Jag och min kompis Dans Bitch ses alltför sällan. Han jobbar väldigt mycket, och när han väl är ledig brukar han och hans ex Jungle Red resa till Seychellerna, eller Sri Lanka, eller Madagaskar. Någonstans exotiskt och exklusivt. Dom brukar strosa runt bland ruiner eller regnskogar eller pyramider, och på kvällarna sitter dom på balkonger och dricker vin eller whisky. Och överallt dit dom reser inträffar det tsunamis eller upplopp eller vulkanutbrott eller skogsbränder, vilket gör att vi som är kvar hemma alltid blir lite oroliga, men dom är som migranta soldyrkande katter: dom har nio liv.
När vi träffades på Boulevardteatern hade han precis kommit hem från en Finlandsresa, som han tog ensam, bara för att kunna vila upp sej från allt resande och allt dubbeljobbande.
Vi ska se Poor, Poor Lear, ett gästspel från USA, som jag upptäckte av en tillfällighet. Jag hade varit på Boulevardteatern tidigare i veckan och inte sett någon information om den. Ingen affisch, inga flyerr. Det är nästan lite som pop-up-teater.
I foajén hörs det plötsligt ett högt, skränigt skrik. Jag tror först att det är nån teaterskole-elev som försöker göra sej intressant, men då dyker det upp en åldersminkad kvinna längst upp på trappan till höger. Skådespelarskan Nina Sallinen spelar den 90-åriga skådespelerskan Nina Sallinen. Hon är smal och senig, nästan dubbelvikt, i en mönstrad kappa, slitna vita handskar, vita tantskor med rejäl klack och tjocka, nedhasade vita strumpor. På huvudet har hon en ditnålad perukstrumpa över vilken det sitter ett stort grått rufsigt hår. Hon stapplar nerför trappan och börjar personligen hälsa på alla i publiken. Det är roligt när unga spelar äldre, dom är fysiskt mer lämpade. Det går åt en väldigt massa energi till att se ut som om man inte orkar ta ordentliga kliv, utan istället trippar och hasar sej runt bland folket i foajen. Hon kommer fram till mej och Dans Bitch, frågar om vi är bröder och ber oss lyft upp henne på soffan. Hon känns som en gammal skör kärring, en sån där som drar runt en dramaten på lågprismataffärer och uppför sej som en rysk turist: utan hänsyn till någon annan.
Vi önskas välkomna till denna hennes comeback, och hon delar ut små lappar på vilka det står, handskrivet: ”You, my friends, have the rare opportunity to witness the unfair, cruel, sad story of poor King Lear! Shakespeare and Sallinen welcome you to this wrenching journey. Nina Sallinen XXOO.”
Så går vi in i salongen, där man har ställt upp ett slags vardagsrum på scenen. På en stor orientalisk matta står det en sekelskiftessoffa, två skärmar som utgör fond, och mellan vilka man kan göra entré och ett stort bord med vit duk varpå det bland annat står en brödrost och sockerkaka.
Vi väntar på två personer till, berättar Nina Sallinen, och går ut i kulissen. Vi hör henne ringa och får veta att de hon väntar på inte kommer. Hon kommer ut, och river bort lapparna från den två reserverade stolarna längst fram i mitten. Reservationerna var åt hennes två döttrar, åt vilka hon skänkt sin längenhet, och som nu försöker sätta henne på ett hem. Very Lear, my Dear.
Så sätter hon på sej ett lösskägg och börjar framföra historien om Lear, med sej själv i titelrollen, en docka och en hatt som Goneril och Regan, och Cordelia som en blomma ur en vas. Det är lite Staffan Westerberg, men bara om man gillar Staffan Westerberg. Små underfundiga lösningar och påhittigheten gör det hela intressant. Ett bröd som stoppas i en brödrost blir ett brev som postas, som exempel.
I pausen stannar hon kvar på scenen och bjuder på kakor, men när andra akten har börjat har hon tappat sugen, säger hon. Hon ville framföra King Lear för att få sina döttrar att skämmas, men nu när dom inte kommer känns det meningslöst.
Efteråt sitter vi på Torget, lyfter vinglas och snackar föreställning. Dans Bitch tyckte om den. Jag också. Materialet i sej kanske inte kommer att gå till historien som ett dramatiskt mästerverk, det handlade mer om skådespelerskan, om karaktärsteckningen, om förmågan att improvisera, om stämningen, och om mötet mellan henne och oss, hennes publik.
Fri entré, tack Boulevardteatern och Gratisistockholm.nu. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
PRESTUDY HAROLD OCH MAUDE, på STDH.
”Jag blev precis igenkänd. Inte som mej själv, utan som den där mannen som bloggar om teater. Så på sätt och vis som mej själv, men ändå inte.
Vi var på STDH, i den långa, höga ljusa korridoren i byggnaden direkt till vänster när man kommer in på gården. ”Vi” är alla vi som ska se ”Harold och Maude”, en redovisning av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst. Det är mest ungt folk, men tre äldre, lätt rörelsehindrade kvinnor, klädda mer för fågelskådning än för en kväll på teater, alla tre med ovårdade pagefrisyrer och med läsglasögon uppskjutna på hjässan, har hittat dit.”
Låter det intressant? Här är resten:
BILL, på Kungliga Operan.
"”Vi sitter gärna tillsammans, om det är möjligt”, säger Selma Braatz i förbifarten till kvinnan vid skärmen, när det blir en paus i vårt babbel.
”Om det är bra platser, annars kvittar det,” skyndar jag mej, rädd att vi ska hamna uppe på tredje raden bara för att Selma Braatz vill ha sällskap.
Hon är en ganska van teaterbesökare, och jag undrar lite hur hon kan tro att personalen ska lyckas skaka fram tre platser bredvid varandra, tills hon berättar att hon aldrig brukar gå på Operan. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/bill-artifact-suite-koreografi_29.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar