Medverkande: Monica Christoffersson, Liza Sandberg, Peppe Bergström och Bill Sundberg, Musikbakgrunder: Kenneth Wellvik, Kostym: Thomas Malmros Manus, ide', musik-klippning, kostymidé, steg och regi: Kent Olsson.
Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow
Try to remember when life was so tender
When love was an ember about to billow
Try to remember and if you remember
Then follow
Follow
Try To Remember
av HARVEY SCHMIDT, TOM JONES
Jag är uppfödd ovanför ett bageri. Verkligen. Mamma jobbade på morfars bageri, och de första sex, sju åren av mitt liv visste jag inte att människor kunde vakna utan doften av nygräddat bröd, och jag visste inte heller att bröd kunde serveras annat än nybakat, direkt ur ugnen. Det fanns också alltid plockgodis att tillgå, och kakor, och läsk, och bakelser. Blev vi sugna, på kvällen, tog mamma bara nycklarna, smet ner, och var tillbaka innan jag hunnit somna. Jag tror inte jag har en enda tand, längre bak i munnen, som inte har en lagning.
Men man väljer sej vid allt, och vad jag älskade, det var att gå bort till andra, och bli bjuden på hembakat. Kakor som smakade lite annorlunda, bullar som var fyllda med nå’t nytt. Hemgjord saft.
Det är lite det jag tänker på, när jag efter föreställningen försöker förklara för min kompis Malvolio Morrhår, vad jag tycket om föreställningen: något onyttig, gott, hembakat och välsmakande.
Nåt mumsigt, helt enkelt.
Jag låg efter med mitt rapporterande. Ordentligt. Jag hade varit hemma från London i över en vecka, men jag höll fortfarande på att skriva om föreställningar jag såg innan jag åkte dit. Jag låg tio föreställningar efter. Stressad? Inte. Jodå, mycket. Men en dag i taget, som man säger. Nu gällde det mest att inte gå och seså mycket nytt, utan hålla sej hemma om kvällarna, och skriva.
Jag hade precis avslutat rapporten HEDVIG AND THE ANGRY INCH, och börjat skriva på IN THE HEIGHTS, som jag såg i London, och nu var jag på väg in till centrum för att möt min kompis Malvolio Morrhår, och för att köpa en present till min andra kompis Patti-Li Leuk, som skulle fylla år om fyra dagar, den 20:e Maj.
Jag hade planerat att ge honom en heldag: först lunchbuffé på den vegetariska restaurangen Växtcafe på Polhemsgatan 21, på Kungsholmen, sen ett besök på Abba: The Museum på Djurgården - han är ett fan av allt melodifestivalrelaterat, och Abba i synnerhet - och hade jag tänkt att kvällen skulle avslutas på gayvänliga Bitter Pills, vid Hornstull, på Söder.
Men jag behövde en present, nånting inpackat, att räcka över och säga: grattis, och jag hade tänkt att en spiralizer, en sån där liten mackapär som förvandlar zuccini, morötter och rättika till spaghettiliknande, kalorifattiga snören, skulle passa bra.
Jag hittade en på Cervera på Regeringsgatan. Egentligen hade jag tänkte köpa en på järnhandeln John Wall, som jag visste låg i en källarlokal i samma byggnad, men den hade slagit igen, och istället hade den ekologiska snabbköpskedjan Paradiset öppnat en butik där. Och jag klagar inte: för mej får dom gärna öppna nåt i varje gathörn.
Utanför Scalateatern har man byggt upp ett slags lusthus: En stor fågelburslikande järnkonstruktion fylld med små cafébord står på det lilla torget som bildas där Wallingatan och Västmannagatan möts, lite i vinkel. Jag antar att det är något som används av teaterrestaurangen, men idag, på matinén, har man ännu inte öppnat uteserveringen.
Solen skiner, och sommaren är nästan här. Det är en sån där besvärlig period, när man inte riktigt vet hur man ska klä sej: det kan räcka med en t-shirt när man cyklar in till stan, men på vägen hem kan man behöva handskar och mössa. Eller regnställ.
Jag var här förra året, när Milda Makter gästspelade med en annan förställning, MINNENAS RESA, och då, som nu, utgjordes publiken som mest av pensionärer och bögar. I vissa fall var man till och med både och. Och för det mest är det dom jag känner: dom som står med en fot i vardera lägret.
Scalateatern fick en nystart för några år sen, när Grotesco drog in och köpte stället, men konstigt nog har jag bara varit här och sett gästspel, aldrig gruppens egna produktion, som gått här, för utsålda hus, i flera säsonger.
Det går knappt att komma ihåg hur det såg ut här innan: jag tycker mej minnas en foajén som inte var mycket mer än en korridor ner till salongen: nu är här en hel restaurang, och en slag underground-club-bar i källaren. Man har till och med fått bygga till en balkong, inne i salongen, för att kunna svälja all publik som vill komma hit.
Eftermiddagens artister, Milda Makter, är en showgrupp som specialiserat sej på medleyn för dom som minns hur det brukade vara när popsånger hade svensk text, när stjärnorna hette Siwan, Towa, och Warnerbring, och man lyssnade på Frukostklubben och Svensktoppen, och tittade på Estrad, på teven.
Jag känner ett visst motstånd från Malvolio, när showen börjar, och jag förstår honom. Man undrar, vad är det här? Vänta, vad är det här? Vad gör dom? Är det på riktigt, eller är det en parodi? Var är substansen, vad är de man vill säga? Är det häftigt, eller töntigt?
Så, långsamt, märker jag hur han slappnar av med resten av publiken, ger upp, ger efter, ger sej hän.
Det finns något nästan förbjudet över det hela. Det är både en hyllning och en drift. Man är lite rädd i början, rädd att skratta åt, tills man inser att man skrattar med. Det här är inga nördiga nötter som lider av nån slags schlagerpsykos, dom vet precis vad dom håller på med.
Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?
Precis så är det här. Vi kan inte hjälpa det, vi blir charmade, förförda, vi kan inte värja oss. Det här är nostalgi på hög nivå, och jag sitter och längtar tillbaka till en tid jag inte ens kan minnas, för jag var inte där. Jag kommer ihåg sånger som jag inte ens visste att jag kände till.
Personligen älskar jag såna här överkoreograferade shower, där det känns som om varenda taktslag har någon slags rörelse, pose, eller attityd, och där man ibland är så tydlig i sitt gestikulerande, att det nästan gränsar till teckenspråk. Det är kitsch, det är camp, i formen är det nästan en slags dragshow, men med mer begåvade människor, som kan sjunga själva. Och dansa. Och skämta.
Konceptet bygger på kortare snuttar av olika sånger, sammanhållna i ett tema: ”Frukostklubben”, ”Svensktoppen”, ”Låtar som överraskande nog blivit folkkära hits”, eller sånger av en välkänd person: Lasse Dahlquist, Edvard Persson eller Ernst Rolf. Man hinner också ofta ut och byta kläder, och trots det höga tempot känns föreställningen trygg, exakt, och tillåter artisterna att glänsa.
Scalateatern har ett litet problem, med sittplatserna, i sin salong: man har ställt alla solar rakt framför varandra, så att man sitter precis rakt bakom personen framför och inte lite omlott, som man brukar, vilket gör att alla sitter och försöker titta fram över axeln på personen framför.
Efter paus gick vi upp och satte oss på den nybyggda balkongen, och trots att vi kom lit längre bort, kändes det som om vi kom närmre scenen.
Efteråt, när vi travar hemåt, känner vi båda att detta är en show som behövs i Stockholm. Men var?
”En gayklubb?” föreslår jag. Men vi enas båda över att vi är så dåligt orienterade i stans subkulturer att vi inte ens vet om det finns ett homohak där det är möjligt att man skulle kunna ha en sittande publik.
Vi går vidare, funderar på platser, lokaler, scener, och försöker samtidigt reda ut alla medleyn, och hur många dom var. Fem? Sex? Sju?
På senare tid har jag börjat känna en slags matroniserande hand som hålls över oss i Stockholmspubliken, lite nedlåtande, lite som en förmyndarmamma som avgör vad det är för slags kultur som borde vara, ska vara, intressant för oss. Det handlar liksom inte längre om vad vi vill se, utan vad vi borde se.
Det känns ibland, när jag ser vissa föreställningar, som om man inte är vidare intresserad av att påverka mej, ge mej nya tankar, saker att fundera på, sätt att se, man vill inte nå mej, man vill säga åt mej vad jag ska tänka, tycka, och vad det är för fel på mej.
”Parkteatern!” ropar jag, för jag fick plötsligt en insikt. Det här vore perfekt för en kväll i Vitabergsparken. En afton fylld med musik och skratt och nostalig. En picknick-korg, och en halv flaska vin. En smulig, sönderbruten baguette. Potatissallad och pasta pesto. Solen som börjar gå ner, och svalorna högt där uppe, med löfte om ännu en molnfri morgondag. En filt att sitta på, och en att lägga över benen, mest för att det är mysigt. Och så över alltihop, ekande genom parken, som Ronjas vårtjut:
Ålder och så'nt spelar rakt ingen roll,
vi har ej satt några gränser.
ty gammal och ung det blir plus minus noll,
och "uppåt" och "framåt" det är vår paroll.
Gå upp och pröva dina vingar,
och känn hur underbart det är.
Där ovan molnen du dej svingar,
fröjdas åt att vingarna bär.
Se på fåglarna som sväva i det blå,
det är deras kurs vi gå.
Så gå opp och pröva dina vingar,
och snart är hela jorden din.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Kent och Milda Makter. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
A COMEDY STORY, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse:
Det är fri sittning, så jag bufflar mej fram till andra bänkraden, i mitten, och lämnar Malvolio långt bakom mej. Han hittar mej tids nog. Det är en talang jag har, förresten, det här att smita förbi, knappa in, ta mej fram och slinka emellan, utan att knuffas. Vissa kan sjunga: jag tar mej fram i ett folkhav som en ninja, smidig och ljudlös.
Låter det intressant? Här är resten:
FIVE DEGREES, med Twisted Feet:
Vad jag förstår är det övervägande män som håller på med street-dance, men för mej är det tvärt om. Jag stöter bara på hip-hop under en vecka i maj, under streetdancefestivalen Urban Connection, och där är kvinnorna överrepresenterade, så för mej är det något unga arga kvinnor håller på med, inte unga arga män.
I LODJURETS TIMMA, ett genrep, på Dramaten:
Hela stan var avstängd. För den där jävla eurovisionsschlagerfestivalen, antar jag, tänkte jag. Det var som att försöka fly ut ur Paris innan tyskarna kom, med den skillnaden att här var det ingen som försöka komma undan, vi försökte bara komma fram.
Så, jag har sagt det: I’m not a fan. Never was. När ABBA vann, i Brighton, hade jag redan somnat. Visserligen var jag inte så gammal, 9 eller 10 år, men om intresset hade funnits hade jag säkert kunnat hålla mej vaken. Nu fick Xantippa Kohlrooth, en klasskompis som sov över, väcka mej och berätta att Sverige vunnit. Jag antar att jag grymtade nåt, och somnade om.
