LOLA BLAU, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning nummer 1, 8/1 2016

Av Georg Kreisler, Regi och översättning, Rikard Bergqvist, Scenografi och kostym Tomas Sjöstedt, Ljus Joakim Brink, Mask Carina Saxenberg, Koreograf
Fredrik Benke Rydman, Projektioner Sebastian Kihlstrand, med Lola Blau: Sara Jangfeldt, Kapellmästare Martin Östergren, Musiker Maria Olsson, Musiker Mathias Venge.

In a small cafe on a crowded night

In a spot of light stands the singer

Then the band begins and the beat is strong

And the room belongs to the singer

All the people turn to hear her sad refrain

And catch the cry of pain that's in her song

But in her haunted face and in her searching eyes

There is a sign that somethings wrong

Now the eager crowd hangs on every word

But the sounds are slurred by the singer

Till the people feel every aching part

Of the broken heart of the singer

Still the song goes on about a love she knew

That seemed so sure, so true but turned out wrong

And from the tears she shows nobody really knows

Is she the singer or the song? Is she the singer or the song?

The Singer

av Vincent J. Falcone Jr, Joseph G. Cocuzzo

Du vet sådär som du vill att det ska snöa på julafton? Såna där tufsiga, rufsiga, maskrosbollsmjuka flingor, som liksom bara tumlar runt och dalar ner? Precis å snöade det, när jag cyklade in till stan, långsamt, långsamt, på lägsta växeln, för att inte välta. Hela dagen hade jag suttit och skrivit på min rapport om Boulevardteaterns elevskolas uppspel, TUSEN OCH EN NATT, och nu skulle det bli skönt med lite avbrott - om jag lyckades med att inte slira omkull och bryta något. 

Ett av mina nyårslöften, förutom det där vanliga om att uppnå min idealfysik, är att börja använda skjortor. Det andra löftet är att läsa, minst en timme om dagen. Det senare låter kanske löjligt, med jag har fått den fula ovanan att hamna framför något intressant på Youtube, och sen bara släcka lampan, utan att ens ha öppnat en bok. Och jag gillar fortfarande att köpa böcker, kanske mer än nånsin, så nu jäklar ska dom bli lästa, tänkte jag. 

Vad gäller skjortorna är det lite vinna eller försvinna, för dom. Om jag får välja är jag hellre bekväm än stilig, och jag föredrar att klä mej för att kunna klättra i containers framför att klä mej för att behaga. Under ett år har alla mina skjortor legat nedpackade, hermetiskt ihopklämda i en sån där transparent plastlåda man kan köpa på Spara och Förvara, på Ikea, och nu har jag fått nog. Bevisligen använder jag inte skjortorna, jag har klarat mej utan dom i över ett år, så visst borde dom gå till återvinningen, för att bidra till att ge cheferna på Stadsmissionen, Myrorna och Röda Korset lite högre löner? Och kanske hjälpa någon behövande, förstås. 

Jag ger dom en sista chans, bestämmer jag. Jag kan bli den där jag trodde att jag var; killen som klär i skjorta. 

”Herregud, vad han är solbränd, han ser ut som en neger!” säger mannen vid bordet bredvid. Vi sitter i klarafoajén, i de svarta sofforna, och en medelålders kvinna har just visat ett mobilfoto för sin man. Det är inte många i lokalen, men tillräckligt många. Jag tittar på henne, för att se om hon kommer att säga något till honom, och jag märker att hon generat märker min blick. Men hon säger inget. Kanske, tänker hon, menar han inget illa med det han säger. Kanske har dom haft diskussionen hemma, redan, och nu, tycker hon, vill hon inte förstöra deras kväll. Jag tänker, att om han lagt av en ljudlig rökare, hade hon inte suttit tyst. Eller kanske tycker hon att han har all rätt i världen att säga det han säger, vi var här först, ingen ska komma hit och lära oss vad vi får säga och inte säga, speciellt inte när vi har betalt dyra pengar för att få se en trevlig föreställning om antisemitism, rasism, sexism och nazism.

Jag har en kopp te framför mej, och är klädd i en något skrynklig  men förvånansvärt bekväm skjorta. Lite längre bort sitter en pensionissa och pratar högt, i telefon, med en butik. Hon verkar ha lagt undan ett par skor, tror jag, och nu försöker hon få tag i expediten som lade undan dom, för att säga att hon vill ha dom, men att hon inte kan komma in idag. Jag funderar lite på vilken slags affär det är som bara har ett par skor, men kanske är det någon slags julrea, tänker jag. 

Kvinnan har precis beskrivit, högt och ljudligt, vad hon och expediten kommit överens om, men skorna går inte att finna. Nu återstår bara att fråga kvinnan som ställt undan skorna. Hur såg hon ut?

”Hon var - ” Kvinnan några bord bort får något panikslaget i blicken. Det här börjar låta väldigt intressant. Så svårt kan det väl inte vara att beskriva någon, om det nu inte är så att man inte vet vilka ord man får använda. Var expediten svart, tänker jag, eller har hon bara något annat utländsk påbrå?

Hon försöker igen: ”Hon var… Hon hade… Hennes… Hon…”

Kommer du ihåg den där scenen ur filmen Pete’n Tille, där Geraldine Page i rollen som Gertude försöker berätta sin verkliga ålder för en polisman, och till slut svimmar, eftersom det är omöjligt att säga siffrorna? Kvinnan bredvid mej påminner lite om den scenen. Hennes man, eller son, det är omöjligt att säga, folk sjangserar i så olika takt, sitter bredvid henne, i en bullig gråblå tensonjacka, och det är han som till slut kommer på lösningen ur detta dilemma:

”Säg att hon hade mörkt hår,” väs-snäs-fräser han. 

Kvinnan nickar och ler lyckligt, som om hon i den stunden emottagit frälsarens välsignelse:

”Hon hade mörkt hår!” ropar hon, skyndsamt. ”Hon var… mörkhårig! Det var en mörkhårig kvinna som la undan mina Bally-skor!”

Det var länge sen jag var på teater på en fredag. Föreställningen jag ska se har fått lysande recensioner, och lokalen domineras av pigga pensionärer, med små, diskreta hörapparater, människor som minsann har kämpat hela sitt liv och nu förtjänar en trevlig kväll på teatern, fylld med sång och dans. 

”Sara Jangfelt är den största behållningen, tydligen,” säger nån gråhårig till nån annan askbebuskad, när vi går in i lokalen. 

”Jasså, jaha,” svara den andra, som om det vore skönt att redan nu få veta vad som är bäst. Som om man i värsta fall hade kunnat missa henne, om man inte visste hur det låg till. Tänk dej att gå från Louvren och sen efteråt få höra att Monalisa är väldens bästa tavla, men eftersom du inte visste det, tyckte du bara den var liten, och ganska mörk. 

Scenen, när vi kommer in, föreställer en slags förfallen utbombad stad, där delar av fasader och innerväggar, här och var, fortfarande står. Vi vet inte om vi befinner oss utanför, eller inne i en raserad byggnad. En äldre kvinna, i raggsockor, grått hår och sjabbiga kläder, håller på att sortera igenom en massa papper, i spillrorna, och då och då tittar hon upp, ser på oss, som om väntade på någon, men inte riktigt längre kommer ihåg vem. Minnet av en orkester står till vänster: en basist, en pianist, och över på höger sida gömmer sej slagverken.

Det handlar om en gammal kvinna på ett hem i Österrike, nån gång, långt efter kriget. Hennes minne vandrar, hon är inte alltid säker på var, och när, hon är. En gång var hon Lola Blau, en ung judisk skådespelerska, på väg att slå igenom, innan nazisterna tog makten i hennes land, och hon tvingades fly, till New York, till Broadway, till Hollywood, och sen, efter kriget, tillbaka hit, igen, för att börja om, för att fortsätta. Nånstans på vägen tappade hon kontakten med Leo, mannen hon älskade, innan kriget kom. Nu letar hon bland papper, bland minnen, och väntar på ett telefonsamtal hon barmhärtigt nog har glömt att hon redan har fått. 

Det handlar också om en kvinna som har fastnat i rollen som kvinna, om baletthoppan som trodde att hon skulle mötas av respekt när hon väl visat vad hon gick för. Som trodde att hon skulle få göra något annat än visa benen och skaka rattarna, när hon väl tagit sej fram genom att visa benen och skaka rattarna. 

Man går flera gånger från nutid till dåtid, med hjälp av perukbyte och kostym, och kanske hade jag önskat att man inte gjort det fullt så många gånger. Det sker en gång för mycket, kanske. Vi har redan förstått vad som ska hända, innan det händer, så det behöver inte hända. Och kanske hade det varit intressant att se den första scenen utspela sej mer introvert, i Lolas minne, framför hennes inre blick. Nu är det - i mitt tycke - lite för mycket riktad utåt. 

Hon tar flera gånger hjälp av musikerna, i mindre roller, och speciellt när det gäller repliker blir det lite knaggligt, och kanske hade det varit bättre om allt spel legat hos henne. Hon gör det nämligen så väldigt, väldigt bra, att de andra förlorar lite i jämförelsen.

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst. 

Vi har inte så många triple threat i Sverige, aktörer som kan sjunga, skådespela och dansa, och Sara Jangfeldt är ett av dom. Jag har länge letat efter någon som jag tycker skulle passa att göra Mama Rose i GYPSY, och här står hon nu. Visst, hon behöver några år på sej, Ethel Merman var 50 när hon gjorde rollen, men det är skönt att veta att hon finns därute. Och under tiden kanske hon skulle kunna få sätta tänderna i Fosca, i Stephen Sondheims PASSION, eller vad sägs om att ögonabums ruska dammet ur FUNNY GIRL? 

Förresten, jag ändrar mej: varför vänta? I början av LOLA BLAU gör hon en övertygande gammal kärring, hon kan nog spela några år äldre i slutet på GYPSY. Och förresten, i början av föreställningen är hennes döttrar mycket unga, och den verkliga Rose Hovick var bara 21 när hon födde sin första dotter, Rose-Louise, så det är väl bara att sätta ihop ett begåvat team, och börja. 

Och gör man GYPSY borde man absolut boka upp Fredrik Benke Rydman, som här gör ett suveränt jobb som koregraf och iscensättningsmaskin. Det här är verkligen ett exempel på att det inte bara är viktigt vad som görs, utan hur det görs.     

Problemet är inte vad hon kan göra, utan vad som inte bara är rent slöseri med hennes talang. 

Om Ethel Merman sa man en sångförfattare en gång: 

”Man måste skriva bra texter till Ethel, för orden kommer att höras långt ut på gatan.”

Det är lite samma sak här, ge henne något suveränt att göra, annars sticker hon ut.            

Och inte för att ta ifrån henne något, men Richard Bergqvists översättningen är rakt av fenomenal, och näst efter Sara Jangfeldt är det den som imponerar mest. Rim staplas på rim, man proppar fullt med inrim, med assonans, och det är som om sångerna vore skriven på svenska, av en poet. Jag hör inga nödrim, inga krångliga liknelser eller fjompiga ordval, och det måste vara en sån tillgång för en artist att kunna luta sej mot sångtexter där man kan lyfta fram ord istället för att försöka skyla över halvdana, oinspirerade rader.

”Sluta! Ty-y-y-st!!!!”

Jag ser mej förvånad omkring. Pjäsen är över, applådtacket är i full gång, och jag klappar och busvisslar, hojtar och tjoar. Då ser jag den grå gubben i raden framför mej. Han har sjunkit ner och håller händerna för öronen. Vad har hänt? tänker jag. Var det jag? tänker jag. Och så förstår jag: han har vridit upp hörapparaten på full rulle, helt oförberedd på att bara någon halvmeter bakom la en mistlur just av tidernas bröl. Nog måste det väl finns volymknappar på dom där manickerna, tänker jag, men jag visslar inte igen. Jag stampar, och klappar och klampar, långt efter att dom andra har slutat. 

Det är väl inte bara jag som tycker att detta vore något ypperligt för Parkteatern? Skäms, annars!

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Yamineth! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 0:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

NYÅRSKONSERT I ENGELBREKTSKYRKAN, BEETHOVENS 9:a: 

"Det här med att bara lyssna är både lätt och ganska svårt. Det är lätt på så sätt att man verkligen bara behöver lyssna: Slappna av, ge efter, sluta tänka. Det är svårt, av precis samma anledning. Man måste liksom vara där. I en pjäs, eller dans, i en opera, eller musikal, finns det något visuellt att följa, ofta en slags handling att koncentrera på, något som drar in dej, som håller kvar dej. När det gäller musik, speciellt om det inte finns någon sång, måste du bara vara där."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/nyarskonsert-i-engelbrektskyrkan.html

INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater

Vi står precis innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet. 

Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/insnoad-en-trogen-kors-bekannelse-pa.html

TUSEN OCH EN NATT, med Boulevardteatern teaterskola:

"Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/tusen-och-en-natt-boulevardteatern.html