PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farstaföreställning 144 13/12 2015

Originaltitel: ONCE UPON A MATTRESS, Musik: Mary Rodgers, Text: Marshall Barer, Book: Jay Thompson, Marshall Barer, Dean Fuller, Svensk översättning: Maja Malm, Ylva Hilber Regi: Ylva Hilber,  Koreografi: Maja Malm, Orkester under ledning av: Johan Mörk, Ljud Kirill, Ljus Oskar Ramstedt, Ljusskötare Moa, Madeline, Robin, Scenografi: Maja Malm, Lotti Malm, Kostym: Lotti Malm, Maja Malm, Medverkande:  Petter Blomqvist, Niklas Ejnar, Jenny Felldin, Karolina Furberg, Madeleine Hettman, Ylva Hilber, Joachim Johansson, Arvid Karlström, Emma Lilljeqvist, Martin Löfström, Maja Malm, Aksel Mørk, Leon Ohrling, Sandra Rasimus, Helena Sundman, Anders Wirsén m.fl Orkester: Kapellmästare/Elbas: Johan Mörk, Piano: Marcus Sturewall, Trummor: Ludwig Gustavsson, Fiol: Gaianeh Pilossian, Cello, Jessie Liu, Ruben Friedman, Trumpet: Oskar Borgenvik, Albin Grahn, Trombon: Filip Tunevi, Flöjt/Saxofon: Philip Daveby, Klarinett: Linn Wikström, Basklarinett: Joel Karlsson

Listen to me, I have beautiful dreams I can spin you

Dreams to linger within you

Close your eyes and we'll ride my carousel

I'll sing you stories of lovers whose love used to fill me

And the lovers who will be

For, you see, love is one thing I do well

Come, let's believe love can be just as sweet as it seems

Let's live on dreams!

In my dreams such beautiful lovers have found me

Storybook lovers surround me

Nothing is real, but I'm flying, sighing

Where, where, where is my storybook ending?

Why does my golden pretending

Leave me with nothing to hold but my dreams?

Oh, is it only in dreams that we find our ideal love?

Are there lovers with real love?

If you know how to feel love, show me now

Ah, but my prince, if you can't be as sweet as you seem

I'd rather dream

Storybook

ur SCARLET PIMPERNEL 

Musik Frank Wildhorn, Text Nan Knighton

Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten? 

Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen? 

Inte många, eller hur? Om det givetvis inte är så att du råkat ha sett deras tidigare produktioner, förstås. 

POFF! är en ideell musikalförening som drivs av Ylva Hilber, Maja Malm, Oscar Ohlson och Madeleine Hettman, och alla, förutom Oscar, står på scenen. Jag har sett deras ASKUNGEN, 2014, och THE WEDDING SINGER, 2015, och alltid slagits av vilken hög standard deras produktioner har, speciellt med tanke på att dom är en amatörteatergrupp. Särskilt kostymerna är alltid imponerande. 

Tidigare på dagen hade jag varit i Gubbängen, på MOMENT:TEATER, och sett SVINDLANDE HÖJDER, och eftersom trampan på min cykel hade gått av, var jag för tillfället tunnelbaneburen, vilket i och för sej är en ganska intressant upplevelse. Tidigare, när jag varit här ute, för att se uppsättningar som RENT och ASKUNGEN på Farsta Kulturhus, Fanfaren, har jag cyklat hit, och det har varit ganska långt, så lite skönt är det faktiskt att tvingas lyxa med en tunnelbanetur. 

Jag har tre timmar på mej innan föreställningen börjar, och även om jag brukar vara ute i god tid känns detta kanske som lite väl tilltaget, men alternativet - att åka från Gubbängen och hem, via city, för att kanske nästan med en gång vända, för återigen åka förbi Gubbängen och ut till Farsta - känns som en dumdum idé.

Som tur var är Farsta Centrum ganska stort. Gallerian - för alltihop är slags stor galleria - är bygg i två våningar i tre sammanbundna huskroppar, runt ett torg, så det finns en massa gångar och plan att utforska. Men en galleria är den andra lik, och efter två timmar var jag ganska ordentligt uttråkad. Jag hade handlat på Yogiboost, en för mej ny affär som säljer samma frusna, dyra yoghurtglass som andra liknande butiker, men kanske med lite mer spännande smaker - irish coffe och pepparkaka, bland andra - och jag hade käkat vegetariska dumplings på Beijing 8, nere i källaren, och nu var jag på jakt efter kaffe. 

Ett slags minimerat, eller kanske minimalistiskt, luciatåg - en lucia, en tomte, en stjärngosse och åtta tärnor - gjorde nedslag runt om i gallerian, jag såg dom aldrig förflytta sej, men var gång jag kom ut ur en butik, eller steg av rulltrappan, stod dom på en ny plats. På det lilla fiket som ligger i samma lokal som teatern verkade dom inte ha en aning om att det skulle bli en föreställning denna eftermiddag, för kvinnan i kassan var ensam, och kön rörde sej långsamt. Jag hade siktat in mej på kondsibitar som Nougatmums och Pepperkaksrulle, men fick ge upp, och skyndade ut på torget och skaffade en kaffe i pappersmugg, och när jag kom tillbaka såg det ut som om samma människor fortfarande stod och väntade. 

Jag har märkt en ny trend inom amatörteatermusikaluppsättningarna det här året, och jag gillar den: man får fotografera och filma själva föreställnigen, om man bara undviker att använda blixt. Jag har ingen aning om hur störande detta upplevs av andra, men jag kan inte säga att andras fotograferande på något sätt påverkade mej, och jag hoppas att det också ger en massa fri reklam när folk lägger upp sina bilder på diverse sociala medier. Några dagar innan föreställningen hade jag också hittat teatergruppens Youtube-kanal, ännu ett gratissätt att marknadsföra sej. Tyvärr hade dom inte laddat upp så mycket, men det känns som om det är en bra början, och jag ser fram emot en utveckling. 

Det här är första gången jag ser den här musikalen. Nån gång, i slutet på 90-talet, köpte jag CD-skivan från Broadwayuppsättningen, med Sarah Jessica Parker i huvudrollen, och även om den gick runt, runt, hemma i spelaren, så lyckades jag inte forma en tydlig bild av handlingen. Jag kände till sången Shy från tidigare, eftersom jag fått den på nåt musikal-blandband av min komis Malvolio Morrhår, men det var nog allt. Jag visste att det var i uruppsättningen av den här musikalen som Carol Burnett slog igenom, men jag hade ingen aning om att det hade gjorts två olika tevefilmatiseringar, en svartvit 1964 och en i färg 1972, båda med Burnett, och att det gjordes ytterligare en tevefilm, 2005, med Tracy Ullman i huvudrollen, och återigen med Carol Burnett, men den här gången i rollen som drottningmodern. 

Och det är ett härligt sammanträffande att Transport Group, en not for profit off-Broadway teaterkompani, just samma dag som jag åker ut till Farsta, råkar ha premiär på musikalen, med Jackie Hoffmann som prinsessan, och dragshowartisten John “Lypsinka” Epperson i rollen som drottningen. 

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN är historien om en prins som vill gifta sej, men inte hittar en passande prinsessa, tills en stormig natt, när en ung kvinna knackar på dörren till slottet, och påstår att hon är en prinsessa, och drottningen testar henne genom att placera en ärta under 20 madrasser i hennes säng. Berättelsen skrevs av Hans Christian Andersen 1835, och den fick inget vidare mottagande, eftersom den ansågs sakna en sedelärande moral, och var skriven i en stil som liknade det talade språket, något man inte uppskattade på den tiden. 

Musikalen bygger på samma slags historia, med det tillägget att Kungen lider av en förbannelse som har gjort honom stum, och det är Drottningen som styr riket, och hon inte vill att hennes son ska gifta sej, och ställer omöjliga krav på alla prinsessor som dyker upp, och innan han har gift sej får ingen annan i riket gifta sej, vilket är lite oturligt, speciellt för ett par, som firat lite i förväg, och som inte har gott om tid innan det börjar synas, och den mannen ger sej ut för att leta efter en passande prinsessa. 

Musiken är skriven av Mary Rogers. Hon är dotter till Richard Rogers, han, du vet, som komponerade över 900 sånger, och som tillsammans med antingen Lorentz Hart eller Oscar Hammerstein II skrev 43 Broadwaymusikaler. Fyrtio-tre! Det blir några om året. 

Mary Rogers själv skrev bara en någorlunda framgångsrik musikal, ONCE UPON A MATTRESS, innan hon slutade och blev barnboksförfattare. Hon säger själv att ”I had a pleasant talent but not an incredible talent....I was not my father or my son. And you have to abandon all kinds of things”

Hennes son, förresten, är Adam Guettel, kompositör och textförfattare till den Tony-belönade THE LIGHT IN THE PIAZZA. 

Det är lite oturligt, tycker jag, att man har inte har försökt översätta den ganska ekivoka originaltiteln, utan istället döpt föreställningen efter Andersens saga, vilket har gjort att nog många förväntar sej en barnsaga, vilket detta inte är. Det är ganska mycket barn i publiken, och jag tror många av skämten går över deras små huvuden, gudskelov, kanske, men det ger också en känsla av att publiken inte vet riktigt om detta är barnteater eller något för vuxna. Och några musikalnördar har också möjligtvis missat att detta är en uppsättning av en musikal som tillhör de ovanliga på svenska scener. Jag har inget förslag på en bättre översättning, men nästan vad som helst som visar att detta inte är Andersens saga, hade varit passande. VILKEN ÄRTA! vore kanske något för framtiden? 

Kostymerna imponerar. Inget känns hoprafsat, valt för att ”Det duger”, eller för att man inte hittar något bättre. Jag vet inte om man har låtit sy upp, hyrt eller lånat, men standarden är så hög att jag har svårt att föreställa mej vad en kostymör anställd på heltid, som inte behövde spela huvudroll och koreografera, hade kunnat, eller viljat, göra annorlunda. 

Samma sak gäller scenografin, som känns gedigen och ambitiös. Merparten av handlingen sker ute på slottets innergård, och man har byggt upp ett bröstvärn i gråsten, komplett med trappor, torn och kreneleringar, som kan döljas bakom en svart fond, för interiöra scener. 

Det är dags för mej att sluta skriva att männen imponerar, när jag rapporterar om musikalamatöruppsättningar. Inte för att dom inte imponerar, men för att jag hela tiden verkar bli överraskad att det finns duktiga killar på scenen. Jag tror att min fördom bygger på att jag har sett några skoluppsättningar där man har haft ont om män, och liksom fått ta vad man har. Men Leon Ohrling som den stumme kungen, berör mej med någon slags melankoli som jag inte kan definiera, som liksom går utanför föreställningen, och på något sätt blir han väldigt trovärdig som den tyste, iaktagande fadern. Och Niklas Ejnar som prinsen lyckas införa en personlighet i en roll som är ganska slät. Varifrån kommer alla dess duktiga människor?

Det är svårt att titta på Maja Malm och inte tänkte Sierra Boggess. Eller är det bara jag? Skulle dom inte kunna vara systrar? Dom verkar båda vara lite galna, och det är kul att se en kvinnlig huvudroll som också får vara, och ska vara, rolig. Men det är en svår roll, en slags kvinnlig clown, och det är lätt att den bara blir komisk figur, som bara spelas för skratt, utan något inre. Det är absolut inte så att jag saknar något djup i karaktären, men det hade varit intressant att se vad som hade kunnat hända om dom grävt lite djupare. Inte mycket, bara någon centimeter, liksom krafsat i mullen och sett vad man hade kunnat hitta att berätta. 

Regin känns gedigen och tydlig. Man har fokuserat på att berätta historien, och på att roa publiken, och jag föredrar det, framför en massa sceniska grepp, och jag har kul, nästan hela tiden. Folk vet vad dom håller på med, och vad som är deras uppgifter, och ingen gör någonting i största allmänhet. Detta är en slags galen, stollig sexkomedi, nästan mer en revy än en ihophållen berättelse, där flera av musiknumren kan stå för sej själva, och jag tror att alla barn i publiken gör att man liksom inte vågar landa i de mer vuxna ämnena, som föräktenskaplig sex och graviditet, otrohet och åtrå.

Kanske hade jag önskat att regissören, Ylva Hilber, hade haft en regissör, för det känns lite som om hennes scener, som i de flesta fall är de mer sansade, har blivit lite styvmoderligt behandlade, som om hon fokuserat så mycket på vad alla andra, i andra scener ska göra, att hon nätt och jämt har hunnit repa och reda ut sina egna. Det är absolut inte så att hon inte är bra, men ett yttre öga kanske hade kunnat uppmuntra henne att ta ut svängarna? 

Och eftersom jag ser en föreställning en bit in i spelperioden, kan jag tänka mej att saker har förändrats sen första publik, och vissa saker har sjunkit in och kanske skulle kunna behöva att någon kunde slänga en blick utifrån, för att bli ännu bättre. Det handlar mer om lugn och tydlighet, att ge vissa saker tyngd. Att våga undersöka relationer, se vad som kan hända om man ändrar lite i inställningar och spel. Det finns så mycket som är lovande och som kanske skulle behöva sej en liten puff i rätt riktning. 

Jag väntar spänt på deras nästa produktion. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel och MOMENT:TEATER, Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

 SVINDLANDE HÖJDER, på Moment:Teater: 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/svindlande-hojder-momentteater.html

TRYFFELSVIN på Kompani1:

"Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 

Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/tryffelsvin-kompani1-forestallning-142.html

SATANS DEMOKRATI: 

"Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 

”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”

Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:

”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/satans-demokrati-612-2015-forestallning.html