Medverkande Adam Hansson Anna Niskanen Anna Saintout Assar Bergström Anders Olsson Edvin Bergenfalk Eiralin Brook Elisabeth Swartling Elsa Boye Elsa Broman Elvira Sidusgård Emanuel Andersson Emma Aarflot Ewy Rostam Fanny Tjäder Fredrik Högkvist Fågel Kiibus Hilda Bergström Isak Nilsson Jerker Karlsson Josefine Pedersen Juno Frisk Kalle Ljungqvist Kat Bergström Katarina Wahlgren Kristoffer Sjöblom Love Almquist Love Sokolow Malva Tyllström Maria Bodin Maria Friberg Mio Tholerus Mira Nyman Moa Andersson Morris Bratt My Norrman Nike Norrman Nils Råstander Noa Green Samuel Linderström Simon Sang-Wahlstedt Vendela Helldorff Yrsa Bergström, Familjen Westberg Ellen: Malva tyllström Ur-Ellen: Anna Saintout Svart-Erik: Anders Olsson Åke: Samuel Linderström Margit: Eiralin Brook Ung Ellen & Ung Margit: Yrsa Bergström Ung Åke: Assar Bergström Regi Anna Niskanen Eiralin Brook Kat Bergström Malva Tyllström Maria Friberg Samuel Linderström, Musik & Arrangemang Fredrik Högkvist Johanna Lagnebjörk Noa Greén Samuel Linderström - Kapellmästare, Nya texter Eiralin Brook Fredrik Högkvist Kat Bergström Maria Bodin Nils Råstander Samuel Linderström, Med hjälp av de tillägg som tidigare skrivits av; Marie Egnell Petra Hultenius Tina Johansson, Producent & Konstnärlig Ledare Kat Bergström, Ny musik Fredrik Högkvist Samuel Linderström, Rekvisitasyndikatet Emma Aarflot Fågel Kiibus Jerker Karlsson, Ljus & Ljud, Anton Strömkvist - Ljus Hasse Johansson - Ljud, Originalmanus & Musik Berit Persson Bernt Andersson Bertil Goldberg Christer Boustedt Henric Holmberg Håkan Wennberg Ninne Olsson Peter Wahlqvist Sven Wollter Ulf Dageby.
Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.
VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR,
Svensk text:
Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik:
Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)
”Ni har inga nazister här idag?” undrar den något fjollige mannen med den kortärmade skjortan och den genomträngande rösten. Det var uppenbarligen menat som ett skämt, ett ganska vågat sådant, men ingen skrattar. Hans vänner ser sej lite generade omkring, för att kolla vilka som har hört vad han har sagt. Vi är ganska många som har hört, och vi är inte roade.
Jag står ute på torget i Kärrtorp, utanför teater Reflexen.
Teater Reflexen bildades när de två kulturföreningarna Enskedespelet och Södra Fot 2010 slog ihop sina påsar och flyttade in på den gamla biografen Reflexen i Kärrtorp. Man har sen dess bland annat spelat Trettondagsafton och Den Goda Människan från Sezuan, plus en massa gästspel, varav jag bara sett ett: AKT: KÄRRTORP, en Workhshop med Bahar Pars och Unga Tur.
Den är publiken är nog ovanligt röd, politiskt, tänker jag, där vi står och väntar på att få gå in. Det är nog framför allt vänner och föräldrar till teatergruppen, och jag tror inte att det är så många som lutar åt höger i den här samlingen. Här är solidaritet inte ett skällsord.
Men jag tänker också, när det är dags att gå in, att när det gäller, då är det ingen som tänker på någon som helst solidaritet. Eftersom man inte har platsbiljetter är det först till kvarn som gäller, och vill man sitta bra så kan man inte stå där och vänta på sin tur. Alla tränger sej, så varför ska inte jag, verkar vara parollen. Visst är vi lite roliga på så sätt?
Jag sätter mej längst fram, i mitten. Bredvid mej sitter redan en ung kille i hellugg och glasögon. Han sitter och bläddrar med några papper, och först efter en stund förstår jag att det är han som är sufflören.
Jag har sett ganska många manus i min dar, men jag tror aldrig jag har sett något så illa som det han sitter och fingrar på. Fonten är liten, texten kompakt, och när man släcker i salogen märker jag att han inte ens har en läslampa. Han måste sitta och vinkla sina papper för att försöka fånga det ljus som reflekteras av scenen.
Om man skulle klassindela teatervärlden skulle nog skådisar, dramatiker och regissörer hamna som överklassen, toppskiktet. Medelklassen skulle nog var kostymörer, scenografer, musiker och inspicienter. Scenarbetare, påklädare och sufflörer skulle nog tillhöra den rena arbetarklassen. Givetvis är det ingen som tänker så, men jag ler på geisha-vis - du vet, i mjugg bakom mina fingrar - när jag tänker på att i en pjäs om arbetarrörelsen är det dom som står längst ner på stegen som återigen har det sämst.
Vi Äro Tusenden har sina rötter i en föreställning om den svenska arbetarrörelsen, Tältprojektet, och som turnérade runt i Sverige och Danmark under fyra och en halv månad under 1977. Många av dåtidens artister och musikgrupper med uttalad politiskt orientering medverkade, som Nationalteatern, Nynningen, och Oktober.
Det är lite meta. Det handlar om några ungdomar i teatergruppen Den Nya Generationen, som bestämmer sej för att sätta upp Tältprojektet, en föreställning om arbetarrörelsens historia, gestaltad genom en familjs historia, från fattigdom och nödtorft till studier och studenten. Men det mest intressanta med den här föreställningen, tycker jag, är att den inte slutar där Tältprojektet slutade, i verklighetens 1977, utan man tar sej en högst kritiskt blick på allt som hänt sen dess.
Som i alla amatörteaterproduktioner är det högt och lågt. Ibland är man uppe i en mycket proffsig nivå, ibland dippar det lite. Vissa kan verkligen leverera en sångtext, andra känner nog att det är lite läskigt. Men det är ingenting som stör. Detta är ju en produktion som handlar om ett gäng amatörer som sätter upp en pjäs, så om det går lite knaggligt här och var är bara realistiskt.
Fler av skådisarna dubblerar också som musiker, eller, i vissa fall, är det kanske tvärtom? Och kanske gör det att kvaliteten blir lite lidande, men det ger en jäkla massa kredd.
Många av scenerna är mycket imponerande, inspirerande regisserade. En scen, i första akten, där några kvinnor liksom väver ihop stora tygstycken, måste varit ett helsike att repa och att koreografera.
Men det finns en vilja att berätta, och en politisk tydlighet, som är imponerande. Man vet vad man håller på med. Man vet vad man tycker om det man berättar, och man visare var man står.
Jag hade det också mycket roligare än jag trodde jag skulle få.
Det mest störande, och det som faktiskt är lättast att fixa, är farten. Eftersom man har repeterat spelscenerna var för sej, antar jag, så är det när historien ska sys ihop som det krånglar. En scen slutar, en annan ska börja. Man går av scenen. Några andra går på. Gör sej redo. Jag är klar. Är du klar? Är alla klara? Osäker på om alla verkligen är med, börjar man, lite tvekande. Man tappar en himla massa fart med detta fumlande, men jag kan tänka mej att det bara är något som vi i premiärpubliken kommer att få uppleva. Redan nästa föreställning kan jag tänka mej att man är bra mycket säkrare.
Kostymt håller man en imponerande hög kvalitet. Man har både tidstypiska kläder, eller kostymer som är inspirerade av tiden. Här har inte bara rafsats ihop, här har valts, med omsorg, och den stora gruppen har otroligt många byten, så jag kan tänka mej att det måste vara ett mastodontjobb att få ihop kläder och skor som passar, så att ingen blir utan. Och många av kostymerna är inte sånt du hittar på nån lumpbod. Man rör sej i smutsbruna jordfärger, i svart och vitt, och med tiden fram mot pasteller och 70-talets mer grälla färger, allt med inslag av blodrött, förstås.
Om man sätter upp den här föreställningen igen - och det hoppas jag att man gör, gärna som en återkommande årlig uppsättning, alltid med premiär på första Maj - ser jag gärna att man gör större ingrepp i den ursprungliga föreställningen. Att man låter ramhandlingen, ungdomarna som planerar att sätta upp föreställningen, få större plats. Att vi som publik får se föreställningen så som dagens ungdomar skulle se den, om dom verkligen satte sej in i all fakta, all historia. Vad hade en kvinna för rättigheter i början av seklet? Varifrån kom de nya tankarna? Vad var den genomsnittslön för en genosnittssvensk? Vad hade man för trygghet? Vad kunde ha hänt, om det som hände inte hände? Var gick det fel? Hur gick det fel? Och hur gör vi det rätt igen?
Och vad sägs om att i den här versionen, den jag hoppas kommer, går sufflören ut i strejk, med krav på bättre arbetsförhållanden? Vore det inte en ganska fin scenbild, i den sista spelscenen, om alla som inte agerar tar upp varsitt manus, solidariskt sufflerande?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, Maria! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TRIPLE BILL med Transition Dance Company på Riddarfjärdsteatern
"Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå. "
Låter det intressant? Här är resten:
DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten:
"Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. "
Låter det intressant? Här är resten:
MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:
""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."
Låter det intressant? Här är resten:
