torsdag 28 januari 2016

Idag ser jag fram emot -

- att åka ut till Hallunda och se ett publiktrea av Riksteaterns uppsättning av Lorraine Hansberrys A RAISIN IN THE SUN, egendomligt översatt till EN DRUVA I SOLEN. För visst låter väl Ett Russin I Solen bättre?




Om föreställningen

Broadwayklassiker 
Brodwayklassiker om familjen Youngers dröm om ett bättre liv. USA är i förändring, den afroamerikanska medborgarrättskampen har nyss inletts och nya möjligheter verkar dyka upp. Men det visar sig att orättvisorna består. Tre generationer lever under ett tak och när försäkringen efter mamma Lenas avlidna make betalas ut, kan drömmar plötsligt bli verklighet. Men hur ska familjen använda pengarna bäst? Till utbildning, spara dem på banken eller genom att köpa en spritaffär? Familjemedlemmarna drömmer om olika saker, men upptäcker snart att de motarbetas av ett strukturellt rasistiskt samhälle. 

Författaren Lorraine Hansberry var 26 år när hon skrev "A Raisin in the Sun". Med den blev hon den yngsta författare och första svarta kvinna som fick en pjäs uppsatt på Broadway (1959). I Riksteaterns uppsättning möter vi åtta skådespelare. Regissör är kritikerrosade Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare för Riksteatern Tyst Teater. Hon har bl a arbetat för The Royal Shakespeare Company och nominerats till Laurence Olivier-priset. Hon innehar utmärkelsen Officer of the Order of the British Empire.

"En druva i solen" är ständigt aktuell. Pjäsen har vunnit 6 Tony Awards som både pjäs och musikal. Pjäsens titel är hämtad ur Langston Hughes dikt Harlem:”What happens to a dream deferred? Does it dry up like a raisin in the sun?" Lorraine Hansberry inspirerade Nina Simone att skriva sången” To be young, gifted and black”. 

Harlem

What happens to a dream deferred? 

      Does it dry up 
      like a raisin in the sun? 
      Or fester like a sore— 
      And then run? 
      Does it stink like rotten meat? 
      Or crust and sugar over— 
      like a syrupy sweet? 

      Maybe it just sags 
      like a heavy load. 

      Or does it explode?

Ett klipp ur musikalen, när man uppträdde på Tony Awards:

tisdag 26 januari 2016

READY, READY, Dansens Hus, föreställning nr 5 25/1 2016

Koreografi Mari Carrasco, Dansare Elin Hallgren, Bianca Traum, Rita Lemivaar, Mari Carrasc, Bam Bam Fros, Talia Gallegos Fadd, Ljusdesign Tobias Hallgren, Producent Josefin Lindberg, Foto Håkan Larsso, Musik Dijle Özlem Neva Yigitbas, Koreografiassistent Julia Kraus Dybeck, Praktikant/Understudy Maria Pihl

Woman I am born
What does "woman" mean?
Must my dreams face scorn
Held back and unseen

If I long for fire
Must it stay unreal?
Can I not desire?
Am I not to feel?

If I ache to taste
Am I not to try?
If my heart says sail
Why should I deny?
I have my dreams
I have made plans
I see horizons wide as a man's
Must I be nothing till I'm some man's wife?

Look at this face
Does it deceive?
Do I look made to milk and to weave?
I will be damned to Hell if that is my life!

Blasphemy--I know, forgive me! But I won't take it back! I won’t!

Woman
ur PIRATE QUEEN 
Musik 
Claude-Michel Schönberg
Fransk text
Alain Boublil 
Engelsk text:
Richard Maltby, Jr. 
John Dempsey

Efteråt, när det är över, och jag låser upp min cykel och börjar ta mej hemåt, tänker jag: Hade dom alla hål på knän när föreställningen började, eller var det nåt som hände under kvällen?  Jag tänker också på vårprogrammet från Dansens Hus som ligger nedstoppat i min ryggsäck, och allt spännande som kommer. 
Jag funderar inte speciellt mycket på dansen, eller vad man ville säga. Jag visste det redan man började. Tidigare på dagen hade jag gått in på Dansens Hus hemsida och läst lite om föreställningen, och om koreografen, och fastnat vid fraserna: 

”I sitt arbete vill hon utgå från ett feministiskt perspektiv och konfrontera frågor kring genus och representation.
– Jag vill att mitt arbete ska våga bryta normer. Jag vill hitta en annan representation på scenen och vända upp och ner på vad som traditionellt betraktats som specifikt kvinnligt eller manligt”

Jag önskar att jag inte hade läst det. På något sätt blev dom där orden liksom ett filter, som gjorde att jag bara såg föreställningen ur en vinkel, på ett sätt. Där jag kanske annars hade läst in känslor som mänsklighetens dagliga kamp, frustration och psykisk ohälsa, läste jag nu in: Dom lider, dom är stressade, pressade, för att dom är kvinnor. Punkt. Dom beter sej såhär för att dom är kvinnor fångade i en patriarkal struktur. Dom kämpar mot övermäktiga krav, för att dom är kvinnor.
Svaret blev plötsligt så enkelt, för jag behövde aldrig ställa mej frågan.

Du vet hur en politiker som blir intervjuad i teve kan prata i det oändliga om vad som helst utan att egentligen säga något? Klyschor länkas till varandra, och här och var skjuter man in vissa huvudord, så att det låter som om man verkligen talade om något?
Lite som Shakespeare lät Macbeth säga: 

Det är en saga
berättad av en dåre.
Låter stort,
betyder intet

Ibland känns det som om politiker och vissa kulturarbetare använder samma sorts språk: en massa modeord, staplade på varandra, sammansatta i fraser som går att kombinera i det oändliga, och som används utan något egentligt försök att kommunicera.

Kanske är det extra svårt med dans, eftersom det inte är en verbal konst, för jag tycker att det ofta är i dessa sammanhang som jag noterar att man antingen inte alls kan verbalisera sina tankar, eller säger saker som vid närmare granskning inte betyder någonting. 
Eller kanske är det för att koreografen oftast är ensam skapare, där man i andra sceniska konstformer oftast har både en regissör och en författare. Moderna koreografer skapar både handling och hur den berättas, och vid de tillfällen de uttalar sej om sina verk är det ofta innan de ens har börjat repetera, och då är det lätt att förstå att dom bli vaga, för dom vet att deras uttalande kommer att läsas långt senare, och på något sätt borde det kanske överensstämma med den färdiga föreställningen. Ingen vill väl läsa något som:
”Vi håller på och testar lite grejer, jag har ingen aning om vad det ska bli. Just nu håller vi mest på att testa olika musikstycken, och den enda egentliga bilden jag har är av två kvinnor som simmar i ett hav där solen just går ner…”
Så kan man inte säga, speciellt inte till de personer från vilka man söker verksamhetsbidrag. Man har större framgång om man säger:
”Jag vill uppmärksamma den kongeniala strukturen i den ambivalenta, genusdrivna, subkulturella, kolonialsubversiva maktdispositionen i en posthypotetisk, dekonstruerad, segmenterad, apostrofisk symbios mellan realfeminism och kongenial, teoretisk konstruktivism."
Och jag lovar, att ingen reporter kommer att ställa en följdfråga. Det gör dom väldigt sällan. Jag kan nog inte räkna på alla fingrar och tår hur ofta jag har hört eller läst frasen:
”Jag vill visa på den patriarkala strukturen i vårt samhälle,” men inte en enda gång har jag hört eller läst någon fråga:
”Hur?” 
Eller ”Varför?”
Jag antar att man tänker att om man ställer en följdfråga är det samma sak som att ifrågasätta, och man vill absolut inte bli uppfattad som någon som ifrågasätter någon som ifrågasätter den patriarkala strukturen. 

GIRLS GIRL GIRLS, står det skrivet i versaler på fondväggen i acne-rosa neonbokstäver. Klädföretaget Acne, alltså, inte hudsjukdomen acne vulgaris, finnar. Målet, kan jag tänka, är att försöka provocera: det hela ser lite ut som fasaden på strippklubbar i amerikanska filmer. Det gör inte kvinnorna på scenen. Dom är klädda i tajta, grafitgrå jeans och diverse toppar - skjortor, t-shirts, etcetera, i vit-svart-grå nyanser. En av dansarna har blått hår, och det är trevligt med lite färg. Ingen har några skor, men man är inte barfota, utan glider runt i strumplästen. Det är svårt att vara exakt när man hasar omkring, och rörelserna blir lite därefter. Det går inte att vända på en femma, och det går heller inte att stanna på stört, utan man kanar lite, som om man vore curlingklumpar. 

Rent koreografisk, om man bara ser till rörelserna i rummet, är det ganska mycket business as usual. Du vet det där uttrycket: I stand on the shoulders of those who came before me? Det är precis så, fast tvärtom: Här bygger man inte vidare på något som någon annan koreograf skapat. Kanske har man inte sett så mycket kontemporär dans, utan har till och med missat alla andra grupper som gör nästan samma sak, eller också tänker man inte ens att man kan göra något annat, att eftersom alla andra redan har sagt det här, såhär, så kanske borde man tänka till och försöka säga det på ett sätt som ingen har sagt det på, vad det nu är man försöker säga? Jag har inte missat många av dessa dansverk, och känner det som om jag har sett alltihop förut, i stort, och jag har sett det göras intressantare, senast av Spitfire Companys ONE STEP BEFORE THE FALL: Skakningar, ryckningar, frustande, flämtande hyperventilering, mycket trilla omkull och rulla runt, för att sen snabbt resa sej. Och det är få förflyttningar i rummet. Kanske för att det är svårt att skaka och gå samtidigt?
Jag antar att man anser att vad som ska skilja detta verk från andra är att man visar kvinnor som inte uppför sej som kvinnor ”brukar” göra. Att liksom gå så långt från SYLFIDERNA eller sambakarnevalernas rumpviftande stringtrosdrottningar man kan komma. Kanske är det så att alla kvinnliga koreografer känner att dom behöver göra den här exorcismkoreografin för att fördriva sin inre rosablonda tyllkjolsklädda ballerina? Det räcker inte med att någon annan har sagt det, var och en måste säga det, på sitt sätt, vilket är snarlikt alla andras sätt att säga det.
Problemet är bara att jag inte kan minnas när jag senast såg kvinnor dansa på det där sättet man vill ta avstånd ifrån. 
Kanske är det dags att ta ytterligare ett steg? 


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 340:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


CHARLEYS TANT på Intiman, ett genrep:

Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna. 


THE WIZ, med Viktor Rydbergs Gymnasium, på Maxim:

Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, brukar dessa musikalelevuppspel överraska, många gånger tack vare intelligenta och nyskapande tolkningar. Här är Dorothy en ganska bortskämd tonåring, vars enda dröm är att bli känd. Inte för något särskilt, som sång eller dans eller intelligens, utan bara känd, något som faktiskt är ett ganska aktuellt problem. En kompis till mej som arbetar på ett ställe där man anställde ungdomar, tillfälligt, över sommaren, säger att det var som om vissa ungdomar förväntade sej applåder bara för att dom dök upp på jobbet över huvud taget.

Låter det intressant? Här är resten:

LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen. 
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."



måndag 25 januari 2016

Den här veckan ser jag fram emot -

- kvällens föreställning av READY, READY, på Dansens Hus, koreograferad av Mari Carrasco:




Mari Carrasco som låg bakom publiksuccén Girls Will Make You Blush på Unga Klara förra året är aktuell med sitt första helaftonsverk på Dansens Hus. 25-27 januari är det urpremiär för Ready Ready som dansas av egna kompaniet Carrasco Dance. Föreställningen kretsar kring en kärlekskamp som gestaltas ur ett feministiskt perspektiv. 

Mari Carrasco har längtat efter att få göra en föreställning på Dansens Hus – nu händer det. Hennes nya verk Ready Ready handlar om att satsa allt med vetskapen om att det antingen kan bära eller brista. Föreställningens huvudtema är en kärlekskamp som gestaltas av sex kvinnliga dansare på scenen. Något som utmärker Mari Carrascos koreografier är ett starkt och fysiskt rörelsespråk. I sitt arbete utgår hon från ett feministiskt perspektiv och konfronterar frågor kring genus och representation.

– Jag vill att mitt arbete ska våga bryta normer. Jag vill hitta en annan representation på scenen och vända upp och ner på vad som traditionellt betraktats som specifikt kvinnligt eller manligt, säger koreograf Mari Carrasco.

I Ready Ready ligger fokus på rå energi, rörelse och kraft. Mari Carrasco vill skapa utifrån en rörelsebaserad energi och skapa en upplevelse mer än en historia. Precis som i tidigare verk dras hon till ett mörkt visuellt och musikaliskt uttryck.

– Jag gillar en sorts råhet i rörelse och i kroppar. Just det råa ger en nerv som jag fascineras av. Musiken som ackompanjerar sReady Readys är tung, rytmisk och adderar en intensitet till uttrycken på scenen.

Tillsammans med dansarna i kompaniet Carrasco Dance har Mari Carrasco utvecklat ett temperamentsfullt rörelsespråk med mycket lust och humor. Med den prisbelönta föreställningen BARTOLOMEOs, har de spelat över hela världen. Under förra året samarbetade Carrasco Dance med Unga Klara och Västmanlandsteater och satte upp publiksuccén; Girls Will Make You Blush, i regi och koreografi av Mari Carrasco och Gustav Deinoff.

Mari Carrasco är Koreograf på plats våren 2016, en satsning på Dansens Hus som lyfter fram svenska, samtida koreografer och ger ett stöd i deras utveckling.

Ready Ready spelas 25, 26 & 27 januari kl 19.00 på Dansens Hus Lilla scen 
Eftersnack med Mari Carrasco 26 januari på Lilla scen.

Koreografi Mari Carrasco 
Dansare Elin Hallgren, Bianca Traum, Rita Lemivaara, Mari Carrasco, Bam Bam Frost, Talia Gallegos Fadda
Ljusdesign Tobias Hallgren 
Producent Josefin Lindberg 
Foto Håkan Larsson 
Musik Dijle Özlem Neva Yigitbas 
Koreografiassistent Julia Kraus Dybeck  

Praktikant/Understudy Maria Pihl

- och onsdagens nypremiär av COCKFIGHT, av Mike Bartlett på Kulturhuset Stadsteatern




En relationskomedi om en man, hans pojkvän och hans nya flickvän! 
John har varit tillsammans med sin pojkvän i många år, men när de nu tar en paus så träffar John plötsligt sin drömkvinna.
Sliten mellan sina två älskare måste John ta ett beslut. Vem är han? Vad är han? Till slut inser John att det bara finns ett sätt att reda ut sin kärlekshärva. En middagsbjudning för alla tre. 

Den ultimata cockfighten.


Cockfight undersöker med lekfullhet och sylvassa repliker en mans sexualitet och identitet, och problemen som uppstår när man inser att man har ett val. Pjäsen belönades 2010 med priset Outstanding Achievement In An Affiliate Theatre vid brittiska Olivier Awards.
Cockfight är en enaktare och går som barteater – köp ett glas i baren och kolla in den ultimata cockfighten! Föreställningen börjar kl 21:15, baren öppnar en timme innan.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande
Medverkande
Medverkande
Medverkande
PRODUKTION
    Av
    Mike Bartlett 
    Regi och översättning
    Edward Af Sillén 
    Scenografi och kostym
    Sven Haraldsson 
    Ljus
    Robert Larein 
    Mask
    Ulrika Ritter

fredag 22 januari 2016

CHARLEYS TANT, Intiman, genrep, föreställning nr 4 20/1 2016

Av Anders Aldgård/Brandon Thomas. Regi: Anders Aldgård. Musik: Thomas Darelid, Scenografi: Rolf Allan Håkanson, Kostym: Ulrika Wassén, med Jan Malmsjö,  Claes Malmberg, Ewa Roos, Anders Hatlo, Johan Ringström, Henning Ledstam, Cecilia Dovrell, Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Caroline Jörnsved, Terese Ewaldsson/Rebecka Andreasson (alternerar)

It was just one of those things
Just one of those crazy flings
One of those bells that now and then rings
Just one of those things

It was just one of those nights
Just one of those fabulous flights
A trip to the moon on gossamer wings
Just one of those things

Just One of Those Things
ur JUBILEE
av Cole Porter

Var hittar man en restaurang vid Odenplan? En trevlig, inte så dyr, med ett bra vegetariskt utbud? Givetvis måste det finnas en massa, men när jag och min kompis Patti-Li Leuk stämmer träff kommer jag inte att tänka på enda. Hard Rock? Ligger det ens kvar? Låg det inte ett vegställe på nån av bakgatorna? Var det inte på den så passande namngivna Vegagatan? I alla fall gjorde det väl det för det 30 år sen, minns jag. 
Vi bestämmer att vi ska ses vis Slussen, och så hitta nånstans att äta på vägen till Intiman. 

Handlingen till Charleys tant är lite invecklad, och lite väl fylld av tursamma tillfälligheter: Två unga studenter, Jack och Charley, är intresserade av två unga flickor, Amy och Kitty, men kan inte träffa dom i sin bostad utan ett kvinnligt förkläde, eftersom flickorna hålls hårt av Amys farbror, Stephen Spettigue, som också är Kittys förmyndare. Så får Charley ett meddelande att hans förmögna tant, Donna Lucia, från Brasilien, ska komma på besök, och med henne som förkläde bjuder dom in flickorna. Sen, precis innan flickorna kommer, visar det sej att tanten inte kan komma. Som tur är har dom en kompis, Lord Fancourt Babberley, en man som nyligen förälskat sej i en ung kvinna han träffat och förlorat i Monte Carlo, och som har kommit till killarna för att prova några damkläder han ska ha i en amatörteateruppsättning. Det krävs inte mycket för att övertala honom att spela tanten. Och givetvis dyker flickornas förmyndare upp, och förälskar sej i vad han tror är en rik brasilianska. Och givetvis dyker Jacks pappa och berättar att familjen förlorat sin förmögenhet. Kanske vore ett giftemål med en rik änka något att överväga? Och givetvis dyker Donna Lucia själv upp, och visar sej vara en kvinna som Jacks far förälskade sej i när han var ung, och med sej har hon den unga kvinnan som Lord Babberley förälskade sej i, i Monte Carlo. Ett rent sammanträffande? Skulle tro det…

Vi hamnar på Organic Green, på Rehnsgatan, jag och Patti-Li, och trots att jag är emot vad jag kallar Capricciosa-syndromet - det där att man alltid beställer samma mat - så beställer jag en vegetarisk lasagne, precis som sist jag var här. Den är såå god! Vi fyller på med bröd och hummus, och när vi drygt två timmar senare reser oss, är det som om jag satt i mej ett julbord. Vi leder cyklarna upp till Odenplan, för trötta för att trampa. 

CHARLEYS TANT hade premiär 1892, på Theatre Royal, Bury St Edmunds, en liten stad i Suffolk, i England, och redan samma år öppnade den på Royalty Theatre, i Soho i London, och nästan med en gång, efterson den var en sån succé, förflyttades den till en större teater, The Globe Theatre, där den spelades 1466 föreställningar, vilket var världsrekord, på den tiden. Ett år senare, 1893, öppnade den på Broadway, där den spelades i fyra år. Den blev film för första gången 1915, och 1948 hade en musikalversion premiär på Broadway, WHERE’S CHARLEY?, med text och musik av Frank Loesser, GUYS AND DOLLS, och HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, och den stora hiten från musikalen var låten Once in Love with Amy.

Intiman invigdes 1950, med TOLVSKILLINGSOPERAN, regisserad av Ingmar Bergman. Känns det inte som om teatern vore äldre än så? Jag misstänker att det kanske var en biograf, innan, men jag hittar ingen information om det. 
Det är inte första gången man spelar CHARLEYS TANT på den här teatern. Redan 1959 spökade Nils Poppe ut sej, och 1999, var det Ulf Larssons tur att dra på sej tantkläderna. Själv såg jag en gayversion med Börje Ahlstedt, för några år sen, i den nu nedsläckta Odenteatern, alldeles runt hörnet, med en Charlie som förälskat sej i en man i Monte Carlo, en roll som teatergruppen, rent fysiskt, tyvärr hade strukit, och förr-förra sommaren såg jag en musiakaliserad version på MÄLARDALENS FRILUFTSTEATER.
Men den kanske mest kända är Vasateaterns versionen från 1977, då Sven Lindberg gjorde succé i en uppsättning som också filmades för teve. Alla såg den. 

Just denna uppsättning började som en utomhusföreställning på Gunnebo Slotts Sommarteater, gjorde sån succé att den flyttades till Galateatern, på Slagthuset i Malmö, och nu vidare, upp till oss i huvudstaden. De flesta skådisarna har klarat flytten, även om Marianne Mörck har ersatts av Ewa Roos. 

Eftersom pjäsen är över hundra år gammal, verkar det som om man får göra vilka bearbetningar som helst, och oftast brukar det innebära att man klämmer in en massa musik. Och här, där man har en av Sveriges sista, stora musikalartister, Jan Malmsjö, i en av huvudrollerna, ser man till att klämma in allt som går att klämma in, tack och lov. Varje tillfälle att se en levande legend bör väl tas? Föreställningen innehåller mycket nyskriven musik, men det är ändå sångerna ur Malmsjös långa karriär som står ut: Tänk på vilken Malmsjösång som helst, och nån gång under kvällen sjöng han den, till och med Puff, en Pappersdrake
Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna. 
Patti-Li, bredvid mej, frustar och fnissar, speciellt när Malmberg går utanför texten och börjar ad-libba  och kulsprutesmattrar repliker. Jag vet inte hur han kan prata så fort, det är knappt att vi hinner med att lyssna. 
Scenografin är charmig och ljus, med vändbara kulisser av interiör och exteriör är målade lite som impressionsistiska akvareller. Lite Monet, lite Gaugin, lite Cezanne, lite Degas. Kanske hade det varit intressant om man låtit lite av impressionismen fått smitta av sej på möbler och rekvisita, som är rejält naturalistiska. Kostymerna är som gjorda för utomhusteater, ljusa, lätta, charmiga, både döljande och avslöjande, böljande och begränsande. 
Föreställningen har också en säker ensemble, ledd av Ewa Roos, i rollen som den verkliga Donna Lucia, och de få gånger de får chansen att ta över bollen, visar dom att dom också, minsann, kan dribbla, passa och göra mål. Men i stort tillhör föreställningen Malmsjö och Malmberg. 
Och jag måste säga något om den oemotståndliga koreografin, som utan att vara direkt nydanande, eller konstnärligt utmanande, känns precis lagom tokig och charmig nog att motivera att man rör sej över huvud taget.

Detta är inte en realistisk komedi, som något av Tjechov, det är knappt ens en fars, utan en liten hybrid: detta är en en slags musikaliskt lustspel som hela tiden framförs med ett öga på publiken. Man tar ingen psykologisk, historisk eller socialrealistisk hänsyn. Målet är att roa, och man gör det på alla sätt som går, från att skämta om kommunaltpamparnas lägenhetsaffärer, till att försöka få sina medsplare att spricka. Och det är precis så jag tycker att något sånt här ska framföras. 
Om jag har någon önskan, kanske det är att dom skulle kunna varit mer respektlösa, och kanske vågat vara lite knasigare. Gett birollerna lite mer att bita i, låtit personligheter, modern problematik och egenskaper få ta lite större plats. Man har liksom gått så långt från originalmanuset att jag nästan önskat att man hade gått längre, strukit det mesta, utom själva strukturen, och på så sätt möjliggjort till en massa aktuella skämt, och kanske gett plats för ännu större skratt. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Ellen! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 340:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


THE WIZ, med Viktor Rydbergs Gymnasium, på Maxim:

Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, brukar dessa musikalelevuppspel överraska, många gånger tack vare intelligenta och nyskapande tolkningar. Här är Dorothy en ganska bortskämd tonåring, vars enda dröm är att bli känd. Inte för något särskilt, som sång eller dans eller intelligens, utan bara känd, något som faktiskt är ett ganska aktuellt problem. En kompis till mej som arbetar på ett ställe där man anställde ungdomar, tillfälligt, över sommaren, säger att det var som om vissa ungdomar förväntade sej applåder bara för att dom dök upp på jobbet över huvud taget.

Låter det intressant? Här är resten:

LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen. 
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."


LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst.