tisdag 19 mars 2019

Idag har du chansen att inte missa -

 - en reading på Playhouse Teater:

FRÅN STORSTADSMYLLER TILL TJUVJAKT PÅ KENYAS SAVANN
 
Nu drar vårens readings äntligen igång här på Playhouse, först ut tisdag 19 mars är: Bedlam av Zayd Dohrn – en både komisk och finstämd skildring av två vilsna storstadssjälar som kanske kan finna en ny väg framåt tillsammans. Därefter är det dags för Downstate av Bruce Norris den 9 april och sist ut i vår är Lynn Nottages omtumlande pjäs Mlima's Tale den 14 maj. Mer info nedan.

Klicka för att boka!

BEDLAM av Zayd Dohrn

Sam sitter på tunnelbanan när en kille i samma vagn plötsligt blir misshandlad. Han bjuder med killen – Kevin – hem till sig, för omplåstring. Några dagar senare är Kevin fortfarande kvar och i Sams huvud är de nu vänner, nära vänner.

Sam börjar ta sig an att hjälpa Kevin med allt från kärlek till jobb. Men vad vet han egentligen om Kevin? Och är Sams engagemang i honom hälsosamt, eller börjar det bli maniskt? Sams familj och vänner blir allt mer oroade av den oväntade, intensiva vänskapen.

En berättelse om två tilltufsade själar som – kanske – finner varandra i storstadens myller. Om fördomarna de möter, och har om varandra. Och om att välja: Vill jag se världen i ett underbart men riskabelt skimmer eller i en stabil gråskala?

Zayd Dohrn har de senaste åren fått mycket uppmärksamhet för sina pjäser, bland annat blev "The Profane" Critic's pick i New York Times.

Readingen framförs på engelska, direkt från originalmanuset.

När: Tisdag 19 mars kl 19.00. Readingen pågår till ca 21.00 inklusive paus. Därefter publiksamtal för dem som vill.

Var: Playhouse Teater, Drottninggatan 71 A

Medverkande: Amelia Clay, Erika Dittmer, Karolina Furberg, Lukas Larsson, Antonio Tengroth

Biljetter: 100 kr

Skådespelarna repeterar pjäsen under dagen och läsningen görs på engelska, direkt från originalmanuset.
Vi avrundar med ett samtal där du gärna får dela med dig av dina tankar om pjäsen, om du vill.

Titta gärna in på Playhouse Bistro före eller efter readingen och ta ett glas eller en matbit!

Varmt välkommen!

Klicka för att boka!

måndag 18 mars 2019

”ART”, Rival, Repetition, föreställning 10 2072 2019.


Av Yasmina Reza, Regi och översättning Edward af Sillén (SHIRLEY VALENTINE, SKVALLER, BULL, COCKFIGHT, FÖRKLÄDET,  V.D. ALCAZAR - DISCO DEFENDERS),Scenografi & Kostym Annsofi Nyberg (CABARETLA CAGE AUX FOLLESDIPLOMATI, SPRING AWAKENINGHÖSTSONATEN, HEDWIG AND THE ANGRY INCH, SHAKESPEARE IN LOVE), Maskdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Ellen Ruge, Musik och ljuddesign Andreas Grill och Andreas Grube, med Johan Rheborg, Henrik Schyffert och Per Andersson. 

”Så,” säger min kompis Lady Lake, när det var över, och hon, jag och Den Vackre Musikanten sitter ute i Rivals bar, ”är den skriven av en man eller en kvinna?”
”En kvinna,” svarar jag. 
”Uh-huh…” Hon nickar och tar in. ”Tror du att den nånsin kommer att spelas av tre kvinnor?”
”Oj, intressant,” säger Den Vackre Musikanten. 
Det fanns en tid när jag tänkte att det inte var någon skillnad på kvinnor och män - förutom det rent biologiska - men något har hänt på vägen. Skillnaden har blivit större. Laddningen har ökat. 
”Kanske det…” Jag smakar på tanken. ”Men det skulle nog inte bli samma slags föreställningen…”
”Hur menar du?” undrar Den Vackre Musikanten.
”Kvinnor tenderar att vara mer förlåtande, väl? Män är mer rigida, de kan liksom inte vända tillbaka, ångra sej, stryka ett streck över det som hänt och det som sagts?”
”Sen är det så,” tillägger jag, fast jag vet att jag borde sluta prata,”att kvinnor och män på scenen är annorlunda än kvinnor och män i verkligheten. På scenen är de symboler. Symboler för kvinnor och symboler för män, som gör symboliska saker. Inget på scenen är ju verkligt, så allt har ett slags symbolvärde. En kvinna i verkligheten kan köpa en dyr tavla, men om en kvinna på scenen gör det, till skillnad från en man, får det ett annat symboliskt värde. Tavlan skulle nog tolkas som en ersättning för hennes barn.”

Vi är på väg hem, men blir sittande i Rivals foajé, bubblande och babblande. Jag, som känner mej ganska träffad av porträttet av Mark, en kategorisk, ovillkorlig besserwisser, försöker att inte breda ut mej, försöker låta de andra få lika mycket plats som den jag roffar åt mej. Givetvis är det en omöjlighet:
”Nej, men det måste finnas en slags tvekan hos Mark, annars blir det inte intressant,” orerar jag till slut. Vi, eller jag, pratar om en scen mot slutet, där ägaren till tavlan, Serge, ger en penna till sin vän Mark som hatar den, så att han kan uttrycka sitt förakt genom att rita på den, och på så sätt förstöra vad Serge älskar. 
”För att det ska funka måste det finnas en tvekan hos Mark, en slags Se nu vad du tvingar mej att göra. Om det inte kostar honom någonting att förstöra något han inser att hans vän älskar, då blir han bara en skitstövel. Serge tvingar honom, kan man säga, genom att ge honom pennan. Mark kan bara välja mellan att ge sej, eller att rita, och han kan inte ge sej, och det vet Serge. Mark förlorar genom att vinna.

Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater. 

Edward af Sillén är en regissör som jag känner mej trygg med. Han försöker inte förhärliga eller förhöja sej själv över verket han sätter upp. Berättelsen är det viktiga. 

Yasmina Reza - född 1959, är en fransk skådespelerska, dramatiker och författare, och hon är mest känd för ART och GOD OF CARNAGE. Hon har vunnit 4 Molière Awards, 2 Tony Awards och 2 Laurence Olivier Awards för sina pjäser.
”ART” hade premiär på Comédie des Champs-Élysées i Paris, 1994. Året efter hade den premiär i Londons West End, och på Broadway 1998. 

Det handlar om vänskap, om att åldras, förändras, om roller i en grupp, om status och makt. Tre vänner hamnar i tvist när en av dom köper en helvit tavla för en jäkla massa pengar. Ledarhanen avskyr köpet och tavlan, för detta är ett slags avvikelse från vad gruppen står för och vad de tycker. 

Den här versionen är förflyttad till ett Sverige i nutid, och funkar mycket bra. Kostymerna är vardagliga, enkla konfektionskläder, utan någon större utveckling. Scenografin är i stort sett en skinnsoffa, och en vit tavla.

Föreställningen jag ser är en repetition, men det märks bara på ett fåtal ställen; i att skådespelarna är lite för trygga, lite för klara med vad de tycker och känner, och vad de ska spela. Kanske har det att göra med att agera för teve och film, där man - tror jag i alla fall - måste bestämma sej för vad man ska spela. I de medierna har man inte tid eller råd att stå och tveka, utan måste ha en tydlig inställning till allt.
På scenen är det alltid mer intressant när någon reagerar, blir påverkad. Ett exempel är en scen där Henrik Schyffert kommer in och ska berätta om ett av problemen med hans kommande bröllop. Istället för att komma in och liksom samla sina tankar i sitt berättande - att verbalt sammanfatta sina intryck - så känns det mer som en standupsession som han kört massor av gånger, och vet exakt vilka ord han ska säga och var varje punchline kommer. Rollkaraktären upplever ingenting - han är redan klar. Istället för en omtumlad, chockad, omskakad man som kommer till sina vänner för att reda ut vad det är som händer, blir han en kille som kommer och berättar en rolig historia. 
Förhoppningsvis till premiären eller därefter kommer de att våga slappna av, utsätta sej, våga låta sina karaktärer tveka, lyssna, påverkas. 

Under repetitionen blir jag medveten om hur fans kan förstöra föreställningar, och hur de för den de följer kan bli en slags kvarnsten om halsen. Framför allt Rheborg och Schyffert har en publik som inte nödvändigtvis brukar gå på teater, utan följer dom på teve, och i standuplikanande framträdande. I den här föreställningen, där Rheborg och Schyffert har monologer där de vänder sej till publiken, kan deras fans inte skilja på vad som är en pjäs, en roll och vad som är verklighet. De vill ha sin Rheborg och sin Schyffert, de ironiska killarna de tycker att de känner, och gillar. Flera gånger under kvällen möts skådisarna av svar från publiken, av tillrop och höga kommentarer. 
Dessutom är deras scenpersonligheter och språkmelodier så slipade genom standup, och så bekanta för fansen, att de bara behöver säga en replik på ett ”roligt” sätt, så får dom skratt, även om det egentligen inte finns något som i grunden är roande. Fansen visar sitt stöd, tror dom, genom skratt och vokalt deltagande, när de egentligen gör det mycket, mycket svårare för skådisarna att göra sitt jobb.
Utmaningen för dessa två kommer att bli att hålla sej till pjäsen, till regin och liksom inte ge fansen vad de vill ha. Det här är en kreddig, intelligent komedi, med ett jäkla djup, och inte ett set på Norra Brunn. 

Vad jag tar med mej från föreställningen är upptäckten av en ny favoritpjäs. 

Lady Lake låter hälsa att hon också är ganska vacker.


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, ett genrep, på Rival: 

Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst. 


DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan: 

"Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket."


USHER på Folkoperan: 

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 

My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.





Musikalen MAN OF LA MANCHA kommer till London.

THE PRODUCERS WHO BROUGHT YOU THE SMASH HIT PRODUCTIONS OF SWEENEY TODDSUNSET BOULEVARDCAROUSELAND CHESS PRESENT THE TONY-AWARD WINNING MUSICAL MAN OF LA MANCHA, AT THE LONDON COLISEUM THIS SPRING.
Featuring the legendary song, The Impossible Dream (The Quest), Man of La Manchais inspired by Miguel de Cervantes’s masterpiece novel Don Quixote. This uplifting, timeless tale stars Kelsey GrammerDanielle de NieseNicholas LyndhurstCassidy Janson and Peter Polycarpou from 26 April for 6 weeks only.
Described by esteemed American critic Edward P. Morgan as ‘One of the most magnificently moving pieces I have ever seen on any stage’, and celebrated throughout the world, Man of La Mancha at last returns to the West End in a new production for the first time in 50 years. Performed on the magnificent stage at the London Coliseum with the ENO’s 35-piece orchestra, it is set to be the theatrical event of the year.
WATCH KELSEY GRAMMER & CASSIDY JANSON SING THE IMPOSSIBLE DREAM (THE QUEST)
Join Don Quixote as he chases his impossible dream, to pursue the beautiful princess Dulcinea – and a few windmills. Determined to uphold all that is good and right at a time when the odds are stacked against him, Quixote’s courage is abounding, and we are all compelled to follow his unreachable star.
‘CONSIDERED BY MANY TO BE ONE OF THE GREATEST MUSICALS OF ALL TIME’
ELAINE PAIGE, BBC RADIO 2
*The role of Aldonza will be shared between Danielle de Niese and Cassidy Janson.
For full details please see eno.org

tisdag 12 mars 2019

LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, genrep, Rival, föreställning 9 14/2 2019


Regi: Anna Ståhl, Idé och manus: Lisa Nilsson, Regi och koreografi: Anna Ståhl, Rådig rådgivare: Sissela Kyle, Textförfattare: Calle Norlén, Kostymdesign: Camilla Thulin, Dansare: David Dalmo, Musiker: Mattias Torell, Peter Forss, Per Lindvall, Björn Arkö och Pål Svenre

Jag var både peppad och lite trött. Det hade varit skönt att få cykla hem och slänga mej i bingen och läsa en bok, men - har jag lärt mej - det är ofta då de verkligt stora upplevelserna kommer. Tyvärr var det inte riktigt så den här gången. Det var lite vingligt. Visst, detta var ett genrep, så mycket kan hända, men det var nog mer materialet som kändes svajigt. Lisa var suverän.

Jag har sett Lisa Nilsson på scenen några gånger, DN-KONSERT MED KUNGLIGA FILHARMONIKERNA OCH LISA NILSSON PÅ GÄRDET, CHICAGO, och NEXT TO NORMAL, och hon har alltid varit toppen. Mitt intryck av henne är att hon är inte bara begåvad, utan också självsäker och stark. Cool.
Och det var det där med titeln. Kvinnan Som Är Jag. För mej utlovar det en förställning sett ur perspektivet som kvinna. Och en föreställning berättad av en stark, cool kvinna är något jag gillar.
Hon är en bra mycket större artist än jag trodde, och då menar jag inte populärare, utan som scenpersonlighet, som tolkare av sångtexter.

Texten är full av en slags motsättningar. Lisa Nilsson förklarar att hon alltid försöker tillfredsställa människor - i början av showen berättar hon att hon hade haft en känsla av att vi, publiken, hade haft en förväntan att hon skulle komma ut i just den slags klänning hon hade, och det var därför hon valde den - men det är inte en bild av en person som försöker vara alla till lags som visas upp. Tvärtom, precis som förväntat, målar hon upp en stark, egensinnig person.

Man riktar sej i första hand - förstås - till verkliga Lisa Nilssonfans. Jag, som bara har en vag uppfattning om vem hon är, upplever att jag missar saker i hennes mellansnack, som när hon benämner en man som ”Den andre värmlänningen i mitt liv” och detta får mej att sitt och undra vem som var den förste. Hon ikläder sej också - mot slutet av showen - rollen som två personer, ett slags alter egon, vad jag förstår, och där hänger jag inte alls med.

Mellansnacken, tycker jag tyvärr, är lite för långa, och börjar i ett slags kronologiskt berättande, för att sen abrupt sluta någonstans i Brasilien, 2007, och showen går då över i lite av vad som blev kvar när man spånade idéer. 
Ofta upplever jag det också som om pratorna inte leder fram till sången som följer. Det är som om man hade en lista över sånger hon ville sjunga, och så har man slängt in dom varannan sida i manuset. 
Det hade varit okej om texterna varit i samma klass som hennes sång, men tyvärr känns det som om de tar tid från musiknumren.

Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst. 

Tyvärr blev jag lite besviken på vad jag hade hoppats skulle vara en feministisk föreställning, framförd av en stark kvinna. Istället för att till exempel berätta hur hon hanterade några #metoo-situationer - en musikproducent som säger att han får ståfräs när hon sjunger vissa toner, och en dansk som berättar att hon var ett onani-objekt för unga pojkar under början av 90-talet - så får vi intrycket att hon kände sej lite obekväm. Jag är för dramatisk frihet - speciellt som ingen namnges - så jag anser att det hade varit mycket bättre om man fabulerat ett suveränt sätt på  vilket hon hanterade situationen, om inte annat så för att visa andra hur det ska göras. 
En annan gång när feminismen inte funkar är när hon berättar att hon har letat älskare bland sina manliga anställda, och sett ur ett jämlikt tänkande är det något som en manlig artist inte skulle kunna stå på scen och säga.

Jag går från föreställningen med ett lite grumligt intryck. Musiken är oklanderlig, och jag önskar att det hade varit mer av den. Texterna däremellan var mer förvirrande. Som pussel funkade det inte riktigt. Det verkar fattas bitar, ibland verkar det finnas för många versioner av samma bit, och vissa bitar verkar inte alls höra dit.

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan: 

"Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket."


