ÄR DET EN PERGOLA?

 

ROBERTS BROBERG OCH DALBANA

Medverkande Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant, Fredrik Lycke Understudy Emilia Berglind, Victor Molino Sanchez, Björn Wahlberg Musik och sångtexter Robert Broberg Regi och manus Jonna Nordenskiöld Scenografi och kostym Zofi Lagerman Koreografi Rennie Mirro Ljus Sofie Gynning Ljud David Granditsky Mask Susanne von Platen Musikaliskt ansvarig Joel Sahlin Igår messade min kompis Jennie mej om jag ville följa med på Stadsteaterns Robert Broberg-grej, eftersom hon hade en biljett över, då hennes flickvän var förkyld. "JAAAAA!!! TAAACK!!! messade jag tillbaka. Så idag har jag tillbringat dagen med att läsa på om Robban Broberg, och tillbringade några timmar - städandes mitt vardagsrum - med att lyssna på hans låtar på Spotify. Jag var aldrig ett jättefan. Visst, många av låtarna kände jag igen, men mångal av dom visste jag inte att det var Robert Broberg som sjöng. För mej är det för mycket ordlek och för lite substans. Men vad jag ville komma fram till var att jag inte visste mer om Roberg Broberg när jag kom ut efter föreställningen - det andra publikrepet - än innan. Min bild hade dock förändrats. Mannen jag möter på scenen känns självupptagen, själcentrerad, egoistisk och lätt avskyvärd. De här är en föreställning där man både hyllar och hånar, men aldrig riktigt analyserar.

Och jag vill understryka att det här var andra publikrepet, och mycket kommer att hända innan det blir premiär. Vad som redan finns där är skådespelarnas glädje, och en massa bra musik och sång. Den här föreställningen skulle fylla bänkraderna på Parkteatern, på Soppteatern eller på lilla scenen. Kanske är stora scenen lite för stor för det här? Jag upplever det som om inga sånger får avslutas, det hela är som ett slags medley, avbrutet av lite förvirrande dialog. Några rumphuggna scener med föräldrarna har sprängts in, utan att jag egentligen förstå vad de vill säga. Att hans föräldrar inte stödde hans artisteri? Är det verkligen något att ta upp scentid med? SKÅDESPELARNA är mycket bra. Mycket, mycket, bra. En monolog i andra akten, suveränt framför av Fredrik Lycke, är ett slags sammanbrott där clownen Robban inte länger vill göra miner, och under föreställningen jag såg hände något väldigt intressant: Publiken vägrade sluta skratta åt hans clownerier. Även när det blir väldigt tydligt att hans grimaser är ett slags hån är det flera i publiken som fortsätter skratta. De vill ha trevligt, de vill höra Robban-sånger, vill skratta och sjunga med. Det är anmärkningsvärt att en föreställning om ordvitsar, rim och bokstavslekar lägger så lite vikt vid sångtexterna. Jag känner som sagt igen en del sånger, men de som är nya för mej förstod jag inte alls, därför att man inte lät texten ta plats. Man sprang runt, dansade och klättrade i scenografin, men det briljanta i hans texter försvann. Rennie Mirro har en häftigt, imponerande nummer där han hänger i stora gummiband och utför akrobatik trick, men när numret är över har jag ingen aning om vad det handlade om. Jag hade uppskattat om man framfört sångerna, litat på texten. Jag tycker inte att man ska gå bakåt i tiden och döma dåtiden efter våra moderna sensitivitet. Saker var hemskare förr. Däremot känns vissa sångtexter lite stötande, speciellt vad gäller kvinnosynen, när man hör dom idag. Jag menar inte att de stör mej, jag är inte den utsatta parten, men vi har kommit fram till vad som anses vara stötande, förnedrande eller sexistisk och det är anmärkningsvärt så mycket som passerar obemärkt. Visst, efter UPPBLÅSBARA BARBARA säger man något om att man sjungit på bruten svenska och om det sexistiska innehållet, men det är EFTERÅT, då publiken redan har skrattat åt "Hon ligga sängen hela dagen tyst, hon är den underbaraste kvinna du nånsin kysst", så man har så att säga både ätit kakan och har den kvar: man får sina skratt och sen tar man avstånd. Och sen går man vidare till nästa prekära sång. Kanske, tänker jag, hade det lättat lite om man haft kvinnoroller på scenen, framförande några av sångerna. Visserligen har man två kvinnor, men de föreställer Robert Broberg, och jag menar sånger framförda ur ett kvinnligt perspektiv. Det hade varit intressant att höra sången INGELA framföras som av en kvinna, utan sexuell underton, men kanske med feministiskt ifrågasättande? Det hade också varit spännande om Båtlåt - en sång om en romans mellan två båtar - framföras av två män. I pausen pratade jag med ett par som var Robert Broberg-fans, och de fullständigt älskade föreställningen. De kunde varenda sång utantill och tyckte det var underbart att han äntligen fick den uppmärksamhet han var värd. Och jag håller med: Han är värd att uppmärksammas.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

PERNILLA WAHLGREN HAR HYBRIS, Genrep, Lilla Cirkus, föreställning 4 21/1 2020

Regissör: Edward af Sillén,  Manusförfattare: ensemblen, Edward af Sillén, Daniel Réhn, Manusfamiljen, Calle Norlén, Scenograf:  Marcus Englesson, Ljusdesigner Per Hörding,  Koreograf: P-M Andersson, Kompositör: Mathias Venge Kostymör: Peter Englund, Regiassistent: Maria Plahn, Rekvisitör: Moa Nyman,  Filminnehåll: Omanovic, Maskör; Jessica Wahlgren, Teknisk chef: Urban Näsvall Ljudtekniker: Oliver Rodin, Ljusoperatör: Max Petersson, Tekniker/följe: Richard Vuollet, Tekniker/följe: Alex Tom Cherian, Dekorbygge: Klas Norén, Setup Production,  Med Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund, Ola Forssmed, Måns Nathanaelson och Kim Sulocki.

Det handlar om Pernilla Wahlgren, eller en slags mytisk version av henne: den självupptagna divan, sponsrad och älskad av alla. Föreställningen börjar där den tidigare, bejublade föreställningen slutar: alla är trötta efter den långa turnén och vill bara hem, men Pernilla Wahlgren har redan bestämt att dom omgående ska ut på en ny turné. Varför? För att hon inte har någon man att komma hem till, ingenting som håller henne hemma. Så de övriga i ensemblen bestämmer sej för att leta reda på en fästman, så att de själva kan få lite lugn och ro.

Jag tänker inte avslöja hur de går tillväga, för det måste få vara en överraskning.

Det är en proffsig och vansinnigt rolig föreställning. Kostym, scenografi, regi, koreografi och manus arbetar tillsammans i underbar symbios mot samma mål: att bli något av det bästa du kan se på scen just nu. 

Detta är något så ovanligt som en revy med en stark röd tråd, vilket gör att det nästan känns som en komedi. När jag sitter i publiken får jag nästan känslan av att jag sitter och tittar på filmningen av en sit-com. Skratten kommer flera gånger i minuten, precis som det ska vara på teve. Det är nästan lite överraskande att det inte görs några reklamavbrott. 

Det är förstås inget som skulle kunna visas på amerikansk teve. Skämten, och många av de teman man skämtar runt, skulle vara för provocerande för en sån publik. Men man lyckas med balansstycket att vara både provocerande och folkliga, grova och gulliga. Publiken småfnissar och asgarvar, flämtar lite chockat, och frustar fryntligt.

Jag har inte sett ett avsnitt av Wahlgrens värld, så jag antar att det är en hel del skämt som flyger över mitt huvud, men trots det har jag väldigt, väldigt roligt. Och då vill jag tillägga att jag dessutom var rejält förkylningsfebrig.

Kim Sulocki och Ola Forssmed har länge varit klara scenfavoriter, deras medverkan förhöjer alltid de produktioner de är med i, och jag har lite svårt att förstå att dom inte är större. Jag menar, dom är stora, jag förstår bara inte att dom inte är på den nivån att dom regelbundet sitter i tevesoffor, säljer ut teatrar på egen hand, eller helt enkelt tillsammans tar över en teater och börjar producera åt sej själva. 

Det första dom borde sätta upp? THE PLAY THAT GOES WRONG. De kan spela vilka roller som helst, för de kan spela vilka roller som helst. Släng in Therese Andersson-Lewis som Florence Colleymoore och Maia Hansson Bergqvist som Annie Twilloil, ring upp Andreas T. Olsson, och börja sälj biljetter. 

Hanna Hedlund och Måns Nathanaelsson är mej inte lika bekanta, men de platsar totalt. Det känns som om det här gänget är ett gäng som skulle kunna hänga privat, och jag skulle gärna se att deras kommande turné filmades av ett dokumentärteam, för jag vill veta vad de gör. 

Med vad jag är absolut mest imponerad av är Pernilla Wahlgren. Jag är nästan lite betuttad. Charmad, absolut. Lätt besatt, faktiskt. Från att nästan ha befunnit sej på Anna Book-nivå vad gäller kredd har hon vänt sin image som ett slags mediaskämt och bevisat att hon har, och alltid har haft, vad som krävs. Hon var aldrig en av de där som bara var känd för att hon var känd, bara ett slags varumärke, men hon vågar till och med leka med den bilden av sej själv. 

Det sjungs, det dansas, det spexas, precis som det ska i en revy. Det är bara det att detta är bättre och roligare än mycket och många andra. Pernilla Wahlgren förtjänar att ha hybris. Hon har en förställning som måste ses. 

Biljetter och spelschema hittar du här.

Jag nominerar härmed 

PERNILLA WAHLGREN till BENNYPRISET FÖR BÄSTA  KVINNLIGA HUVUDROLL I EN KOMEDI 2020 

OLA FORSSMED, KIM SULOCKI, HANNA HEDLUND och MÅNS NATHANAELSSON till BENNYRPRISET FÖR BÄSTA ENSEMBLE I EN KOMEDI 2020

PERNILLA WAHLGREN HAR HYBRIS till BENNYRPRISET FÖR BÄSTA KOMEDI 2020.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PRYDH på Playhouse Teater: 

"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."

Låter det intressant? Här är resten: 

PRYDH PÅ PLAYHOUSE TEATER

GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex: 

"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."

Låter det intressant? Här är resten:  GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA

PAPPA, MAKE, KRIGSFÖRBRYTARE:

Jag var rädd att det antingen skulle vara en föreställning där man kom fram till att alla är goda, innerst inne, eller också ett slags gottande i våld, och inte så mycket dramatik, utan mer ett uppradande och redovisande. Titeln gav mej mer bilden av ett fördrag om MÄN SOM MÖRDAR OCH VÅLDTAR, komplett med statistiska siffror och färgglada staplar. Nu, efteråt, förstår jag vad titeln kommer ifrån, men jag är inte helt såld. 

Men det är också det enda jag inte tyckte om.

Låter det intressant? Här är resten: 

PAPPA, MAKE, KRIGSFÖRBRYTARE

PRATA HÖGRE KARIN, Parkteatern, föreställning 47, 8/8 2017.

Av Lotta Olsson, Regi Olle Törnqvist, Musik Georg Jojje Wadenius, Scenografi och kostym, Annsofi Nyberg, Ljus Lina Kramar, Mask Anna Jensen Arktoft, Kapellmästare, Fredrik Meyer, Koreografi Anna Ståhl, Medverkande Emeli Jeremias, Fredrik Meyer, Maria Kulle, Nils Axelsson, Ayla Kabaca

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel. Samma kvinnor som förfasar sej över att män manspreadar på tunnelbanor och bussar, tycker att dom har all rätt i världen att breda ut sej och boka upp två, tre platser mer än dom behöver, och man kanske förhåller sej välvilliga till invandring och flyktingar i allmänhet, men här är man väldigt motvilliga till att maka på sej, ge plats och släppa in. Solidaritet och hänsyn är något andra ska visa, inte något man själv ska behövas tvingas till. 

”Parkteatern är er kulturella skatteåterbäring,” brukar parkteaterchefen Sissela  Kyle ofta säga i sina mycket roliga försnack, och många av de här tanterna försäkrar sej om att de verkligen får tillbaka vad de tycker dom har rätt till. 

”Hon får väl komma i tid som alla vi andra,” proklamerar tanten bakom mej till sin väninnna, efter att ha kört bort en kvinna som undrade om hon fick plats bredvid dom. 

Jag har minsann suttit här i timmar, i gassande sol, verkar hon säga, och då ska det banne mej inte komma någon och tro att dom kan komma här och få plats. Jag var här först: dom här platserna är tjingade.

Något annat som alltid fascinerar mej på Parkteatern, är det som händer en kvart innan föreställningen börjar. Dels är det optimisterna som kommer insläntrande, yngre, och oftast en hel familj, och alltid lika överraskade av att andra människor har kommit dit och tagit de optimala platser optimisterna trodde skulle vara lediga, dels är det fenomenet jag kallar Kulturälvorna. Det är mitt namn för dom där knullrufsiga, utstuderat slarvigt klädda och sminkade kvinnorna som inte har några kvinnliga vänner och uteslutande riktar in sej på män. Du vet, dom där som på min tid hängde på Kvarnen och andra ställen på Söder dit kulturkillar drogs. De är kanske inte konventionellt attraktiva, deras dragning bygger på att dom odlar en slags mystisk aura, och ser ut lite som om dom precis har stigit upp ur sängen, sin egen eller nån annans, dragit på sej något, och gått hit, lite kantstötta, intressant nötta.

Hit, till parkteatern kommer dom inglidande Grizabella-likt, riktar in sej på de första tre raderna, pekar på varje decimeter synlig träbänk, ler och frågar:

”Finns det plats där?”

Det där leendet är viktigt. Det är lite hoppfullt, skyggt, lite undergivet och framför allt naturligt näpet. Om de lyckas hitta några straighta män, eller flator med en fallenhet för fadersrollen, händer det ofta att man makar på sej, och dom får sitta. 

Som bög är jag givetvis immun mot såna fasoner, och de får oftast samma svar av pansartanterna:

”Tyvärr inte.”

Dom blir inte arga. Det är inte deras stil. Dom bara driver vidare. 

Det här är faktiskt den första parkteaterföreställningen jag ser i år. Jag har inte varit vidare aktiv vad gäller parkteatern den här sommaren. För något år sen försökte jag se allt, men i år verkar jag ha kommit av mej. Jag har svårt att få en överblick, att komma in i det hela, att fatta vad jag borde se, vad som är intressant, vad som spelas inom cykelavstånd, och vad som händer i Skarpnäck och Vällingby. Visst, jag kan cykla dit, men inte gärna.

Det är knepigt det här med titlar. Vissa fastnar, som EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, BORTFÖRD VID MIDNATT, eller VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF, medan andra, som den här, liksom aldrig får fäste. 

”Jag ska gå på… TALA HÖGRE, KARIN,” förklarade jag för vänner, när jag frågade om dom ville hänge med.

”Vem vill hänge med på PRATA HÖGRE, KERSTIN ?”

”TALA HÖGRE, KERSIN, nån?”

Det enda ord jag prickade in, varenda gång, var HÖGRE, fast nån gång kan jag mycket möjligen ha påstått att föreställningen hette VAD SA DU, KERSTIN?

Jag tror att min oförmåga att minnas titeln har att göra med att jag inte får någon direkt bild. Jag vet inte vem den här Karin är, och varför hon inte hörs. 

Faktum är att jag länge hade den förutfattade meningen att detta handlade om en skandinavisk, kvinnlig poet eller författarinna som tystats av patriarkatets kvävande och allomfattande censur. Lite Karin Boye, lite Märta Tikkanen, men mer anonym, liksom. En tystad kvinna, tänkte jag. 

En revy om Sveriges tryckfrihetförordning, från 1776, är en ganska intressant premiss för en revy. Tyvärr, tycker jag, blir det lite av en oförlöst idé. Det är inte dåligt, men det handlar mycket mer om mycket annat. Ibland är det riktigt roligt, träffande, utmanande och provokativt, några gånger dippar det, men jag tycker nog inte jag vet mycket mer om 250-åringen när jag går, än när jag kom. Jo, att G3, Gustav III, införde vissa inskränkningar: man fick inte tala illa om hovet.  

Det är en slags soppteaterrevy, skulle man kunna säga. Fem personer på scenen, tre kvinnor, två män, varav två spelar instrument: piano och cello. 

Föreställningen är en timme lång, vilket känns lite för kort. Det känns som om om den borde varit lite längre. Nu skimmar man över mycket, utan att riktigt landa ordentligt i vissa nummer. Det borde kunnat utvecklas. En återkommande tidningsredaktion är mycket rolig, och skulle ha kunnat fungera som ramberättelse, och kanske är det tänkt att den gör det, och mot slutet dyker titelns Karin upp, som en kvinna som upplever det som att ingen lyssnar på henne, och som hittar sin röst som ett av trollen på internet. Ett litet ovanligt dramaturgiskt val är att efter den scenen låta samma karaktär sjunga en sång med samma innehåll som monologen som just framförts. 

Nästan lika uppmärksammad som revyn i sej har kompositören Jojje Vadenius, blivit. Och det är några fina melodier. Jag vet inte om jag var okoncentrerad eller distraherad, för flera gånger, under de nyskrivna sånginslagen, hade jag svårt att förstå vad det var sångerna handlade om, vad man ville få sagt, och hur dom relaterade till ämnet. Jag har lite lättare att hänga med när man bara sjöng nya texter till Hej, Tomtegubbar och Kungssången.

Det kanske hade varit intressant med en inblick i tryckfriheten under andra världskriget, till exempel, och hur internet och pk-poliserna har inskränkt på yttrandefriheten. 

Kostymerna är i de flesta fall konfektionsydda, omönstrade nutidskläder, ett stylat ihopplock med skolkritsfärgade accenter som en solgul kjol, tomteröda stumpor eller en granfrön tröja. Twisten ligger i att dom genom tryckta ord på sina kläder kan skriva ordet tryckfrihet om dom står på i en viss formation. Scenografin består av tre kontorssolar av lite lyxigare sort, såna som ser ut lite som slimmade bilsätet.

Uppsättningen är inte skapad för en utomhusscen, och det blir lite omständigt när personer som inte är med i vissa nummer ska ta sej ner från scenen, runda något av partytälten som står på scenens sidor, och försvinna bakom. Det blir också lite distraherande när dom dyker upp, och måste börja agera, så fort som syns, för att inte sno fokus. Det hade kanske varit enklare om dom bara stanna på scenen.

Sen några år tillbaka har jag varit lite trött på det politiskt korrekta. Jag vill ha tillbaka provocerande, utmanande, tänkvärd teater. Att om och om igen säga samma sak till en publik som alltsomoftast sympatiserar, blir lite tröttsamt i längden. 

På scenen, anser jag, ska man inte bokstavligen berätta det man vill säga, ord för ord, utan man ska gestalta, visa, illustrera, dramatisera, belysa hur det kan gå, hur det skulle kunna gå, hur det var, och hur det kan bli igen. 

Men vad som är intressant i det här sammanhanget, är att jag liksom har kommit att förvänta mej, och läsa in, politiskt korrekta inslag, även när dom inte är där. 

Det är nästan som om jag har sett lite för mycket teater för mitt eget bästa. Jag är lite skadad. I revyn, när den kvinnliga chefen på en lokaltidning frustrerat skriker åt sina anställda, är det väldigt roligt, men jag hinner samtidigt tänka att A: Man tar en klar och tydlig ställning genom att låta en medelålders kvinna ha en maktposition, B: man skulle aldrig komma undan med att en manlig medelålders man skrek åt sina anställda, man hade varit tvungna att modifiera hans ilska och kanske förlöjliga honom för att få skratt, och behålla vår sympati, och C: för några år sen hade jag inte reflekterat över varken A eller B, därför att 90% av alla mina chefer i verkliga livet har varit kvinnor.

En av de manliga skådisarna har en monolog om att han inte vet vad han ska kalla kvinnan han är gift med, ”min” låter så possessivt, och ”fru” och ”kvinna” låter nedsättande, och till och med ”regeringen” trots att ordet implicerar makt, insinuerar också ett visst förtryck. 

Han nämner också ordet ”Hen” och det här plötsliga användandet av ordet ”en” istället för ”man”, som gör att uttryck som ”Man vet inte längre vad som är upp och ner,” numera skrivs ”En vet inte längre vad som är upp och ner,” och trots att publiken skrattar, och jag antar vi skrattar åt samma sak, så är jag osäker, eftersom texten levereras av en man. Hade den levererats av en kvinna hade det varit en helt annan sak, då hade jag vetat vad man ville påstå, vad man ville säga. Nu är jag inte lika säker.

En man som tar plats i en sån här fråga, och förlöjligar användandet av könsneutrala personliga pronomen? Ska vi verkligen skratta åt det han säger, det vill säga, stå på hans sida? Menar dom inte att vi ska skratta åt honom, och alla dom andra löjliga männen, som inte förstår? 

Det känns inte så, men jag noterar min reaktion, och att jag börjar fundera på om jag kanske måste börja på någon slags avvänjningskur, för nu är överdosen nära.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern: 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre: 

Det blir aldrig som man tänkt sej. 

Jag bara säger. 

Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/angels-in-america-part-2-perestroika.html

ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio: 

”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 

”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/angels-in-america-part-one-millenium.html

#manspread #manspreading #parkteatern #Sisselakyle 

IMPROVISATIONER PÅ SLOTTET, Dramaten, föreställning 85, 15/11 2016

Simple is affairs that touch the heart

Simple are the ways of love

Simple as the touch of another's hands

Simple enough for anyone to understand, but you

Simple are the ways we come apart

Simple as a babe is new

Simple as a tree and as simple as a cloud

Its as simple as the simplest things have always been

Simple as the sun and the moon and the stars in the sky

Simple are the ways we say goodbye

Simple

ur NINE

av Yeston Maury

Idé, manus, urval och regi: Andreas T Olsson Medverkande: Magdalena Ribbing, Sven Melander, Maria Kulle, Per Svensson, Eric Stern, Sanna Sundqvist och Andreas T Olsson Vid pianot: Göran Martling

Jag behöver alltid något att se fram emot. Jag klänger mellan framtida projekt lite som Tarzan gör med lianer, eller som - vad jag förstår - vissa långdistanslöpare gör: man har en himla massa delmål, till nästa kurva, nästa kvarter, nästa hus, nästa steg. I mitt fall är delmålen själva målet, för den slutliga mållinjen är inget jag längtar till. 

I skrivande stund finns det tre föreställningar jag ser fram emot: FILIFJONKAN SOM TRODDE PÅ KATASTROFER på Dramaten, FUN HOME på Stadsteatern, och THE BOOK OF MORMON, på Chinateatern. Det finns inte så mycket mer, tycker jag. Inte verkligen se fram emot. Visst, det finns saker som jag känner att jag borde se, som HEDDA GABLER och RANNSAKNINGEN, men jag känner inget sug. 

Det känns som om teatern plötsligt har blivit präktig, som om konsten har blivit kidnappad av det politiskt korrekta, och jag är lite rädd vad motreaktionerna ska bli. 

När jag sitter i en salong bryr jag mej inte om pjäsen jag ser är nyskriven eller ett dammigt drama, om det är en man eller kvinna som har skrivit den, vilken sexualitet regissören har, eller varifrån personerna på scenen kommer. Jag bryr mej bara om ifall det jag ser är bra. 

Många gånger, på senare år, har det känts som om jag sitter och ser en orkester, där alla tänkbara minoriteter, kön, sexualiteter, politiska läggningar - förutom dom man inte få nämna - finns representerade, bara för att inse att ingen av dom kan spela något vidare, och absolut inte tillsammans. Teater ska stå ut, ifrågasätta, provocera. Men framför allt är det en konstform.

Och med detta sagt, ska jag med en gång emotsäga mej själv, fast kanske inte riktigt: med konst menar jag ett kunnande, en utbildning, ett vetande, inte finkultur. Det behöver inte vara atonala arior, en tavla som ingen fattar, eller dikter som vunnit nåt pris, det kan lika gärna vara en underfundig limerick.  För, är det inte konstigt att vi på teve och film kan få se program som är ämnade som ren underhållning; deckare, komedier, romantik, chickflicks och dickflicks, men på scenen skulle samma skådisar eller regissörer aldrig drömma om att medverka i något så enkelt, så banalt? Att bara underhålla, på scenen, har liksom blivit något fult. 

Jag skulle vilja leva i en värld där Andreas T. Olsson var teaterdirektör. Jag gillar det han gör, och jag gillar hans palett, hans goût, som fransmännen skulle säga. Eller vad sägs om att han lyckas klämma in texter av Jerome K. Jerome, Dorothy Parker, Oscar Wilde, George Feydeau och Tjechov i samma produktion, förutom såna av bland andra Åke Cato, Peter Dalle, Staffan Bjerstedt och Andreas T. Olsson själv?

Min kompis Majorka Estate och jag har lyckats pricka in den sista -? - föreställningen av IMPROVISATIONER PÅ SLOTTET, och jag var på Sickan Carlssonhumör, det vill säga; jag var glittrande glad. Inte bara för biljetterna: tidigare på dagen hade jag på Stadsmissionen vid Mariatorget lyckats hitta en grodgrön adidasjacka med muppen Kermit applikerad på bröstet, och texten ”It’s not easy beeing green” på ryggen, vilket jag tyckte var väldigt passande, som vegetarian. Den kostade mej endast hundra kronor, och när jag sen gick ut på ebay - som man gör - såg jag att den fanns till salu för 176 pund. Och just idag är ett pund värt elvar kronor, vilket gör att det blir… (Du kan lita på att jag inte räknar ut det här i huvudet:) 2045 kronor. 

Inte för att skryta, men hur exklusiv är din adidasjacka? Och för att vara rättfärdig: detta var vad säljaren ville ha, inte vad någon var beredd att betala. Det fanns många likadana, mycket billigare. 

Jag hade också köpt en telefonlur - en sån där vanlig som man hade till sin hemtelefoner förr i tiden - som gick att koppla till min mobil. Den är mer rolig än praktiskt, kanske, men köpet piggade upp. 

Fast det är något visst med champagne när det gäller att höja humöret, eller hur? 

Innan föreställningen blev jag nämligen bjuden på middag, av Majorka, på Frippes, en dramatenrestaurang på Nybrogatan, precis bredvid lilla scenen. Jag fyller inte år eller nånting sånt, hon bara gör det. Är inte det väldigt vuxet? Jag är själv sådär självupptagen och gemen att jag inte ens tänker tanken att köpa något att dricka till någon annan om jag är ute på lokal och går till baren. Det är fortfarande något som andra gör, dom vuxna, framgångsrika, dom som har ett rejält jobb, som är färdigstöpta och klara, och fullt funktionella.

Vi dricker varsitt glas skumpa, jag tar en rejält mumsig falafel, och hon kaloriar till det med hamburgare och pommes. Vi babblar om ditten och datt, om jobbet och Ikea, om släktingar, julaftnar och nyår, och jag tar till och med upp min telefonlur och låtsas ta ett samtal, för det är precis så rolig jag är.  

Men plötsligt är det bara dags att gå runt hörnet och in till stora salongen. 

I foajén, när man kommer uppför trapporna, över den stora fondmålningen - prins Eugen? - förbi skulpturerna av Comedia och Tragedia - eller vad dom nu kallas - så har man hängt upp svartvita porträtt av alla skådespelare på teatern, och under dom ligger stora affischer med vissa utvalda skådisar, som man får ta med sej hem. Samma bilder som sitter uppsatta högt upp på annonsstolparna, lite var i stan. Jag rullar ihop en Stina Ekblad och stoppar i ryggan, och sticker sen en ihoprullad Adam Pålsson i Stina, och lyckas sen under hela kvällen undvika att förblinda omkringvarande, även om det är nära ögat flera gånger. 

Det blir en slags cabaret, eller revy, lite bortkommen på den något stora scenen, men mycket trivsam. Detta är inte föreställning där asgarven avlöser varandra, utan man sitter istället och fånflinar, mest hela tiden. Det är mysigt, underfundigt, och begåvat. Stämningen är lite som en slags stödgala, för något eller någon, där gästande artister avlöser varandra, gör sin grej, och försvinner ut. 

Det är kanske fel att peta russinen ur en så smakfull kaka, men jag vill nog framhålla ”Brev Till Effektiviteten,” av Andreas T. Olsson, ”Facebooksoaré” av Staffan Bjerstedt, och ”Bara en publikvärd” av Maria T. Olsson. 

Och när ska vi nånsin får se ”THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST” på scenen? Här visar man upp scenen mellan Lady Bracknell och Ernest Worthing, du vet, den med ”En handväska?” liksom ett smakprov, en slags audition, eller ett förslag, och jag sitter liksom och drömbesätter rollerna. Vad sägs om Emma Brommé som Gwendolyn, och Maia Bergqvist Hansson som Cecily? Eller tvärtom?

Marie Göranzon som Lady Bracknell? Eller vore det mer intressant med Gunnel Fred? Maria Kulle? Irene Lind? Bejarano Danilo som Algernon, eller Khemiri Hamadi? För det finns väl inte snack om att Stina Ekblad måste spela miss Prism mot Johan Ulvessons pastor Chasuble? Och givetvis A.T. O. i titelrollen.

Nu vet du lite vad jag sysslar med när det ser ut som om jag bara sitter och tänker. 

Scenografin är lite utställda möbler, och ett piano, som om vi befann oss i en slags salong, och kostymerna är lite vad de olika numren kräver, teatrala, men utan att ta över.  

Man leker med tanken att man ska framföra Molières pjäs, men inser att den är för passé och innehåller så mycket man måste känna till om det som var, för att fullständigt förstå, och istället snor ihop något, i all enkelhet, och hast. 

Men jag förstår vad dom menar: det fanns en tid när jag tyckte - och nota bene att jag var väldigt ung - att man skulle stryka allt i dom gamla klassiska teatertexterna som folk inte förstod. Det var innan någon äldre och smartare än jag - och dom var inte svåra att hitta, på den tiden, eller nuförtiden, även om det börjar bli ont om såna som är äldre - förklarade för mej att om man hela tiden sänker ribban för att alla i publiken ska hänga med, då får man hela tiden fortsätta att sänka den. Man behöver kanske inte nödvändigtvis vända sej till eventuella genier i salongen, men om man utgår från att publiken är lite mer insatt och allmänbildad än den verkligen är, kan man hoppas att man fortsätter intressera. Som publik ska man kanske inte nödvändigtvis bli undervisad, men det är fundamentalt att man lär sej något. 

Till exempel hade jag ingen riktig aning om vem Åka Cato var. Jag menar, jag hade hört hans namn, och hade en vag uppfattning om att han hade något med underhållning att göra, men när jag efter föreställningen gick hem och googlade honom - japp, sån är jag - lärde jag mej att han precis hade avlidit, 82 år gammal, bara veckan innan. Han var den andre Werner, tillsammans med den förste, mer kände Werner, Sven Melander, i sketchkockarna Werner och Werner. Han har skrivit nio böcker, två filmmanus - Gräsänklingar och Smugglarkungen - och nio pjäser. Och en massa sketcher. Och en blogg, som du hittar HÄR.

Är det inte dags att göra ett retrospektiv? En liten revy, kanske? Vad sägs om titeln CATOTROLIGT ROLIGT? Eller är det mer något för soppteatern?

Och när vi ändå är inne på ämnet, så vill jag ber om ursäkt till Sven Melander. Inte för något jag sagt, eller gjort, utan för vad jag har tänkt. Jag ansåg honom inte fin, väldigt länge. Han var, fördömde jag, pruttig och putslustig, och jag tror, såhär i efterhand, att det har att göra med att dom som brukade citera honom, var just pruttiga och putslustiga. Och att jag hade en väldigt snobbig självbild. För jag tror att jag har förändrat mej bra mycket mer än vad han har. 

För han är fantastiskt skicklig, med små medel. I stället för att spela över känns det nästan som om han spelar under. Det vore väldigt intressant att se honom i någonting Tjechovskt, kanske OM TOBAKENS SKADLIGHET?

Den övriga ensemblen behöver jag inte be om ursäkt till, för jag har länge vetat att dom är vansinnigt roliga. 

Jag tror att vad jag vill säga är att det här känns påläst, insatt, och respektfullt, och vad jag tar med mej från den här föreställningen är vikten av att titta bakåt. Se på det som var, på det som kom innan det som är. Jag förstår att många kan uppfatta Oscar Wilde som mossig, eller Dorothy Parker som bitter och bedagad, men det finns en anledning till att man fortfarande letar fram deras texter, och kommer att fortsätta göra det, när många kontemporära, seriösa författare är helt bortglömda. 

Och jag avslutar med: att vara underhållande är motsatsen till att vara tråkig.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Majorka och Andreas! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MACBETH på Maxim: 

"På Maxims rör man sej i ett tidlöst ingenmansland, ett sånt där som är ganska populärt inom teatern. Det är inte nutid, men heller inte dåtid, och antagligen igen framtid. Det är ingen verklig värld, och det är ganska skönt. Vi kommer nog snart att få se en Trumpliknande Macbeth, eller en Macbeth som representant för järnrörspartiet, antar jag, för övertydlighet verkar vara på modet."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/macbeth-maxim-forestallning-84-911-2016.html

HAIR, ett gästspel på Boulevardteatern: 

”Sitt långt fram ni kan, för det blir naket,” ropar regissören, när vi går in och sätter oss. Jag och min kompis Patti-Li Leuk sätter oss någonstans i mitten. Jag har lite problem med nakenhet på scenen. Det är inte det att jag är pryd, det är mer på grund av att för mej är det liksom inte längre teater. Allt annat, smink, mask, kroppshållning, kostym, tillhör liksom rollen, men den nakna kroppen blir liksom privat. Det är inte Hamlets petterniklas som dinglar där, det är skådisens, det är inte fröken Julies bröst, ovanligt stora, eller förvånande små, som blottas, det är skådespelerskans. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/hair-genrep-forestallning-83-211-2016.html

DANSREDOVISNING UR HAIRSPRAY OCH FAME, PÅ SMU: 

"Om du kände dej lite hösthängig för några veckor sen, då skulle du följt med mej och min kompis Ricky DeSplit när vi gick och tittade på en redovisning på SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, när två årskullar redovisade en varsin kort koreografi, med musik ur musikalerna FAME och HARSPRAY.

Givetvis hjälper det om man först går på Sturekatten och lunchar, men det är inte nödvändigt. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dansredovisning-ur-haispray-och-fame-pa.html