Visar inlägg med etikett Amatörteater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amatörteater. Visa alla inlägg

måndag 4 maj 2015

VI ÄRO TUSENDEN, på Teater Reflexen, föreställning 58 1/5 2015

Medverkande Adam Hansson Anna Niskanen Anna Saintout Assar Bergström Anders Olsson Edvin Bergenfalk Eiralin Brook Elisabeth Swartling Elsa Boye Elsa Broman Elvira Sidusgård Emanuel Andersson Emma Aarflot Ewy Rostam Fanny Tjäder Fredrik Högkvist Fågel Kiibus Hilda Bergström Isak Nilsson Jerker Karlsson Josefine Pedersen Juno Frisk Kalle Ljungqvist Kat Bergström Katarina Wahlgren Kristoffer Sjöblom Love Almquist Love Sokolow Malva Tyllström Maria Bodin Maria Friberg Mio Tholerus Mira Nyman Moa Andersson Morris Bratt My Norrman Nike Norrman Nils Råstander Noa Green Samuel Linderström Simon Sang-Wahlstedt Vendela Helldorff Yrsa Bergström, Familjen Westberg Ellen: Malva tyllström Ur-Ellen: Anna Saintout Svart-Erik: Anders Olsson Åke: Samuel Linderström Margit: Eiralin Brook Ung Ellen & Ung Margit: Yrsa Bergström Ung Åke: Assar Bergström Regi Anna Niskanen Eiralin Brook Kat Bergström Malva Tyllström Maria Friberg Samuel Linderström, Musik & Arrangemang Fredrik Högkvist Johanna Lagnebjörk Noa Greén Samuel Linderström - Kapellmästare, Nya texter Eiralin Brook Fredrik Högkvist Kat Bergström Maria Bodin Nils Råstander Samuel Linderström, Med hjälp av de tillägg som tidigare skrivits av; Marie Egnell Petra Hultenius Tina Johansson, Producent & Konstnärlig Ledare Kat Bergström, Ny musik Fredrik Högkvist Samuel Linderström, Rekvisitasyndikatet Emma Aarflot Fågel Kiibus Jerker Karlsson, Ljus & Ljud, Anton Strömkvist - Ljus Hasse Johansson - Ljud, Originalmanus & Musik Berit Persson Bernt Andersson Bertil Goldberg Christer Boustedt Henric Holmberg Håkan Wennberg Ninne Olsson Peter Wahlqvist Sven Wollter Ulf Dageby.

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR,
Svensk text: 
Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: 
Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

”Ni har inga nazister här idag?” undrar den något fjollige mannen med den kortärmade skjortan och den genomträngande rösten. Det var uppenbarligen menat som ett skämt, ett ganska vågat sådant, men ingen skrattar. Hans vänner ser sej lite generade omkring, för att kolla vilka som har hört vad han har sagt. Vi är ganska många som har hört, och vi är inte roade. 
Jag står ute på torget i Kärrtorp, utanför teater Reflexen. 

Teater Reflexen bildades när de två kulturföreningarna Enskedespelet och Södra Fot 2010 slog ihop sina påsar och flyttade in på den gamla biografen Reflexen i Kärrtorp. Man har sen dess bland annat spelat Trettondagsafton och Den Goda Människan från  Sezuan, plus en massa gästspel, varav jag bara sett ett: AKT: KÄRRTORP, en Workhshop med Bahar Pars och Unga Tur. 

Den är publiken är nog ovanligt röd, politiskt, tänker jag, där vi står och väntar på att få gå in. Det är nog framför allt vänner och föräldrar till teatergruppen, och jag tror inte att det är så många som lutar åt höger i den här samlingen. Här är solidaritet inte ett skällsord.
Men jag tänker också, när det är dags att gå in, att när det gäller, då är det ingen som tänker på någon som helst solidaritet. Eftersom man inte har platsbiljetter är det först till kvarn som gäller, och vill man sitta bra så kan man inte stå där och vänta på sin tur. Alla tränger sej, så varför ska inte jag, verkar vara parollen. Visst är vi lite roliga på så sätt?

Jag sätter mej längst fram, i mitten. Bredvid mej sitter redan en ung kille i hellugg och glasögon. Han sitter och bläddrar med några papper, och först efter en stund förstår jag att det är han som är sufflören. 
Jag har sett ganska många manus i min dar, men jag tror aldrig jag har sett något så illa som det han sitter och fingrar på. Fonten är liten, texten kompakt, och när man släcker i salogen märker jag att han inte ens har en läslampa. Han måste sitta och vinkla  sina papper för att försöka fånga det ljus som reflekteras av scenen. 
Om man skulle klassindela teatervärlden skulle nog skådisar, dramatiker och regissörer hamna som överklassen, toppskiktet. Medelklassen skulle nog var kostymörer, scenografer, musiker och inspicienter. Scenarbetare, påklädare och sufflörer skulle nog tillhöra den rena arbetarklassen. Givetvis är det ingen som tänker så, men jag ler på geisha-vis - du vet, i mjugg bakom mina fingrar - när jag tänker på att i en pjäs om arbetarrörelsen är det dom som står längst ner på stegen som återigen har det sämst. 

Vi Äro Tusenden har sina rötter i en föreställning om den svenska arbetarrörelsen, Tältprojektet, och som turnérade runt i Sverige och Danmark under fyra och en halv månad under 1977. Många av dåtidens artister och musikgrupper med uttalad politiskt orientering medverkade, som Nationalteatern, Nynningen, och Oktober. 

Det är lite meta. Det handlar om några ungdomar i teatergruppen Den Nya Generationen, som bestämmer sej för att sätta upp Tältprojektet, en föreställning om arbetarrörelsens historia, gestaltad genom en familjs historia, från fattigdom och nödtorft till studier och studenten. Men det mest intressanta med den här föreställningen, tycker jag, är att den inte slutar där Tältprojektet slutade, i verklighetens 1977, utan man tar sej en högst kritiskt blick på allt som hänt sen dess. 

Som i alla amatörteaterproduktioner är det högt och lågt. Ibland är man uppe i en mycket proffsig nivå, ibland dippar det lite. Vissa kan verkligen leverera en sångtext, andra känner nog att det är lite läskigt. Men det är ingenting som stör. Detta är ju en produktion som handlar om ett gäng amatörer som sätter upp en pjäs, så om det går lite knaggligt här och var är bara realistiskt. 
Fler av skådisarna dubblerar också som musiker, eller, i vissa fall, är det kanske tvärtom? Och kanske gör det att kvaliteten blir lite lidande, men det ger en jäkla massa kredd.
Många av scenerna är mycket imponerande, inspirerande regisserade. En scen, i första akten, där några kvinnor liksom väver ihop stora tygstycken, måste varit ett helsike att repa och att koreografera. 
Men det finns en vilja att berätta, och en politisk tydlighet, som är imponerande. Man vet vad man håller på med. Man vet vad man tycker om det man berättar, och man visare var man står. 
Jag hade det också mycket roligare än jag trodde jag skulle få. 

Det mest störande, och det som faktiskt är lättast att fixa, är farten. Eftersom man har repeterat spelscenerna var för sej, antar jag, så är det när historien ska sys ihop som det krånglar. En scen slutar, en annan ska börja. Man går av scenen. Några andra går på. Gör sej redo. Jag är klar. Är du klar? Är alla klara? Osäker på om alla verkligen är med, börjar man, lite tvekande. Man tappar en himla massa fart med detta fumlande, men jag kan tänka mej att det bara är något som vi i premiärpubliken kommer att få uppleva. Redan nästa föreställning kan jag tänka mej att man är bra mycket säkrare. 
Kostymt håller man en imponerande hög kvalitet. Man har både tidstypiska kläder, eller kostymer som är inspirerade av tiden. Här har inte bara rafsats ihop, här har valts, med omsorg, och den stora gruppen har otroligt många byten, så jag kan tänka mej att det måste vara ett mastodontjobb att få ihop kläder och skor som passar, så att ingen blir utan. Och många av kostymerna är inte sånt du hittar på nån lumpbod. Man rör sej i smutsbruna jordfärger, i svart och vitt, och med tiden fram mot pasteller och 70-talets mer grälla färger, allt med inslag av blodrött, förstås.

Om man sätter upp den här föreställningen igen - och det hoppas jag att man gör, gärna som en återkommande årlig uppsättning, alltid med premiär på första Maj - ser jag gärna att man gör större ingrepp i den ursprungliga föreställningen. Att man låter ramhandlingen, ungdomarna som planerar att sätta upp föreställningen, få större plats. Att vi som publik får se föreställningen så som dagens ungdomar skulle se den, om dom verkligen satte sej in i all fakta, all historia. Vad hade en kvinna för rättigheter i början av seklet? Varifrån kom de nya tankarna? Vad var den genomsnittslön för en genosnittssvensk? Vad hade man för trygghet? Vad kunde ha hänt, om det som hände inte hände? Var gick det fel? Hur gick det fel? Och hur gör vi det rätt igen?
Och vad sägs om att i den här versionen, den jag hoppas kommer, går sufflören ut i strejk, med krav på bättre arbetsförhållanden? Vore det inte en ganska fin scenbild, i den sista spelscenen, om alla som inte agerar tar upp varsitt manus, solidariskt sufflerande?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Maria! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

TRIPLE BILL med Transition Dance Company på Riddarfjärdsteatern 

"Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå. "


Låter det intressant? Här är resten: 

DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten:

"Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande  blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. "

Låter det intressant? Här är resten: 

MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:

""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."

Låter det intressant? Här är resten: 


måndag 19 januari 2015

KVINNAN I SANDEN av Kobo Abes, Regi och bearbetning: Fredrik Berg, Kostymör: Emelia Carlsson, Ljus och Scenteknik: Öran Wennbom, Ljud: Anders Köhler, med Camilla Rensgård, Tina Friberg, Linnéa Ytterlid, Martin Hendrikse, Åke Hedbom och Marie Dahlberg Sigra på Teaterverket, föreställning nummer 6 15/1 2015.


Singel och sand
Singel och sand
extrabra singel 
och billiger sand.
SINGEL OCH SAND
Gerda Arke och Johnsen Holm

Det småregnar när jag stiger upp ur Stadsmissionen på Hagagatan, men det gör ingenting. Jag är bara glad att det inte snöar. Dessutom är jag så nöjd med mina bokinköp: Revenge Wears Prada, en för mej helt okänd och någorlunda nyutkommen uppföljare på en av mina favvoböcker: The Devil Weras Prada. Jag vet att det är lite fånigt, men jag var så ung när den kom ut, knappt 40 år ens, eller lite mer, kanske. 
Jag hade också köpt en biografi om Cary Grant, The Girl Who Saved The King of Sweden, av Jonas Jonasson, han med hundraåringen, du vet, och så en riktig stor tung folio om modets design under 1900-talet, av Charlotte Seeling. 
Ryggsäcken gör mej ganska baktung när jag skyndar över Odengatan, låser upp min cykel och börjar leda den upp mot Odenplan. Blir det aldrig klarbyggt här?
 Jag är på väg till Teaterverket på Västmannagatan. Såhär dags, efter ganska många besökta teaterproduktioner, trodde jag att jag hade koll på alla Stockholms scener, men den här teaterföreningen och deras lokal hade jag helt missat. Förra året, ett år när jag såg i genomsnitt fyra föreställningar i veckan och trodde jag hade koll på det mesta i scenväg, lyckades jag missa flera av deras produktioner som jag velat se: Gycklarnas Hamlet, 3xPinter och Kräftdansen, bland andra. Jag måste helt enkelt hålla ögonen på dom. Jag har nu gillat dom på Fejjan, så jag hoppas att jag lyckas hålla mej mer à jour.
Deras lokal ligger vägg i vägg med gamla Odenteatern, numera Olympiateatern, och när jag stiger ner i deras källarlokal får jag plötsligt en sån där deja-vu-känsla, trots att jag vet att jag omöjligt kan ha varit här förut. För nån vecka sen kände jag ju inte ens till dom. 
Det är helvitt på väggarna, och en liten disk står uppställd, inföst mot väggen. Man håller tydligen på att måla om. Det lukta gott av nymålad färg. En kvinna i scenkostym sitter hukad inne i ett sidorum och håller på med vad jag antar är rekvisitan: nån slags mat ser det ut som. Jag presenterar mej, och hon ursäktar sej med att fojévärdarna ännu inte kommit - jag är tidig som vanligt - och jag prickas av och drar ut på stan för att få något att äta.
Falaffelfylld och belåten kommer jag tillbaka, en halvtimme senare, prickas av igen, och släpps in. 
Och jag vet inte om det är så att hjärnan liksom jobbar i stand-by-läge, du vet, när man inte aktivt tänker på en sak så jobbar de små grå cellerna på problemet i alla fall, eller om jag helt enkelt behövde mat och ett lite högre blodsocker, men nu vet jag att jag varit här förut. Jag känner igen taket. 
Antagligen befinner sej lokalen under en innergård, för den avlånga foajén har fönster i taket. Eller, man skulle nästan kunna säga att taket är som toppen på ett växthus, som skjuter upp ur - tänker jag i alla fall, jag har inte varit där - asfalten inne på gården. Jag antar att om man står på innergården ser det hela ut som en minversion av den där glaspyramiden som man har byggt på innergården på Louvren i Paris?
Det är ett mycket intressant rum i alla fall, och man får väl vara glad att det inte gjorts om till förvaring eller tvättstuga eller arkitektfirma, eller nåt. 
Min kompis Abercrombie Clone var ansvarig för en slags workshop av en musikteaterföreställning om barnlöshet, Romeo och Julia - Andra Sommaren, och jag var här på ett publikrep. Jag försöker minnas scenrummet, men kommer bara ihåg ett fönster till höger, och en dörr i fonden. Jag minns inte alls hur stor salongen var. 
Då fanns här soffor längst med väggarna, där vi satt uppkrupna efteråt, eller innan, och pratade. Nu är här tomt. En låg, enkel byggnadsställning, en sån man har när man målar, några pinnstolar, en el-kabel som löper genom rummet, och en slags disk, inkörd i ett hörn. Man målar om även här. Det luktar gott, ett rum, när det är nymålat med vattenlöslig färg. Rent, på nåt sätt. Dammfritt. Allt det som inte gick att spola, skura eller damma bort är övertäckt, osynligt.

Vanligtvis är det kulturtanter som fyller teaterstolarna, men den här föreställningen är det mest medelålders herrar som trängs. Jag funderar på om det kan finnas något ekivokt i pjäsen, men dom verkar alla känna varandra så jag tror inte dom har några dolda motiv. Man tar inte med sej vänner på sånt, tror jag. Jag antar att många av dom är föreningsmedlemmar.

Dörrarna slås upp, och nu minns jag. Det är precis som det var då. Ett avlångt rum, smalt och långt, brett nog för kanske tio stolar bredvid varandra  men man kan ha endast åtta, fyra på var sida om gången, som löper i mitten. Entre, för skådisarna, kan göras på höger sida längst fram, eller från en dörr i fonden. Scenens väggar är rummets verkliga väggar. Blackbox, har jag lärt mej att det kallas, när vi, publiken sitter i samma rum som scenen, utan proscenium. 
En hög sand längst fram på scenen. Några kastruller, metallhinkar och tillbringar i plåt långt fram på vänster sida. En säng, kanske bara en madrass, längre in till höger. Ett lågt bort mittemot. Och överallt dinglar trasor, tygremsor, som om dom hängts ut på tork. Det är lite som om scenografin införskaffats med ett tillgodokort på Granit. Och jag menar det som en komplimang.

Det handlar om en kvinnlig, insektssamlande lärare, som kommer till en kustby som långsamt håller på att begravas under sand, tillbringar dagen med att samla insekter, och lyckas missa sista bussen hem. Av några bybor blir hon erbjuden att sova över hemma hos en änka som har ett hus långt nere i en sandkrater. På morgonen upptäcker hon att repstegen, den enda vägen upp ur den djupa sandgropen, är borta. Hon är fången och tvingas av byborna, tillsammans med den andra kvinnan, att skyffla sand, i ett försök att hålla byn ovan sanden.  

Det hela bygger på en bok, 砂の女, Suna no onna, Woman in the Dunes, från 1962 av Japanen Kobo Abes, författare, dramatiker, fotograf, uppfinnare och även grundare till en teaterskola, född 1924,  och alltså 17 år när Japan bombade Pearl Harbor,  och 21 år när amerikanerna bombade Hiroshima och Nagasaki och andra världskriget slutade. 
Även om boken inte var hans första så var det den med vilken han slog igenom internationellt, 38 år gammal. Hans favoritförfattare var bland andra Fyodor Dostoyevsky, Martin Heidegger, Karl Jaspers, Franz Kafka, Friedrich Nietzsche, och Edgar Allan Poe. Det lite otäcka, lite knepiga, alltså. Han dog 1993, 68 år gammal, av en hjärtattack. 

1964, två år efter utgivningen, filmatiserades boken av Hiroshi Teshigahara. Den oscarnominerades i kategorin bästa utländska film och bästa regi, en kategori som vanns av Robert Wise för Sound of Music.


Ursprungligen var läraren en manlig roll, och det märks lite i den inbyggda romansen. Den känns lite konstruerad, och får inte ta så stor plats i berättelsen, eller i deras liv, som den kanske borde göra om två straighta kvinnor plötsligt inleder ett kärleksförhållande. 
Annars är det över lag välspelat, och de gånger det svajar, tycker jag mej märka, har att göra med att skådisen liksom spelar för sej själv, inte är med i situationen, kanske inte är helt medvetna om vad det är dom ska spela, försöker berätta för mycket, eller inte hämtar sina impulser från medspelarna. Men standarden är hög.
Kanske saknar jag någon slags musik i de många övergångarna, men man har annars en mycket bra ljudmatta av rasande sand som skapar en ganska otäck stämning. 
Kostymerna tyckte jag mycket om; enkla, basala, i naturfärger, och byborna, spelade som en slags grekisk kör av tre personer med ansikten som doldes bakom tyg, så att dom är helt anonyma, är klädda i något som jag tror ursprungligen kommer från armén, eller vården, eller nån slags offentlig verksamhet. Jag tror jag har sett ett gäng av deras överrockar hänga på myrorna, eller stadsmissionen, för inte så länge sen. Kanske är det dom?

Scenografiskt, för tydligheten, finns en massa svårigheter inbyggda i berättelsen. Den utspelar sej dels utanför huset i friheten, några våningar upp, och dels nere i det nästan helt under sand begravda huset, men jag tycker dom har löst  problemen utmärkt. Det finns en fönsterglugg i höger scenvägg, och den får illustrera ett slags schakt: man stiger upp i det, och man stiger ur, och under tiden har man åkt från landet där ovan ner till det mörka, underjordiska. 
Man har medvetet valt ett lågt, nästan meditativt tempo. 

För mej handlar det om människans förmåga att anpassa sej, på gott och på ont, om att låta kanske ovanliga levandsituationer bli vardag, men också hur omständigheterna kan bli övermäktiga, och hur vi då, för att överleva, finner oss i omänskliga situationer. Att fortsätta, är det viktiga. Om det så gäller att hinka sand eller bara ta sej igenom den här dagen, till nästa, och nästa, och nästa…

När jag kommer ut regnar det ordentligt, men det är skönt, efter att - i alla fall i fantasin - ha suttit nedgrävd i en havsfuktigt sanddyn. Jag drar ner huvan på min Tenson-parkas, hukar mej och trampar hemåt, med Mozart stressande i lurarna. 
När jag kommer hem är jag dyngsur. Jag hoppar ur kläderna och hänger upp dom på tork, sveper in mej i min torra, varma morgonrock, sätter mej framför datorn, går ut på youtube och skriver in Woman in the Dunes. 
Hela filmen ligger där. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teaterverket. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 485:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

VINTERSOLSTÅNDET av  Roland Schimmelpfennig på Dramatens lilla scen:

"”Han är ett geni!” nästan ropar Beckasine Fallaffel bredvid mej, och hon menar regissören. Pjäsen har inte ens börjat, regissören har inte ens varit framme och haft det där mer eller mindre underhållande snacket alla regissörer alltid har innan ett publikrep, om dom inte skickar producenten, och hon är alldeles till sej i bänkraden, för det här, det något hon verkligen vill se. "

Låter det intressant? Här är resten:


PARET, av och med Eva Johansson och Louise Löwenberg  på Dramalabbet:

"Det ska handla om ett äldre, lesbiskt par, om åldrande, sex och utanförskap, och på den hala vägen nerför Östgötagatan tycker jag mej möta fler äldre kvinnor än vanligt, många med gåstavar, alla rädda att dratta omkull och bryta nåt. Jag är snart där, tänker jag, i landet av lårbenshalsar, halkskydd och hörapparater. Många av mina vänner har redan börjat tackla av, känns det som. Eller också använder dom det bara som en ursäkt för att slippa klättra i containrar."

Låter et intressant? Här är resten: 


PÅ SOPPKANTEN på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns två olika skådisar: dom som liksom alltid är sej själva, och dom som nästan aldrig är sej själva, på samma sätt som det finns två sätt att spela teater: att ljuga jävligt bra eller tala sanning jävligt bra. I stort. Självklart varierar det, och det finns ingen värdering i det. Resultatet, föreställningen, är det viktiga. Publikens upplevelse är det viktiga. Givetvis tillför det något om man vet att i just den här uppsättningen av Romeo och Julia spelas Mercutio av Yvonne Lombard, i rollen som 20-årig gosse. Det är helt okej, om hon gör det bra. "

Låter det intressant? Här är resten: 



söndag 1 juni 2014

DET VAR EN GÅNG, THE MUSICAL, Producent, Manus, Regi, Sångtexter, Konstnärlig ledare/ansvarig, Kostymdesign, Delvis Kostymtillverkning, Mask- och Hårdesign, Delvis Smink och Hår, Delvis Koreografi, Scenografi, Rekvisita, AnnaCarin Blomberg, Musik Tommy Andersson/Musiklyrik, Delivs Kostymtillverkning Maj-Lis Anderstedt, Delvis Smink och Hår Katharina Solberg, Delvis Koreografi Emma Lina Bomberg, Filippa Arnstad Sebom, Ljus och Ljus Oskar Kaarle, Jonatan Grinde, Ludvig Persson, Bygg-, Bling-, Såg-, Målar-, Bär-, Lim-, Köp-, Tillverkningshjälp, Emma Lina, Ejke, Christer, Anna och Filippa, Foto-programhäfte, Affisch, Cd-omslag, tryckt material, m.m. Christer Blomberg, Assistent Sar Paulsson, med Ejke Blomberg, Filippa Arnstad Sebom, Emma Lina Blomberg, Anna Lenander, Daniel Brandel, Rasmus Lindström, Gry Lutteman, Jacob netterberg, Tobias Sundström, Fred Nilsson, med Teater Najkit på Biograf Forellen, Tyresö Centrum, föreställning 1/6 117 2014

Jag cyklar nästan överallt, året om. Det är enkelt, och väldigt billigt. Och så får man liksom träning, på köpet. 
Men när jag skulle ta mej till Biograf Forellen på Tyresö för en nyskriven svensk musikal, insåg jag att det nog låg lite utanför bekvämlighetscyklandet. 
I föreställningens Facebookgrupp läser jag att man ska ta en buss från Gullmarsplan, så jag cyklar dit. Solen skiner, och jag önskar att Sommaren kunde bestämma om hon tänker komma, eller om hon helt enkelt hoppar det här året?
Det är besvärligt att åka kommunalt, speciellt om man tar bussen. Vilken buss ska man ta? När går den? Vilken hållplats ska man gå på, och var ligger den? Hur ska man betala? Vad ska man betala? Var ska man gå av?
En mycket hjälpsam man i SL-kuren hjälper mej att leta, att lösa det ekonomiska och pekar mej till slut mot rätt busshållplats. Han blir liksom en sån där representant för ett charterbolag om möter en på flygplatsen och ser till att man kommer till rätta. 

På bussen säger jag till chauffören att jag ska till biograf Forellen i Tyresö Centrum, och han berättar att han gick i skolan inte långt därifrån, och ger mej vägbeskrivning: snett genom Centrum, liksom.
”Var ska jag gå av?” undrar jag.
”Tyresö Centrum,” svara han.
”Vad heter hållplatsen?”
Han ser på mej som om jag var lite eljest:
”Tyresö Centrum?”

Det visar sej att Tyresö Centrum inte alls är en ett sånt där gammalt stadscentrum, som jag har trott, utan en galleria. Man kan liksom inte missa den. Och det var verkligen inget problem att hitta till Forellen. 
I kassan hämtar jag ut min biljett, kollar in de proffsiga fotona från föreställningen som sitter uppklistrade i fojén, tar mej en tur in i Tyresö Centrum, känner mej lite optimistisk så jag köper solskydd, och när jag sitter ute på torget och lapar vår/sommar, kommer plötsligt mina bekanta Jennie Blåtå, hennes tjej, och Gratis-Jane tillsammans med grannfamilj fram. Vi ska se samma föreställning.

Det här är en slags blandning av musikalerna Into The Woods, The Drowsy Chaperone och Rodgers and Hammersteins Askungen. Och så lite Kurt Weil och Bertolt Brecht, eftersom sångerna är mer reflekterande och för publiken berättande än integrerade i spelet. 

Det handlar om sagoberättaren och hans sagor; Askungen, Törnrosa och Snövit, Pinocchio och Hans & Greta. Funktionen som drömprins fylls av en enda man, på samma sätt som det onda, Styvmodern, Den Onda Feen, Häxan eller vem det nu är som är det otäcka i Pinocchio, spelas av samma person. 
Man leker med funktioner. Prinsessornas roll är att räddas av sin prins, prinsens är att rädda sin prinsessa. Ondskans roll är att övervinnas och fördrivas. 
Så tar sej ondskan plötsligt ut ur sagan och gör en deal med Sagoberättaren: han vill också ha ett lyckligt slut. Men vad är ett lyckligt slut för ondskan? 
Man tar upp viktiga ämnen och behandlar dom på en humant sätt. Prinsen kanske inte vill ha en prinsessa, och det är helt okej. En prinsessa kanske inte behöver en prins för att bli lycklig? Man måste kanske inte göra det man tror man måste göra? När man börjar ifrågasätta sin utstakade väg blir det mycket intressant. 
Alla på scenen är i 20-årsåldern, men de flesta verkar ha gått, eller går Kulturamas Teaterlinje, och känns högst kapabla, trygga och inspirerade, och sjunger mycket bra, speciellt för att vara ett gäng skådisar. De har också haft lyxen att få vara med och utveckla en musikal från början, och det märks att dom har kunnat skapa och påverka hur rollerna utformats. 
I pausen säljer man lotter till förmån för föreningen Operation Smile Sverige, en förening som hjälper barn födda med ansiktsdeformiteter runt om i världen.
Kostym, mask och frisyr håller en förvånande hög standard, och borde vara nominerade för något slags pris, någonstans. Tyresös Envisa Amatörers Tävling Extra Rättvis, TEATER, kanske? Visst vore det roligt om det fanns?
Och om det fanns så måste man ge något slags hederspris till AnnaCarin Blomberg. Hon har skrivit, regisserat, producerat, ja hon gör typ allt utom att stå på scenen. Tjejen behöver en semster, kan jag gissa.
Det här andra versionen av föreställningen. Man satte upp den för ett år sen, men till årets premiär har man gjort en avsevärd bearbetning. Om man sätter upp den igen, vilket jag absolut tycker man ska göra, kanske man ska ta en liten titt på manuset, för det kan uppfattas som lite rörigt, lite otydligt. Lite konstruerat, och några av dom mindre rollerna blir liksom hängande, utan handling eller riktning. Det behövs inte mycket. Och vi vill väl alla ha ett lyckligt slut?
Efter föreställningen blir det lottdragning. Karaktärerna i föreställningen ha plockat ihop goodie-bags, och Jennie Blåtå med flickvän vinner två påsar.
Bussresan hem är rena drömresan. Jennie Blåtå går runt och delar ut dumleklubbor som hon, tillsammans med en kavel och en lösnäsa, fått i Pinocchios goodie-bag.


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, AnnaCarin och Teater Najkit, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ROMEOR OCH JULIOR av Boulevardteaterns elevskola termin II på Boulevardteatern.

"Det här uppluckrade sättet att framför Shakespeares Romeo och Julia är det perfekt valet för en teaterskola. Ingen är fast med att spela gammal gubbe hela kvällen, och inga kvinnor tvingas spela män. 
Och man får prova att verkligen framföra repliker. Där man i många moderna dramer kan komma undan med att ha en stark undertext och liksom leverera känsla och karaktär istället för en tydlig replik, är Shakespeare nästan som att sjunga opera. Texten ska fram, till varje pris. Allt ligger i texten. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/romeor-och-julior-regi-och-bearbetning.html


VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? med Teater Candy Cane, på Olympiateatern. 

"Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom. 
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/vem-ar-radd-for-virginia-woolf-av.html


KOMMUNENS DAGAR, av Bertolt Brecht med teaterhögskolan i Malmö på Kulturhuset Stadsteatern:

"Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. Som Bo Setterlind sa: 
Döden tänkte jag mej så."

Låter det intressant? Här är resten:



#Detvarengångthemusical, #AnnaCarinBlomberg, #Musikal, #TeaterNajkit, #BiografForellen, #Tyresö, nja, #NyskrivetSvenskt, #Amatörteater, #Gay,

torsdag 29 maj 2014

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? av Edvard Albee, Regi: Nick Wolf, Ensemble: Emelie Ulfeby, Ola Wallinder, Maria Jansson, Nick Wolf, ljus Maritn Hamberg/Moa Deurell, Smink Cecilia Blomqvist, med teater Candy Cane på Olympiateatern, föreställning 115 2014

Det står spritflaskor överallt, ordentligt uppställda med etiketterna ut mot publiken.  Inredningen av lägenheten är ett slags hopplock av olika stilar, som hos ett par som inte är inredningsintresserade, men de gröna växterna säger att någon här har förmågan att fortfarande och trots allt bry sej om sin omgivning. Är det George eller Martha? Man har vridit på scenen och spelar på flera nivåer, och det är faktiskt det mest effektiva användandet av den naturliga spelplatsen jag sett på den här teatern. 
Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom. 
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”
Femtisjuttonde gången jag såg filmen Who’s Afraid of Virginia Woolf undrade jag plötsligt om inte George och Martha egentligen, från början var ett par gamla bittra bögar?
Computer said No. Albee säger i någon intervju någonstans att om han inte alls tänkt i dom banorna. Om han velat göra George och Matha till bögar så hade han gjort det. 
När George och Martha gör entré tänker jag att regissören måste ha haft samma tankar som jag, men inte googlat. George har eyeliner och kraftig, mörk rouge. Martha ser ut, och uppför sej som något ur Hair Spray, eller någon som just blivit eliminerad från RuPauls Drag Race. Hon har en koniskt hövolme, hög och gäll röst, och ett mycket affekterat sätt att leverera sin repliker. Very drag queenee. 
Stämningen är så fientlig att man undrar varför inte efterfestsgästerna Nick och Grynet vänder direkt i dörren. 
Jag är inte säker, men det känns också som om man kastat om repliker och handling, men det kanske bara är en känsla, för skeendet förblir oförändrat. 
Men kvällen tillhör som sagt George. Han ad-libbar skamlöst, och det känns som om de andra tre bokstavligen har fastnat i sina roller, oförmögna eller förbjudna att följa honom in i improvisationen.  Föreställningen blir en kamp mellan George och de andra, som på något sätt verkar förenas i striden mot den gemensamme antagonisten. Han behöver dom knappt, för det är han som styr och ställer i varje skeende på vägen, och till slut är det nästan som om han spelar sina egna hinder, för hans medspelare har inte längre något att sätta emot.
Jag har träffat personer som honom på fester, såna som efter ett par glas blir agressiva, bara pågår, misstolkar och misstror, och omvärlden liksom tystnar och flyr ut ur rummet.
 Förförelsescenen mellan Nick och Martha blir aldrig allvarligt menad, utan mer som en utmaning, en ”Stoppa oss då, ser du inte vad vi håller på med, titta!”. Martha knådar demonstrativt Nicks kalsongklädda rumpa, men det finns ingen erotisk laddning. Det är en ren provokation. 

Slutet är mycket otäckt. Man har strukit den vanliga försoningen i en barnlös, drömlös framtid, och när George slutligen krossar Martha med det plötsliga beslutet om att deras ”blond-ögde, blåhårige son,” har dött i en bilolycka, gör han det under en mycket rå fysisk misshandel, innan han och Martha så slutligen tar en varsin överdos sömntabletter. Dom kan inte göra så mycket annat. Dom har nått slutet.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Teater Candy Cane och Erik Johansson, teaterchef för Olympiateatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 


KOMMUNENS DAGAR, av Bertolt Brecht med teaterhögskolan i Malmö på Kulturhuset Stadsteatern:

"Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. Som Bo Setterlind sa: 
Döden tänkte jag mej så."

Låter det intressant? Här är resten:



WITCHES OF EASTWICK på St: Erks Gymnasium.

"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe. 
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII. 
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."

Låter det intressant?

Här är resten: 


JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 
”Japp…” säger han."

Låter det intressant? Här är resten:

#VemÄrRäddFörVirginiaWoolf?, #EdvardAlbee, #NickWolf, #Olympiateatern, #TeaterCandyCane,