USHER på Folkoperan: 

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 

My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.

 ORFEUS STIGER NER, på Dramaten: 

"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej." 



Jag vill passa på och tipsa om -


- underbara STOCKHOLMSDJUR, med Teater Parterren, som haft nypremiär på Teater Pero. Jag såg föreställningen på Kilen för snart ett år sen, och var totalcharmad!  

Här är lite från mitt inlägg då:
"Jag kommer aldrig att kunna se på svanar på riktigt samma sätt igen. När David Book och Henrik Bergström, klädda i vita polotröjor, som det arkitekturintresserade, gifta gay-svan-paret, kommer unglidande på varsin hoverboard, ljudslöst, liksom svävande över scengolvet, då är det magiskt.
Nu när jag tänker efter kommer jag nog inte att kunna se på hoverboards på samma sätt igen, heller. 

Jag känner bara till dramatikern David Book som skådespelaren David Book, och bara från Dramaten, i uppsättningar som JOHANNAOIDIPUS/ANTIGONEDET BLÅSER PÅ MÅNENWERTHER och NECRONOMICON. Men jag är väldigt glad att jag lärde känna författaren, också, för det här känns som något nytt, och intressant."

Här kommer lite från deras Hemsida: 

"En svan råkar ut för en fontänolycka och fylls av existentiella reflektioner. Han och maken står snart inför ett vägskäl. En råtta på väg att göra exit ur det småkriminella livet gör misstaget att smaka förgiftad mat. Den grävande journalisten af Mulfvad ser tillfälle att berätta råttans livshistoria. Boken ”En sista bit ost innan jag går (to the valley below)” tar form. Vid Norr Mälarstrand närmar sig bäversonens stora övningsdag i dammkonstruktion. Bäverpappan sätter familjen på spel. Anden, ensam efter kvällens brödorgie brottas med sin längtan efter närhet och mening. Kossan på Skansen är fast anställd.

Djurens vägar korsas under ett dramatiskt dygn. I förortsbuskage och trädkronor, vid kajkanter och i familjernas bon spänns livstrådarna. Tillvaron präglas också av de tvåbenta varelserna i toppen av näringskedjan – Entreprenörerna. 

Medverkande:
Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane

Manus:
David Book
Regi och visuellt utförande: Ensemblen."

Datum: 11, 12, 18, 20, 21 mars kl. 19.00
Längd: 1 tim & 30 min, ingen paus
Förköp Biljetter: Kulturbiljetter

Här är Parterrens Hemsida.

måndag 11 mars 2019

DANCING FORWARD, repetition, Kungliga Operan, 8 13/2 2019


KOREOGRAF Serge Lifar, KOREOGRAFASSISTENTER Charles Jude, Stephanie Roublot, MUSIK Edouard Lalo, MUSIKALISKT ARRANGEMANG Serge Lifar, KOSTYM Maurice Moulène, LJUS Francois Saint Cyr, ARRANGEMANG Foundation Serge Lifar, HUVUDANSVARIG REPETITÖR Marie Lindqvist, REPETITÖRER Marie Lindqvist, Eva Nissen, Massimo Murru, Nicolas Le Riche, 
JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS KOREOGRAF Jérémie Bélingard MUSIK VACARME / Gaspar Claus, Christelle Lassort och Carla Pallone, MUSIKALISKT ARRANGEMANG Francois Rousselot Publishing, KOSTYM & SCENOGRAFI Blanca Miró Skoudy från O Creative Studio, LJUS Erik Berglund, ARRANGEMANG François Rousselot, HUVUDANSVARIG REPETITÖR Hlin Hjálmarsdóttir, REPETITÖRER Hlin Hjalmarsdottir, Yuri Zhukov, MEDVERKANDE DIRIGENT Philippe Béran, KOMPANI Kungliga Baletten, ORKESTER Kungliga Hovkapellet,  SUITE EN BLANC LA: SIESTE Coralie Aulas, Natalie Ogonek, Minji Nam, Moe Nieda, Mayumi Yamaguchi, THÈME VARIÉ:  Luiza Lopes, Kentaro Mitsumori, Erik Rudqvist, Madeline Woo, Calum Lowden, SÉRÉNADE:  Emily Slawski, Kaho Yanagisawa, PRESTO:  Desislava Stoeva, Frei Ruhl, Jérémie Neveu, William Dugan, Hiroaki Ishida, Emily Slawski, Julien Keulen, Hampus Gauffin, Jonatan Davidsson, LA CIGARETTE:  Haruka Sassa, Luiza Lopes, MAZURKA: Dmitry Zagrebin, Hiroaki Ishida, Erik Rudqvist, ADAGE: Haruka Sassa, Calum Lowden, Luiza Lopes, Samuele Ninci, LA FLÛTE: Kisa Nakashima, Calum Lowden, Kentaro Mitsumori Erik Rudqvist, Lisa van Cauwenbergh, Samuele Ninci, Alessa Rogers,
JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS, WOMEN: Coralie Aulas, Daria Ivanova, Alina Lagoas, Sarah Jane Medley, Moe Nieda, Natalie Ogonek, Emily Slawski, Lisa van Cauwenbergh, Madeline Woo, Kaho Yanagisawa, MEN Mackenzie Farquhar, Anton Valdbauer, Javier Rojas, Oscar Salomonsson, Julien Keulen, Hiroaki Ishida, Jérôme Marchand, Gabriel Barrenengoa, AdiLiJiang Abudureheman, Hampus Gauffin, The Royal Swedish Ballet, The Royal Swedish Orchestra

Vet du vad som är underbart? Att Kungliga Operans har infört biljettbokning för sina genrep. Innan dess dök alla bara upp och slogs om platserna, och resultatet  blev en stressad, missunnsam stämning. Nu bokar man istället sin plats, och kan glida in, sätta sej, och bara njuta.
Det vill säga, om man lyckas boka i god tid.
”Vi sitter inte sådär jättebra,” sa jag till min kompis Lady Lake, när vi träffades på trappan utanför Operan. En slags bedräglig vår hade tittat fram bakom ett fuktfruset februari, och folk runtomkring oss stod och blundade, med ansiktena vända mot solen, som om vore de solrosor som på något sätt överlevt vintern. 
”Det gör inget,” svarar Lady Lake. Hon är inte svår på så sätt. 
”Vi sitter visserligen på parkett,” fortsätter jag, när vi öppnar den stora dörren och börjar ta oss uppför den breda, mattklädda trappan.
”Vad bra…”
”Det är bara det att vi sitter absolut längst bak.”
”Okej.”
Hon låter inte besviken. 
”Jag har tagit med en kikare,” försöker jag bliga någon som inte behöver bligas.
Det visar sej att våra platser inte alls är dåliga. Vi ser bra, mycket bra, och kikaren åker bara upp när jag vill ta mej en närmare titt, på ögon, blickar och sånt.

Allt detta tittande på föreställningar har gjort mej bättre. För några år sen hade jag inte tittat på den här föreställningen som jag ser den nu. Då kände jag till lite grann om teater, och en sån här dansföreställning, utan någon direkt handling, någon genomgående historia, en berättelse, hade förvirrat mej. Visst, jag hade uppskattat den - min första erotiska upplevelse var när jag såg Rudolf Nurejev hoppar runt i vad jag trodde var vita strumpbyxor - men själva verket hade fått mej att känna mej lite exkluderad. Jag hade inte kunnat acceptera att det ”bara” var dans för skönheten och rörelsens skull, utan hade trott att det måste finnas något därunder som jag inte förstod, ett språk, en sofistikering som exkluderade mej. 

Detta är en föreställning ihopsatt av Kungliga Operans någorlunda nya chef för Kungliga Balettet, Nicolas La Riche, bestående av något gammal, och något nytt. Det handlar i stort om att ta med sej det förgångna, historien, in i framtiden. Detta är ett tankesätt jag totalsympatiserar med. Att lära sej av det förgångna för att gå vidare, att inte förkasta det som varit.

Första delen, SUITE EN BLANC, skapades redan 1943, och heter så eftersom alla dansarna på scenen har vita kläder. Nästan. En och annan svart trikå dyker upp, men är mer anmärkningsvärda i det att de inte är anmärkningsvärda: det svarta liksom försvinner mot det svarta golvet, mot den svarta fonden, på den svarta scenen, och männen blir liksom bara överkroppar, och de får mej att tänka på fåglar; deras vida skortärmar blir vingar i flykt. 
Det är fantastiskt vackert, klassiskt som marmorskulpturer och fräscht som en grönsallad. Den kanske borde kännas gammal, men här finns ingenting av damm eller patina. Det är underfundigt, fyndigt och fint. 

Musiken är av fransmannen Édouard Lalo, som när verket skapades hade varit död i 51 år, och ursprungligen användes den till Namouna, en numera förlorad balett av Petipa.
Koreografen, Serge Lifar,  en av 1900-talets bästa ballettdansörer, föddes i Kiev, 1905, i vad som då var det Ryska Imperiet, och som idag är Ukraina. Han dog så sent som 1986, efter att ha återuppväckt Parisoperans balett, och blivit både dess ledare, koreograf och premiärdansör. Han koreograferade till Stravinsky, Prokofiev, och Ravel, han dansade Apollo, Alexander Den Store, David, Aeneus, Bacchus, och Don Juan, och han jobbade med Picasso, Bakst, Benois, Cocteau, och Chagall. Han anklagades för att var nazi-kollaboratör, och var tvungen att fly den franska motståndsrörelsen, men samtidigt vägrade han möta Hitler och skyddade bland annat Rolf De Marés museum och bibliotek från tyskarna. 

Det skrivs för lite pjäser om klassisk ballet. Eller, jag menar, det görs för lite föreställningar om ballett. Här, är vad jag föreslår till Kungliga Baletten: Skapa en balett om Serge Lifar. Ett slags dansad biografi, byggd på musik från hans liv, jag menar, vi börjar med folkmusik från Ukraina och jobbar oss framåt i kronologisk ordning, men med bara skymtningar av hans egen rekonstruerade koreografi.

Den andra delen, JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS, är ett helt annat djur, från en helt annan bur. Om första akten var champagne, chic och charm, är det här neuroser, symbolism och modernism, och scenografi och kostym är en så stor del av helhetsintrycket att det är svårt att tänka sej koreografin med ett annat utseende. Man refererar till Picasso, till Dali, till modernism, kubism och surrealism. Här finns kullar som dras in i snören, händer som sticker ut ur skärmar, en kvinna i en svart, ärmlös snäv klänning med handapplikationer, en man med en enormt lång arm, en annan med en hand på huvudet. Det är mycket händer och armar, inser jag nu, efteråt. 
Vad jag också tycker är intressant, är att om jag inte hade vetat i vilken ordning det två verkan skapats, så skulle jag ha svårt att säga vad som kom först.
Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket. Det känns som om jag har sett en parodi på det här, och nu får jag se originalet. Och jag är charmad och förförd. 

Detta är en föreställning för dom som inte känner att de behöver förstå, som inte behöver gymnastisera sitt intellekt, utan bara kan uppskatta skönhet för skönhetens skull. 

Vad jag tar med mej från föreställningen, är skönheten i rörelse, det fantastiska med fantasi och hur något som är så svårt kan se så lätt ut. 

LÄNKAR:


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


USHER på Folkoperan: 

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 

My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.

 ORFEUS STIGER NER, på Dramaten: 

"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej." 


MARY PAGE MARLOWE, på Dramaten: 
När jag cyklade hem från teatern funderade jag på det här med Kvinnan, och Kvinnans Roller. Man hör väldigt sällan om en man som pratar om sina olika roller, om att han har svårt att få ihop dom olika delarna av sej själv, men det är en ganska vanlig problematik hos kvinnor. Att få ihop alla rollerna. Rollen som mamma, som kvinna, som chef, som hustru.
”Det är patriarkatets fel,” kanske du säger, och tycker att det räcker med det. Men gör det det? Är det svar nog?