FRI av Mikael Göransson, Moderator Anki Larsson, Skådespelare Matilda Tjerneld.
Efteråt, på cykeln hem, kom alla dom där frågorna jag inte hade ställt i eftersnacket.
Som: Varför hade man valt den här pjäsen? Vad var det man hade tyckt var intressant med den? Vad var det med den som gjorde att man kände att man ville ha en reading av den? Funderade man på att sätta upp den, eller var det bara en reading för att ha en reading? Varför hade man en reading över huvud taget?
Jag har varit på en genomläsning av pjäsen FRI, av Mikael Göransson, på Ö2 SCENKONST, en slags källarteater med ett mycket stort och luftigt scenrum och sköna sittplatser.
FRI är en monolog som framförs av en före detta flygkapten som var den enda som överlevde en flygolycka där han var den ende överlevande. Det handlar, i stort, om skuld.
Vi var inte många i publiken, och pjäsen var ganska kort. Som många andra läsningar bestod den av en skådespelare - bekant med texten - som satt på en stol och läste högt ur manuset.
Eftersnacket, med manusförfattaren, men utan skådespelerskan, var ganska intressant, även om jag tror att moderatorn hoppat in i sista sekunden, för hon kändes mycket illa förberedd, och gjorde ett ganska hafsigt intryck: hon glömde presentera författaren, informerade oss inte hur långt eftersnacket skulle vara, och förklarade inte vad hon tyckte var intressant med verket. Hon verkade heller inte vidare intresserad av vad vi i publiken sa, eller vad vi tyckte om verket.
Min behållning - var humorn i texten.
Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu.
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?
I det här fallet, en berättelse om en pilot som dekat ner sej, så finns det ett värde i om hela berättelsen är en tillbakablick, att han liksom har nått slutet, att han redan nått katarsis, att han väljer hur han berättar historien, eller om vad vi ser är nedslag i hans liv, och att, vi publiken, når katarsis i samma stund han gör det.
Med här menar jag var vi är. Är vi på samma plats hela tiden, tillexempel under en bro, eller flyttas vi till Bankok eller barndom, eller är vi på en helt annan plats, säg dödens väntrum, och allt det som händer händer inom skådespelaren?
För mej var det här inte så mycket en pjäs som en novell som höglästes.
Jag saknade också en person som läste scenanvisningar, för nu fick skådespelaren läsa dom, och det blev lite förvirrande om det var repliker eller bara förtydligande beskrivningar.
Många gånger föredrar jag en reading framför en full produktion. Det är naknare, renare, mer minimalistiskt. Inte så många kockar har varit inblandade. Det handlar för det mesta om manuset och skådisen.
Här hade man i alla fall lyckats ”konstla” till det: Huvudrollen är en man, och här hade man låtit en kvinnlig skådespelerska läsa den. Jag har inget emot något sådan i vanliga fall, om man från början hade förklarat att en kvinna läser en manlig roll, men som det var nu så trodde jag att verket var skrivet för en kvinna som framförde en mans tankar, och att pay-offen skulle vara att hon egentligen var en av de två kvinnorna piloten pratade om i texten, och att han egentligen också var död.
Men så intressant var det inte. Den är skriven för en man, och vad jag förstå så har författaren - som också är skådis - skrivit den till sej själv.
När jag frågade varför man gjort så, eftersom jag utgick ifrån att fler än jag hade antagit att det fanns ett konstnärligt värde, en meningen med det hela, svarade man att man tyckte det kunde vara intressant om en kvinna istället för en man läste rollen.
”Som ett slags experiment bara?” undrade jag.
”Ja?”
Jag borde ha frågat om man fått ut vad man ville med experimentet, om man hade haft en hypotes med det hela, ett förhoppning om vad som skulle ske, vad det hela skulle ge, eller om man bara gjort det för att göra det, på samma sätt som man kunde låtit 40 personer läsa en mening var i manuset och se vad det kunde ge.
Och framför att varför man tyckte att en reading var ett bra tillfälle att experimentera, när det är verket, och inte tolkningen av det, som borde vara i fokus.
Jag ser fram emot nästa reading.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DÖVHETEN på Drottningholms Slottsteater:
En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum.
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen.
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite.
Låter det intressant? Här är resten: DÖVHETEN
SPELMAN PÅ TAKET på Kulturhuset Stadsteatern:
Ronny Danielssons storhet, anses jag, ligger inte i det konstnärliga, utan i att han får saker i hamn. Att sätta upp en musikal är oändligt mycket mer komplicerat än att sätta upp en pjäs. Det är så många bitar som ska passa ihop: de många scenbytena, dansen, musiken, kostymerna. Där många andra regissörer kanske skulle tveka, vilja ha mer tid, större resurser, lyckas han pussla ihop bitarna. Han hade kunnat bli en fantastisk hands-on-producent, om han koncentrerat sej på det övergripande och låtit någon annan regissera.
Låter det intressant? Här är resten: SPELMAN PÅ TAKET
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar