tisdag 6 december 2016

IMPROVISATIONER PÅ SLOTTET, Dramaten, föreställning 85, 15/11 2016


Simple is affairs that touch the heart
Simple are the ways of love
Simple as the touch of another's hands
Simple enough for anyone to understand, but you
Simple are the ways we come apart
Simple as a babe is new
Simple as a tree and as simple as a cloud
Its as simple as the simplest things have always been
Simple as the sun and the moon and the stars in the sky
Simple are the ways we say goodbye

Simple
ur NINE
av Yeston Maury

Idé, manus, urval och regi: Andreas T Olsson Medverkande: Magdalena Ribbing, Sven Melander, Maria Kulle, Per Svensson, Eric Stern, Sanna Sundqvist och Andreas T Olsson Vid pianot: Göran Martling

Jag behöver alltid något att se fram emot. Jag klänger mellan framtida projekt lite som Tarzan gör med lianer, eller som - vad jag förstår - vissa långdistanslöpare gör: man har en himla massa delmål, till nästa kurva, nästa kvarter, nästa hus, nästa steg. I mitt fall är delmålen själva målet, för den slutliga mållinjen är inget jag längtar till. 
I skrivande stund finns det tre föreställningar jag ser fram emot: FILIFJONKAN SOM TRODDE PÅ KATASTROFER på Dramaten, FUN HOME på Stadsteatern, och THE BOOK OF MORMON, på Chinateatern. Det finns inte så mycket mer, tycker jag. Inte verkligen se fram emot. Visst, det finns saker som jag känner att jag borde se, som HEDDA GABLER och RANNSAKNINGEN, men jag känner inget sug. 
Det känns som om teatern plötsligt har blivit präktig, som om konsten har blivit kidnappad av det politiskt korrekta, och jag är lite rädd vad motreaktionerna ska bli. 
När jag sitter i en salong bryr jag mej inte om pjäsen jag ser är nyskriven eller ett dammigt drama, om det är en man eller kvinna som har skrivit den, vilken sexualitet regissören har, eller varifrån personerna på scenen kommer. Jag bryr mej bara om ifall det jag ser är bra. 
Många gånger, på senare år, har det känts som om jag sitter och ser en orkester, där alla tänkbara minoriteter, kön, sexualiteter, politiska läggningar - förutom dom man inte få nämna - finns representerade, bara för att inse att ingen av dom kan spela något vidare, och absolut inte tillsammans. Teater ska stå ut, ifrågasätta, provocera. Men framför allt är det en konstform.

Och med detta sagt, ska jag med en gång emotsäga mej själv, fast kanske inte riktigt: med konst menar jag ett kunnande, en utbildning, ett vetande, inte finkultur. Det behöver inte vara atonala arior, en tavla som ingen fattar, eller dikter som vunnit nåt pris, det kan lika gärna vara en underfundig limerick.  För, är det inte konstigt att vi på teve och film kan få se program som är ämnade som ren underhållning; deckare, komedier, romantik, chickflicks och dickflicks, men på scenen skulle samma skådisar eller regissörer aldrig drömma om att medverka i något så enkelt, så banalt? Att bara underhålla, på scenen, har liksom blivit något fult. 

Jag skulle vilja leva i en värld där Andreas T. Olsson var teaterdirektör. Jag gillar det han gör, och jag gillar hans palett, hans goût, som fransmännen skulle säga. Eller vad sägs om att han lyckas klämma in texter av Jerome K. Jerome, Dorothy Parker, Oscar Wilde, George Feydeau och Tjechov i samma produktion, förutom såna av bland andra Åke Cato, Peter Dalle, Staffan Bjerstedt och Andreas T. Olsson själv?

Min kompis Majorka Estate och jag har lyckats pricka in den sista -? - föreställningen av IMPROVISATIONER PÅ SLOTTET, och jag var på Sickan Carlssonhumör, det vill säga; jag var glittrande glad. Inte bara för biljetterna: tidigare på dagen hade jag på Stadsmissionen vid Mariatorget lyckats hitta en grodgrön adidasjacka med muppen Kermit applikerad på bröstet, och texten ”It’s not easy beeing green” på ryggen, vilket jag tyckte var väldigt passande, som vegetarian. Den kostade mej endast hundra kronor, och när jag sen gick ut på ebay - som man gör - såg jag att den fanns till salu för 176 pund. Och just idag är ett pund värt elvar kronor, vilket gör att det blir… (Du kan lita på att jag inte räknar ut det här i huvudet:) 2045 kronor. 
Inte för att skryta, men hur exklusiv är din adidasjacka? Och för att vara rättfärdig: detta var vad säljaren ville ha, inte vad någon var beredd att betala. Det fanns många likadana, mycket billigare. 
Jag hade också köpt en telefonlur - en sån där vanlig som man hade till sin hemtelefoner förr i tiden - som gick att koppla till min mobil. Den är mer rolig än praktiskt, kanske, men köpet piggade upp. 

Fast det är något visst med champagne när det gäller att höja humöret, eller hur? 
Innan föreställningen blev jag nämligen bjuden på middag, av Majorka, på Frippes, en dramatenrestaurang på Nybrogatan, precis bredvid lilla scenen. Jag fyller inte år eller nånting sånt, hon bara gör det. Är inte det väldigt vuxet? Jag är själv sådär självupptagen och gemen att jag inte ens tänker tanken att köpa något att dricka till någon annan om jag är ute på lokal och går till baren. Det är fortfarande något som andra gör, dom vuxna, framgångsrika, dom som har ett rejält jobb, som är färdigstöpta och klara, och fullt funktionella.
Vi dricker varsitt glas skumpa, jag tar en rejält mumsig falafel, och hon kaloriar till det med hamburgare och pommes. Vi babblar om ditten och datt, om jobbet och Ikea, om släktingar, julaftnar och nyår, och jag tar till och med upp min telefonlur och låtsas ta ett samtal, för det är precis så rolig jag är.  
Men plötsligt är det bara dags att gå runt hörnet och in till stora salongen. 
I foajén, när man kommer uppför trapporna, över den stora fondmålningen - prins Eugen? - förbi skulpturerna av Comedia och Tragedia - eller vad dom nu kallas - så har man hängt upp svartvita porträtt av alla skådespelare på teatern, och under dom ligger stora affischer med vissa utvalda skådisar, som man får ta med sej hem. Samma bilder som sitter uppsatta högt upp på annonsstolparna, lite var i stan. Jag rullar ihop en Stina Ekblad och stoppar i ryggan, och sticker sen en ihoprullad Adam Pålsson i Stina, och lyckas sen under hela kvällen undvika att förblinda omkringvarande, även om det är nära ögat flera gånger. 

Det blir en slags cabaret, eller revy, lite bortkommen på den något stora scenen, men mycket trivsam. Detta är inte föreställning där asgarven avlöser varandra, utan man sitter istället och fånflinar, mest hela tiden. Det är mysigt, underfundigt, och begåvat. Stämningen är lite som en slags stödgala, för något eller någon, där gästande artister avlöser varandra, gör sin grej, och försvinner ut. 
Det är kanske fel att peta russinen ur en så smakfull kaka, men jag vill nog framhålla ”Brev Till Effektiviteten,” av Andreas T. Olsson, ”Facebooksoaré” av Staffan Bjerstedt, och ”Bara en publikvärd” av Maria T. Olsson. 
Och när ska vi nånsin får se ”THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST” på scenen? Här visar man upp scenen mellan Lady Bracknell och Ernest Worthing, du vet, den med ”En handväska?” liksom ett smakprov, en slags audition, eller ett förslag, och jag sitter liksom och drömbesätter rollerna. Vad sägs om Emma Brommé som Gwendolyn, och Maia Bergqvist Hansson som Cecily? Eller tvärtom?
Marie Göranzon som Lady Bracknell? Eller vore det mer intressant med Gunnel Fred? Maria Kulle? Irene Lind? Bejarano Danilo som Algernon, eller Khemiri Hamadi? För det finns väl inte snack om att Stina Ekblad måste spela miss Prism mot Johan Ulvessons pastor Chasuble? Och givetvis A.T. O. i titelrollen.
Nu vet du lite vad jag sysslar med när det ser ut som om jag bara sitter och tänker. 

Scenografin är lite utställda möbler, och ett piano, som om vi befann oss i en slags salong, och kostymerna är lite vad de olika numren kräver, teatrala, men utan att ta över.  
Man leker med tanken att man ska framföra Molières pjäs, men inser att den är för passé och innehåller så mycket man måste känna till om det som var, för att fullständigt förstå, och istället snor ihop något, i all enkelhet, och hast. 
Men jag förstår vad dom menar: det fanns en tid när jag tyckte - och nota bene att jag var väldigt ung - att man skulle stryka allt i dom gamla klassiska teatertexterna som folk inte förstod. Det var innan någon äldre och smartare än jag - och dom var inte svåra att hitta, på den tiden, eller nuförtiden, även om det börjar bli ont om såna som är äldre - förklarade för mej att om man hela tiden sänker ribban för att alla i publiken ska hänga med, då får man hela tiden fortsätta att sänka den. Man behöver kanske inte nödvändigtvis vända sej till eventuella genier i salongen, men om man utgår från att publiken är lite mer insatt och allmänbildad än den verkligen är, kan man hoppas att man fortsätter intressera. Som publik ska man kanske inte nödvändigtvis bli undervisad, men det är fundamentalt att man lär sej något. 
Till exempel hade jag ingen riktig aning om vem Åka Cato var. Jag menar, jag hade hört hans namn, och hade en vag uppfattning om att han hade något med underhållning att göra, men när jag efter föreställningen gick hem och googlade honom - japp, sån är jag - lärde jag mej att han precis hade avlidit, 82 år gammal, bara veckan innan. Han var den andre Werner, tillsammans med den förste, mer kände Werner, Sven Melander, i sketchkockarna Werner och Werner. Han har skrivit nio böcker, två filmmanus - Gräsänklingar och Smugglarkungen - och nio pjäser. Och en massa sketcher. Och en blogg, som du hittar HÄR.
Är det inte dags att göra ett retrospektiv? En liten revy, kanske? Vad sägs om titeln CATOTROLIGT ROLIGT? Eller är det mer något för soppteatern?
Och när vi ändå är inne på ämnet, så vill jag ber om ursäkt till Sven Melander. Inte för något jag sagt, eller gjort, utan för vad jag har tänkt. Jag ansåg honom inte fin, väldigt länge. Han var, fördömde jag, pruttig och putslustig, och jag tror, såhär i efterhand, att det har att göra med att dom som brukade citera honom, var just pruttiga och putslustiga. Och att jag hade en väldigt snobbig självbild. För jag tror att jag har förändrat mej bra mycket mer än vad han har. 
För han är fantastiskt skicklig, med små medel. I stället för att spela över känns det nästan som om han spelar under. Det vore väldigt intressant att se honom i någonting Tjechovskt, kanske OM TOBAKENS SKADLIGHET?
Den övriga ensemblen behöver jag inte be om ursäkt till, för jag har länge vetat att dom är vansinnigt roliga. 

Jag tror att vad jag vill säga är att det här känns påläst, insatt, och respektfullt, och vad jag tar med mej från den här föreställningen är vikten av att titta bakåt. Se på det som var, på det som kom innan det som är. Jag förstår att många kan uppfatta Oscar Wilde som mossig, eller Dorothy Parker som bitter och bedagad, men det finns en anledning till att man fortfarande letar fram deras texter, och kommer att fortsätta göra det, när många kontemporära, seriösa författare är helt bortglömda. 
Och jag avslutar med: att vara underhållande är motsatsen till att vara tråkig.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Majorka och Andreas! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MACBETH på Maxim: 

"På Maxims rör man sej i ett tidlöst ingenmansland, ett sånt där som är ganska populärt inom teatern. Det är inte nutid, men heller inte dåtid, och antagligen igen framtid. Det är ingen verklig värld, och det är ganska skönt. Vi kommer nog snart att få se en Trumpliknande Macbeth, eller en Macbeth som representant för järnrörspartiet, antar jag, för övertydlighet verkar vara på modet."


HAIR, ett gästspel på Boulevardteatern: 
”Sitt långt fram ni kan, för det blir naket,” ropar regissören, när vi går in och sätter oss. Jag och min kompis Patti-Li Leuk sätter oss någonstans i mitten. Jag har lite problem med nakenhet på scenen. Det är inte det att jag är pryd, det är mer på grund av att för mej är det liksom inte längre teater. Allt annat, smink, mask, kroppshållning, kostym, tillhör liksom rollen, men den nakna kroppen blir liksom privat. Det är inte Hamlets petterniklas som dinglar där, det är skådisens, det är inte fröken Julies bröst, ovanligt stora, eller förvånande små, som blottas, det är skådespelerskans. "


DANSREDOVISNING UR HAIRSPRAY OCH FAME, PÅ SMU: 

"Om du kände dej lite hösthängig för några veckor sen, då skulle du följt med mej och min kompis Ricky DeSplit när vi gick och tittade på en redovisning på SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, när två årskullar redovisade en varsin kort koreografi, med musik ur musikalerna FAME och HARSPRAY.

Givetvis hjälper det om man först går på Sturekatten och lunchar, men det är inte nödvändigt. "


Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)