Manus, regi och koreografi Katrin Sundberg, Scenografi Sven Haraldsson, Kostym Clara Ahlström, Ljus Sofia Linde, Mask Katrin Wahlberg, Rekvisita Elisabeth Jansson, Musikarrangemang Fredrik Meyer, Musikarrangemang Marika Willstedt Medverkande Ing-Marie Carlsson, Marika Willstedt, Fredrik Meyer, Lars Bethke, Martin Redhe Nord, Donald Högberg
Oh the weather outside is frightful
But the fire is so delightful
And since we've no place to go
Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!
It doesn't show signs of stopping
And I've bought some corn for popping
The lights are turned way down low
Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!
LET IT SNOW,
text av Sammy Cahn
musik av Jule Styne
”Vilket bord sitter ni vid, då?”
Patti-Li Leuk tar av sej vantarna och plockar fram biljetten han skrivit ut hemma:
”Bord 20…”
Esterton Calufs ser lite… tagen ut. Som om hans bord inte har ett nummer, utan en färg, bord Midvinterblå, eller symboler, som när man gick på lekis: Bord Katt Med En Röd Boll.
”Vilket bord sitter ni vid?” frågar jag, försiktigt, nästan lite rädd.
Han ser på oss, som om han vore lite osäker på vilka vi var, var vi är, och vem som är vem, och vad vi är. Jag tänker att antingen håller han på att få en stroke, behöver insulin, eller också har han precis insett att han är här fel på fel dag.
”Bord 20!” svarar han, glatt, och gör en sån där min som betyder: Har ni hört på maken?
Världen är liten, och blir bara mindre och mindre.
Vi står just innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet.
Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton.
Dagen innan hade jag och Patti-Li cyklat över nyfallen snö ut till Naturhistoriska museet och löpt amok, som man gör. Varje månad, under 2015, har vi besökt ett museum, och det var på vippen att vi missat decemberbesöket. Detta var den enda dagen som funkade, turligt nog, och detta är ett museum värt ett besök, men kanske bör man med fördel besöka det nån dag när inte alla skolbarn är lediga och behöver sysselsättas.
Efter besöket drog vi hem till mej - för att planera nyårsmenyn.
Varje nyårsafton kommer Patti-Li Leuk hem till mej, och så dricker vi champagne och lagar mat. Det är allt vi gör, och det brukar ta hela dagen i anspråk, från tidig eftermiddag fram till fyra, fem. På morgonen, förstår du, förstås Vi bjuder inte in nån annan, och vi går inte ut - bortsett från en liten snabbis för att kolla in fyrverkerierna vid tolvslaget, om vi hinner.
När vi började den här traditionen hittade vi inspiration till rätterna lite överallt, men på senare år har vi försökt ha ett tema. Ett år, när vi rest utomlands lite löjligt många gånger, lät vi menyn innehålla något från alla länder: Turkiet, Holland, Ungern, Estland, Lettland, och Finland. Året innan hade menyn bestått av lyxiga varianter av saker man kan hitta i en snabbmatstrestaurang: hamburgare, munkar, milkshake, och lyxiga pommes.
Den här gången hade vi tänkt att vi skulle försöka ha judiskt tema. Våra enda utlandsresor hade varit till Åbo och Prag, och finsk mat hade vi ju redan avverkat, i form av ett bröd, om jag minns rätt, men när vi började leta bland det tjeckiska köket var det svårt att hitta något som inte centrerade hela måltiden runt kött.
Så kom Patti-Li att tänka på den judiska stadsdelen, i Prag, där vi hade irrat hela vår första dag i stan. På grund av bristande läsförståelse hade vi fått för oss att hela området var judiskt, och det var inte förrän vi snurrat runt där i timmar som vi insåg att det mesta judiska var rivet - givetvis - men för oss fortsatte ändå området att heta Det Judiska Området trots att det av andra kallades Gamla Stan.
Hemma hos mej gick vi igenom vad vi båda Pinterestat i ett gemensamt album, och valde och vrakade, och kom till slut fram till en meny. Förrätt: Borekas, Matzoballsoppa, huvudrätt: Israelisk sallad, Shakshuka, PotatisKnishes, och som efterrätt: Noodle Kugel och Chokladbabka.
Som en respektfull nickning åt Prag har vi också beslutat att baka Trdlnik, ett bröd som traditionellt lindas runt ett spett och snurras över öppen eld innan det rullas i socker och kanel. Till hemmabruk lindar man det runt aluminiunfolieklädda, insmörade glasburkar.
När föreställnigen är över ska vi göra alla inköp, både matvaror från Ica i Liljeholmen, men också nyårsdekorationer från China Li, den där underbara affären på Ringvägen, vid Skanstull, för att sen cykla hem till mej och börja på Babkan, Shaksjukan, och potatisfyllningen till Knishen. Soppan, förresten, kräver något som heter Matzomjöl, och vi tror att vi har hittat en affär, på Nybrogatan som har det, men om inte, har vi ett alternativ i rockärmen: Ingefärsdoftande morotssoppa.
Efter en stund kommer Esterton Calufs fram till vårt bord, tillsammans med sin upphittade vän, Simon Sauce, en ung herre med skägg och långt hår i knut, samuraj-style, och med en viss oro, eftersom han senare på dagen ska hämta upp en katt som hans sambo inköpt, och han är lite orolig över att han kanske är allergisk. Och vad behöver en katt egentligen, undrar han, för att vara lycklig?
Plötsligt bara börjar det. I vanliga fall brukar alltid någon komma upp på scenen, hälsa välkommen, förklara ett och annat, och på så sätt ge oss en chans att snabbt skeda i oss soppan. Här har man antagligen tyckt att det förtar något, med det resultatet att vi plötsligt sitter där i mörkret, med skeden nånstans mellan mun och tallrik, och det är bara att försöka lägga ner besticken utan väsen, medan soppan står där och kallnar…
Det handlar om en amatörkör, nånstans i Norrland. Dom har repat och repat och repat, och idag är det den stora uppvisningen, och då drar det värsta snöovädret nånsin in över det lilla samhället. Körledarinnan och några trogna medlemmar lyckas ta sej till samlingssalen, men hur blir det med publiken?
Det är en ganska gullig men spretig föreställning, som om den själv inte riktigt visste vad den ville, eller kunde, bli: en komedi, en allvarlig pjäs, ett musikprogram, eller nåt meta-modernt? Det känns nästan som om den själv tycker att den är en liten bagatell, när den egentligen har potentialen till något större.
I grunden ligger en bra, gedigen idé. Kommer du ihåg filmen Steppin’ Out, från 1991, den med Liza Minnelli som danslärare för en vuxengrupp i stepp? Det här är lite mer av samma sak: en grupp främmande människor som lär känna sej själva och varandra. Vi har kvinnan och mannen som går och trånar efter varandra, den unga kvinnan vars trasiga nerver hindrar en karriär som musiker, bögen med broadwaydrömmar, den äldre kostymmannen som visar sej ha en oväntad talang för scen-sömnad, och så skådespelaren Lars Bethke, i rollen som skådespelaren Lars Bethke. Det är hans roll som får stå för meta-mischmaschen.
Det är irriterande när nånting nästan är mycket, mycket bra, om man bara hade tagit tag i en massa små konstigheter, såna som borde vara så enkla att fixa. Kanske har det saknats tid? Kanske - eftersom det är en nyskriven pjäs - har man hållit på och mixtrat med manuset fram tills det var dags för genrep, och då, när man såg vad det var man hade, var det för sent att rätta till allt som stack ut? Det kan förklara varför alla, mitt i föreställningen, när elen har gått, sätter sej ner och har små rollförklarande monologer, för att förklara vem dom är och sånt som inte går att klämma in i vardagliga repliker körmedlemmar emellan.
Till exempel sätter den första personen som kommer till lokalen på en radio som av någon outgrundlig anledning står på pianot, och precis då kommer en väderleksrapport som berättar att det är tidernas snö-oväder därutanför. Men den rapporten behövs egentligen inte, eftersom varenda person som som kommer in är helt nedsnöad, och gladeligen berättar att det snöar, utanför, jättemycket.
Sen kommer körledarinnan, med igensnöade glasögon, och berättar lugnt, nästan pedagogisk, som om hon hade allt tid i världen, om hur misslyckad hon är, i en sån där prata som måste levereras nästan i ett andetag, i en tanke. Lite som när du och jag går omkring hemma, och är lite stressade, och plötsligt märker att vi pratar för oss själva?
