GET AWAY FROM HER, YOU BITCH!
Jag var en av dom där som för omkring 27 år sen såg VD på Dramaten, och i ärlighetens namn minns jag inte så mycket av den. Jag minns hur obehaglig Ernst-Hugo Järegård, i titelrollen, var, och jag tror jag hade koll på vem Helena Bergstöm, som flickvännen, var, för jag hade sett ett uppspel av henne på Scenskolan, och var imponerad av att hon kunde gråta på scenen. Det var för många tårfyllda roller sen. Jag minns också att jag upplevde VD-rollen som ganska otrolig, men att de andra rollerna kändes ganska realistiska. Jag var 23. Ett lesbiskt par, mer insatta i dramatik än jag, brukade sällskapa mej på teater, och efteråt gick vi ut och åt, och dom frågade mej vad jag hade tyckt om föreställningen, och som en pueril Oscar Wilde, eller en brådmogen Alexander Woollcott höll jag sen låda, från det att vi satte oss tills notan kom. Jag skäms när jag tänker på det nu: jag kan ana alla tysta leenden dom emellan, på min bekostnad. I mitt minne är det nästan som om jag vore full, och dom hela tiden fyllande på mitt glas. Jag uttalade mej vitt och brett, baserad på en icke-existerande expertis, när jag egentligen skulle ha hållit käften och lyssnat.
Nu, när jag ser den igen, med den stora förändringen att Helena Bergström nu spelar rollen som en kvinnlig V.D. upplever jag det ganska annorlunda: Rollen som V.D. känns ganska realistisk, men de andra rollerna känns lite svårare att begripa. Tyvärr minns jag inte tillräckligt mycket för att kunna säga vad könsbytena har medfört. Företagsledaren spelar här nämligen av en kvinna, och hennes unge anställde är också bytt från man till kvinna.
Det är ganska intressant att sitta och titta på en pjäs om kvinnligt maktmissbruk dagarna efter att Alliansen tvingat fram ett nyval.
Scenografin föreställer ett vardagsrum/kök i en nybyggd bostadsrättstvåa, inredd av någon med en budget hämtad ganska långt ner på lönetrappan. I början av pjäsen kommer rummet glidande fram mot publiken, och jag kommer att tänka på en komet, eller ett rymdskepp, något långt, långt borta.
Kläderna är nedtonade nutida, och det är väldigt skönt att se en svensk pjäs där personer går omkring i strumplästen. De flesta människor jag känner gör det, men det syns alltför sällan på scenen, och det tillför något oskyddat, igenkännigsbart, svenskt.
Det handlar om ett heterosexuellt par, en helt vanlig kväll, som för att pigga upp sitt sexliv leker sexleken psykolog och patient. Tror vi. Det visar sej senare att dom aldrig haft sex, trots att dom varit tillsammans i ett år. Detta är bara en av många saker jag uppfattar som något klumpigt konstruerade. Kvinnan jobbar på ett företag, mannen är vårdbiträde på långvården.
Det ringer på dörren. Kvinnans kvinnliga VD står utanför. Hon kommer in, berättar att hon brukar göra såna här oväntade besök hos sina anställda för att lära känna dom, hon masserar, bjuder upp och erbjuder pojkvännen pengar för att visa sitt kön, och betalar sen kvinnan pengar för att hon ska dansa för dom.
Jag är lite osäker på när det hela ska utspela sej, men jag tycker att allt signalerar nutid, och tycker nog att dom säljer sej lite väl billigt. Det är liksom inte att dom säljer sej som chockerar, det är att dom gör det så billigt. Allt har ett pris, det gäller bara att ha vett att ta betalt. Eller, är det bara jag som resonerar så?
Mitt upp i alltihop, tillsammans med sin flickvän, kommer kvinnans knivviftande, knarkande bror in, som en blandning mellan förnuftets röst och hot om fysiskt våld.
Det är inte en lysande pjäs Stig Larsson har skrivit. Brodern och hans flickvän känns liksom inslängda för att någonting ska hända, som en slags forcerad vändpunkt, bland fler konstruerade vändpunkter. Mina tankar far iväg till Tove Janssons diktbok Vad Tror Du Att Det Hände Sen?, där varje strof avslutas med en fråga om vad man tror ska hända. Jag tycker det känns lite som om dramatikern suttit och tänkt ut händelseförloppet på samma sätt: Vad ska hända nu? Ska grannarna komma in? Kan någon ha ringt efter polisen? Vad händer om VD:n plötsligt dör?
Föreställningen byter skepnad, gång på gång, från diskbänksrealism till regelrätt fars, till melodram, till komedi, och några vändor in i det absurda. Jag tänker på Ayckbourn, på Albee, speciellt på parallellerna till Vem är Rädd för Virginia Woolf, nu med VD:n som både George och Martha, och på de skrämda gästerna som dyker upp i A Delicate Balance.
I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair (Jean Arthur):
”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”
”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”
Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over?
Dom har liksom inget att sätta emot. Där jag förut mindes ett slags kamratskap mellan männen, lite som när maken säljer Rosemary och hennes barn i Rosemarys Baby till djävulen, känns kvinnan nu, i den feminiserade versionen av rollen, helt ensam. Här finns ingen maktkamp. Ingen kamp alls. Och mannen verkar nästan angelägen att dra ner sina byxor. Jag tänker på Marha när hon drar med sej Nick - the Houseboy - in i sängkammaren. Honey står utanför, gråtande, sviken av alla.
Det är bara det att den här pjäsen redan har en Honey, en lysande en. I en liten, liten biroll som den knarkande broderns hyperventilerande, panikångestdrabbade flickvän kommer Josefin Ljungman in och snor varenda poäng. Hennes leverans är rakbladsvass, och jag satt länge och smålog åt hennes försök att i dörren liksom tacka för en trevlig kväll när hon och hennes knivviftade pojkvän blir utslängda, och när hon dricker vin samtidigt som hon försöker se andra i ögonen är det en stor behållning.
Men det är Helena Bergströms föreställning. Jag tror faktiskt inte jag har sett henne så här bra. Det känns som om hon har tagit ett steg över till helt ny slags karriär, fylld av nya sorts roller. Borta är den gråtande söderbönan, hon verkar nu redo för den typen av kvinnoroller som Bette Davis eller Joan Crawford spelade frampå kärriärens eftermiddag: starka kvinnor där en man inte nödvändigtvis ingick i planerna för ett lyckligt slut. Jag har har absolut inget problem att se henne som Martha i Edvard Albees Vem Är Rädd För Virginia Woolf, som Regina i The Little Foxes, som Mrs Venable i Suddenly Last Summer, eller varför inte: som Mor Courage.
Regissören, som också har bearbetat pjäsen, är en mycket kompetent komediförfattaren, och jag satt ibland och funderade på vad som hade kunnat hända om han tillåtits gå ännu hårdare fram, eller helt enkelt skrivit en ny pjäs, på samma tema. Kanske med en kvinnlig politiker i huvudrollen?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sista minuten 175:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
HAPPY END, en andra gång, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag insåg plötsligt att föreställningen vi skulle se skulle bli föreställning nummer 209 för 2014, vilket innebär att jag - om man slår ut det på ett helt år - har sett i genomsnitt fyra föreställningar i veckan. Patti-Li frågade om det inte blir jobbigt i längden att se så mycket, men jag tycker inte det. Absolut inte. Att se föreställningar är ju ett rent nöje, men att själva rapportskrivandet - som den här - kan vara lite kämpigt, ibland kan det var lite svårt att samla tankarna och sortera intrycken, inte minst för att det ofta tar så mycket längre tid än själva föreställningen."
Låter det intressant? Här är resten:
THE WOMAN IN BLACK, ett gästspel av Teater GEST på Kulturhuset Stadsteaterns Fria Scen:
"Vi hoppade till flera gånger, ibland föll vi nästan ur våra stolar, vi skrek rakt ut, och vid tillfällen klamrade vi fast oss vid varandra, jag och Abercrombie, som två nördar i en helvetisk berg- och dalbana. Vi är vettskrämda, och med så enkla medel. Jag tänker inte avslöja någonting, eftersom jag förutsätter att du redan idag kommer att försöka skaffa biljetter, men detta är en som en dramatiserad natt där man samlats runt en brasa för att berätta spökhistorier, utan att veta att skogen, eller huset, man samlats i, är riggat med en hel del överraskningar. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/the-woman-in-black-adapterad-av-stephen.html
JOHANNA av Mirja Unge i regi av Jenny Andreasson på Kungliga Dramaten:
"Det är tolkningen av Johanna själv som stör mej. Det känns som om jag borde tycka om henne, men jag gör det inte. Jag uppfattar henne som självupptagen, respektlös, bristande i empati och ödmjukhet. Hon lyssnar inte på någon annan, men förväntar sej att alla andra ska lyssna på henne, trots att hon inte verkar göra några försök att verkligen få folk att förstå. En slags självgod, tveklös diktator. Om Gud är naturen, eller om naturen är gud, borde han skaffa ett bättre språkrör. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar