FILHARMONINS DAG, Stockholms Konserthus, konsert och öppet hus, föreställning 7 2014, recension

Jag måste öppna med att säga att jag inte alls hatar barn. Jag är kanske ingen Maria Von Trapp, men jag är heller ingen Scrooge. Jag kan ha svårt för vissa barn, men alla kan ju inte älska alla här i världen?

Jag hatar småbarnsföräldrar. Inte alla, långtifrån alla, inte dom flesta, men det finns några stycken, och dom verkligen hatar jag. Dom där som försöker leva livet som om det här med att plötsligt få barn inte har någon som helst påverkan på deras livsstil. Dom som släpar med sej spädbarn in på teaterföreställningar, eller friskis och svettispass. Eller krogen. Dom gör det inte för barnets skull, eller hur? 

Och dom som låter hela deras kaosartade liv fullkomligt brisera över sin omgivning. Dom där som låter sina barn leka hela havet stormar i varje restaurang dom besöker. Dom där som betraktar barnavdelning på Stadsmissionen som en lekstuga. Dom där som inte längre hör sina barn och inte kan förstå att deras skrikande kan störa. Dom där som tycker att deras barn har varje rätt att bete sej precis som dom vill. 

Dom småbarnsföräldrarna.

Och jag kanske ska förklara att jag är en snart 50-årig singelgubbe som aldrig ens haft ett husdjur och som gillar när det är lugnt och tyst.

Så jag var lite nervös när jag bestämde mej för att gå på Filharmonins dag på Stockholms konserthus i årets första och förhoppningsvis sista, snökaos. För även om det inte stod uttalat så var det underförstått att detta var en tillställning mycket för barnen.

Någon kanske har sagt det, eller i alla fall borde någon säga det: att det är en gudagåva att bli överbevisad. Eller för oss ateister: Det är en gåva att bli överbevisad. Och om ingen har sagt det förut, kom ihåg att det var här ni läste det först, av mej: Det är en gåva att bli överbevisad. Eller borde man säga present? Eller ynnest? Det är en ynnest att bli överbevisad? 

Det är det. Man har en fördom, och så visar det sej att den är fel, och man lär sej nåt och blir som följd en bättre, klokare människa. 

För dom här småbarnsföräldrarna var fantastiska. Jag vet att om jag, när jag var fyra-fem-sex år gammal, hade blivit tvingad att sitta still och lyssna på en filharmonisk konsert, då hade jag fått ett sånt utbrott att konserthuset fundament fått strukturala förskjutningar. 

Visst, det var lite skrik och lite ståhej, och det kändes lite konstigt att gå fram till en urinoar omgiven av en massa småflickor som väntade medan deras pappor kissade, men ni som inte var där, ni missade nåt. Jag undrar om klassisk musik skapar bra föräldrar eller om bra föräldrar gillar klassisk musik?

Jag kom klockan elva, och jag gick klockan fyra, och innan dess rörde jag mej knappt ur fläcken. Jag satt fantastiskt bra, mitt i stora salen, bakom en stol sponsrad av Varuhuset Pub. Jag vet inte vem som sponsrat min stol, jag tänkte jag skulle titta efter, och så glömde jag. 

Dom började med Prokofjevs Peter och vargen, pedagogiskt berättad av Torbjörn Lillieqvist och med en inledande genomgång av hela orkestern och vad varje instrument symboliserade. Jag vet inte vad gäller dom andra ungarna, men jag satt som på nålar. Nej, det låter obekvämt: jag satt som om jag stod upp. Jag satt som om jag stod upp längst framme vid scenkanten och ropade till dirigenten: Vad hände sen!?

Sen presenterade sej stråkkvartetten och spelade sviter ur Griegs Från Holbergs tid. Lätt och luftigt, som en papperskasse som dansar i vinden.

Organisten Ulf Norberg presenterade den stora orgeln. Här fick jag så många aha-upplevelser att jag nog måste sett ut som en fisk på torra land. 6.100 instrument indelade i 69 delar! Fatta! Jag ska gå på en orgelkonsert. Jag vet inte när, jag bara vet att jag ska. Ska! säger jag! Den mörkaste pipan är tio meter hög och känns nästan mer än den hörs. 

Filharmonikerna har haft såna här öppna hus i över tjugo år, och det märks, dom kan det här: när nästa del, Rossinis Uvertyr till Wilhelm Tell spelades, hade barn fått anmäla sej till att komma upp och dirigera hela orkestern. Alfred, Leo och Matilda, tre små blonda barn blev dragna ur Lotta Bjelkeborns korg och fick komma upp på scenen, få på sej en frack och fick testa. Leo, 10 år, som ska bli dirigent, hade inga som helst problem, Matilda, 11,5 vågade testa olika tempon, eller som jag lärde mej: olika tempi. Och orädde Alfred både slog in och slog av orkestern, som om han vore en liten Mozart.

Till Strauss d.ä.:s Radetsky-marsh blev vi i publiken dirigerade i vårt handklappande. Jag älskar sånt!

Så kom träblåset. Dom verkar vara orkesterns komiker. Lite nördiga, sådär, med en torr humor, och efter att dom presenterat sina olika instument, spelade dom Mozarts Rondo alla Turca, och en superskön version av Tango Jalusi, arrangerad av en av musikerna. 

I pauserna käkade jag äpplen och bantar-bars och lyssnade på mina grannar. En gubbe bakom mej förklarade allt för sin fru på ett sätt som fick mej att förstå att detta var nog första gången han var på Konserthuset. Det lät lite som om det var första gången han var utanför dörren, faktiskt. 

Brasset är orkesterns bad boys, men allt är förstås relativt. Vi pratar Filharmonikerna här, inte Rolling Stones. Trumpeterna känns högtidliga, och trombonerna sorgsna, som på en begravning. Vi fick höra Sibelius förspel och Anton Bruckners tantum ergo nr. 6 

När hela orkestern bjöd på Berlioz Romerska karnival och Adams Short Ride in a Fast Machine hade man lottat ut sju personer som fick komma upp på scenen och sitta i publiken. Jag var inte en av dom. Jag hade inte ens anmält mej. Jag satt väldigt bra där jag satt. 

Gratis entré, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 855+0=855:-

NYÅRSKONSERT MED STOCKHOLMS STRAUSS-ORKESTER, föreställning 108 2013

Jag hade ingen aning om att Stockholm hade en Strauss-orkester. Om sanningen ska fram hade jag ingen aning om att det överhuvudtaget fanns något som kallades en Strauss-orkester, i Stockholm eller annorstädes. Faktum är att jag visste att det fanns en Strauss den äldre, och en Strauss den yngre, men vad dom hette i förnamn hade jag ingen aning om. Jag hade en vag uppfattning om att Strauss den äldre skrev valser och Strauss den yngre skrev knepiga Operor som Salomé. Nu, lite googlande senare, vet jag att den där Strauss som skrev operor hette Richard Strauss, var tysk, och inte alls släkt med dom valsande Straussarna från Wien, som var fyra: Johann d.ä., Johann d.y., Josef och Eduard. 

Det här var min första nyårskonsert någonsin, men det blir absolut inte den sista. Det är något härligt förväntansfullt med föreställningar där publiken har klätt upp sej så gott dom kan. Man känner att dom inte bara är där för att kunna bocka av ännu en uppsättning, nej dom är där för en upplevelse, för en liten paus i allt det gråa, som en liten semester. 

Jag hade aldrig tidigare varit på Berwaldhallen, och jag hade en förväntning - antagligen förhöjda av namnet Berwald - att det skulle vara en mycket mer pampig, historiskt byggnad. Jag hade trott någonting i Jugend eller nånting som Cirkus på Djurgården, fast hur jag kunnat förväntat mej nåt sånt vet jag inte, eftersom jag cyklat förbi byggnaden flera gånger och sett att det bara är en stor betongkloss. Berwaldhallen är byggd 1976, men det är inte så illa som det låter. Interiören är liksom insprängd i hälleberget, och man kan på vissa ställen faktiskt kan se urberget. Inredningen domineras av ljusa träpaneler och formpressat trä. I auditoriet är stolarna bekväma och väl tilltagna, och stolsraderna står så långt ifrån varandra att man faktiskt kan ta sej fram i raden utan att de sittande behöver resa sej. 

Berwaldhallen är uppkallad efter Franz Berwald, en svensk kompositör som var mer framgångsrik som ortoped, vilket jag tycker ett fint erkännande, både av viss inriktning inom läkekonsten och av dom inte så speciellt framgångsrika.

Straussarna, däremot, tror jag aldrig behövde ha en plan b eller ett extrajobb, och jag förstår fullt att dom har fått en egen orkester här i Stockholm. Och en bra orkester är det. Och stiliga: alla har röda frackar. Tydligen har det varit så sen 1843 då Franz Josef I tyckte att musikerna alltför ofta hade sjaskiga svarta kostymer och bestämde att när dom uppträdde för honom skulle dom ha röda frackar och vita byxor. Det ser faktiskt väldigt stiligt ut. 

Jag gillar Straussarnas valser. Det är väldigt svårt att inte gunga med och stampa takten. Ibland känner man sej lite lockad att kroka arm med sina grannar och börja digga hard core. 

Det var inte bara musik. Vi hade en programvärd vid namn Peter Schele som var så underhållande att han nästan började konkurrera ut Straussarna. Han pratade om lite allt möjligt, sånt som var relativt till dagens program och sånt som han bara tyckte att vi borde höra. Han var väldigt rolig på ett otvunget sätt som nog tagit åratal att lära sej. Han bytte kavaj inte mindre än fyra gånger, och kommenterade kostymbytet varje gång. När han kom in för att presentera An Der Schönen Blauen Donau var kavajen blå. 

Dirigenten heter Maria Eklund och var riktigt cool. Varje gång Peter Schele kom fram och började dra nån av sina underhållande historier gick hon av scenen. Antagligen inte för att hon hade hört historien förut, utan för att hon inte ville stå där med en pinne i handen och inte göra någonting, som en pinnviftande fjompa. När hon sen kom in igen för att fortsätta tog hon Peter Schele i handen. Varje gång. Det var underhållande. 

Hon hade tjockt, storvågigt blont hår som hon liksom la till rätta bak över axlarna varje gång hon skulle börja dirigera, och hennes pinnlösa vänsterhand var lika uttrycksfull som en hand från Kungliga Baletten.  När hon gick över scenen liksom strosade hon, med gungande knän och konkav bröstkorg, liksom en tuffing som hade all tid i världen. 

Som grädde på moset bjöd aftonen på några danser av fem dansare, tre kvinnor och två män. Dom hade flera effektfulla klädbyten och danserna var en slags modern tolkning av balett och historisk dans. Jag uppskattade ansträngningen och tyckte att den tillförde mycket. Av dom två killarna var den ene mörk och hade ett spanskt efternamn och den andre blond och hette något nordiskt, men i programmet hade deras bilder bytts ut, så att var och ens resumé visade fel person. Programvärden försökte åtgärda detta, men glömde nämna programbladet, med resultatet: ”Den mörka pojken heter Molino”, vilket nog fick en del i publiken att undra över var Peter Schele stod i invandrarfrågan.

Två tanter snett framför mej drack nog lite skumpa i pausen, för jag tyckte mej märka att dom var mer än lovligt fnissiga under andra akten, och tisslade och tasslade som två små flickor. Eller så var det bara Straussarna som förtjusat dom. Jag måste erkänna att jag kände mej mer än lovligt uppsluppen, och jag hade bara sörplat kaffe.

En  mycket trevlig eftermiddag som nog skulle kunna bli en trevlig tradition. Länge leve Stockholms Strauss-orkester!