Som det är nu, eftersom det precis har börjat, och vi i publiken ännu inte vet vad för slags föreställning det är, så blir man lite osäker på var det är meningen att hennes text ska landa. Eftersom hon bara står rakt upp och ner, och hennes glasögon är igenimmade kan vi inte se hennes ögon, och vi vet därför inte: Pratar hon med oss, med mannen som kommit in precis innan, han med radion, eller är detta en slags inre monolog, uttalad?
Och kanske är det så att författaren har försökt klämma in för mycket, vilket ha gjort att alla inre processer känns lite stressade?
Eftersom det är en julsaga vill man att det ska sluta lyckligt, så tyvärr, tycker jag, låter man kvinnan och mannen, som gått och tränat efter varandra, få varandra. För mej hade det varit mycket mer rörande om dom - som ett visst Tjechovpar - aldrig någonsin kommer till skott. Nu blir det lite hastigt och lustigt, och ganska ovärdigt, som i en barnsaga eller en chic-flic från hollywood, riktad till tonårsflickor och dom som har något slags världsfrånvänt barnasinne kvar.
Kanske är det för att ge kostym-mannen lite mer kött på benen, och för att motverka stereotypa könsroller som man låtit honom - en ganska inbunden, reserverad man - på egen hand plötsligt ha sytt upp körens kostymer. Och även om det kanske vore mer trovärdigt om broadwaybögen hade greppat nål och tråd, är kostymerna så avancerade att man måste ha ett förflutet som sömmerska för att åstadkomma dessa kläder.
Man har skrivit en ganska rolig tråd åt Lars Bethke, som spelar sej själv, som en skådis som har kommit för att titta på körens uppspel, med målet att skriva något om en kör. Han rabblar upp sin idé, något som låter precis som pjäsen vi ser, men går sen över gränsen och låter körmedlemmarna bli insnöade och tvingade till kannibalism, och då känns hans historia plötsligt mindre intressant. Hade det inte varit intressantare om han skrivit precis den historien vi ser?
Och av någon anledning har man slängt in två musikaliska slut. Det ena är slutet som kören gör, och det andra verkar vara ett som skådespelarna gör för oss.
Jag skulle verkligen önska att man satte upp detta nästa år, men kanske inte på soppteatern, utan någonstans där man hade en och en halv timme på sej, så att man verkligen fick tid att utforska allt och alla.
De bästa idéerna, tycker jag, är biten i slutet där dom bestämmer sej att genomföra konserten, trots att publiken saknas, och istället fantiserar, visualiserar, att vi, och valda personer ur deras liv, är där, samt när Martin Redhe-Nords karaktär berättar om hur han flyr in i en musikalisk drömvärld för att klara av ett olidligt hemliv. Speciellt tycker jag om att det är mamman som antagonisten, och inte, som så vanligt är: hans pappa, som här istället får vara den räddande ängeln. Det är lite som Carrie, eller Rapunzel, att vilja bli älskad av, och att kunna älska en mor man inte längre kan älska.
Här, tycker jag, ligger embryot till en helt egen föreställning, om den unga killen som har barrikaderat sej i sitt rum, med en vansinnig, psykotisk mor därutanför, drömmer sej bort till en glittrande glamorös, problemfri värld, och bara väntar på att klockan ska bli fem, och pappan ska komma hem, och det verkliga livet kan fortsätta.
CUE: The Glamorous Life ur Sondheims A LITTLE NIGHT MUSIC:
I am the princess guarded by dragons
Snorting and grumbling and rumbling in wagons?
She’s in her kingdom, wearing disguises,
living a life that is full of surprises?
And sometime this summer, she’ll come galloping
Over the green!
Sometime this summer, to the rescue,
My mother, the queen!
Ordinary mothers thrive on being private,
And ordinary mothers somehow can survive it,
But ordinary mothers never know they’re just standing still?
With their kettles to fill?
While they’re missing the thrill
Of the glamorous life!
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett: 195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6549:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TUSEN OCH EN NATT, med Boulevardteatern teaterskola:
"Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/tusen-och-en-natt-boulevardteatern.html
EN UPPSTOPPAD HUND, på Kulturhuset Stadsteatern:
Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/en-uppstoppad-hund-kulturhuset.html
CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern:
Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker.
Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar