktiskt. En slags äventyr där huvudpersonen tar med sej andra personer på en resa och en massa knasigheter händer. Det här är inte Astrid Lindgren eller Fontaines fabler. Det är anarki och kreativitet.
Av det två jag kände till: Kejsarens Nya Kläder och Prinsessan och Svinaherden, mindes jag bara hur den första slutade. Jag trodde att Prinsessan och Svinaherrden fick varandra i slutet, men inte här, i alla fall. Och jag är okej med det. Hon verkade vara en riktig subba. Men säg inte det ordet till barnen.
Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
BEPPES BÄSTA SÅNGER - SAKTA VI GÅ GENOM STAN
"Jag har nynnat på en melodi i snart ett dygn. På engelska kallas det Earworm. På tyska heter det Ohrworm. På svenska heter det tydligen öronmask, även om jag aldrig hört det uttrycket, och nog tycker att det mer låter som en parasit man fått simmandes i Tanganyikasjön.
När jag lagar mat, när jag svarar på mail, när jag sitter på cykeln, blir jag plötsligt medveten om ett retsamt surrande, som hittar nya toner där inga såna toner borde finnas. Det är jag, när jag försöker sjunga.
I morse kändes det som om jag legat och nynnat i sömnen, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Vad ska grannarna tro: att jag ska på audition för körslaget?"
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/beppes-basta-sanger-sakta-vi-ga-genom.html
MASS, I Oscarskyrkan
Vi är här för att se premiären av Leonard Bernsteins Mass från 1971, en musikalisk mässa ursprungligen tillägnad John F. Kennedy.
Medelåldern är hög. Jag och en lång salt- och pepparhårig man - vi kan kalla honom Efraim Långstrum - är yngst. Och ingen av oss är ung.
Två smala, äldre kvinnor bakom mej vänder sej till kvinnan vid biljettbordet:
”Finns det några program?” undrar den ena.
”Eller är dom redan slut?” undrar den andra.
Ni vet det där uttrycket att glaset är halvfullt? Vi kan kalla de här damerna Halvfull Tant och Halvtom Tant.
Låter det intressant? Här är resten:
POOR, POOR LEAR, på Boulevardteatern
Jag och min kompis Dans Bitch ses alltför sällan. Han jobbar väldigt mycket, och när han väl är ledig brukar han och hans ex Jungle Red resa till Seychellerna, eller Sri Lanka, eller Madagaskar. Någonstans exotiskt och exklusivt. Dom brukar strosa runt bland ruiner eller regnskogar eller pyramider, och på kvällarna sitter dom på balkonger och dricker vin eller whisky. Och överallt dit dom reser inträffar det tsunamis eller upplopp eller vulkanutbrott eller skogsbränder, vilket gör att vi som är kvar hemma alltid blir lite oroliga, men dom är som migranta soldyrkande katter: dom har nio liv.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar