Det borde finna fler ord för dans. Bara det att det liksom inte finns någon skillnad för dans man gör för sitt eget nöje på ett dansgolv, och dans man framför inför en sittande publik. Om nu eskimåerna har en himla massa ord för snö så borde dansvärlden ha en massa andra ord för dans, för dans täcker liksom inte in allt. Är mim dans? Måste man ha musik för att det ska kallas dans? Rörelse är passande, men låter på något sätt nedsättande.
Sista dagen av Urban Connection på Dansens Hus bjöd på två akter i - för mej i alla fall - varsin ände av spektrat. Det ena var ”knappt” dans, och det andra var ”bara” dans.
Det här var en perfekt dag, i all sin enkelhet. Biltur, shopping, och dans. Och jag hittade äntligen på ett acceptabel uttryck för ”Att kissa”.
Jag kom på det på Ikea, precis efter att chokladmoussen tagit slut.
Efter att har briljerat - mitt ordval, inte den breda massans - på förmiddagens skivstångspass på Friskis Hornstull, blev jag upphämtad av Skäggige Skalman för en liten biltur. Vi rev av Food Courten i Skärholmen, Myrorna, den nybyggda gallerian mittemot Ikea, och så en tripp över gatan, för lite fika och en snabbkoll på den nya P.S. Serien.
Jag kom på det så fort jag rest mej upp:
”Jag ska bara rätta till slipsen,” sa jag, och Skäggige Skalman, som fortfarande hade mousse kvar, fattade precis.
Pudra näsan har liksom aldrig känts rätt för mej. Och Kissa eller Gå på toaletten känns både för grafiskt och för informativt. En man vill ju vara lite hemlighetsfull?
Rätta till slipsen är ett genialt uttryck och kommer att sprida sej som en löpeld bland nödiga män i vårt avlånga land.
Jag var inte lite nöjd när vi hoppade in i bilen och styrde in mot Norra Bantorget.
Det var fri sittning, och vi satte oss nästan längst fram. Bänkrad två. Det var halvfullt, men dom som var där var verkligen där. Trots att föreställningen startade 10 minuter efter utsatt tid kände man entusiasmen löpa genom publiken.
En man och en kvinna på scenen. Hon har mörkt hår, av typen som shampooflaskorna brukade kalla ”fint”, lugg och en slarvig can-can-knut, röd t-shirt, korta shorts och är barfota. Han har liten mustasch, Jon Voigt-kindben, påminner ganska mycket om Johnny Depp och har ganska ospecificerade träningsbyxor och en långärmad tröja, i murriga färger. Han dansar i strumplästen.
Hon ligger på sidan, på golvet. Han sitter bredvid. Är hon död? Sover hon? Vilar hon eller har hon gett upp? Vakar han eller råkar han bara sitta där?
Det här kallas konceptuell hip-hop eller demonstrerad streetdance. Jag gillar det. För mej är det ganska långt från dans, om man med dans menar något som föregås av ”So You think can…”
Jag läser in en himla massa saker. Jag ser ett äventyr i viktlösheten, under vattnet eller i rymden. Jag ser misstag som backas och rättas till. Tysta explosioner och vågor av energi. Ett par, som inte har någon sexuell relation, ett par som kanske till och med är fiender. Den siste mannen och den sista kvinnan? Det är vackert och spännande och otroligt filmiskt. På gränsen till det möjliga. Det är skönt när man tittar på något och känner att man ser något speciellt.
I pausen säger Skäggige Skalman att han kunde ha suttit och tittat på det hur länge som helst. Jag skulle kanske inte gå lika långt. Vår väninna Selma Braatz kommer fram, som gumman ur lådan. Vi går ut på Barnhusgatan och diskuterar dans i allmänhet, vad vi sett i synnerhet, och jag harvar på lite om Parkteaterns utbud. Temat för min monolog är: "Visst är det bra med barnteater, men en hel jävla sommar, och borde det ena verkligen få utesluta det andra?"
Andra delen, P*rfects Tentacle Tribe, börjar redan när vi kommer in i salongen igen. Fyra kvinnor och en man, alla vitklädda, står på olika sidor av scenen och lockar upp folk att dansa. Jag antar att det ska ge en spontan, enusismerande stämning, men för oss som inte gärna skakar våra lurviga offentligt känns det lite skolavslutning. Lite ”Vi ska frälsa världen genom dans!”
Jag sätter mej, förväntansfullt.
Efteråt kommer Selma Braatz fram igen, och vi sitter kvar och pratar medan auditoriet töms. Hon älskade P*fect, Skäggige Skalman var lite mer sval och jag var inte alls förförd.
Deras affischbild var så provocerande att jag förväntat mej något som JbDubs eller Kazaky (Innan som sparkade av sej pumpsen och heteronormaliserades upp för att passa in i det nya Ryssland), eller kanske något påminnande om Sharon Eyals och Gai Behars Bill, och var nog lite besviken. Det här var vogueing och breaking och modern dans, men för mej gav det en känsla av en mellanakt i ett tävlingsprogram. Jag hade nog hoppas på något mer förhöjt, något som provocerade med sin fräschör, sin finnish, sin polish. Det kändes tomt. Jag tror dom hade behövt en koreograf eller en regissör, ett öga utifrån, en tanke, något som lyfte det från bara dans till något förhöjt. Skickligheten gick förlorad i poserandet. Jag hade velat bli utmanad, men en man i klackar höjer inte mina ögonbryn.
Selma Braatz hålle inte med. Hon tycker föreställningen känns angelägen. Hon talar om selfies och facebookstatusar, och jag går igång på hennes tankar. Jag gillar det här, efteråt, när man vänder och vrider och analyserar och håller med eller kommer med invändningar.
Vi sitter kvar, diskuterandes, tills det är dag att rätta till slipsen och åka hem.
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5160:-
HEROINES på Kulturhuset Stadsteatern.
"Jag hamnar mellan två kvinnor som på något sätt representerade det två största grupperna i publiken. På min vänstra sida sitter en explosion i hennafärgat, glada sjalar och hela regnbågen. På min högra sitter något grafiskt i svart och vitt.
Jag klär mej fortfarande som om jag var stylad av Rain Man."
Låter det intressant? Här är resten:
CIE REVOLUTION: RAGE
Det dröjer inte länger förrän den första t-shirten åker av. Men det är ingen striptease. Kroppen finns där, gud bevars, men det är inte för att attrahera, inte för att objektiviseras. De nakna musklerna ska dominera, avskräcka, demonstrera makt. Som ett rovdjur som morrar och visar tänderna. Det är som om dom hade politiska budskap tatuerade på kroppen. Det är inte en fåfäng stolthet över den egna fysiken, det är en utmaning, en våldshandling.
Och plötsligt börjar byxorna åka av. Dom står där i sina bruna kalsonger, och jag tänker att om dom fortsätter såhär kommer det att bli svårt att koncentrera sej.
Låter det intressant? Här är resten:
BASE23 ATTITUDE, SMU på Oscarsteatern
Jag älskar elevuppspel. Det finns en glädje, en energi, en jag-har-inget-att-förlora-inställning som skiljer dom från proffsuppsättningar. Det är kanske första gången dom möter oss, och det är oftast första gången vi möter dom. Dom är så fullproppade av utbildning att dom nästan spricker av kungskap, av saker dom ännu inte förstått och av sånt dom vill prova.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar