Dansare: tio dansare ur Skånes Dansteaters ensemble, Koreografi SENTINEL Antony Hamilton, Installation Boris Tellegen, Koreografi Weather Lucy Guerin och ensemblen, Musik Oren Ambarchi, Kostymdesign Shio Otani, Scenografi Robert Cousins, Ljuddesign Benjamin Cistern
Let the whole world sigh or cry,
I'll be high in the sky,
Up on top of a rainbow,
Sweeping the clouds away!
I don't care what's down below,
Oh ho, let it rain, ah ha ha, let it snow,
I'll be up on a rainbow,
Sweeping the clouds away!
I have learned life's lesson,
Fighters who always win
Are those who can take it right on the chin and grin!
And so I'll shout to everyone,
Find your place, in the sun,
Up on top of a rainbow,
Sweeping the clouds away!
Sweeping the Clouds Away
av Sam Coslow
Under våren har en av mina favoritrestauranger i City varit SEN Street Kitchen, en - för mej i alla fall - ny slags asiatisk restaurang. Här finns varken sushi, fyra små rätter eller wokade nudlar. Istället kan man välja summer rolls, eller dumplings, ssäms, bibimbap, och annat spännande. Tyvärr är det mesta inte vegetariskt, men i vissa rätter kan man byta ut köttet mot tofu, och andra, som Happy Noodles, är helt veganska.
Det är dit jag tar med min kompis Patti-Li Leuk, innan vi går på Dansens Hus för att se Skånes Dansteaters gästspel av ABOVE AND BELOW.
Vi möts på Vasagatan, och så leder vi våra cyklar över Kungsgatan, och upp mot Kungsbron. Jag försökte köpa lunch här några dagar tidigare, och då var det kö ut på gatan. Nu är lokalen nästan tom. Två kvinnor med resväskor - antagligen på väg till Centralstationen, rakt över gatan - sitter vid ett bord nära fönstret. Jag beställer en av de där rätterna där man kan ersätta köttet med tofu, och Patti-Li beställer en Bangkok Time, en gryta med kyckling, Kaeng Phet curry och ris.
Vi pratar om förra gången vi såg Skånes Dansteater på Dansens Hus, produktionen M&M&M, en slags triptyk av tre olika koreografer som vi båda tyckte mycket om. Jag minns speciellt den komiska delen som handlade om en begravning. Men den var väl inte bara rolig? Hade man hjorthorn också? Eller minns jag bara hjorthorn för att jag minns ett gevär? Jag tycker mej minnas nåt sånt. Och den där dom hade beiga kläder och pratade, och sprang. Och den vackra brudslöjsliknande hatten med rosor. Och gummistövlar?
Efter maten går vi upp till Dansens Hus och hämtar ut biljetterna, men vi är båda lite sötsugna, så vi går upp till Drottninggatan, till Il Caffe, ett cafe med en lite industriellt känsla, lite som om lokalen var en nedlagd fabrik, eller ett gammalt bageri, eller nåt. Intrycket är cement, vitt kakel och slitna möbler av metall, även om det inte all ser ut så.
Vi blir lite gränslösa när vi är tillsammans, jag och Patti-Li Leuk, lite som två alkisar som liksom legitimerar sitt eget och varandras drickande. Det är bara det att vi håller oss till sötsaker och såna onyttigheter. För oss räcker det inte med en sötsak till kaffet. Vi tar två. Var.
Förra gången jag var här, med min kompis Skäggige Skalman, tyckte jag mej känna igen dansare från Kungliga Baletten, och det är samma sak den här gången, men jag vet bara inte om dom är från Operan, eller varifrån jag känner igen dom. Vad är det som gör att dansare kommer hit? Jag frågar Patti-Li, och han tror att det måste finnas nån slags replokal i närheten, kanske på Dansens Hus, men det är lite av ett mysterium. Eller är det bara så enkelt att dom ska på samma föreställningen som vi, och gillar samma slags fik?
Utanför, innan vi gick in i salongen, läste vi något om plastpåsar som hänger i taket, men det verkar som om det man lär sej i foajén stannar i foajén, för när vi kommer in i salongen och sätter oss, är det första vi säger:
”Vad är det som hänger i taket?”
Snacka om två guldfiskar:
”Ja, vad är det?”
Det tar nog någon minut av förundran och vilda gissningar innan någon av oss säger:
”Det ser ut som… plastpåsar…”
Ett slag, och så flämtbrister vi båda:
”Plastpåsar!”
Dom hänger som ett stort moln över scenen. Är dom vita? Grå? Kan man ljussätta något vitt så att det ser grått ut?
Det ska handla om väder, och det börjar med att en man kommer in och försöker låta lite som vinden, schwissh, ffffffff, sådär, du vet? Han är klädd i marinblå trikå-boxer-kalsonger, såna där som slutar där låren är som tjockast, och som får benen att se lite stabbiga ut? På överkroppen har han en blågrårandig, rundhalsad tröja, som antyder inlandströja och som ser ut att vara stickad i lin eller grovt silke, något som är tyngre än bomull, men kanske är det bara jerseygarn, det är lite svårt att se. Eller kanske är den virkad? Det skulle förklara bristen på stretch.
Han far runt och liksom illustrerar med armarna hur luften forsar runt honom, lite som om vi lekta charader och han illustrerade blåst eller orkan. Jag är inte helt såld, och är rädd att det skulle bli en sån där övertydlig föreställning där koreografen liksom talar ner till publiken, men redan i nästa parti stiger jag ombord och låter tåget ta mej dit det vill:
Man är tre kvinnor och tre män på scenen, alla mer eller mindre likadant klädda. Tröjorna tillhör samma familj, men har alla individuella drag.
Det är en fantasifylld, lekfull föreställning. En hel drös plastpåsar rasar ner ur molnet ovanför, och man börjar sceniskt leka med möjligheterna: Man hystar upp påsarna i luften, och dom dalar ner, som när du blåser upp skummet ur ett bubbelbad: man föser ihop dom och försöker få dom att flyga, och dom väller, som när det stärkelserika pastavattnet kokar över i en kastrull. Man lägger sej på rygg i en bred rad, fattar varandras händer och förser påsarna från ena sidan av scenen till den andra. Det är som att skölja diskmedelsbubblor av en tallrik.
Allt känns fräscht, innovativt, som om det finns en ärlig nyfikenhet inför möjligheterna, sans alla pretentioner. Man dansar också könlöst, det vill säga jag kan inte hitta några könsbundna roller: om man dansar i par verkar kön inte vara viktigt. Inte heller relationer verkar spela någon roll, alla verkar ha samma status, samma värde: ingen leder, alla följer.
Jag sitter och tänker på polyper, du vet, såna där koralldjur som liksom vajar i havsströmmarna, alla nästan på samma sätt, och som plötsligt kan försvinna in i sina hål, eller rör, eller var dom nu bor. Eller är det havsmaskar jag tänker på? I alla fall: för mej är det inte så mycket väder, som vatten.
Jag skaffade glasögon på grund av en dansföreställning. Eller, kanske inte en dansföreställning, det tog några stycken innan jag insåg att något måste göras. Dans är den enda scenkonst där man kommer undan med att ha riktigt skum belysning, vilket tydligen gör att jag har lite svårt att se vad det är som händer. Det är som om mina ögon inte kan fokusera i skumrasket. Så jag köper billiga glasögon på TGR, och så ser jag lite bättre. I vissa fall i alla fall.
I den här föreställningen, i den delen som följer efter paus, var det lönlöst. Tidigare, i programbladet, hade jag sett foton på kläderna: en slags grafitgrå quiltade fotsida rockar med huva, som långa varianter av såna där tunna täckjackor som varit populära i några år. Dom får mej att tänka på Ninjor, eller asieninspirerade munkar, eller dom där typerna i stjärnornas krig, vad dom nu heter. Eller terrorister. Det går inte att komma ifrån det. Jag tänker på människor som kanske är fiender, kanske är offer, vem vet, för dom vågar eller vill inte visa sej.
Nu när jag sitter inne i salongen och ser på föreställningen, tänker jag att det nästan är som om ljussättaren och koreografen kommit ihop sej. Eller som om kostymören och den som sätter ljuset haft ett gräl om vem som var viktigast, kläderna eller ljuset, och detta var ett sätt att visa att utan ljuset kan ingen se kläderna.
Varför lägga ner så mycket tid på detaljer i kostymerna som ingen kan se? Stackars kostymör, den här rundan förlorade hon.
Och det är inte så att jag uppfattar det som om det är något hotfullt, poetiskt stämningsljus: det känns som om man bara satt på ett dunkelt repljus. Som om det skulle vara en massa projektioner i bakgrunden, och då kan förgrunden inte vara för upplyst.
I stort är det en kub som snurrar, och en massa folk som springer runt, runt, runt den. Jag tänker på människor på flykt, och på folk som jagar folk, och efter några minuter känns det som om jag har fattat grejen. Jag menar, det händer annat, men jag orkar liksom inte sitta och kisa in i skumrasket. Synd, för jag tror jag hade gillat det, om jag hade kunnat se.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, Dansens Hus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon:
"Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José.
Nu pratar jag inte om en producent på en institutionsteatrar, som Stadsteatern eller Dramaten, där man kanske inte har så mycket att göra med valet av vad teatern sätter upp, eller på något sätt kan påverka det kreativa uttrycket, utan jag menar såna där producenter som Broadway är full av, som satsar allt, och som vi i Sverige egentligen bara har på privatteatrar. Såna där som måste ro båten i land, det finns inga alternativ, allt annat är katastrof. Såna som brinner för sitt projekt, som satsar allt, som äter, sover, lever, för föreställningen. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/forkladet-en-andra-gang-pa-gota-lejon.html
GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns vissa saker man måste se, om man är någorlunda intresserad av musikalteater. Vissa saker, som den femitoelfte uppsättningen av HAIR, eller WEST SIDE STORY, kan man hoppa över, men den här uppsättningen är ett absolut måste. Inte för att den är en av Sondheims bästa musikaler utan för att du antagligen aldrig får tillfället att se den igen, eller höra många av de här sångerna live nån annan gång, nån annanstans. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/…/gift-dej-med-mej-li…
FÅGLAR, publikrep, Elverket, Dramaten:
När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich Show på Youtube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:
”Morkulla,” googlade jag.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/faglarna-publikrep-elverket-dramaten.html
